Tävling: Årets middag med Årets Kockar?

Sponsrade tävlingar är inget jag brukar ha på bloggen men den här gången gick det helt enkelt inte att låta bli.

Den 28 oktober kommer sex tidigare vinnare i Årets Kock laga mat tillsammans under eventet The Art of Cooking med bara 40 gäster på Restaurangakademin, något som aldrig hänt tidigare. Det kommer bli en 6-rättersmiddag där varje kock gör varsin rätt. Alla sex kockarna kommer att gå runt och prata med gästerna under middagen, tidigare vinnare av Årets Kock kommer också att finnas på plats.

6-rätters-meny är komponerad av inga mindre än:

  • Christer Lingström, Årets Kock 1985
  • Roland Persson, Årets Kock 1990
  • Rikard Nilsson, Årets Kock 1991
  • Stefan Eriksson, Årets Kock 2005
  • Viktor Westerlind, Årets Kock 2009

För dessert och brödkorg står Magnus Johansson, hedersmedlem i Föreningen Årets Kock.
Drink med specialkomponerade tilltugg serveras före middagen.

Det hela går av stapeln den 28 oktober 2010 på Restaurangakademien, Rökerigatan 4, Johanneshov (Matstaden bredvid Globen)

Jag har tre (3) biljetter (värde 3250 kr/kuvert) som gäller för att gå på middagen. För att få en chans att vinna en av dem ska du i kommentarsfältet berätta om din mest minnesvärda restaurangupplevelse. Det kan vara den bästa, roligaste eller en riktig katastrof. Jag väljer ut* tre av de mest aptitretande/bästa/roligaste/sorgligaste minnena och vinnarna får varsin biljett. Tävlingen avslutas den 19/10.

Missa inte chansen att vara med på denna middag som säkert blir en alldeles enastående upplevelse. Tyvärr kan jag inte själv gå så min biljett ligger i vinstpotten.

Glöm inte att rösta på din favorit till Alternativa Matbloggspriset 2010!

*En ansvarig på Electrolux har veto i valet av vinnaren.


Etiketter:, ,

Kategorier: Övrigt

Kontakt & prenumeration

Det finns flera sätt att hålla sig uppdaterad om bloggen, se nedan. Vill du ha kontakt med mig direkt kan du mejla till anders@gustibus.se.

30 kommentarer på “Tävling: Årets middag med Årets Kockar?”

  1. Kidde
    13 oktober 2010 den 14:28 #

    tävlingen avslutas 19 november, och eventet går av stapeln 28 oktober… nåt är lurt!

    • 13 oktober 2010 den 14:30 #

      19:e oktober ska det förstås vara. Tack för påpekandet.

  2. 13 oktober 2010 den 14:33 #

    Jag reste till Kina med min familj. Ingen av oss hade varit där innan.
    Vi gick direkt ut för att äta och sedan in på första restaurang.
    Klockan var åtta när vi steg in i restaurangen och den var helt tom, sånär som på ett kinesiskt par som reste sig för att gå.
    Alla i personalen stirrade på oss med tefatsstora ögon.
    Några pekade och fnissade. Hovmästarn såg väldigt nervös ut.
    Utan ett ord visade han oss till vårt bord och vi fick varsin meny framför oss. På kinesiska. Inte ett västerländskt tecken, inga bilder, ingen ledtrådar över huvud taget.
    Vi försökte med allt. Peka i våra guideböcker, reste oss och försökte peka på några fat med rester som fanns kvar, pekade på honom som för att säga att han kunde bestämma.
    Vi började härma ljud från olika djur. Härna rörelsemönster.
    Han fortsatte skaka på huvudet och gick därifrån för att vara borta nästan tio minuter. Vi började resa oss upp för att gå.
    Då kom han springande, tog mig i armen och ville att jag skulle följa med.
    Han ledde mig till köket. Tjugo kinesiska män i vita förkläden, med yxor till knivar, oxsvansar, flammande gasplattor, grisfötter, anknäbbar och hela ankor, tusen och åter tusen wokpannor och stekpannor och kastruller.
    Han upp manade mig att peka igen. Jag pekade. På anka, nöt, en fisk i ett akvarium, kål och några andra grönsaker. Och ris.
    Nöjt ledde han mig till bordet igen och jag satte mig ner.
    Efter några minuter började den största matkavalkaden i mannaminne. Rätt på rätt på rätt på rätt strömmade till bordet.
    Säkert mat för 16 personer till oss, ett sällskap om fyra.
    Vi åt tills vi nästan låg på golvet och ändå var inga fat ens nära tomma.
    Vi gav upp och kallade på notan. Alla var nervösa.
    Hade vi brännt hela reskassan på första middagen?
    Min pappa fick gå iväg och hjälpa dem med kortet. Vi andra satt tysta.
    Far kom tillbaka och såg väldigt betänksam ut. Vad blev det? frågade vi. Hur mycket?
    Ungefär 160 svenska, svarade han. Med dryck inräknad.

  3. 13 oktober 2010 den 15:14 #

    Om det var något jag hade velat vinna så vore det detta. Inte lönt att delta eftersom jag ändå inte kan, men det vore skoj om vinnaren ville skriva en liten snutt om hur det var efteråt!

  4. 13 oktober 2010 den 15:20 #

    Mina föräldrar, jag och en kompis var på väg i bil till Paris för 20 år sedan. Det började bli sent och vi insåg att vi inte skulle hinna till det förbokade hotellet strax utanför Paris. Till slut stannade vi i staden Sedan, precis efter gränsen till Frankrike. Klockan var på gränsen till midnatt och vi frågade receptionisten om detr fanns någon möjlighet till mat någonstans. Jodå, han visade vägen till en mörk, murrig och klart tvivelaktig garagelokal i en liten mörk gränd. I en hörna övade ett reggaeband, vid ett bord satt de skummaste typer jag nånsin sett med 2 motorcyklar uppställda bredvid bordet. Ut kommer kocken, en två meter lång, riktigt stor man från Martinique, med köttyxan i högsta hugg, blodigt förkläde och dreadlocks ner till knävecken. Mamma mumlade något om att svälta, kompisen skakade som ett asplöv, jag gömde mig bakom pappa som såg ut som han ville gömma sig han också.
    Kocken spricker upp i ett leende, frågar högt och ljudligt om ”les blancs” (vitingarna) vill ha nåt att äta. Jo, det ville vi ju. Bra ! Han har bara fisk och steak frites kvar , duger det ? Jo. Vi ville ju liksom inte protestera heller, man visste ju liksom inte vad som skulle hända då.
    Ut kommer först en fantastisk fisk/skaldjursmousse till förrätt, en perfekt stekt entrecote med hemgjord bea, fantastiska pommes och fransk tomatsallad , sedan ost bricka och till sist kom kocken chokladmousse. Vi åt som om det vore den sista måltiden någonsin, omgivningen ljusnade i takt med att de olika rätterna kom in och vid efterrätten så var reggaebandet toppen, de skumma typerna rätt trevliga och kocken bara en glad typ. Det kan ha berott på det utmärkta vinet han serverade också.
    Vi bad till slut om att få betala, varpå kocken spärrade upp ögonen, slog ut med armarna och sa ” Nä, inte ska ni betala – det här var ju resterna så det skulle ju ändå slängas ! ”
    Ingen nota, bara breda leenden, franska kindpussar och ett glatt Bon voyage! Fantastiskt.

  5. 13 oktober 2010 den 16:31 #

    Jag var i Thailand och hälsade på min familj. Jag är inte så bra på thailändska men jag försöker alltid så gott jag kan. Så jag beställde en kebab… och precis när jag satt mig för att äta kebaben såg jag köttbitar med svansar som roterade på grillen. Senast jag kollade så gjordes inte kebab av djur som har lurviga svansar. Jag har aldrig haft så bråttom ifrån ett matställe som då.

  6. 14 oktober 2010 den 0:00 #

    Jag reste till Zanzibar på smekmånad och en lokal maträtt är ugali. Ugali är majsmjöl som mixas till en del. Det serveras tillsammans med kött och bönor.

    Eftersom hotellen och restaurangerna vid stranden inte hade(?) ugali sökte vi oss in i gränderna i Stone town där få eller inga västerlänningar rör sig.

    Vi hittade ett hak där vi slogs oss ner. Bordet var rangligt och stolarna i än sämre skick. Frugan som talar swahili beställde och vi blev hänvisade till handfatet en bit in i lokalen. Spindelväven hängde över lampan och vi tvättade händerna.

    Vi serverades en stor portion ugali, ca 1 dm i diameter och 3 cm hög. Bredvid stod två skålar. Den ena skålen innehöll ”kött” men det var mest slamsor och såsen var steksky. Bönorna var lila och mosiga, luktade och såg lite upp som mix av spya och diarré.

    Vi åt artigt säkert en femtedel var innan vi gick. Men vi hade testat ugali, i ett östafrikanskt land och kommer aldrig äta det igen!

  7. 14 oktober 2010 den 0:22 #

    Jag och tjejen var i Thailand under februari 2010 och bestämde oss att äta på ett genuint, opretentiöst litet Thai-ställe nära promenadstråket. Personalen var supertrevliga, med leenden som brände in i själen. Tjejen fick sin mat först och ville att jag skulle smaka på kycklingen. Visst, det var lite konstigt, både i konsistensen och i smaken, gummiaktigt, lite småsurt. Det kändes konstigt, eftersom allt annat runt omkring gav riktigt positiva intryck. Vi visste inte vad vi skulle göra.

    Sedan fick jag min rätt, som jag hade ätit flera gånger tidigare på andra ställen. Den här gången kunde jag inte känna igen rätten. Köttet såg väldigt skumt ut, andra ingredienser som jag inte kände igen simmade omkring, och den här gången vågade jag inte ens smaka. Jag visste inte vad jag skulle göra, och inte tjejen heller. De var ju så snälla och trevliga. Jag behövde hjälp att ta mig ur detta på ett snyggt sätt.

    Jag vevade lite runt soppan och skulle hälla lite i tallriken, mest för att inte verka oförskämd, och då hände det. Gudomligt ingripande! En stor plastbit kommer fram, och hur än äcklad jag var, kände jag en sådan lättnad att jag hade ett påtagligt skäl att gå därifrån utan att smaka av maten. Så jag tillkallade kvinnan, visade plastbiten, hon log fortfarande och bar bort maten. De dem visade bristande engelska-kunskaper, och min Thai var lite ringrostig, så vi orkade inte ens tjafsa om notan utan betalade för maten och plasten och sprang därifrån, in till närmaste Subway.

  8. adam frimodig
    14 oktober 2010 den 15:20 #

    Var med ett par goda vänner i Polen för många år sen. Vi tog tåget ner till Krakow som är fin stad med mycket kultur och gammal historia. Finns kulhål kvar i väggarna i gamla stan sen andra världskriget. I stan finns ett gammalt stort torg med många restauranger av olika slag. Det var jag och tre tjejkompisar som var där och en kväll skulle vi ut och äta gott. Vi hamnade på en typisk polsk restaurang, inrökt som bara den och massa god öl och andra bastanta rätter. Jag ville nog visa mig på styva linan lite så jag beställde in en soppa med något slag ”kött” i och väntade spänt med en kall öl i handen. När soppan kom in visade det sig vara polsk komagesoppa och alla som ätit komage vet hur det ser ut, om jag kommer ihåg rätt var det vita strimmlor med lite ”luddigt” på dem, segt som bara den var det men jag var tvungen att äta upp så mycket jag kunde för att ”impa” lite på tjejerna. Fick så klart ångra det efteråt då soppan kom upp igen och jag sprang tillbaka till hotellet. Ja, det var åtminstone en minnesvärd kväll. Och många år efter nu skrattar vi gott åt det.

  9. 18 oktober 2010 den 18:50 #

    Vilken svår tävling. Jag har flera berättelser som jag kommer minnas resten av livet, altifrån att få äta hemlagad mat långt efter stängningsdags på en portugisisk pub till så dyr mat att mina kompisar troligen aldrig kommer sluta pika mig.

    Den historien som jag väljer är när jag ficks chansen att förlova mig med min syster på Sjömagasinet i Göteborg. Min syster hade fyllt 25 och jag var mycket sugen på att prova Sjömagasinet, som jag hade hört så mycket gott om, så då tog jag det tillfället att bjuda min syster på en söndagmiddag där som födelsedagspresent. Maten var bra, men det som än mer imponerade på mig var lyxen och servicen. Just servicen tog sig också helt egna höjder när vi efter maten blev tillfrågade om vi ville ta kaffet ute på deras altan. Det ville vi, men det tog nog åtminstone 20 minuter innan vi var där ute och då var vi ändå först ute och hade hela altanen för oss själva där jag tror de hade som baktanke att jag skulle få chansen att fria. Hur skulle de ha kunnat veta att vi var syskon? Efter en stund kom det ut fler på altanen och än senare gick vi hem och fortfarande är ingen av oss varken gifta eller förlovade med varken någon annan eller med varandra.

    Visst inser jag att det kanske bara var slumpen att vi var först ut eller att det finns någon annan förklaring som sabbar hela denna berättelse, men jag tycker ändå det tyder på en mycket fin serviceanda som jag ännu inte har sett bräckt.

  10. Karin
    18 oktober 2010 den 20:13 #

    Att laga mat och äta mat är något som jag gillar. Och man kan inte alltid köra på säkra kort. Har ett par vänner som är ultimata matnördar som gärna bjuder på surströmmingost, sniglar, grodlår eller tusenåriga ägg. Det är bara att gapa och testa, för de säger ”Men ät då- det är bara mat”. Men jag är då skeptisk då och då, men det har iaf fått mig att pröva saker som jag efteråt lantingen ägger i kategorin ”aldrig mer”, det smakade ju iaf inte illa” eller ”det här kommer jag inte längta efter”.
    Efter att vid flera tillfällen läst om den däringa franska lökpizzan med sardeller,Pissaladiere, var det dags att testa. Lök är gott och sardeller hade jag ju ätit på andra sätt. I såser och dressingar, men aldrig som så. Löken skars högtidligt i skivor och ficka sakta smälta ner till en underbar röra, lades på en fin pizzadeg och varsamt lade jag dit de små fiskarna och oliverna. Pizzan såg underbar ut, solen sken och livet var härligt på uteplatsen. Jag tog en bi, likaså gjorde min man. Han är en hjälte som iaf alltid äter det jag lagar- likaså denna gång. När jag ätit en bit, så satt jag tyst en stund. Kände att jag fortfarande var hungrig, men att jag (tyvärrr) inte kunde ta mera av pizzan. Det var liksom inte min smakorgel, kanske var det fel sorts sardeller… men gott. Näe, och maken höll med mig. Så det slutade med att vi låste dörren och vandrade slokörade till det närliggande snabbmatshaket. Så mycket kärlek och längtan jag lagt ner i en maträtt, och så fick man retirera… Men jag är åter i köket, och har lärt mig att det är bara att fortsätta testa och experimentera – för det händer ju oftare att man hittar nya kompisar att tugga på coch njuta utav än tvärtom.

  11. 18 oktober 2010 den 20:29 #

    Sverige i mitten på 60-talet var murrigt, trist och kallt som en oktoberdag. Gråa betongkaserner sköt upp som svampar ur jorden i nya förorter och stadskärnorna jämnades med marken för att ge plats för den nya tidens köptempel och kontorspalats. För en tonåring fanns inte så mycket att göra mer än att gå på bio eller lyssna på den enda Beatles-plattan om och om igen.
    Maten var inte så värst mycket roligare heller, stekt falukorv eller som omväxling gratinerad falukorv i ugnen.

    Att äta ute på restaurang var en stor händelse, som skedde bara vid mycket sällsynta tillfällen. När morbror Harry kom på besök från New York eller farmor fyllde jämnt.
    Förutom en Sarakrog i Stadshotellet så fanns det bara lunchrestauranger i varuhusen och så Ringbarer förstås.

    En höjdpunkt varje år under gymnasietiden var den skolresa, som gjordes med tåg till Stockholm. Alla gymnasieklasser åkte tillsammans för att se en teaterpjäs och sedan fick vi ströva runt och fönstershoppa och äta lunch på egen hand.
    Jag hade ätit någon gång på Ringbaren vid Tegelbacken (där den japanska restaurangen Seikoen ligger nu sedan decennier). Standardrätten var pannbiff med lök och pommes frites för 5:-. 60-talets hamburgare med andra ord. Men en gång gick jag fel och forsatte Jakobsgatan ett par tre kvarter. Där såg jag genom fönstret att det satt människor och åt så jag gick in. Oj vilket fantastiskt ställe. Ringbarerna såg ut som skolmatsalar men det här var helt annorlunda. Litet och trångt, höga paller vid små bord efter väggarna. Eller också kunde man sitta direkt vid bardisken runt den fyrkant där serveringspersonalen huserade. Vitt och blått kakel i fyrkantiga träramar på väggarna och mässingstänger som höll upp små gråna lampskärmar ovanför bardisken. På väggen bakom baren en svart griffeltavla där menyn stog skriven med krita. Vilken miljö. Jag tog ett bord vid väggen och bestämde mig för den billigaste rätten: oxsvans för 8:50. Det var ungefär det jag hade råd med. En vänlig servitris tog min beställning och bjöd på bröd ur en korg. Och snart hade jag min mat och det var en rejäl portion. Självklart var jag nyfiken på hur det skulle smaka eftersom jag inte ens visste om att det gick att äta oxsvans innan dess. Fantastiskt. Köttet var så mört att det föll av benen när jag pillade på det med kniven och gaffeln. Såsen var gudomlig. Något så gott hade jag aldrig ätit i hela mitt liv. Mätt och belåten promenerade jag så tillbaka till Centralstationen. Så det är väl inte konstigt att detta blev mitt favoritställe i många år framöver.
    Av denna upplevelse lärde jag mig att älska husmanskost och långkok. Att aldrig tveka när det gäller att pröva nya okända rätter. Och att omsorgsfullt tillagade ”enkla” råvaror utan åthävor och krumbukter är oslagbart gott.
    Vad restaurangen hette? Klicka på länken!

    • 18 oktober 2010 den 20:36 #

      Vilken länk? Vilken länk!?

      • 18 oktober 2010 den 20:39 #

        Länken ligger under mitt namn!

  12. 18 oktober 2010 den 20:44 #

    Jag misstänkte att det var Bakfickan. Ett stamställe när jag besöker Stockholm. Alltid bra!

  13. Hampus Bejnö
    18 oktober 2010 den 22:32 #

    Min mest minnesvärda restaurangupplevelse kan mycket väl vara mitt första besök på Le Chateaubriand i Paris.
    En god vän tog tåget från London och besökte mig under en knapp veckas tid då jag bodde och arbetade i Frankrikes huvudstad under våren och sommaren 2009. Vi hann med att både fira svensk midsommar, spela flipperspel, äta asiatiskt och hänga runt på barer denna fina sommarvecka innan turen kommit till en middag på restaurangen som visade sig ligga på kort promenadavstånd från min mörka lilla lägenhet i Paris nittonde arrondissement.
    Fulla av förväntan och nöjda över att lyckats boka ett bord på relativt kort varsel klev vi in i den opretentiösa men vackra lokal av bistrokaraktär vilken härbärgerar den restaurang som i år utsågs till världens elfte bästa restaurang av ”The S.Pellegrino World’s 50 Best Restaurant”. Vi möttes av en vänlig men fokuserad servis som placerade oss vid ett mindre bord i rummets bortre hörn, och fick frågan om vi ville ha något att dricka innan vi såg kvällens meny. ”Ett glas Campari Soda” föreslog min vän, vilket genast nekades av servitören som nöjt förklarade att de endast hade en ”apero” att fresta med denna kväll. ”Får jag föreslå ett naturligt, ofiltrerat vin, från en mycket liten producent i södra Frankrike”. ”Givetvis”, tänkte jag, medan jag nickade och sa att förslaget lät bra. Denna om man så vill skoningslöshet skulle visa sig bli typisk för resten av middagen.
    Servitören, som för övrigt var klädd exakt likadant som alla andra i personalen, kockar inräknade, med vita sneakers, svarta jeans och vit uppknäppt skjorta som visade mycket av mörkt behårad bringan, gav oss sedan dagens meny om fem rätter. Han förklarade först att de enbart har en meny per dag, för att kunna optimera råvaror och ändå behålla goda priser (45 euro för fem rätter), och berättade sedan kortfattat om varje enskild rätt. Medan vi väntade på den första av de fem vi hade att se fram emot hörde vi uppspelta amerikaner oja sig vid bordet jämte oss, samtidigt som vi läppjade på drycken i våra glas. De hade just fått in sin första rätt i små svarta skålar och såg minst sagt chockerade ut. Särskilt en ung man i sällskapet uttryckte ett minspel som bäst kan beskrivas som skräckslaget.
    Anspänningen var således stor när vi fick in vår första rätt, ”un petit amuse bouche” bestående av rå äggula, minimala blomkålsblommor och ett par råa äggstockar från sjöborre. Servitören lät oss se ned i skålarna i ett par sekunder för att sedan plocka fram en svart kanna med varm hönsbuljong som han höjde för att sedan sänka över respektive skål. Vi rörde försiktigt runt i våra kärl och såg gulan blandas ut i buljongen. Smaken var djup och mild, och bröts egentligen endast av sjöborrens koncentrerade havssälta. Med numera filtrerat vin i våra glas inväntade vi nästa rätt, med blickarna i mjugg mot bordet bredvid som just fått in kvällens andra tallrik; lövtunt hyvlade primörer av olika slag jämte rå mullusfisk på en spegel av sötbesk kumquatsaft i fin men utmanande harmoni. Det knastrande ljudet från deras munnar ackompanjerades av allt mer skärrade blickar som tycktes bedja om hjälp eller åtminstone tillagad mat.
    Också kvällens tredje rätt innehöll frukt från havet och även denna gång hade mandolinen gått varm i köket. För första gången under kvällen sedan vi satt oss till bord mumsade amerikanerna förnöjt under tystnad, och viss var anrättningen framför oss menyns mest publikfriande mål. Perfekt halstrad bergtunga med ett par klickar sesamfröströsslat yuzusmör samt både grillad och råhyvlad grön sparris. Lika enkelt som ljuvligt.
    Medan jag tog tillfället i akt att besöka lokalens toalett i väntan på nästa rätt kunde jag inte undgå att se eller höra verksamheten i köket, strax intill badrumsdörren. Dirigerade av chefen Inari Aizpitarte stod en handfull kockar i köket, till synes lika svartmuskiga som baskern Inari lui-même, i koncentrerad produktion till tonerna av brutal hårdrock på hög volym. En av dem ställde fram ett par fat med vad som skulle visa sig vara kvällen sista varmrätt; en rektangel ”Jarret de Noir de Bigorre, knäveck av gris jämte en bred strimma besk klorofyll på vilken ett pocherat ostron vilade, i sin tur täckt av pikanta salladsblad samt glasört. Köttbiten, som så snart jag börjat peta i den visade sig var lager av mjällt, mjällt fläskkött varvat med karamelliserad lök, var som servitören förnöjt konstaterade inte riktigt vad den tycktes vara från början utan snarare ”complètement déconstruit”. Gott så, men brytningen mot den gröna purén och ostronet kändes kanske mer tentativ och lekfull en smakmässigt träffande.
    Desserten och tillika den femte rätten visade sig inte var en utan två, först en liten fruktkompott med päron och mahalebkörsbär, sedan en avslutande och tillika makalös chokladsorbet toppad med flingor av salt från Normandie serverad med en coulis på bitterljuv apelsin.
    Den kopp espresso jag drack till desserten var emellertid inte bara ett avslut på middagen utan också en början på resten av kvällen. Efter att ha betalat notan som motsvarade ett ordinärt restaurangbesök på en medioker krog i Stockholm sprang vi in i Inari Aizpitarte som stod och rökte utanför entréns tunga dörr, höljd inifrån av ett rött sammetsdraperi. Vi talades vid en kort stund och tackade för kvällens måltid. Då kvällen visade sig härbärgera den årliga festligheten ”Fête de la Musique”, där olika musikarrangemang tar plats litet överallt i staden, frågade vi honom vad han skulle göra senare på kvällen och det visade sig att han var på väg till samma plats som oss, ett torg ett stenkast bort utanför en restaurang med sydamerikanska influenser jag ätit på vid ett flertal tillfällen tidigare. Väl där stod ett bord uppdukad bredvid stora högtalare, och Mojitos serverades för tre euro stycket intill torget som var fullt av dansande människor i den varma junikvällen. När delar av personalen från Le Chateaubriand dök upp i folkvimlet ett par timmar senare kunde jag konstatera att den dagen inte bara bjudit på en av mina mest minnesvärda restaurangupplevelser, utan också en av mitt livs mest minnesvärda kvällar.

  14. Maja
    18 oktober 2010 den 23:26 #

    ”Kom, det är hit vi ska”. Under en liten blåvit neonskylt, genom en oansenlig dörr, nerför en smal trappa. Servitören är barfota. Han leder oss genom den svagt belysta lokalen, förbi små spartanska tatamiklädda rum tills vi får ett ledigt tilldelat oss. Vi hör de andra sällskapen genom de tunna väggarna. ”Det här är bra skit” får jag förklarat för mig när vi sätter oss på golvet, knökar ihop benen i någon slag skräddarställning intill det låga bordet. ”futatsu nama biiru” beställer min vän in, och eda-mame till. Ångande varma sojabönor i sin skida, så perfekta bara med lite salt. Ölen är inte särskilt smakrik, desto mer törstsläckande, och det perfekta sällskapet till alla de små rätter som nu rullar in. Sashimi, vackert skuret och upplagt i en solfjäder på rättikabädd, liten algsallad med svarta sesamfrön, små stekta gyozaknyten fyllda med räkor, salladslök och ingefära. Frasiga friterade små ostfyllda bollar. Sobanudlar med saltsöt doppsås. Silkeslen tofu toppad med purjolök, ingefära och några droppar soja. Minikycklingspett i sesamolja-och yuzumarinad. Mochi, en slags värmd mjukseg riskaka lindad i nori. Subtilt. Ljuvligt. Ju längre kvällen lider, desto svårare blir det att dra sig till minnes vad vi åt. Ölen gjorde oss modigare, rätterna blev obskyrare. Små små torkade fiskar vars ögon stirrade stint på mig hela vägen in i munnen. Nyfångade havskräftor som levde när de bars in, och sedan snittades upp vid bordet. En liten risboll med ett inbäddat surt plommon som fick hela munnen att skrynkla ihop sig. Små bläckfiskarmar som jag aldrig slutade tugga på.
    Timmar senare är vi tillbaka uppe på gatan.
    Samma blåvita sken som när vi kom. Framför mig ligger Tokyos storstadsbrus, bakom mig lämnar jag en orförglömlig upplevelse.

  15. 19 oktober 2010 den 10:34 #

    Magnus och min bröllopsresa. Karlaby Kro, utanför Simrishamn. (eller hur man går upp fyra kilo på lika många rätter)

    Efter en veckas österlencyklande med tältande och trangiaköksmatlagande kommer vi smutsiga, trötta och med invaderande tvestjärtar i packningen till vår inbokade weekend på Karlaby Kro. På lördagen är hotellet och restaurangen egentligen abonnerat för bröllop, men vi det underbara ägarparet har så klart fixat en speciallösning för oss: fyrarätters i deras vackra växthus/pool.

    Innan middagen ser vi hur ägarfrun flänger runt med famnen full av blommor och vi antar förstås att det är bröllopsdekorationerna hon ordnar med. Men döm vår förvåning när vi kommer till poolen. Ett litet bord med ett underbart vackert blomsterarrangemang väntar oss. I poolen flyter massor av stearinljus och blomsterarrangemang även där.

    Jag märker snart att ägarna informerat den nervösa men supertrevliga servitrisen (och köket) om att jag är matbloggare, och det verkar följdaktligen bestämts att nu-djävlar-ska-inte-sparas-på-krutet. En gigantisk amuse på perfekt anklever med äpple kommer först och vi äter lyckligt. Sedan kommer ännu en amuse på crudité med en shot på kallpressad rapsolja och tomat, getfärskost från grannmejeriet Villhemsdal.

    Sedan förrätt: gravad torsk, 64-gradersägg, brioche. Magnus, som avskyr gravad fisk slickar nästan tallriken. Vi börjar känna oss ganska behagligt mätta.

    Dags för huvudrätten: tre rejäla skivor perfekt stekt ryggbiff, potatispuré med libbsticka, rödbetsterrine pimpad med pepparrot, underbar smörtät sås till. Vi äter glatt. Servitrisen kommer ut och frågar nervöst om vi vill ha mer kött och lägger absurt nog till att ”köket vill ju inte verka snålt”. Vi börjar mer och mer känna oss som tvångsmatade gäss och tvingas med sorg i hjärtat tacka nej eftersom vi har både ost och dessert kvar.

    Så dags för ostarna, även de från Villhemsdals gårdsmejeri. Sex bitar var, säkert 70 g styck, fikonmarmelad, kvittenmarmelad, grön tomatmarmelad, kryddbröd. Vi äter och äter och äter men tar oss inte ens halvvägs, trots att ostarna är ljuvliga.

    Så dags för desserten, och nu är både Magnus och jag nära paniken: hur ska vi ens orka smaka? Körsbärskompott, mandelglass, en körsbärsshot med anis, små knäckiga marängbitar. Det är så gott att vi faktiskt lyckas peta i oss mer än vad magen egentligen klarar av.

    Bukstinna, plågsamt mätta, väldigt dästa och toklyckliga hoppar vi så i poolen, där vi fantastiskt nog får känna oss nästan viktlösa, trots den överdådiga brakfest vi just tagit oss igenom.

    När vi slutligen smält maten tillräckligt för att röra oss de 30 metrarna till hotellrummet igen väntar varsitt glas isad gräddmjölk och några skurna kolakakor som ett litet kvällsmål. Vi är nära tårarna av lika delar förtvivlan och lycka och knaprar på en kant av kakan innan vi somnar som klubbade sälar och drömmer om mat, mat, mer mat, båda två.

  16. Vivi
    19 oktober 2010 den 10:42 #

    Jag och min bästa vän var ute en kväll och skulle äta etiopisk mat. I Etiopien äter man med händerna vilket vi tyckte verkade spännande. In kom maten och glatt högg vi in på alla fantastiskt doftande grytor som vi slevade i oss med hjälp av det mjuka, surdegsbrödet som kallas Injera. Mitt i måltiden när vi satt och hade trevligt märkte vi plötsligt hur alla stirrar på oss. Min vän lutar sig generat fram mot mig och frågar: ”varför glor alla på mig?”. En man vid bordet intill hör henne och viskar tillbaka.”Det är för att vi tvättar oss i med vänsterhanden”. Sedan dess har jag med gott resultat besökt etiopiska restauranger vid ett flertal tillfällen. Dock aldrig mer med en vänsterhänt kompis…

    Tack för en kanonblogg!
    Mvh
    Vivi (anderssonvivi@hotmail.com)

  17. Tobias
    19 oktober 2010 den 13:12 #

    Ett av mina mest minnesvärda restaurangminnen (som också är av det mer pinsamma slaget…) är från mitt besök på St Johns i London. Jag och mitt sällskap hade i god tid bokat bord (vi hade bara en kväll som passade) och läst på grundligt om St Johns. Fergus Hendersons filosofi etc. Vi var verkligen laddade för ett trevligt och minnesvärt besök. Så blev det också. Vi anlände till restaurangen vid utsatt tid och satte oss ned. Ganska snart blir vi tilldelade våra menyer och vi börjat noggrant begrunda dessa. Det finns mycket spännande att välja mellan och till en början går allt enligt planen.

    Vi beställer in var sin förrätt: Grishuvud med kokta rädisor och en sallad på kålrabbi. Till detta serveras vitt vin enligt rekommendation och bröd. Allt är i sin ordning och det kokta grishuvudet är intressant i fråga om såväl konsistens som smak. Kålrabbin är dressad med välbalanserad dressing med mycket örter som väl möter kalrabbins kålighet. Fräscht och gott.

    Så kom huvudrätten. På ena tallriken grillat oxhjärta, tjocka gyllene pommes frites och aioli. Allt enligt planerna. Oxhjärtats riktigt köttiga smak som möter grillsmaken är perfekt! Men döm av vår förvåning då det kommer också kommer ne en tallrik med grönas linser med ett berg av getost bredvid. Linser? St Johns…From Nose to tail…Hur kunde det gå till? Vad hände, vi hade ju beställt…Hmm…Plöstligt går det upp för oss att det verkligen borde varit bra att ta med sig en parlör för det vi trodde var en detalj på djurets insida, var i själva verket linser. Eftertanken slår till. Det är klart att det är linser vi beställt. Så klart! Nåväl. Linserna är buljongkokta och alldeles perfekta i sin smak och getostens syra möter linserna perfekt. Ett glas rödvin av det lättare slaget passar mycket bra till.

    Till efterrätten serveras svartvinbärsdtartlette med en stor kula krämig mjölkglass. En perfekt sötsyrlig avslutning på en underbar middagsupplevelse som å ena sidan verkligen gick i upplevelsens tecken (för visst är det underbart att upptäcka något man inte trodde sig få upptäcka), dels i självförnedringens och besvikelsens tecken (Första besöket på St Johns och chansen att få upptäcka From nose to tail konceptet på det äkta stället gick om intet på grund av slarvig och mycket pinsam språkförbistring).

    Ja jag kommer återvända til St Johns, nästa gång med parlör i fickan :-)!

  18. 19 oktober 2010 den 16:49 #

    För lite drygt tio år sedan tillbringade jag mycket tid i mellanöstern, och vid ett tillfälle bestämde jag och en bekant oss för att se Petra i Jordanien.

    Vi tog oss till Amman, huvudstaden, och planerade sedan att ta bussen söderut genom öknen. Väl på busstationen visade det sig att ingen buss med rätt destination fanns att uppbringa, men en taxichaufför som skulle söderut erbjöd sig att ta oss med.

    Det visade sig dock att i hans gamla Mercedez skulle inte bara vi med, utan även fem andra kunder. Åtta personer i en bil… nåväl, vi trängde ihop oss och åkte söderut. Mil efter mil genom öknen på spikraka vägar, mötandes en strid ström av lastbilar på väg norrut.

    Efter någon timmes resa stannade taxin vid en kombinerad vägkrog och bensinstation mitt ute i öknen. Av chaufförens obefintlig engelska och min lika dåliga arabiska framgick det iallafall att det var matpaus. Trötta, hungriga och mörbultade efter den trånga resan lät det utmärkt.

    Vi gick in i restaurangdelen och möttes av ett myller av bord, gäster och servitörer. Trångt och fullt med flera hundra gäster i rummet. Ute gassade solen, men rummet var ganska dunkelt, och det tog ett bra tag för ögonen att anpassa sig. Servitören som vi till slut fick kontakt med kunde ingen engelska alls, men vi lyckades kommunicera att vi inte ville ha kycklingen, däremot pita och hoummus.

    Vi leddes till ett litet bord där det var uppdukat pitabröd, hoummus, tahina, baba ganoush, paprikaröra och pickles av flera olika sorter. Det här var tydligen standardbeställningen – med eller utan kyckling, så vi började äta.

    Maten smakade fantastiskt. Rustik mat av bra råvaror. Massor av smaker och kryddor. Vem hade kunnat tro att man skulle få det mitt i den jordanska öknen?

    Efter ett tag kom en jordansk mat och satte sig vid vårt bord, nickade lite blygt till oss och sa inget. Vi hälsade så artigt vi kunde på arabiska och fortsatte äta. Eftersom restaurangen var knökfull kändes det inte alls underligt att få dela bord med en fullständig främling.

    Hans mat verkade dock dröja från köket och han skakade avöjande och blygt på huvudet när vi efter ett tag gestikulerade att han kunde äta från vårt.

    Till slut började vi bli mätta, och det var då som allt blev riktigt genant. Plötsligt kommer en servitör med pitabröd och hoummus. Vårt pitabröd och hoummus.

    Vi inser att maten vi just ätit var vår bordskamrats mat som antagligen dukats upp medan han var ute och bad mot Mecka. Vi har ätit hans mat medan han sitter och blygt tittar på och inte vet vad han ska säga till de två ohyfsade utlänningarna som äter hans mat!

    Jag har sällan velat sjunka genom marken så intensivt som jag gjorde just då. Men gott var det.

  19. 19 oktober 2010 den 17:14 #

    Ok, på snöret – sista dan! – så kommer här mitt bästa minne:

    Jag var i Hurghada med min man. Vi ville uppleva det autentiska Egyptiska köket och begav oss till stans gamla delar. kom till en restaurang som var helt tom, vi beställde massa olika smårätter och varmrätter för att riktigt få oss en smak på ALLT.

    Direkt efter beställningen satte servitören på en platta med Michael Jackson i hörlurarna och sedan försvann han rask ut genom dörren. Han var borta säkert en kvart, vi satt och spekulerade i vad som egentligen pågick under tiden – helt ensamma på stället. Han kom tillbaka med en kasse mat och försvann ut i köket.

    En halvtimme senare kom alla våra beställningar in, som visade sig vara minimala variationer på den frysta grönsaksblandning (ni vet, tärnad morot, ärtor och majs) han varit och köpt stora lass av. Grönsaksblandning med ltie kött, utan kött, lite starkare tomatsås eller lite svagare. Ruskigt okreativt, trots att det uppenbarligen var en kock med stor initiativförmåga (om än med väldigt lite i kylskåpet, uppenbarligen…).

  20. Carolina
    19 oktober 2010 den 18:04 #

    I somras när jag, mamma och min bror hälsade på farfar så bestämde vi oss för att gå på restaurang. Min farfar talade fint om den, och sa att han ätit mycket god mat där flera gånger.
    När vi väl kom fram till restaurangen så låg den fint belägen uppe på ett berg och utsikten var kanon! Första intrycket var med andra ord väldigt bra, och jag antog att maten skulle vara lika bra.
    På menyn fanns det bl.a. Hjortstek med hemmagjord kantarellsås, lingonsylt och potatispuré. Allt lät väldigt gott, men det var dyrt.
    Alla i sällskapet tog olika kötträtter, men jag var inte sugen på någon stor köttbit så jag beställde in en tacopaj. Och paj är en av mina absoluta favoriträtter, (speciellt på sommaren) så mina förväntningar var väldigt höga, jag menar: Vem kan misslyckas med att göra paj? 😀
    Efter ett tag så kommer servitrisen in med maten, och det ser verkligen jättegott ut! Allt ser ut att komma ifrån en femstjärnig restaurang, men min paj var inte klar än. Så jag satt snällt och väntade medans dom andra vräkte i sig den underbart goda maten. Sen kommer servitrisen in igen med min paj på ett fat, och till min besvikelse ligger det en liten torr paj som man köper på COOP eller liknande. Helt enkelt en FELIX paj, och ingen sallad eller nånting fick man till, bara den där torra köpepajen.
    Jag blev så besviken att jag inte fann ord, min mamma och resten av sällskapet såg lika besvikna ut dom. Men jag klagade aldrig till servitrisen, eller någon annan. Jag åt upp den smaklösa icke hemgjorda pajen och åkte därifrån.
    Det var helt klart mitt sämsta restaurangbesök, och den kostade också 100 kr, det var riktigt lågt av restaurangen, när den kostar under 50-lappen på coop.

  21. 19 oktober 2010 den 22:49 #

    I sällskap av de här fantastiska historierna kan inget av mina matminnen vinna.
    Men jag blev så inspirerad av historierna att jag delar med mig ändå.

    Bästa minnet är inte den berömda japanska resturangen i Berlin, eller italiernaren där de hyvlade gigantiska drivor av vit tryffel, iklädda vita handskar, över förrättspastan. Inte heller de fina familjära resurangerna i Egypten eller Frankrike eller ens min mammas mat i barndomen.
    Det bästa minnet är när jag blev bjuden på avsmakningsmenyn på Oaxen. Fortfarande lever den eftermiddagen i minnet.
    Det kostade som en resa till Mallorca, men minnet är gladare, mer njutningsfullt, mer återkommande än vad en charterresa skulle ha varit.
    Jag tror faktisk att det trots kostnaden var den mest prisvärda upplevelsen någonsin om man räknar in alla minnestimmar.

  22. 19 oktober 2010 den 22:58 #

    Jag, mina två bröder, mamma, pappa och farfar var i Hersonissos på Kreta för att fira farfars 75-årsdag. En dag tog vi bilen upp i bergen för at titta på utsikten. I en av de små bergsbyarna går vi förbi ett hus med uteterass och otroligt fin utsikt över bergsdalarna. En man vankar fram och tillbaka och tittar lite på oss varpå mamma går fram och pratar med honom. Efter en stund kommer hon tillbaka och berättar att mannen och hans mamma gärna vill att vi kommer på middag hos dem senare ikväll.
    Vi återvänder senare till denna hemmarestaurang för middag och möts av mannen iklädd ett sprudlande leende och han ber oss slå tillbords. Han berättar för oss att dom idag serverar kyckling, som dom nackat tidigare under dagen och ris. Inga konstigheter tänker vi och beställer in det till alla.
    Maten var oerhört god, men höjdpunkten på kvällen var den trevlige mannen. Han pratar med oss hela tiden och berättar mycket om sin familj och om hans mamma (som förstås är kocken i huset) och hur otroligt roligt det är att vi är och äter middag hos honom. Han verkar dock lite bekymrad över något och till slut brister han ut i en 10 minuter lång ursäkt om hur han känner sig oförskämd som inte sjunger och spelar för oss. Han förklarar att det tidigare på dagen har dött en pojke i byn och han kan därför, även om han väldigt gärna skulle vilja, inte kan sjunga för oss.
    När vi är mätta och belåtna försöker vi göra vårt bästa och betala för oss, men då säger mannen. Betala? Utan sång och spel?! Aldrig i livet!

  23. Lina
    19 oktober 2010 den 23:54 #

    Min pappa importerar kaminer från Kina. För ett antal år sen följde jag och min kompis med mina föräldrar till Peking för att turista samtidigt som pappa hade ärende att träffa företaget han gör affärer med. Som gäst till kaminföretaget blev vi behandlade som kungliga. Jag, min mor och min tjejkompis blev satta på ”fru programmet” under tiden min far pratade business med kineserna.

    Detta innebar att vi fick en privat tolk/guide och en privatchafför som följde oss på dagarna. Vi besökte flera sevärdheter men det stora minnet är dessa restauranger vi besökte.

    En dag hamnade vi på lunch på ett Noodle House. Chaffören stannade bilen precis utanför dörren och när vi gick in var vi som på många andra ställen de enda västerlänningarna på plats i en välfylld restaurang.

    Måltiden började med att vi utstirrade av ca 50 andra restauranggäster skulle försöka oss på att äta tilltuggen, halkiga jordnötter som självklart skulle ätas med pinnar.

    Vår guide/tolk beställde in en massa mat utan att vi behövde göra valet. Vi fick in flera smårätter, söta majskorn blandade med fint råriven potatis, ägghalvor som hade grönaktig geléliknande äggvita och blågrön gula. Vågade knappt smaka men äggen smakade inte alls så illa som de såg ut, smakade inlagda i något vinägerliknande. Efter att vi ätit en 6-7 olika plockrätter och kände oss ganska mätta kom huvudrätten in. Varsin stor skål med nudlar, en servitör hällde en sås med anka och varma grönsaker på nudlarna vid bordet och blandade om. Det var så mycket mat att det hade räckt med en skål åt oss alla fyra.

    Maten var helt fantastiskt god och otroligt billig, totalt 48 svenska kronor för oss alla fyra. Men det stora minnet är vilket sjå vi hade att försöka äta med pinnar inför publik utan att göra bort oss. En restaurangupplevelse jag aldrig kommer glömma.

  24. 19 oktober 2010 den 23:57 #

    Således, i kategorin överdådigt kommer mitt besök på Bon Lloc. På det lilla företaget jag jobbade var vi blott fyra personer: förutom mig själv en VD, en assistent och en AD. Till det här företaget fanns en styrelse på ca 12 personer. Då det var lite av prestige att sitta med i styrelsen bestod den av lite höjdare från livsmedelshandlarna och livsmedelsproducenterna. T ex ingick Findus VD i styrelsen (om vi nu ska ägna oss åt lite name dropping…).

    Många i styrelsen hade träffat oss på kontoret (VD:n kände de ju sedan tidigare), men inte alla. Så inför styrelsens traditionella jullunch skulle det ordnas så att de fick möjlighet att träffa oss. Eftersom det var personer som jobbade inom mat var det naturligt att styrelsemötet skulle hållas på en bättre restaurang – i det här fallet Bon Lloc. Restaurangen hade egentligen stängt men efter lite tråddragande öppnade Mathias Dahlgen restaurangen särskilt för gänget, bara den här dagen. Planen var således att vi skulle flyga upp från Helsingborg till Stockholm för att äta jullunch med styrelsen.

    Sagt och gjort. Dagen började med sovmorgon, sedan ut till Ängelholm och flyg till Stockholm. Därefter taxi till restaurangen. Väl där träffade vi styrelsen och hade en supertrevlig jullunch. Vad vi åt minns jag inte så mycket av, men jag vill minnas att det var första gången jag åt riktig Pata Negraskinka. Efter några timmas ätande fick vi några timmars ledigt på stan, sedan flyg ner igen. Så sammanfattningsvis: sovmorgon, flyg upp, jullunch med styrelsen, några timmas shopping följt av fly ner. Intressant dag!

    PS fler minnen här: http://redscreamandriesling.blogspot.com/2010/10/dine-to-remember-feat-oh-man.html 🙂 DS

Trackbacks/Pingbacks

  1. Nikkelin – 2010-10-14 | nikkelin lifestream - 14 oktober 2010

    […] Tävling: Årets middag med Årets Kockar? « Öhmans Mat & Vin. OJ! En bloggtävling hos @AndersOhman som jag verkligen skulle vilja vinna: […]

  2. Sista chansen! « Öhmans Mat & Vin - 18 oktober 2010

    […] för jösse namn inte möjligheten att vinna en biljett till Årets Måltidsupplevelse! Det är bara några få som gett sig in i tävlingen så chansen är mycket stor att kamma hem en […]

  3. Och vinnarna är…*drumroll*… « Öhmans Mat & Vin - 20 oktober 2010

    […] så många roliga, oväntade och aptitretande historier som kom in till tävlingen. Jätteroligt och läsa men fruktansvärt svårt att välja bland. Tack för att ni delat med er! […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: