Detta är en text jag publicerat på olika sätt flera gånger tidigare (bland annat som en facebookgrupp). Jag återger den en än gång i något uppdaterat skick här på bloggen då jag vill den ska följa mig. Håll tillgodo:

Jag ska börja med en bekännelse: Ja. Jag har också deltagit i den allmänna hysterin och bedyrat att jag minsann tycker att bag-in-box är en utmärkt och praktisk förpackning för vardagsvin. Det har till och med undsluppit mig att plastpåseviner gagnar vinintresset. Herregud! Man vill ju inte bli stämplad som en vinsnobb. Men bara för att man som jag gärna dricker enkla, billiga och ärliga viner* behöver man inte bejaka förfulning, förflackning och förenkling.

Men nu är det slut! Det är dags att sätta ner foten och säga sanningen:
Vin i plastpåse med tappkran är en styggelse och saknar existensberättigande. Jag ska berätta varför.

”Det är en så praktisk förpackning och bra att ha i båten” Detta argument har jag hört till och med av folk vars senaste marina upplevelse är Ålandsbåten eller sundsbussen mellan Helsingborg-Helsingör. Du kan inte ha den på bordet utan en speciell ställning. Kranen droppar undantagslöst. Att bjuda runt en papplåda på grillfesten kanske höjer stämningen runt bordet, vad vet jag. Personligen tycker jag det är lättare och trevligare att servera ur en flaska. Har ni någon gång sett de patetiska övningar som folk tvingas till för att få ut de sista tre decilitrarna ur lådan. Vicka och jucka på lådan. Trassla ur den tarmiga påsen ur hålet. Krama och pressa. Förnedring är bara förnamnet.

”Det är så bra att ha hemma, lätt att ta ett glas utan att behöva öppna en hel flaska”. Hallåååååå! Ta ett glas?! Problemet med boxvinerna är att du tappar all kontroll över hur mycket vin du har druckit ur förpackningen. Det blir ett evigt sörplande helt enkelt. Och varför i herrans namn är det bättre att öppna 300cl än 75cl om man vill ta sig ett glas? Dricker du ett glas om dagen så är en flaska urdrucken på 5 dagar. Förvara flaskan i kylen(där den tar mycket mindre plats än en box!) så håller den sig. Kartongeländet barrikaderar sig i kylen i över tre veckor med samma konsumtionstakt. Personligen hade jag tröttnat på att behöva dricka samma vin i tjugo dagar. Men jag kanske är konstig. Samma människor som dricker lådviner kanske har en femkilosförpackning av Mamma Scans köttbullar för alla veckans måltider?

”Kvaliteten på lådvinerna har ju blivit så bra”. Jo hej du. Det kanske stämmer om man gillar viner som är översvavlade, ligger på en förpackning som med automatik gör att vinet tappar fruktigheten och är odrickbart efter 12 månader. Ofelbart är samma vin på flaska bättre än om det kommer ur en plastpåse. Men sant är att kvaliteten är generellt bättre än på tetra-briken. Nu tycker jag personligen att man ska ha andra kvalitetsreferenser på det man äter och dricker. Men som sagt – jag är väl konstig.

”Det finns så många olika viner på box att välja på” Bland de hundratalet påsviner som finns i Systembolagets sortiment är merparten viner med tydlig frukt, en slatt ek, mjuka syror och en liten påklistrad druvsötma. Vita viner med ”lagom” frisk syra, tydlig frukt, antingen lite blommig eller ”smörigt ekig” och på slutet återigen en liten påklistrad druvsötma. Jippi! Jag hjular runt av entusiasm. Det stora problemet är dock inte det magra urvalet på plastpåse. Boxarnas totala dominans av volymen utarmar sortimentet på flaska. Förutsättningarna för ett varierat intressant utbud av flaskviner minskar.

”Det är mycket billigare att köpa vin på box än på flaska” Obestridligen så. Men du får vad du betalar för. Ett vin som Umbala från Syadfrika för 128 kr kan aldrig vara bra, jag är ledsen. Ett tips är att kolla Systembolagets beskrivning; ju ordfattiggare beskrivning desto sämre vin, jämför med skräckvinet Diamant.  För att citera en känd svensk vinmakare; ”Betalar man för skit så får man skit”. Oavsett om det är vin, fläskkött eller grönsaker det handlar om så får man försöka se till kvaliteten. Liksom med den billiga skinkan får du mer vatten med dig hem när du försöker spara någon tia. Hellre då ”lite mindre, mycket bättre”. Jag tycker som sagt att man ska vara noga med vad man äter och dricker. Se även punkt 3.

”Till och med kvalitetsproducenterna tappar på plastpåse numera” Det stämmer. Men samma kvalitetsproducenter vägrade att tappa på påse från början. De ville inte fördärva sina viner och sänka sitt anseende. När de förlorade nästan all sin försäljning på butelj ändrade de sig. ”Omvändelse under galgen” kallas det. En personlig hjälte är Miguel Torres som hårdnackat vägrar påsa sina viner. Heja Miguel!

”Man slipper korkskruv och korkdefekta viner” Någon som hört talas om skruvkork? Inte det? Tar hand om bägge problemen och är ljuvligt återförslutningsbar.

”Boxvinerna har avdramatiserat vindrickandet” Avdramatiserat? Snarare gjort vindrickandet tristare. Varför bära hem en familjepack vin med tre liter av en och samma smak när du istället kan prova fyra olika smaker. Tänk om du hittar ett nytt vin du gillar.

”Boxvinerna sprider vinintresset genom att göra prisvärd kvalitet lättilgänglig” McDonalds har också bedrivit kampanjer där de hävdar att de står för kvalitet och matkultur. Det enda som hände var väl att Erik Lallerstedts anseende fick sig en knäck.

”Vinjournalisterna skriver ju upp boxvinerna. Då måste de ju vara bra” Snälla. Lova att höra av er till mig när ni ser någon av Sveriges vinjournalister köa för en bag-in-box på Systembolaget. Jag lovar er att vinskribenterna inte själva dricker det de vill pracka på läsarna. Det finns ett ord för sådant agerande. Hmmm…jag har det på tungan.

Nästa gång någon säger till dig ”Bag-in-box är ju så praktiskt och vinerna är riktigt bra, eller hur?”, ta ditt ansvar och svara ”Nej!”

Våga vägra plastpåse! Gör det idag!

Edit 2: En intressant följd av denna bloggpost är att Magdalena Ribbing fått ta ställning till ”påsvinsvägran” på grund av en av kommentarerna nedan. Håller helt med etikettsexperten. Antingen dricker man vinet eller håller käft och nöjer sig med vatten med någon medicinsk ursäkt. Själv dricker jag alltid om jag blir bjuden. 😉

Edit 1: Den rackarns Miguel Torres har gjort den mest skamlösa helomvändning jag upplevt. För lite drygt ett år sedan svor han i medierna att aldrig någonsin tappa sina viner på box. Nu finns hans storsäljande viner i 3-literspåsar. Svagt och ynkligt.

*Gudarna ska veta att jag dricker snordyra och exklusiva viner också. Men inte varje gång jag vill dricka vin. Det har jag verkligen inte råd med. Vin ska kunna drickas i djupa klunkar också.

Pusha gärna denna bloggpost så fler läser den.

Om du gillade denna post om påsviner så kommer du nog att uppskatta denna.

http://intressant.se/intressant

För dem som inte är intresserade av langos, nudlar på papptallrik och ogillar trängsel finns ett kulinariskt alternativ på festivalen: matmarknad på Hamngatan. Alldeles i utkanten (början eller slutet vilket du vill) av festivalen mellan Centralen och Strotorget ligger Hamngatan. Här har man samlat matmarknadsknallar och lite större serveringsstånd.

Bland fynden var bland annat en vagn där holländsk ost såldes. Trevligt att få prova ”oude gouda” (gammal gouda) som tydligt visar varför varför holländsk ost har världsrykte. En krämig, smakrik och komplex ost långt ifrån den industriellt producerade lågprisosten vi oftast ser. Holländarnas förtjusning i att smaksätta sina ostar tar sig ibland märkliga uttryck. Edamern smaksatt med pesto hade en grön kulör som både var osmaklig och svårbeskriven. Desto vackrare är de traditionella ostarna, stora som bildäck och vaxade i klara färger och vackra tryck.

Som älskare av saucisson sec (torra franska korvar) och andra charkuterier hittade jag mitt favoritstånd med drivor av skinkor och korvar. De franska försäljarna bjöd på smakprover och jag fyllde en liten påse med korvar av anka, rådjur och vildsvin bland annat. Fick nästan känslan av att stå på en fransk marknad, men detta var snudd på bättre för priset var faktiskt lägre här.

Bland stånden kunde man hitta smaksatta oliver, kringelbagare i aktion, paella, polsk bigos, holländska pannkakor som tillagades på plats, och australiensare som tillagade surf n’ turfmat till tonerna av Abba på högsta volym (mamma mia!) och en hel vagn med engelsk marmelad och lemon curd.

Bland de mer iögonfallande inslagen var vagnen med brittisk konfekt. Fudge, skum och marmeladgodis i otroliga färger och former. En tung doft av vanillin stod runt ståndet och kulörerna lockade knappast till att smaka. Kul att se. Riktigt ögongodis.

Mer lockande var vagnen med nougattårtor och korgar fyllda med italienska bakverk. Fikasugna som vi var plockad vi på oss en påse blandade kakor. Det blev ganska många eftersom dagen igår var vikt till kolhydrat- och maltosfrossande. Ska man nu frossa i kolhydrater kan det lika gärna vara värsta sorten; de snabba. Tillbaka på kontoret bryggdes en kanna gott kaffe och godsakerna delads upp för provsmakning. VARNING! Köp inte dessa bedrägliga kakor. Trots sitt florsockerskira yttre var de inte i närheten av frasighet utan var iställtet hårda och smuliga. Allt var ettersött och de förväntat fluffiga fyllningarna smakade syntetiskt och fastnade i gommen. Industrikakor av den trista sorten.

Edit: Noterade idag att festivlalledningen kallar marknaden på Hamngatan för ”European Food Village”. Låt mig bli den förste att få välkomna Australien in i den europeiska gemenskapen. Reservationslös kärlek till svensk popmusik måste belönas. 😉

”Festivalmat 1” om svenne-banan-favoriten Texasburgaren hittar du här.

Idag var det efter många turer premiär för den nya gastropuben ”The Green Lion Inn” på Skeppsbron 11 i Malmö. En storsatsning med bland annat Åbro i ryggen. Kollegan och jag hängde på låset för en exklusiv ”after work”. Lokalen är verkligen imponerande med en otroligt ambitiös inredning som inte lämnat en fläck orörd men samtidigt inte känns överarbetad. Sånär som på den naturliga avsaknaden av sekelgamla nikotinavlagringar känns det som en genuin, elegant pub.

Den trevliga, kunniga och engagerade personalen känns igen från andra väletablerade ställen i stan och det är ett rent nöje att få diskutera dryckesval. 40 öl på fat, 250 olika whiskysorter och ett bra urval av vin för att vara en pub. Av Åbros inblandning märks inte mycket mer än ett urval av bryggeriets öl och den diskreta lejonloggan som endast de invigda noterar. Ett antal öl avprovades varav smakvinnaren, faktiskt, blev Åbros Färsköl. En ljus lager med stor kropp och fylligt, balanserad beska och en finstämd humlearom.

Efter ölen och en makalös 30-årig blended whisky (Springbanks Campbeltown Loch) blev vi hungriga. Lockade av personalens intygande om kökets förträfflighet beställde vi in fish n’ chips. Diskussionen med bartendern om vilken öl som skulle njutas till maten fisken var intressant. Jag bestämde mig till slut för en liten Belhaven Twisted Thistle IPA, en mjuk, balanserad och välhumlad ale.

Maten som kom in var en uppenbarelse! I ett paket av smörpapper som hölls ihop av ett gem låg fisken och pommes fritsen. Den friterade potatisen hade skalet kvar och hade fint tuggmotstånd och smakade fantastiskt. Sejen var perfekt tillagad med en panering (special japansk nånting-nånting) som var lätt, spröd och alldeles ljuvlig. Fräsch grönsallad med aromatiskt inslag av dill kompletterade perfekt och en handslagen majonäs med frisk syrlighet gav den rätta kontrasten. Maltvinägern saknades på grund av försenad leverans, men köket kompenserade med en skål hallonvinäger med schallottenlök som blev pricken över i.

Ett blivande stamhak ett stenkast från jobbet. Om köket kan hålla denna nivå lär det dock bli trångt. Jag utropar nämligen Green Lion Inns fish n’ chips till den bästa jag någonsin ätit! Hädanefter kommer all friterad fisk med frittes att jämföras med den jag åt idag.

Om du gillade denna bloggpost och är intresserad av öl & whisky så tror jag att du vill läsa även detta inlägg.

Edit: Har nu ätit lunch i två tre fem dagar på Green Lion Inn. Maten är väldigt bra, mycket vällagad, fint komponerad smakmässigt och en riktig njutning. Salladen kommer i en skål som en liten förrätt (det gillar jag då jag inte är något fan av salladsbufféer) och det bjuds fem olika sorters bröd. Mineralvatten eller lättöl och kaffe (gott!) ingår. För 85 kr är det ett lunchklipp! Fish n’ chipsen var inte bara ett lyckokast.

Det är festival i Malmö. För 25:e gången invaderas stadens centrum av konsertscener, marknadsknallar, upptåg och framförallt matbodar. Hela Malmö är invärvt i en aromatisk dimma av fet rök, kryddor, vanilj och nattstånden öl. Antingen älskar eller hatar man detta evenemang. I majoritet är älskarna och känner jag skåningen rätt är det på grund av maten. Här finns allt från glaserade donuts till afrikanska grytor. Maten diskuteras och betygsätts av krogrecensenter.

Själv inskränker jag numera mitt festivaldeltagande till någon enstaka tur under dagtid. Maten lockar inte heller särskilt mycket, alldeles för mycket langos och odefinierbara grytor/wokar. Ett obligatoriskt besök har jag i alla fall; Texasburgaren! Jag tror faktiskt den har serverats alla år. Den ser likadan ut som alltid och kön är oförändrat oändlig. Jag har ingen aning om vad den har för anknytning till Texas. Jag vill inte veta vad det är i den grovmalda, pressade och rödkryddade (men goda) burgaren som serveras i ett frasigt, luftigt bröd av pitatyp. Tillbehören är skivad rå lök, pfefferoni, fetaost och ajvar relish. Balkanburgare vore ett mer passande namn.

Hursomhelst. En rejäl, smakrik och saftig burgare är det och tillbehören bjuder på kontraster mot köttet. Man blir mätt, nöjd och den heta eftersmaken stannar kvar länge. Mycket mat och smak för festivalpengen. Umgänget i kön är gratis.

Edit: Om man betänker att texasburgaren började serveras i mitten av åttiotalet klarnar en del. Skulle man servera något nytt och spännade då var ju feta, ajvar och pfefferoni givna. Idag är kombinationen verkligen att betrakta som ”svenne banan”, men lika god för det. Namnet kan såklart kopplas till tv-serien Dallas.

”Festivalmat 2” om bedrägliga småkakor hittar du här.

Vill göra lite reklam för ett jättespännande vinevenemang jag är med och arrangerar i oktober. Tre hela dagar om Spaniens viner med den karismatiske Pancho Campo MW, Spaniens förste och ende Master of Wine.

Om du har ett stort vinintresse, pengar på kontot och semesterdagar att ta ut så vet jag vad du ska göra den 13-15 oktober. Mer info och anmälan här. Är du dessutom sysslolös på fredagkvällen den 16:e så kan du gotta dig på ”Iconic Tasting of Spanish Wines”.

Slut på reklaminslaget.

Jag är inte vän med chili och curry används mest när jag gör tonfisk i curry, en standardrätt sedan 25 år tillbaka. Men idag for fan i mig och jag kombinerade de två och ett mirakel skedde! Lova att du provar detta recept. Lova!

Strimla 2 skivor riktigt bacon och stek gyllenbruna i torr panna, tillsätt 2 msk smör och pudra över 1 msk mild curry som får fräsa en stund. Vispa ner 2 msk vetemjöl, låt fräsa några minuter och tillsätt sedan 1,5 dl mjölk och 1,5 dl grädde. Låt puttra ihop och vispa sedan ned 2 msk misopasta, 1 tsk harissa (chilipasta), saften samt rivet skal av en lime. Sist vände jag ned grovt fördelad kyckling som blev över från igår. Serverade med kokt quinoa som jag först rostat i en torr het panna tills de började poppa. Smaken blev lite mildare och nästan lite popcornaktig (fast det kan vara inbillning).

Ett mycket lyckat resultat med rökta aromer, citrus och curry spelandes mot varandra och hetta, fetma, syra, sälta och umami i en rik, fyllig balanserad smak. Jag tror minsann tonfisken får simma i en ny sås fortsättningsvis.

När jag lagar till hel kyckling blir det nästan alltid i min lergryta, ni vet en sån där tysk historia som står och samlar damm längst inne i ett skåp. Resultatet blir väldigt fint, saftigt kött och bra såsbas i grytan. Standardreceptet här hemma är att gnida in kycklingen med salt och peppar och tömma en burk krossade tomater i grytan. 250° i 75 minuter. Ta ut kycklingen och mixa tomatspadet med lite creme fraiche. Klart. Servera med ris.

Idag blev det lite mer avancerat. Lägg grytan i blöt. Körde in en snittad citron i kycklingen, gned in den med salt och peppar, slängde ner ett par kvistar dragon, 1 dl vatten och 3 msk sherryvinäger (eller någon mild vinäger) i grytan. Ställ in i kall ugn sätt på 250° och kör i 75 minuter. Sprita bondbönor, koka i väl saltat vatten 5 minuter och skala bönorna. Koka fryst eller färsk bladspenat i bönvattnet någon minut, ta upp och spara kokvattnet. Ställ grönsakerna åt sidan. Finriv smakrik parmesan eller pecorino. När kycklingen gått klar tar du ut den ur grytan. Ta någon deciliter av kokvattnet i en låg kastrull koka upp, tillsätt grönsakerna och smaka av med det syrliga kycklingspadet. Rör ner osten och runda av med lite grädde. Servera i djup tallrik med uppskuret kycklingkött.

De milda, mjälla bondbönorna och den tydliga spenatsmaken gick mycket fint tillsammans med det smakrika, mustiga, nästan rustika, spadet. Utanför säsong kan man kunna ersätta bondbönorna med torkade gröna ärtor.

Dags att titta tillbaka vad som varit de senaste två veckorna. Lite bra inlägg och recept har det blivit. Om jag får säga det själv. Och för att tuta i egen lur börjar jag med mina favoritrecept:

• Matvete Riojanas – en lättlagad variant på en spansk klassiker
• Gryta utan kryddor – otroligt smakrik och lyckad rätt
• Italienska kroppkakor – mozarellafyllda köttbullar
• Enkla moussakan – du har väl inte missat Lotta Lundgrens superenkla recept som jag petat i?

De i särklass mest lästa inläggen har varit:

• Starbucks’ priser – varför kostar mediokert kaffe skjortan?
• Teskeden i halsen – en myt avlivas
• Gryta utan kryddor – mitt kanske bästa bloggrecept hittills

Ett inlägg som nästan ingen läst men som hör till de bättre recepten är:

• Mintigt ärtmos – är det något fel på rubriken?

Om man googlar på ”cheesecake recept” får man 124 000 träffar. Ganska onödigt att öka på trängseln med ett recept till kan tyckas. Men det gör jag ändå, för den här frusna ”ostkakan” blev så attans god.

Börja med bottnen. Krossa 12 digestivekex, grovhacka en näve valnötter (kan uteslutas), blanda med 75 g smält smör och platta ut i en pajform (enligt ”proportonsteorin” 2 delar kex – 1 del smör). Vispa ihop 200 g philadelphiaost (eller liknande) med rivet skal från 1 citron, 0,5 dl citronsaft och 1 dl demerarasocker/råsocker/muscovadosocker/farinsocker samt 1 tsk vaniljpulver eller mald vaniljstång. Blanda sedan samman med 2 dl vispad vispgrädde. Smeta ut över digestivebottnen tryck ner bär (hallon, blåbär, röda vinbär efter smak) och skjutsa in i frysen ett par timmar. Ta fram 10-15 minuter innan servering.

Jag gillar cheseecake på grund av den måttliga sötman och brytningen som den lilla sältan från smöret och kexen ger kombinerat med syrligheten från citronen. Varianten med röda vinbär blev också väldigt lyckad då syran i smeten dämpade upplevelsen av den ganska hårda syran i vinbären.