Här är en riktigt enkel variant på moussaka som i princip bara kräver ett rivjärn, en blandskål och en ugnsform. Receptet är lånat från Lotta Lundgren och hennes utmärkta blogg ”Om jag var din hemmafru”. Givetvis har jag pillat lite med det så följ orginalreceptet som säkert är överlägset mitt. Lottas bild är i alla fall mycket snyggare.

Så här gjorde jag: Jag rev 2 gula lökar grovt och några vitlöksklyftor fint och blandade med 500 g lammfärs, 1 tsk kanel, en burk röd pesto (första gången den varianten var i mitt kök), en liten tetra med gröna linser och salt och peppar. Jag rev dessutom ner citronskal lite busigt. I den andra bunken rev jag grovt 4 potatisar och 3 mycket små auberginer(Lotta angav en aubergine som jag antar var ståtlig och svullen) som blandades med saften från citronen och lite salt. De två rörorna varvades i en ugnsform. Originalreceptet föreslår att fetaost serveras som tillbehör men jag kräver ost när jag gratinerar så jag drössade ett täcke med feta- och grevéost över. Sist kröntes formen med en kvist körsbärstomater och sen in i ugnen på 210°.

Resultatet blev mycket gott och fräscht. För min del krävdes fetaosten som kontrast och tomaterna var pricken över i. Moussakan är verkligen stilig i sin form men när man lägger upp den ser den ut som ett mellanting av kålpudding och janssons frestelse. Inte snyggt. Verkligen mat man ”goffar” i sig. Perfekt att göra i långpannor när mycket folk ska utfodras. Ett koncept som också är lätt att variera med olika färs och smaksättning. Glöm bara inte bort körsbärstomaterna.

Om du gillar busenkla med goda recept så gillar du säkert denna favorit.

Dagens lunch på den soliga altanen blev Lammhults isterband med smör- och pepparotssvängda svängda gul- och rödbetor.

Jag gillar när isterbanden är riktigt syrliga. Vanligtvis brukar jag ha dilltuvad potatis till som står så fint med sin krämiga sötma mot isterbandens syra,sälta och rökighet. Men färska, mjälla och söta rödbetor med smör, flingsalt och ett sting av riven pepparrot var faktiskt snäppet bättre.

Isterband och dess söta tillbehör hör faktiskt till några av de riktigt balanserade maträtterna om man tittar till grundsmakerna. Därför var det inte förvånande att upptäcka att en fruktig cabernet sauvignon från Chile faktiskt var ett bättre, mycket bättre, alternativ än den traditionella pilsnern. En upptäckt tillkommen i brist på öl och överblivet vin.

Äntligen kom solen och värmen tillbaka. Hängde upp skylten ”Gone fishin'” på kontoret, traskade hem, tog ett dopp och slängde ihop en lättlunch.

En favorit när jag kör GI-racet är ”zucchinitagliatelle”, ett riktigt bra alternativ till den kolhydratstinna pastan. Strimla zucchini (squash) i långa strimlor med en potatisskalare. Lägg i ett durkslag och salta för att dra ut vätska. Låt vila i cirka 20 minuter. Under tiden kan du fixa såsen.

Jag brukar göra någon köttfärs- eller tomatsås, men idag blev det pesto då basilikan håller på att ta över altanen. Färsk basilika, vitlök, solrosfrön, salt, pecorino och/eller parmesan och olivolja slängs ner i en mixer och körs till du har en slät sås. Proportionerna är inte så pissenödiga. Gillar du vitlök tar du mycket av det, är du ostälskare och vill ha en krämig pesto tar du mer parmesan. Vill du ha en nötig smak ökar du på solrosfröna. Jag tar hellre solrosfrön än pinjenötter då de är mycket billigare och jag inte är så förtjust i pinjesmaken. En ”äkta” pesto gör man ju inte så här, den ska ju till exempel mortlas. Men för en snabblunch är detta en ljuvligt god sås.

Kokade upp vatten, slängde ner zucchinin i 30 sekunder och serverade sedan med peston, mixad sallad med malvablommor och tomater från altanen. Ett glas svalt vatten till det. Perfekt!

De små körsbärstomaterna dignar formligen från plantorna och mognar snabbare än vi hinner äta dem. Mjuka, söta och härliga. Alla basilikaplantorna växer som ogräs. Hade jag haft en buffel på altanen att mjölka hade jag kunnat vispa ihop lite mozarella och blivit självförsörjande på caprese.

Just det. Olivolja. Tänkte inte på det.

…vad detta är för fisk?” En högst berättigad fråga vid dagens lunch på en av de lite bättre ställena i min del av staden.

På menyn stod ”Sufflé stekt flundra filé med sommar primörer och kall potatis sallad” med konsekvent särskrivning. Lite svårbegripligt var det allt så servitören fick förklara att fisken var vänd i smet av vispad äggvita och stekt därefter. Det lät ju gott. I förvirringen frågade jag varken mig själv eller servitören vad flundran var. Tänkte mig kanske en sillflundra. Nu var jag hungrig och slök den lilla salladen som ställdes fram.

Nu kom fisken. Vackert gyllenbrun pannering och aptitligt presenterad med primörerna. Men hej där!? Vad var det för fisk? Lång och slank filé som sträckte sig från tallrikens ena kant till den andra. Det här var definitvt ingen utfläkt sillfilé. Flundra, flundra? Vad är en flundra? Det är ju ett annat namn för skrubba, men det var det inte heller. Jag började inse vad det handlade om. Utan att ha smakat på fisken gick jag fram till servitören och frågade vad det var för någon slags flundra. ”Ingen aning. Ska fråga köket”. Han var snabbt tillbaka med det väntade beskedet ”Det är pangasiusfilé”. Denna odlade asiatiska hajmal står på min svarta lista och jag replikerade snabbt ”Då kan du ta ut den”.

Jag gillar inte när man försöker lura mig, särskilt inte när mitt blodsocker är nere i knäppkängorna. Till restaurangens försvar ska sägas att de verkligen försökte erbjuda mig något annat, men jag var både irriterad och sur och hade tappat matlusten. För mig får krogarna servera åsnekött, kråka och till och med råtta i pizzan bara de talar om det (det är till och med troligt att ag kommer och provar).  Men när man mörkar vad som serveras då tappar jag allt förtroende och går.

Det är lika bra att få det ur mig. När jag nu sagt vad jag tycker om benämningen ”dessertvin” kan jag lika gärna avverka ”matvin” och ”sällskapsvin” med en gång.

Om vi börjar med det sistnämnda så brukar man med ”sällskapsvin” mena ett mjukt och ganska lätt vin utan nämnvärda tanniner eller framträdande syra. Inte sällan har de en viss sötma, framförallt de vita. Just mjuka och lätta viner tycker jag blir lätt vän med många maträtter. Bland synonymerna hittar vi ”snackevin”, ”bersåvin” och ”balkongvin”. Dessa etiketter är ett sätt att säga att vinerna inte är seriösa. Men alla viner är till för att njutas i sällskap med mat och/eller vänner. Ergo – alla viner är sällskapsviner och matviner.

”Matvin” är ett favoritord bland vinjournalister. En snabb sökning bland Bengt-Göran Kronstams artiklar i DN ger riklig skörd.  Vad betyder matvin? Ja helt enkelt ett vin som passar till mat. Och vad är mat? Och varför passar ett visst vin till ospecificerad ”mat”? Tittar man på vilka viner som etiketteras ”matvin” så är det ofta viner med större karaktär, fylligare kropp, mer strävhet och/eller syra. Med andra ord viner som kan ställa till en hel del problem i kombination med mycket ”mat”. Att benämna ett vin som ”matvin” är att göra en värdering om att vinet är mer seriöst men samtidigt inte bemöda sig om att tala om varför. Men karaktärsfulla viner njuter man väl gärna i sällskap med en väl vald maträtt och likasinnade vänner. Ergo – alla viner är sällskapsviner och matviner.

Att beteckna viner som ”matviner” och/eller ”sällskapsviner” är onödiga och slarviga generaliseringar. Om ni frågar mig.

Det kanske kommer som en överraskning för många att dessertviner inte finns. Däremot finns det väldigt många fantastiska söta viner. Nu är det säkert någon(inte du förstås) som fnyser ”Hårklyverier! Dessertvin och sött vin är ju samma sak”. Det menar jag att det inte är.

Söta viner har så många andra användningsområden än att ackompanjera mer eller mindre söta desserter. Allt fler har upptäckt hur väl viner med sötma passar till ostar. En klassisk kombination är ju söta viner med gåslever. I Monbazillac där det görs viner i sauternesstil rekommenderades vinerna till het curry eller färska ostron. En riktigt bra kombination är ett glas sauternes till en ansjovisstinn janssons frestelse! Överhuvudtaget matchar rik sötma i vin ofta rätter med hetta, fetma, hög sälta eller koncentrerad umami.

Idealet med torra viner(röda och vita) till maten är en ganska ny företeelse. För hundra till hundrafemtio år sedan skulle champagnen vara söt till den svarta kaviaren och tokajer, sauternes och sent skördade tyska viner serverades gärna genomgående till stora middagar. Idag när socker är billigt och allestädes närvarande ses sötma nästan som en defekt i vin, åtminstone som mindre önskvärt.

Vid mitt senaste besök i Bordeaux blev vi serverade elva olika söta bordeauxviner till lika många smårätter. Det var allt från inbakad grön sparris, parmesankakor, kryddigt ankbröst, heta korvar, gratinerad pilgrimsmussla(bilden) och asiatisk wok. Allt var mycket läckert tillsammans. På slutet fick vi faktiskt en enkel dessert med jordgubbar som jag presenterade i min första bloggpost.

Att förpassa söta viner till längst bak i vinlistan under beteckningen ”Dessertviner” och schasa dem till slutet av måltiden är lika begränsande som ”vitt till fisk, rött till kött”. I min bok. Därför stormar jag likt en Don Quijote mot användandet av den oriktiga benämningen ”dessertvin” varthelst den fläktar med sina kvarnvingar(jisses vilken haltande liknelse). Förmodligen en fruktlös kamp, men en ädel och osjälvisk sådan.

Om du inte brukar dricka söta viner men vill prova så rekommenderar jag Moulin Touchais (jag tror att aktuell årgång är 1995)från Loire. Det är ett sent skördat vin med hög, ren sötma som balanseras av en ännu högre syra. Det gör att vinet, förutom att vara extremt långlivat, fungerar till många olika matkombinationer där syra och sötma förekommer(nämn en rätt där det inte gör det). Då sötman tack vare syran inte är så framträdande tilltalar vinet även dem som inte brukar tycka om söta viner. Priset är 199 kr för en helflaska. Kan tyckas vara dyrt men räcker till 10 glas.

Tack till Gitto för inspirationen till denna bloggpost.

I nästa avsnitt ”sällskapsviner” och ”matviner”. 😉

Om du gillade denna post så uppskattar du nog denna om en champagnemyt.

Kikade igenom inläggen jag gjort den senaste månaden. Det har blivit en del. Här har jag plockat upp några som jag inte vill ska försvinna ner i arkivets glömska. Enkla, goda recept som jag tycker du ska prova.

• New York Blueberry Cheesecake – himla lyckad kaka för att ta hand om säsongens bär.
• Frukostklassiker på nytt sätt – kanske passar bättre som brunch men mycket gott.
• Ost & makaroner – snott från Jamie Oliver och redan en klassiker här hemma.
• Clafoutis – passa på nu när körsbären är som bäst.
• Blodiga biffar – inte vad det låter som.
• Ta en kaka till – det perfekta tilltugget till vin

Söndag med slappande i solen på altanen och söndagsmiddag med familjen på semesterns sista dag. Kanske brist på fokus och engagemang som gjorde att nästan inget blev särskilt lyckat.

Ugnstekt majskyckling med currysmak och blomkålspuré med broccoli. Gott, visst, men inget mer.

Dagens projekt var att göra en citronmarängpaj, ett beslut taget på grund av 6 överblivna äggvitor från experimentet med crème brûlé.  Varken paj eller maräng är några av mina paradnummer. Dessutom baserade jag citronkrämen på en burk lemoncurd som stått och dammat i skafferiet. Inte bra. Marängen blev lite för lös och citronkrämen mycket för lös. Smakade bra men betedde sig sämre.

Däremot lyckades jag göra ett perfekt pajskal! Absolut överraskande! Har aldrig hänt. Trots att jag använde en springform(pajform saknas i mitt kök) lyckades jag få en elegant form utan bubblor och med kanter som höll formen och reste sig ståtligt.

Jag gjorde så här: Med fingrarna arbetade jag ihop 150 gr smör i bitar med 3,5 dl vetemjöl och en nypa salt. Satte till 2 msk vatten och ytterligare mjöl för att binda vätskan. Recepten jag läste föreskrev att man inte skulle arbeta degen för mycket. Jag gjorde tvärtom. Såklart. Knådade, arbetade och kavlade degen med mjöl. Skar ut en botten efter springformen. Över formens löstagbara botten spände jag smörpapper, mycket bra för att få pajen att släppa.  Jag la bottenrundeln på plats och byggde upp raka kanter med utkavlad deg. Prickade bottnen och skjutsade in hela formen i frysen 20 minuter innan den åkte in i ugnen i 15 minuter på 200°. Nu tror jag kan det här. Dags att köpa pajform kanske?

Jag har syndat. Köttet gav efter. Min karaktär är lika svag som på en Heineken. En ynkedom till människa är jag. Det var omöjligt att inte lyssna till lockropen när jag körde förbi. Tradition och suget efter snabba kolhydrater tog överhanden. Pusher, ditt namn är Fritidsbaren.

När jag idag skulle åka förbi Fritidsbaren i Ystad Sandskog så gick det inte längre. Min kolhydratsnåla diet som jag så noga följt och som gjort mig lite slankare var över. Jag behövde Wienerbrödet. Ingen sommar är komplett utan att ha besökt den nästintill kultförklarade Fritidsbaren och ätit deras gudomliga och mytomspunna Wienerbröd (jag envisas med stort ”W”, något annat vore en skymf). Bara miljön, omgivningarna och atmosfären är värt en omväg. Men jag var här för sockret och fettet!

Med darrande händer bar jag min bricka med Wienerbrödet och en kopp kaffe. Det var mest för syns skull jag köpte kaffe, egentligen hade jag kunnat mula in Wienerbrödet direkt där vid disken. Att äta ett Wienerbröd kräver två händer. De är tunga, fullmatade med smör. Inte frasiga, flagiga, tunna och luftiga som andra bröd som försöker paradera under samma namn. Ett Wienerbröd är lite sprött på ytan, lite skivigt och drypande av smör från det söta vetebrödet. Sötman verkar komma snarare från vetet än sockret. Jag hittar också en antydan till sälta. Ut mot kanterna är sprödheten tydlig, lite som en smördeg, men sedan blir den skönt degig mot mitten. Den milda smaken möter sedan den distinkta sötman och hårdare ytan i glasyren. Perfekt brytning. Man sluter ögonen och känner lyckan sprida sig i kroppen med hastigheten av sockret i blodomloppet. Barn på nytt.

Om du så bor i Haparanda rekommenderas en omväg till Ystad. En varning bara. Försök aldrig, säger aldrig, köpa med dig ett Wienerbröd att äta hemma. Så fort de reser förvandlas de till endast wienerbröd.