Detta bildspel kräver JavaScript.

Ska försöka samla ihop intrycken från resan till Marche i Italien tillsammans med Madeleine Landley, Johan Hedberg och Karoline Nordefors inbjudna av  Tryffelsvinet och  Azienda Agricola Conte Leopardi Dittajuti.

Det hela var arrangerat som en avslappnad resa i maten, vinets och upplevelsernas tecken. Det skulle bli middagar, besök på vingården och på pasta- och charkuteritillverkning bland annat. Eftersom vi skulle kuska runt lite grand och besöka olika platser så hade våra värdar kopplat in de lokala turistorganisationerna. Dessa kidnappade vårt program och sprang med det i vild galopp. Redan när vi kom ner fick vi veta att det ”på grund av vädret” (?) blivit lite ändringar. I praktiken betydde det att de scheman vi hade utskrivna kunde kastas.

Vid middagar och besök följdes vi ständigt av ett entourage av guider, tolkar (?), turisttjänstemän och borgmästare. De hölls sig mestadels för sig själva, rökte, pratade och kom knappt fram för att hälsa. Förutom den fantastiska pastakursen och det jättetrevliga besöket på vingården så bussades vi mellan utsikttsplatser, muséer, monument och gamla kyrkor. Vi påpekade om och om igen att vi var där för maten och vinet och de stackars guiderna försökte styra om programmet så gott det gick trots kontraorder från högre ort. Efter att Andreas från Tryffelsvinet satt ner foten ordentligt började det dock hända grejer. Vi fick en svensk guide som var boende på plats om så erbjudit sina tjänster när hon läst om oss i lokalpressen (!) och som gav oss ovärderliga insidertips om regionen. Vi fick till slut besöka både marknader, saluhallar och vinbarer.

Trots det organisatoriska haveriet så hade vi en fantastisk resa. Marche är en region som liknas vid Toscana för 20-30 år sedan. Det böljande landskapet med de medeltida byarna på kullarna är så nära den arketypiska bilden av Italien man kan komma. Till skillnad från Toskana har man här närheten till snöklädda berg som tempererar klimatet vid Adriatiska havet och ger varma dagar och svalka på nätterna vilket är idealiskt för vinerna. Vid den dramatiska kusten samsas turisterna vid de långa stränderna med fiskebåtarna som levererar färsk fisk och skaldjur till de många restaurangerna.

Inne i de små städerna och byarna hittar man massor av små restauranger och hotell i de intakta miljöerna där. Man måste sätta på ambiencefiltret på kameran för att undvika överexponering. Butiker och barer orörda av tid, trender och modernitet lever fortfarande kvar. På sina platser är det lite av en tidsresa. Man äter rustik, traditionell mat liksom mer uppdaterade versioner på de lokala råvarorna och priserna är låga. Ryktet om högt prisläge i Italien kommer definitivt inte härifrån. Friterad fisk och skaldjur vid havet och tryffel inåt landet är specialiteter liksom förstås pastan.

Även om jag kanske inte har samma trevliga sällskap nästa gång så kommer jag verkligen att försöka återvända! Maten, havet och landskapet är anledning nog. Bor man i södra Sverige som jag är det lite byten med flyg som gäller, men från stockholmstrakten flyger man direkt från Skavsta till Ancona. Mycket smidigt!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Tillbaka hemma i Sverige efter resan till Marche i Italien ska jag försöka få ihop intrycken i några inlägg.

Jag och de tre andra bloggarna var inbjudna av Tryffelsvinet och greve Berlingieri-Leopardi  som äger vingården Azienda Agricola Conte Leopardi Dittajuti. Andreas från Tryffelsvinet var vår ledsagare alla dagarna och greveparet våra synnerligen charmerande middagsvärdar på kvällarna. Däremellan var vi i händerna på lokala turistorganisationer som ville visa upp sin region (mer om det i nästa bloggpost).

Förutom att vi fick uppleva traktens kök i varianter från det enkla och rustika till varianter på fine dining så spenderades en halvdag på vingården. Egendomen är på 45 hektar och man producerar förutom de för regionern vanliga vintyperna även en pepprig och smakrik och olivolja samt honung. Odlingarna ligger på de böljande sluttningarna och man använder sig av lokala täckgrödor och arbetar förebyggande mot sjukdomar och insekter. I källaren arbetar man väldigt enkelt och traditionellt med vinerna, använder använder sin egen jästkultur, minimalt med svavel och samtliga röda viner spenderar minst 12 månader på ekfat varav en tredjedel är nya. Vinmakningskonsult är den kände Riccardo Cotarella.

Det vin som idag finns tillgängligt i Sverige är Villa Marina Rosso Conero som är unikt framtaget för vår marknad. Det har jag skrivit om förut och den smakbeskrivning jag gjorde då gäller fortfarande och rekommendationen står jag fast vid

Ganska djup körsbärsröd färg. Medelstor, kryddig doft av mörk  och syltade körsbär, mörk choklad, någon pepprighet och en antydan till mognad och en liten flyktighet. Medelfyllig, ganska mjuk, mycket frisk och saftig fruktighet av röda och blå bär, sura körsbär, lakrits, mörkc choklad och en liten örtighet. Bra längd och lite tuggig struktur.

Jag skrev faktiskt inte en enda provningsanteckning på helaresan mot min vana. Det var inget tillfälle att sitta ned för analyser utan vinerna presenterades i sin kontext med maten. Precis som Villa Marina uppfattade jag dem som ärliga, rättframma och välgjorda och mycket matvänliga då de i de flesta fall spelade en understödjande roll. Man gör ett intressant vitt vin av sauvignon blanc som stilmässigt ligger mellan Sancerre och Bordeaux. Riktigt bra var deras klassiskaa Castelverde Verdicchio. Torr med en lite fet fruktighet och samtidigt en frisk och aptitretande syra som gör att det funkar som aperitif och till skaldjur och till den lokala friterade fisken. Vi dricker för lite verdicchio i det här landet!

Efter turen runt vingårdarna och källaren bjöds vi (samt ett entourage av osorterade tjänstemän och lokala politiker) på hemlagad  buffélunch i greveparets hem som delvis är en fantastisk samling av modern konst. Sköna skulpturer, enkel men läcker mat, egendomens viner och trevligt sällskap. Vi hade det ganska bra.

Fick ett sällsynt varuprov i form av en flaska 2009 Villa Marina på posten.

Det är inte så ofta jag skriver om italienska viner här på bloggen så det är väl på tiden. Sedan var det ett tag sedan jag provade något bra från Rosso Conero. Det här är inget märkvärdigt vin på något sätt, det får man inte för 79 kronor. Men det är ett ärligt, rättframt, saftigt och trevligt vin med en liten komplexitet och trevlig struktur. Väldigt typiskt italienskt på ett sätt som får mig att vilja dricka det ur ett slitet duralexglas i djupa klunkar. Väl värt att rekommendera till middagen mitt i veckan och till buffén med många gäster.

Ganska djup körsbärsröd färg. Medelstor, kryddig doft av mörk  och syltade körsbär, mörk choklad, någon pepprighet och en antydan till mognad och en liten flyktighet. Medelfyllig, ganska mjuk, mycket frisk och saftig fruktighet av röda och blå bär, sura körsbär, lakrits, mörkc choklad och en liten örtighet. Bra längd och lite tuggig struktur.