Alla som sagt ”i år får det bli en mer sansad jul med mindre av allt” räcker upp en hand. Själv skriver jag detta med en hand i luften.

Fyra vuxna och en liten spädis (nej inte ”spädgris”) bäddade i år för en lite mer spartansk och billigare helg. Det började bra med att rätterna på bordet blev färre, inte så många ”måsten” när man inte är så många kring bordet. Det höll tills jag skulle hämta den ekologiska julskinkan som beställdes på Ängavallen för ett halvår sedan. Då såg julen ut att bli större till omfattning och en rejäl skinka tingades. Inte heller frågade jag efter priset så uppfylld som jag var av synen av de busiga, hoppande grisarna i hagen. Köpte verkligen grisen i säcken. Om vi säger så här; det hade inte blivit dyrare att köpa motsvarande mängd konventionell oxfilé. Skinkan ska ätas med andakt ända till trettonhelgen.

Sedan fick jag i uppdrag att köpa gran och en rejäl julgrupp. När jag kom till blomsteraffären möttes jag av en mistel stor som en badboll. Måste ha! Ett snabbt överslag visade att hoppade jag både julgrupp och gran och istället hängde en heffamistel över julbordet så skulle det gå på ett ut. Stort jubel när jag kom hem med min ”fångst”. Vackrare mistel har aldrig skådats. Däremot uppskattades inte mina planer på att rationalisera bort den barrande granen. ”Men tänk på vår stackars pojk! Han blir ju rent olycklig om han inte får klä en gran till jul” utbrast kära hustrun. Så det blev gran. Också. Om den ”stackars” 22-åringen inte klär granen med tindrande ögon och sprudlande entusiasm så blir det indragna julklappar.

Nåväl. Jag får trösta mig med att med en denna mistel blir det många, många kyssar.

Tidningarna skriver om kräftskivans tillbehör och testar marknadens alla kräftor. Ena blaskan hissar Pandalus kinesiska jumbo och den andra dissar dem. TV-kocken tipsar om pajer och vinskribenterna tvingas att rekommendera snapsar och öl.

Hur de än försöker skapa ett intresse kring kräftfesten så känns allt ganska ljummet. Det är inte längre lika intressant och kittlande när man kan äta kräftor året runt. Visst hoppar man gärna skaldjursfrossan när de turkiska kräftorna man åt förra året smakade sump? Är det bara jag eller har intresset för denna gamla tradition svalnat?

Jag gör ett tappert försök i alla fall. Har hittat en leverantör av levande, svenska kräftor som ska tillagas och serveras efter alla konstens regler. Nästa vecka blir det skiva av. Håll i kräfthattarna.

Sydsvenskan

SvD

DN

Aftonbladet

Intressant