Ännu ett långt inlägg från London. För att vara en storstad av denna dignitet så finns det skrämmande få öppna nätverk. Skamligt tycker undertecknad som måste vänta tills han utmattad kommer hem till hotellrummet.

Dagen igår skulle vikas åt sakeutbildning. Hade ganska höga förväntningar då jag ägnat mig lite åt denna spännande dryck och här skulle det handla om en fördjupning i två dagar. Dagens övningar lämnade väl ett och annat i övrigt att önska. Om man uttrycker sig milt. På bilden ovan ser du uppställningen inför en ”ground breaking spoon tasting”. Visst ser det intressant och spännande ut? Det var det inte.

Sake är varken en spritdryck eller ett vin. Det är en brygd. Ingredienserna är enkla. Ris, vatten och jäst. Det som gör sake till en så mångfacetterad dryck är framförallt den komplicerade processen. Sake kategoriseras efter till vilken grad riset är polerat (i snitt poleras 50% av riskornet bort) och om alkohol är tillsatt för att göra saken lättare.

En provning av specialsake hann vi med. Dessa typer är mycket ovanliga och utgör bara några procent av den totala mängden som produceras.

Shaboritate Namazake / Nama: opastöriserad sake
Nästan vattenklar.
Ganska stor, ren doft av gult äpple, jäst och liten eldighet. Inslag av blommor (jasmin) och mandel. Efter en stund en tydlig ton av granny smith.
Medelfyllig, liten eldighet, intryck av sötma, fruktig, ton av brioche.
Trevlig och typisk sake.

Janpan / Sparkling Junmai; Mousserande sake utan tillsats av sprit
Nästan vattenklar med ganska stora bubblor.
Medelstor doft av tuttifrutti, gurka och gröna päron.
Lätt, lite platt, avsaknad av frukt. Känsla av att kolsyran förstärker avsaknaden av syra i saken. Mettalisk, lite bitter och något kväljande eftersmak. Inte kul om man säger så.

Asamurasaki / Red sake: röd sake av rött ris.
Ljust laxrosa åt det bruna hållet.
Ren, stor doft av soja, rök, dålig medwurst och surnat äppelmos. Aromatisk ed ton av tjära.
Lätt smak av lingon, jäst, tjära, kryddor. Lite högre syra än övriga. Plågsamt lång eftermak av sur uppstötning. Ni förstår vad jag tyckte? Förstår varför denna typ av sake är ovanlig. Jag brukar inte säga så här men; Fy fan vad vedervärdigt! En mer kunnig person påstod att den fungerade perfekt till bläckfisk. Jag tänker då inte neka bläckfisken denna sake.

Tarusake / Taru: Fatlagrad på cederträ i 3 månader.
Klar, mycket ljus.
Ganska liten doft, vitpeppar, lichie, hav, ostron.
Medelfyllig, mycket lite struktur av fattannin, viss fruktighet. Viss elegans och bra längd.

Vintage 1985 / Koshu: buteljlagrad sake.
Klar, gyllengul.
Stor, utvecklad, mogen med inslag av honung, mandel, nötter och vita russin. Flyktiga toner, mogen banan och torkade blommor.
Fyllig, mjuk smak av torkad frukt, kola och mandel. Lite kort och torr eftersmak med någon strävhet. Mycket smak men ingen struktur. Som en mild maltwhisky utan ryggrad. Intressant om man ska vara snäll. Kostar uppenbarligen 300 pund för 72 cl! Hällde säkert ut 250 spänn i spottkoppen.

Tsukiakari / Nigori: ofiltrerad sake.
Helt grumsig, som riskoksvatten.
Medelstor doft av päron, grön banan, risvatten och ananas.
Medelfyllig, viss sötma, någon liten kolsyra, ”matig” och ett ganska kort eftersmak med någon bitterhet.

Eshigo Kijyoshu / Kijyoshu: sötare sake vars jäsning stoppats med alkohol.
Ljus, klar och lätt gul ton.
Liten, instängd och något ”muggig” doft av ris och färsk fisk.
Medelfyllig, viss sötma, konserverad aprikos. Torr, lite bittert avslut. Enkel smak.

Meijun / Iced sake: fryskoncentrerad sake.
Ljus gyllengul.
Liten doft av hasselnötter, honung, malt och säd.
Mycket fyllig, oljig, upplevelse av viss sötma, maltig, bra längd, eldig och frisk med sakemått mätt.

Mer om sake här.

Igår landade jag i London efter att ha studsat till hemma en kort natt efter några intensiva dagar i Jerez.

Mitt favorithotell i London ligger på Osborn Street. Nyrenoverat, rymligt, bra service och håll i er…billigt (med londonmått mätt). Men så ligger det också i de lite ruffiga men spännande kvarteren i Whitechapel, Jack the Rippers gamla jaktmarker. Osborn Street övergår omärkligt i Brick Lane som är en enda lång orgie i asiatiska butiker, pakistanska restauranger och indiska bagerier. Banglatown helt enkelt. Eftersom jag var trött av resandet orkade jag inte ta mig till någon intressant restaurang i någon annan del av denna fantastiska stad. Jag kollade upp några närliggande krogar i Time Out och begav mig ut i grannskapet.

Undvek inkastarna till curryhaken (hur irriterande är det inte med restauranginkastare? Jag blir aggresiv!) och besökte några butiker och inhandlade lite indiska kryddor jag inte vet hur de ska användas. Bland annat blev det en stor påse birds eye chili. Efter lite googlande insåg jag att den är ruskigt het och ligger högt på scoville-skalan (nä. Jag visste inte heller att den hette så förrän jag googlat). Med tanke på den påstådda hettan såldes den i oroväckande stora förpackningar.

Ute på gatan igen insåg jag snabbt att jag hamnat mitt i en söndagsmarknad. Hantverkare, designers, mat från hela världen och besökare med en medelålder på tjutreåetthalvt. Ett härligt, stökigt, osande och myllrande kaos. En anarkistisk version av den större, men prydligare Spitafield Market ett par kvarter bort.

Provade bland annat momo som är en slags dumplings från Tibet. Första tibetanska maten för mig. Kan inte uttala mig om hur autentisk smaken var, men det smakade bra och den lilla kvinnan som sålde dem var fantastiskt glad och pratsam. Hon ursäktade att momosarna (kan det heta så i plural) inte var särskilt vackra när jag ville fotografera dem.

Avstod från maroccanskt, jamiacanskt, nigerianskt och en massa annat spännade. Hittade några glada killar från brasilien som sålde något som var främmande för mig; kibe och coxinha. I långa rader låg bakverksliknande skapelser. Kibe såg ut som en mörk vegetarisk biff men var tillagad av lammfärd, bulgur, lök, vitlök och mynta bland annat. Fällde spontant kommentaren att det påminde om falafel. Jodå. Kibe var en rätt från den libanesiska folkgruppen i Brasilien. Riktigt gott. Coixinhan var en degbulle fylld med finfördelat kycklingkött. Inte särskilt upphetsande tills en av killarna slevade på en kall chili- och örtsås. Oj! Smakade säkert en hel timme efteråt.

Vandrade sedan runt och njöt av folklivet. Att hitta krogarna jag siktat in mig på visade sig inte så lätt. En hade stängt, en annan hade jag glömt namnet på och den sista lockade inte då där var beckmörkt och spelades extremt hög musik. Irrade därför runt ett tag tills jag hamnade på Brick Lane igen. Lika bra att käka något indiskt.

Jag valde själv, trots ihärdiga inkastare, Bengali Village som enligt stort uppslagna artiklar och omdömen skulle vara den bästa restaurangen på gatan. Bestämde mig för att pröva något annorlunda från Bangladesh. Det blev Sylhet Shaktora Lamb. Sylhet är en region i Indien och frukten shaktora är tydligen en lokal specialitet. Den kallas också för ”bengalisk lime” och smaken var också tydligt limearomatisk, lite syrlig med en mycket tydlig bitterhet. Även toner av koriander, kardemumma och en liten hetta men ingen särskilt upphetsande rätt. En ganska lite portion med ris och nanbröd som kostade extra samt en blaskig Kingfisher gick på 14 pund. Trist och trång lokal som luktade klorin dessutom.

Fortfarande lite hungrig, men framförallt sugen på en smakupplevelse, drog jag mig tillbaka till hotellet. De har nämligen en ”pan-asiatisk” restaurang som heter ”The Kapok Tree”. Några saker hade tidigare fått mig att avstå. Först kopplingen till hotellet, brukar inte vara ett bra tecken. Sedan omskrev de sig själva med stora ord om sin kock och hans resor i Asien på jakt efter råvaror och recept. Sist men inte minst hade de stora skyltar om 50% på maten. Brukar vara en varningssignal. Men jag chansade.

Restaurangen var luftig och sobert inredd. Endast ett mindre sällskap fanns i lokalen. Inte bra. Hovmästare blev minst sagt förvånad när ytterligare en gäst dök upp. Jag satte mig ner och beställde ett glas champagne; Henriot Rosé Brut. Frisk, ren och med inslag av lingon och jordgubbe. Okomplicerad men med bra längd och fina bubblor. På rekommendation av servitrisen beställde jag en ”apetizer” och en vrmrätt.

Först kom Phaav Bhaaji, en typ av indisk snabbmat. En stor portion. En puré av potatis och curry serverad med finhackad tomat, lök och koriander samt stekt bröd (ni ser rätt. Det är hamburgerbröd!). Mycket fina smaker med balans mellan sötma, hetta, fyllighet och de färska grönsakerna och koriandern. Ett fint inslag av kanel.

Till huvudrätt blev det Chicken Dum Pukht Biriyani som skulle vara en rätt från det klassiska mughlai-köket. En stor rikupol svept i en tunn pankaka, små oblater, en youghurtsås och chutney papad. I kupolen gömde sig rikligt med kyckling. Smakade ganska lite, saknade mellanregister och kycklingen var lite torr. Men när jag blandade med tillbehören blev det en smakrik, het och balanserad rätt. Chutneyn var mycket het och markant syrlig. Jättespännande.

Två glas champagne, två utmärkta rätter och förstklassig service kostade mig 30 pund. En mycket lyckad avslutning på en dag full av upplevelser, nya smaker och svåra ord.

Idag blir det sakeutbildning hela dagen och förhoppningsvis China Town.

Hemma i lugnet ett par timmar har jag tid att sammanställa anteckningarna efter en mycket intressant provning i Jerez.

Sherry är nästan undtantagslöst en årgångslös produkt genom den stegvisa blandning som sker i det traditionella solerasystemet. Dock kan numera sherry få en åldersangivelse.  Beteckningarna är VOS (20 år) och VORS (30 år). För att få en åldersangivelse måste prover av vinet som ska buteljeras kontrolleras. Prov hämtas från det angivna fatet som sedan sigilleras. Vinet genomgår sedan kemiska analys, C14-metoden samt en noggrann sensorisk bedömning innan det godkänns. Åldersangivelsen är den minsta genomsnittsåldern på vinet. Delar av det är mycket äldre än så. Priset för vinerna ligger runt 400 till 1000 kr per flaska. Betänker man åldern och den omständliga tillverkningen så får man säga att det är billigt.

Sandeman ”Royal Esmeralda Solera 1894” VOS
Klar, ljus bärnsten, grön kant.
Ren, stor utvecklad doft av nötter, salmiak, kola, vanilj och stallbacke. Efter en stund kommer toner av läder, knäck, rökighet och tjära.
Smaken snustorr, medelfyllig, smakrik och skarpt intensiv. Nötiga toner, honung, salmiak. Viss eldighet och en lång elegant eftersmak. När jag återkommer till vinet efter en halvtimme slår en distinkt doft av sockerkaka emot mig.

Barbadillo Amontillado VORS
Klar, bärnstensfärgad med ett anslag av grönt i kanten.
Ren, stor, flyktig finokaraktär av jäst, gröna oliver och mandlar. Inslag av salmiak, russin, gammal valvados och lite bokna äpplen och lite honung och vaxkaka. Stor, fyllig, mycket fräsch, eldig, smakrik och mycket intensiv. Ren, lång och mycket intensiv eftersmak.

Williams & Humbert Palo Cortado VOS
Klar och djupt gyllene färg.
Ren, stor doft som genast slår emot mig som ostronskal, hav och mineral. Därefter kommer aromer av valnötter, mandel, eucalyptus och créme brûlee. Utvecklas hela tiden i glaset.
Mycket torr, intensiv och smakrik. Medelfyllig, eldig med tydlig mineralton, russin och rågbröd(?). Lång och elegant eftersmak.

Harveys Palo Cortado VORS
Klar, medelmörk bärnsten.
Ren, medelstor doft, nötig, rostade hasselnötter och choklad samt tång och jod som påminner om maltwhisky.
Fyllig, smakrik, mjuk och avrundad karaktär, toner av bränt socker och nötter. Torr men med en förnimmelse av sötma. Rik eftersmak.

Vinicola Hidalgo y Cia Oloroso Viejo VORS
Klar, medelmörk bärnsten.
Stor och tydlig doft av muscovadosocker, nötter och russin. Generös doft med lite bränd karaktär.
Fyllig, torr, koncentrerad och oljig med bränd ton, russin och en tydligt metallisk eftersmak. Inte så komplex och lång som de tidigare vinerna.

Gonzales-Byass ”Matusalem” Oloroso Dulce Viejo VORS
Klar, djupt mörkbrun färg med gyllene kant.
Ren, stor doft av russin, torkad frukt, dadlar, sirap eucalyptus, honung och hav.
Fyllig, halvsöt (130 g socker), eldig, mycket frisk. Toner av russin, torkad frukt och mineral med en liten bitterhet. Balanserad eldighet. Lång och ren eftersmak med en bränd sirapskaraktär. En sherry som kan betraktas som en ”old cream”.

Bodegas Tradicion Pedro Ximenez VOS
Mörkt läderbrun nästan ogenomskinlig.
Ren, stor, aromatsik doft med eucalyptus, russin, fikon, dadlar, kaffe, sirap och hav.
Mycket söt, simmig och fyllig med mycket tydlig salt mineralton som balanserar sötman. Smak av kaffe, russin, sötlakrits. Lång eftersmak.

Bodegas M. Gil Luque Pedro Ximenez ”de Bandera” VORS
Helt opak, mörkt brun och mycket simmig.
Ren, medelstor doft av knäck, russin, dadlar och med en bränd ton. Inslag av ananas och eucalyptus.
Fyllig, tjockflytande, oljig och söt. Torkade frukter, bränd ton och förvånansvärt nog en påtaglig ton av cassis/svarta vinbär. Mycket lång smak. Smakupplevelsen inte så söt som antyds av sommigheten. Detta beror på polymeriseringen av sockret (bildandet av längre molekylkedjor) under mognaden.

Sammantaget mycket imponerande viner. Alla var rena, pigga och vitala utan tecken på att tappa spänsten. Återkommande i smakbeskrivningarna var ”salmiak”, ”eucalyptus” samt lite överraskande ”mineral” och ”hav”. Flera av vinerna var arommässigt förvillande lika whisky eller armagnac. Det som var gemensamt för vinerna var den stora koncentrationen och den intensiva smaken. Genom den mycket långa fatlagringen och avdunstning av vatten har det skett en koncentration av vinernas smakämnen.

Så blev det dags för den sista sherryn i Jerez.
En manzanilla Solear, inlagda sardiner och manchego i solen.
Nu bär det hemåt till kylan, piffiga falukorvsrecept och höstdassiga bilder.
Men vänta! Först blir det ett par dagar med sakeseminarium i London.

Oj vilken dag! Suttit i en 30° varm lektionssal i långa teoripass om sherry, vinlagar och solerasystem. Därefter en magnifik provning av 20- till 30-årig sherry under ledning av en nestor i Jerez; Neltràn Domecq. Helt fantastiska viner. Jag återkommer med utförliga provningsanteckningar.

Sedan direkt till Bodegas Tradicion som specialicerat sig på att endast buteljera och sälja viner som är mellan tjugo och trettio år i snitt! Vi förevisades gamla metoder, fortfarande i bruk på bodegan, hur man blandar och flyttar vinerna i soleran. Där blev det också en underbar lunch med tapas (suprise!), däribland favoriten räkplätt och en ris- och skaldjursgryta med saffran. Påminde om en paella med mycket vätska. En 30-årig oloroso passade förvånansvärt bra till. Helt otippat. Ännu bättre när vi blandade lite av vinet i maten. Förköpte mig lite på vinerna där. Oooops!

Sedan blev det ilfärd till examen i denna utbildning för ”sherryambassadörer”. Lite lagom beskänkt av urgammal sherry (och litte brandy) skulle det blindprovas och identifieras sju olika sherrytyper och göras ett skriftligt prov. Gick galant! Tror jag. Diplomen ska delas ut om en knapp timme.

I pausen hann jag springa och proviantera lite i närmaste snabbköp som hade lite NETTO-varning. Trots det var inte charkavdelningen så himla pjåkig. Skinkorna på bilden var veckans erbjudande. Övriga fanns på annan plats.

Sådärja. Nu ska det duschas och sedan på med skjorta och kavaj i 32°  värme. Examensmiddag hos Consejo Regulador väntar.

Igår kväll blev det ett avslappnat besök hos Bodegas Barbadillo i Sanlucar de Barrameda. Här blev det massor av manzanilla såklart. Den typ av fino som lagras i Sanlucar de Barrameda får en lite annan karaktär och betecknas därför som manzanilla.

Förutom deras storsäljande, lätta och typiska Solear (reas på systemet) fick vi prova en specialitet; Manzanilla en Rama. Detta är ett vin som lagrats under jästtäcket flor och i solerasystemet i nio år. Därefter har man klarnat vinet med uppvispade äggvitor och tappat på butelj direkt från fatet. Mörkare i färgen än vanlig manzanilla och betydligt fylligare och kraftfullare med lite nötiga toner. Så har smakade tydligen manzanilla i början av 1900-talet. Vinet är väldigt lagringskänsligt och ska helst drickas inom tre månader. ”2009” på flaskan anger tappning och inte årgång. Lite halvskumt.

Idag ska det testas riktigt gammal sherry. Sedan är det dags för examen. Hoppas något har fastnat.

Idag spenderades större delen av dagen på en av Gonzalez-Byass‘ vingårdar i Jerez. Tillfälle att studera vingårdarna närmare. Vi blev också praktiskt förevisade olika typer av ympning och beskärning specifika för området. Arbetskrävande fältympning och beskärning för uppbindningen ”vara y pulgar”. Antecknar intresseklubben för fullt? Hur som helst mycket intressant för dem av oss som nått en utstuderad nördnivå av nästan plågsam art.

Provning blev det förstås också. Vi fick följa en sherrys utveckling från det helt unga (en månad) vinet, via den kortare lagringen över skedet där vinet förstärkt och lagrats en tid under jästtäcke till den färdiga produkten. Sedan även vidare i skalan av oxidativ mognad. Mycket intressant och ganska unikt.

De färdiga vinerna som provades var Tio Pepe som jag känner väl. Stor, kraftfull doft med flyktiga toner av gröna oliver, mandel och granny smithäpplen. Torr, ganska fyllig med en torr, lite skarp och uppfriskande eftersmak.

Viña AB Amontillado Seco har rena fina dofter av hasselnötter och lite russin. Smaken är helt torr med en lätt karaktär. Fina oxiderade toner av rostade nötter och russin och en ren, lång smak med en liten metallisk eftersmak. Mycket läcker och elegant.

Sista vinet var Alfonso Oloroso Seco med en stor doft av torkad frukt, fikon, dadlar, russin och lite brända toner. En aning läder och vanilj. Smaken är överraskande torr med bra fyllighet, stor smakrikedom men med samma uppfriskande, fräscha eftersmak.

Smakrika, användbara viner. Med tanke på att ingen av dem kostar mer än 139 kr hemma i Sverige och att lagringen är upp till tio år så är priset fantastiskt. Vi fick dem även till tapas och lunchen och de fungerade även mycket bra till maten.

Lunchen bestod förutom av obligatoriska tapas (friterade räkplättar bör man äta en gång i livet) av en regional specialitet som hette bieza: en gryta serverad ur stora keramikärl, långok på fläsk, kikärtor, gröna ärtor bondbönor och lök (samt givetvis andra kryddor vi inte kunde lista ut). Ovanpå denna milda, smakrika röra slevades kokt fläsk, morcilla (blodkorv), chorizo och fläskgrevar jag aldrig sett maken till. Mycket rustikt, smakrikt och mättande. Fettgrevarna var betydligt smakligare än de såg ut. Alfonso Oloroso var en makalös kombination till denna rätt.

Till efterrät blev det en enorm kula hemjord glass på övermogna moscateldruvor serverad i en rånkorg. Till detta givetvis en söt, simmig pedro ximenez som hälldes som en sås över hela härligheten. Ljuvligt. Den överblivna px:en hällde jag i kaffet med varm mjölk som serverades efter maten. Mycket läckert.

…var det kanske inte. Men väl en historisk genomgång av Jerez’ historia och en mingelprovning av sherries från Lustau. Platsen var Castillo de San Marco, en fästning som genomlevt många förändringar. Startade som romersk befästning för att sedan bli en moské som vidare byggdes om till en befäst kyrka. Idag är det en kombination av historiskt monument och sherrybodega. Fantastiskt vackert. Nåväl. Vad provades?

Startade med Pavon Puerto Fino som hade en ganska stor doft med inslag av halm och stall. Smaken var lätt, mycket elegant och med en markant metallisk eftersmak. Mer av en manzanilla i stilen.

Lustau Rare Amontillado Esquadrilla hade en stor komplex doft av apelsin, hasselnötter och choklad. Smaken knastertorr, medelfyllig och smakrik med toner som speglade doften. Fantastisk till jamon iberico.

Lustau Emperatriz Eugenia var en oloroso som uppvisade en stor, komplex doft av fikon, dadlar, kanel, lakrits och valnötter. Smaken var torr, fyllig och rik där torkad frukt och nötter kom tillbaka.

Lustau East India Solera Sherry doftade som en julkaka! Fyllig, smakrik med en viss sötma och med julsmakerna av kanderad frukt, lite pepparkaka, nötter och fikon kom tillbaka. Mycket balanserad och komplex. Provade den även som drink med massor av is och en skiva blodapelsin. Överraskande uppfriskande.

Lustau Moscatel Emilín bjöd på en stor, aromatisk doft av pomerans och apelsinmarmelad. Tydliga toner av kanel och vitpeppar. Söt, smakrik och mycket aromatisk med citrus- och apelsintonerna som slog igenom allt tydligare. Kan tänka mig detta vin till en créme brulee med syltade mandarinklyftor eller en smakrik, vällagrad hårdost som Wästerbotten.

Lustau PX San Emilio doftade inte helt överraskande som koncentrerade fikon, dadlar och russin upphöjt till två. Söt, simmig, sirapslik med de markanta tonerna av torkad frukt, melass och en aning sötlakrits. Häftig.

Fantastiskt trevliga, välbalanserade viner som bjöd på fina smakupplvelser. Lite okoncentrerade provningsanteckningar ur minnet då det var en mingelprovning där vinerna även provades mot små trevliga tapas.

Efter dagens besök i Jerez’ saluhall tog jag bussen till kusten och Puerto Santa Maria. Jag hade siktet inställt på en restaurang jag känner till från ett tidigare besök; Romerijo. Inte stället man går till om man söker tip-top-service, matlagning i framkant eller tjusig miljö. Här gäller pappersdukar, avfallshinkar på borden, folkligt och stökigt och massor med pinfärsk fisk och skaldjur från havet utanför.

Från mitt förra besök visste jag att grejerna från fritösen var makalöst goda. Jag försökte därför beställa in en liiiiiten portion med en mix av olika sjöfrukter. Det gick så där. Blandningen var där men jag lovar att min lilla ”entrérätt” bestod av minst ett kilo babysquids, calamares och annat gott. Allt omgivet av en tunn, spröd frityrsmet och serverat med en citronklyfta och en klick majonäs. Himmelskt i sin enkelhet. Halvvägs igenom godsakerna började mättnaden infinna sig. Just som jag tänkt tanken att avbeställa skaldjurstallriken så stod den framför mig.

Det var bara att bita ihop och ge sig i kast med läckerheterna. Tre sorters räkor i olika storlekar. De största var kokade med saffran. Mycket läckert. En liten fin hummer tronade överst på fatet men kändes tyvärr lite torr. Två taggiga snäckor som absolut smakade som franska vinbärssniglar (eller heter det vinbergssniglar?) minus vitlöken. Det mest uppseendeväckande på tallriken var dock den lufttorkade tonfisken. Djupt vinröd i färgen och med en smak som påminde starkt om spansk lufttorkad skinka men med en mer intensiv umamikaraktär. Konsistensen var helt makalös. Om jag beskriver den som riktigt färska lakritsfiskar, är det någon som förstår då? Smälte praktiskt taget på tungan och frigjorde den överväldigande umamin. Det nästan sökte mig. Mycket spännande, men en skiva räckte.

Allt sköljdes ned med en lätt och väldigt elegant manzanilla; La Gitana.

Jag älskar att besöka marknader och saluhallar. Varje gång jag är på resa försöker jag spika in en tidig morgon bland grönsaker, korvar, gödkycklinga och torgmadamer. Det finns inget bättre sätt att lära känna platsen än att uppleva de lokala varorna, känna dofterna och smakerna.

Idag blev det ett besök i saluhallen i Jerez. Den ligger helt centralt och påminner om en liten katedral. Jag hade inga särskilda förväntningar, det har jag lärt mig att inte ha. Döm om min förvåning då detta var den prydligaste, vackraste och mest välsorterade marknaden jag kan minnas. Påminde lite om Östermalmshallen minus priserna och kändiskvoten. En enorm fisk- och skaldjursavdelning i mitten. Trots de enorma mängderna av fisk så doftade det friskt och rent. Visst en fisklukt men en färsk, njutbar sådan.

Ett färgstarkt folkliv och gott om barer och caféer runt omkring gjorde tavlan perfekt. Istället för mångordiga utlägg bjuder jag på ett litet bildcollage.