Jag skrev nyligen om Clotilde Davennes udda saint-bris som jag tyckte var riktigt bra och bestämde mig då för att prova hennes ”vanliga” vita bourgogne. Begåvad vinmakare, bourgogne och ett pris precis under hundralappen var för svår att motstå.

När jag först öppnade en butelj häromkvällen så slogs jag av en grön, stjälkig doft som var väldigt knuten. Smaken var också åt det snipiga, omogna och knutna hållet och var på det hela taget ingen njutning. Där fanns dock längd, en polerad struktur och balans som lovade lite mer. Dagen efter provade jag vinet igen och då hade det hänt en hel del. Vinet hade mer fruktighet i doften och mer rondör i smaken. Idag provade jag vinet igen på ett seminarium på temat ”ek” med Lars Torstenson. Denna gång hade vi dekanterat vinet på morgonen och låtit det luftas nästan 10 timmar. Nu var vinet riktigt utvecklat med doft av gula äpplen, smörighet och en tydlig rökighet. Smaken var fruktig, mycket frisk och med en tydlig, stram mineralitet och en avslutande smörighet med inslag av nötter, rök och citrus.

Enligt Lars som känner Clotilde väl är årgång 2009 som nu säljs på Systembolaget alldeles för ung och kräver lång luftning. Druvorna hämtas nästan uteslutande från Chablis vilket avspeglas i den strama karaktären och stilen. Vinet är heller inte, som felaktigt anges i Systembolagets smakbeskrivning, fatlagrat och saknar all antydan till vanilj. Ett vin för den tålmodige. Lagra eller lufta väl.

Vissa rätter är sådär perfekta i sin enkelhet att de är omöjliga att förbättra. Caprese är en sådan klassiker. Kombinationen av den aromatiska basilikan, den sötfriska tomaten, den milda och krämiga mozzarellan och olivoljan som med sig gräsiga pepprighet och fetma binder ihop det hela. Fyra ingredienser som kompletterar och lyfter varandra.

Att något är perfekt betyder ju inte att man inte kan variera sig. Finrivet citronskal kompletterade faktiskt salladen så väl att det kändes som om den parfymerade citrusaromen faktiskt hörde dit. Snyggt blev det också.

Vad allt gör man inte för sitt barnbarn? Man stiger till exempel upp 07.30 och steker bananpannkakor.

Receptet är återigen från Lotta Lundgrens kokbok och återfinns i en något annorlunda ursprungsversion på bloggen. Smakar inte särskilt mycket kokos trots en hel burk kokosmjölk. Servera med lönnsirap och turkisk yoghurt. Fantastiskt gott och så enkelt att man vispar ihop det med bara ena ögat öppet och halvsovande!

Vispa ihop en burk kokosmjölk och 1,5 dl vetemjöl, 1/4 tsk salt, 2 msk socker och 1 ägg. Skiva ner 2 bananer i smeten. Klicka ner smeten i en stekpanna på lite mer än medelvärme och stek i smör.

Lite oväntat är det att jag skrivit så mycket om viner från Australien. Det handlar både om kompensation som att jag hittat några riktiga höjdare. Otippat är detockså att det är bland australiensarna man ska leta om man vill hitta vita viner med lite ålder. Det är exempelvis bara lite drygt en vecka sedan som jag skrev om en tretonårig semillon från down-under. Men hittar man plötsligt en nioårig riesling som  2002 Peter Lehmann Reserve Riesling på hyllan så är det bara att slå till.

Stor, typisk doft av mogen riesling med tydliga petroleumtoner och massor av solmogen citrus och lime och en liten rökig ton. Medefyllig, torr smak med fina, avrundade rieslingsyror med tydlig citruskaraktär, bra fruktighet och gansk lång smak med stram, mineralrikt avslut.

Efter att ha hissat Lotta Lundgrens fantastiska kokbok var jag ju helt enkelt tvungen att laga ett av recepten. Det blev en gryta som Lotta rubricerar som ”Kinesiskt fläsklägg med calvados och ingefära”. Som synes i min rubrik så tyckte jag det var andra ingredienser som dominerade. Calvados tyckte jag först inte riktigt passade men doften som slog upp när jag hällde på spriten och honungen fick mig genast att tänka på umeshu, den japanska plommonlikören. Ska testas nästa gång för det här var ett riktigt läckert recept med bra hetta och rik kryddighet som balanseras av sötsyrliga plommon. Jag har justerat originalreceptet något..

Lägg 2,5 kg rimmat fläsklägg i en tjockbottnad gryta med lock tillsammans med en kopp vatten och ställ i ugn på 160° i minst 3 timmar. Låt svalna och plocka det möra, trådiga köttet.

Finhacka 3 gula lökar och 6 vitlöksklyftor och fräs på låg värme i olivolja tills den blir mörk, mjuk och söt. Slå på 1 burk hela tomater, 0,5 burk vatten, 0,5 dl calvados, 1 msk honung, 1 msk tamarisoja, 2 kanelstänger, 6 hela stjärnanis och 2 stötta piripiri (birdseye chili) och det rivna fläsket. Låt puttra i en halvtimme. Tillsätt i burk sköljda svarta bönor, saften av två ”tummar” riven ingefära och minst 1 msk szechuanpeppar (eller svartpeppar). Låt sjuda ytterligare en stund och smaka eventuellt av med salt (eller spadet från fläskkoket). Precis innan servering vänder du ner 10 klyftade röda plommon (eller nektariner). Servera med ris eller nudlar.

Som varande malmöbo skäms jag som en hund över att jag först idag bockat av två obligatoriska vattenhåll på den kulinariska kartan.

Av en slump blev det lunch på Mrs Brown som i många år varit omtalat, omtyckt och omistligt i Malmös krogliv. Eftersom jag faktiskt ganska sällan äter ute när jag är hemma i stan så är det kanske inte så konstigt ändå att jag inte varit här. Men med det fantastiska läget på hörnan vid David Hallstorg är det ändå svårt att missa. Själva lokalen känns inte så inbjudande. Lite bullrig, kal och lite kall. Fast det kan ha varit det ruggiga vädret utanför. Man kanske ska sätta det buttra, muttrande, nonchalanta och snudd på otrevliga bemötandet på väderkontot också?

95 kronor kostade lunchen med en soppa till förrätt. Dagens soppa var en potatis- och tryffelsoppa som verkligen osade av den sistnämnda ingrediensen men som på det hela taget kände lite tunn och ointressant. Till själva huvudnumret valde vi sotad torsk med tomat- och ansjovissås. Fantastiskt väl tillagad fisk som föll isär i blanka, saftiga skivor och en sås som balanserade sötma, syra och fyllighet perfekt. Absolut toppklass till ett bottenpris!

Kaffet skulle intas på annan plats och mitt lunchsällskap drog iväg mig till Solde Kaffebar. Att jag aldrig varit på detta fullständigt överhypade och sönderälskade kaffehak kan skyllas på att jag sällan hinner hänga ute och dricka kaffe samt att jag aldrig tycker att smaken lever upp till 35 spänn. Jag får ändra mig. Otroligt skön miljö som kändes varm trots att den var avskalad på liknande sätt som hos Mrs Brown. Jag förstår att detta fungerar som ett andra vardagsrum för många. Kaffet var också helt i särklass. Min vana trogen tog jag en latte. Skummet var som löst vispad, krämig grädde och kaffet var perfekt balanserat med en rund, fyllig kropp och rena, rostade chokladtoner. Perfekt tempererad och utan tillstymmelse av den där brända bitterheten som man ofta får ”på köpet”. Jag förstår och förlåter allt soldetjat.

På torsdag nästa vecka håller jag en introduktionsprovning om Bourgogne. Totalt kommer det att provas åtta viner som representerar olika stilar av områdets viner från mousserande vitt upp till en röd grand cru.

Det finns platser kvar för den som är intresserad att lära sig mer om vin i allmänhet och Bourgogne i synnerhet. Men jag har reserverat några fria platser för mat- och vinbloggare. Om du har möjlighet att komma till Malmö för denna provning så anmäler du ditt intresse i kommentarsfältet nedan. Först till kvarn…

Jag älskar Lotta Lundgren, hennes blogg ”Om jag var din hemmafru” (Bara namnet, vänner. Bara namnet!) och nu också hennes kokbok. Bloggens enkla och lockande recept, snygga bilder och totalt avväpnande och drastiskt humoristiska texter är överförda till bokform. Titeln kommer rakt av från bloggen och underrubriken är ”eller hur man får en vardag att smaka som en lördag”. Jag har redan drabbats av retroaktiv ånger över att jag inte beställde ett förhandsex så jag kunnat njuta av den tidigare.

Det som slår mig är att Lottas bok är så lik Carl Butlers Kokbok. Det må vara att jag är skadad av mitt nästan årslånga projekt, men i samma ögonblick jag slog upp boken var det ganska uppenbart. Det är inte bara den ytliga likheten i bildernas avskalade, rena estetik med sitt rakt-uppifrån-perspektiv och fokus på råvaror. Det är sättet på hur båda lyckas bryta mot konventionen. Lottas bok är totalt befriad från den där förment porriga, softade, out-of-focus, närbildsfixeringen med mysiga interiörer eller rustika trädgårdsbord med dignande grönsakskorgar. Bilderna är distinkta, humoristiskt konstnärliga och flödande av ljus, färg och matkärlek.

Att formgivningen är slående i båda böckerna förklaras av Lottas framgångsrika reklamkarriär och att männen bakom Butlers kokbok kom från samma bransch.

Likheten finns också i det personliga anslaget, de korta kärnfulla ingresserna som kopplar receptet till en personlig upplevelse eller reflektion och manar oss att prova receptet. I butlers fall ganska handfast genom att betyga hur lätt det är medan Lotta gör det mer mer humoristiskt och ibland vardagspoetiskt. Hos båda lyser en okomplicerad kärlek till måltiden igenom.

Där finns mer. De inledande praktiska råden, grundrecepten och råvarutipsen är som speglingar från två olika epoker och uppslaget med köksredskap (se nedan) är nästan rörande lika. Men det är faktiskt receptens enkelhet och behärskade ingredienslistor som knyter ihop det hela definitivt. Man vill laga och äta för det känns så opretentiöst och tryggt.

Nu tror jag tyvärr att likheterna upphör där. Lottas bok, hur bra den än är, kommer aldrig att få det enorma genomslag som Carl Butlers. Tiderna har förändrats och det är omöjligt att göra ett så stort intryck idag i den flod av kokböcker, matprogram och bloggar som finns. Men jag hoppas att många hittar till Lottas bok. Jag är definitivt såld och funderar redan på ett nytt projekt med namnet ”Lotta Lundgren & jag”.

Igår hamnade jag av misstag mitt i Jamie’s 30-minutes Meals när jag zappade mellan kanalerna. Som vanligt var han inspirerande och entusiastisk när han lagade ”Pregnant Jools’ Pasta” uppkallad efter fruns favoriträtt under graviditeten. Inte nog med att jag fängslades, Kära Hustrun satt och gapade med öppen mun och följde med i alla momenten. ”Han förklarar ju varför man ska göra si och så”. Jag fick lova att laga pastan till middag idag. Enkel, fantastiskt god med rik smak men den fixades inte på 30 minuter.*

Hacka en selleristjälk, en morot och en gul lök mycket fint. Tillsätt 1 tsk oregano och 1 tsk grovt hackade fänkålsfrön. Fräs allt i olivolja på ganska hög värme tills grönsakshacket får en lätt gyllene ton. Under tiden skär du upp 300 g rå salsiccia (eller annan fin, köttrik och smakrik korv) och tar ur köttmassan. Hacka grovt och blanda ner i grönsaksfräset. Fortsätt bryna tills allt fått en fin färg. Slå på 3-4 msk balsamvinäger och låt koka in helt. Tillsätt 1 burk krossade tomater och pressa i 3 vitlöksklyftor. Slå på en halv burk vatten och 1 tsk salt. Låt sjuda sakta medan du kokar upp väl saltat pastavatten och kokar penne enligt anvisningar. Spara undan en mugg pastavatten innan du häller av det från pastan. Vänd ner pastan i såsen och späd eventuellt med lite av pastavattnet. Riv över lite parmesan eller pecorino och servera med sallad.

*Jag kollade upp receptet på nätet men det motsvarade inte det som visades på tv så jag anpassade det lite. Bland annat hoppade jag att mixa grönsakerna och korven.

Efter gårdagens besvikelse med det korkade vinet fick jag fixa fram något annat ur vinkylen. Det blev en röd bordeaux som jag köpte i en liten vinbutik i staden Bordeaux för snart två år sedan: 2005 Château Planquette.

Den lilla vinbutiken var lite udda med en innehavare med en stark passion för…Rhône. Vissa gör det inte lätt för sig. Hur som helst så bad jag honom rekommendera några mindre kända slott som han gillade. Det blev några totalt främmande viner som samtliga hade det gemensamt att de kostade under 20€ och var ekologiskt odlade.

Château Planquette, som jag öppnade igår, är en liten egendom som drivs av Didier Michaud som tydligen är en del av vin-nature-rörelsen. Vad jag kunnat luska ut  om vinet är att det är ungefär 50/50 merlot och cabernet sauvignon, ingen chaptalisering (tillsatt socker innan jäsning), minimalt med svavel och att det är lagrat mellan 18 till 24 månader på ekfat vara endast en mycket liten del var nya.

Mycket tät, mörk, blåröd färg. Stor, ganska intensivt fruktig doft med tydlig eldighet, animalisk ton och markant örtighet parad med toner av mörka bär, svart vinbär och nypon.. Fyllig, kompakt, mörk fruktighet med distinkt karaktär av svarta vinbär och björnbär. Mycket sträv med ganska grova och ”oborstade” tanniner och en lite jordig, bränd karaktär med mycket örtighet och kryddor. Bra koncentration, tydlig eldighet och längd men ännu outvecklad och något obalanserad.

Mycket karaktärsfullt och intressant vin som dagen efter utvecklat ganska mycket mer animaliska toner och lite skumma, flyktiga dofter av päls och vilda djur, gissningsvis på grund av den låga svavelnivån. Vinet var lite atypiskt och jag kan förstå varför någon med en kärlek till rhôneviner rekommenderar detta vin. .