När jag för ett par år sedan hittade de där ”syltburkarna” som ett tag var så populära att servera drinkar ur i sortimetet hos Bo Ohlsson i Tomelilla, ja då visste jag att hajpen definitivt var över. Nu är de till och med osäljbara på loppisar.

Lite samma sak är det med 2015 Askaneli Rkatsiteli Qvevri. För dig som inte provat georgiskt/amfora/rkatseli/”naturvin”/orange så är det verkligen ett fynd! Fem rutor att kryssa i ett och samma vin. Det är drinksyltburken i vinform. En nyligen hajpad och marginell vinstil (eller flera) nu i ganska stor volym till lågt pris som till och med finns på det lokala Systembolaget i Simrishamn.

Det är inget dåligt vin heller. Rent och oklanderligt med en hel del karaktär. Medeldjup färg någonstans mellan orange och bärnsten. Stor doft med viss komplexitet av apelsinmarmelad, nötter, cider, honung och lätt oxiderad ton. Smaken är definitivt annorlunda med distinkt aprikoskaraktär, läskande syra och en känsla av att man har blandat kallt te med någon torr fruktjuice. Ganska lång smak med ett uppfriskande avslut. Inte tokigt alls till hårdostar och kallskuret.

Känslan är som när Lordi vann Eurovision Song Contest med Hard Rock Halleluja 2006. I sammanhanget nytt, annorlunda och nästan lite kittlande, men ingen utom de mer frikyrkliga blev väl egentligen upprörda. Ja jag vet att båda mina referenser är dammiga. MEN HEJ! Jag fyllde faktiskt 57 igår! Ge mig lite utrymme här!

Som jag skrev i den förra bloggposten så skulle jag försöka förkovra mig i bulgariska och moldaviska viner under min dag på Vinordic. Det var varken lätt eller roligt.

Bemötandet från tjejerna i de båda montrarna kan närmas beskrivas som trumpen ”öststatscharm”. Inget vidare med andra ord. Det verkade som de mest hade sin uppgift för sina språkkunskaper än för sitt intresse i vinerna. Nu gjorde det inte så mycket i och för sig. De bulgariska vinerna kan som bäst beskrivas som korrekta och karaktärslösa och de moldaviska som felfria men obalanserade. Eftersom jag inte ger mig så lätt tänkte jag mig att prova på destillaten som även fanns i montrarna. I mitt bakhuvud fanns ett gammalt semsterminne från en charterresa till Bulgarien på slutet av 1980-talet då jag drack en del riktigt bra, lokal brandy. Det blev dock ingen sprit då tre bulgariska flickorna efter dividerande sinsemellan inte kunde enas om det var kul att öppna en flaska.

Gjorde även ett försök med den moldaviska spriten som såg spännande ut och kom i många varianter. Bland annat förevisades en vodka i form av en brandsläckare med det inte så lite motsägelsefulla namnet ”Firestarter”. Här dök en entusiastisk liten man upp för att presentera sin brandy och hällde upp ett litet prov i mitt glas. Inte kul alls. Rå, tuff och lite oren men jag dolde min reaktion väl och hällde ut det som fanns kvar i glaset. Det skulle jag inte gjort. Jag fick med all önskvärd tydlighet veta att så gjorde man inte med denna fantastiska dryck som det låg så mycket arbete och svett bakom. ”Svett” kunde jag hålla med om och var riktigt lättad över att slippa prova mer.

Dessa motgångar till trots och med dåliga erfarenheter i bagaget av georgiska viner styrde jag stegen mot House of Wine of Georgia. Jag bad importören helt frankt om att försöka ändra min uppfattning om landets viner. Han lyckades. Jag fick bland annat prova det mousserande vinet 2007 Bagrationi Finest som är gjort enligt den traditionella metoden. Ren, torr, frisk och välgjord med tät mousse, inslag av citrus och lite nötighet och brödton. Det vita 2008 Tsinandali Special Reserve av druvorna rkatsiteli och kakhuri mtswane var riktigt bra och spännande med aromatiska toner, mogen gul frukt och en intressant struktur byggd på skalkärvhet, fin syra och mineralitet. Ett exempel på de ”orangea” vinerna jästa på qvevri (nedgrävda leramforor) fanns också. Till skillnad från de exempel jag tidigare provat var 2007 Alaverdi Tradition välbalanserat, komplext och mycket intressant. Stor, oxiderad doft av torkad frukt, aprikos, honung och lite läder och en torr, fyllig smak med massor av tanniner och syror och en mycket lång eftersmak. Spännande vin!

De röda vinerna jag provade var alla av druvan saperavi men uppvisade alla mycket olika karaktärer och var överraskande välgjorda i en stil som förde tankarna till Piemonte. Gemensamt för dem alla var en lite rökig och animalisk doft och en ganska tuff tanninstruktur som förstärktes av en fatlagring som i vissa fall var lite överentusiastisk. Kärleken till franska ekfat verkade inte vara helt besvarad, troligtvis hade vinerna tjänat mer på amerikansk ek. Mest imponerande var faktiskt 2007 Saperavi Rosé  med fin färg, massor av mogna, röda bär i doft och smak, fyllig, välstrukturerad och lite eldig. Ovanlig på det sätt att färgen på vinet inte kommer från skalet utan ifrån saperavidruvans färgade fruktkött samt att det är ett spänstigt rosévin med snart fem år på nacken. Mycket ovanligt.

Ser med spänning fram emot fler möten med Georgiens viner!

Det är väl synd att säga att viner från Georgien är en fluga då det sägs att vinets historia hade sin början här vid Svarta Havets östra sida för 8000 år sedan. Det jag menar med ”fluga” är att i kölvattnet av ”naturliga viner” så har det surrats mycket om georgiska viner jästa och lagrade på qvevri.

En qvevri är en jättelik amfora i lergods som tätats med bivax och grävs ned i jorden för temperaturkontroll. Druvorna (lokala och med svåruttalade namn) krossas och får jäsa med skalen i amfororna och bara ytterst lite svavel tillsätts. Även de vita vinerna jäses med skalen vilket ger en speciell karaktär och djupare färg (orange eller amber).

Eftersom min erfarenhet av georgiska viner är lika med noll och min nyfikenhet är stor var jag helt enkelt tvungen att fördjupa mig i detta vinland som enligt vittnesmål i vinbloggar har så mycket spännande att erbjuda. Till min lycka fanns det en blandad vinlåda på beställningssortimentet från producenten Pheasant’s Tears som uppenbarligen ska vara bland de bästa. Fem olika sorter plus en dublett för strax över 900 kronor. Beställdes pronto!

Jag måste säga att jag provade med öppet sinne och försökte verkligen hitta de positiva sidorna…men det hjälpte inte. Jag har under hela helgen provat vinerna ett flertal gånger då de enligt uppgift tjänar på att luftas ordentligt under flera dagar. De gjorde de inte. Med mat har de funkat okey. De vita vinerna är, om inte odrickbara, så åtminstone långt ifrån njutbara. De röda är något bättre men inte bra. Det snällaste man kan säga är att vinerna är intressanta och referensbreddande.

Jag vill verkligen inte avfärda ett helt lands vinproduktion på dessa fem viner. Men det måste finnas bättre viner. Tips emottages tacksamt.

Kära Hustrun som håller sig hälsosamt vinokunnig (men har en osviklig näsa för kvalitet) fick också prova flera av vinerna. Hon ratade allihop och frågade vad det var. När jag berättade om ursprunget och hur det tillverkades i lerkrukor tätade med bivax så tittade hon storögt på mig och frågade ”Är inte utveckling bra?”. Onekligen en befogad fråga.

2009 Rkatsiteli Amber Wine. Medelhög gul färg (definitivt inte bärnsten/amber). Stor, fruktigt aromatisk doft av aprikos och vingummin, mycket lik druvan viognier. Lätt till medelfyllig och torr med en medelhög syra, saknar frukt och är platt men har ganska mycket tanniner och en kärv, metallisk, lite bitter och efterhängsen eftersmak. Ganska otrevligt.

2009 Mtsvane Amber Wine. Medelhög gulbrun ton. Medelstor, lätt aromatisk doft som påminner något om föregående vin. Ganska mycket bokna, gula äpplen, drag av tallkåda/retsina och en liten jordighet samt något en oren nyans av gamla ullstrumpor. Lätt till medelfyllig och torr med en viss syra, låg frukt, platt  och om möjligt ännu kärvare än föregående vin. Får Rkatselin att framstå i bättre dager.

2007 Saperavi. Mörk och något blåröd färg. Medelstor doft av mogna mörka bär och toner av mossa, jord/jordkällare och rödbetor. Ganska fyllig, ok frukt med mörka bär, slånbär, blå plommon, lite russin och bra syra. Ganska mycket tanniner och en liten kärvhet. Fortfarande ung med massor av lakrits i eftersmaken som har en liten bitterhet. Sydfranskt i stilen och smakar 70-80 kr. Hade faktiskt kunnat smygas in bland röda svenska viner av druvan rondo utan att sticka ut.

2008 Saperavi. Mycket mörk och något blåröd färg. Medelstor doft av mörka bär, blå bär och en liten gräddig ton, lite samma karaktär av mossa, jord och rotfrukter som i 07:an men inte lika tydligt. Medelfyllig, bärig fruktighet med röda och mörka bär, blåbär, slånbär och friskhet. Ganska mjuk. Ung med en liten kärvhet och någon kryddighet och anis i den ganska korta eftersmaken. Enkelt.

2009 Shavkapito. Medeldjup något blåröd färg. Medelstor doft med tydlig ton av blyertspenna, massor av röda bär och en kryddig, parfymerad ton av rosor och mynta. Medelfyllig med en ganska fruktig ”attack” med mörka bär som snabbt går över i en torr, sträv och kärv munkänsla. Den lätt parfymerade tonen hänger kvar tillsamman med lakrits och en lite jordbitter eftersmak. Obalanserad och saknar frukt.