Det är inte direkt någon statshemlighet att jag är en frankofil med förkärlek för de klassiska områdena. Men jag tvekar ändå inte att utropa en söt sydafrikan till självklar segrare mot en klen trotjänare.

Château Menota måste vara en av de mest långlivade vinerna på Systembolaget. Denna ”fattigmans sauternes” har alltid varit en pålitlig följeslagare till sommarens jordgubbar och ostbrickan. Vissa årgångar har varit nästintill lysande. Årgång 2008 i Sauternes var inget bra år och idet omgivande Graves, där Château Menota ligger, var det av allt att döma riktigt illa. Kvaliteten på detta vin är helt avhängigt på hur stora, generella angrepp av botrytis det blir eftersom man knappast har möjlighet till selektiv skörd. Uppenbarligen har ädelrötan varit minimal då vinet är tunt, trist, nästan orent och med en vass syra som bara knappt kompenseras av sötman på 88 gram per liter. Pinsamt dåligt.

Till nästan exakt samma pris får man 2010 Nederburg Noble Late Harvest som är ett ädelrötat vin från Sydafrika. Här hittar vi koncentration, simmighet, honung, aprikos, saffran, balans och fin friskhet i en lång eftersmak. Inte så komplext kanske, men imponerande och absolut njutbart med sin härliga sötma som väger in på 217 gram per liter, 2,5 gånger mer än i bordeauxen.

En promenadseger för det sydafrikanska vinet som dessutom har den sprillans nya ansvarsmärkningen. Stark köprekommendation!

Jag har levt i snart femtio år och måste räkna mig som lyckligt lottad. Idag var nämligen första gången i livet jag blivit bestulen.

Att varit förskonad från brott i ett helt halvsekel måste vara ganska ovanligt. Att dessutom vara i den positionen att direkt kunna ersätta den stulna datorn med en ny (och bättre) är en ynnest. Att dessutom ha sparat en back-up, visserligen en månad gammal, på arbete och korrespondens är ju rena turen.

Visst är det surt att behöva punga ut med pengar man egentligen inte har råd med och sorgligt att ha förlorat foton från ett halvår tillbaka. Nog är det tröttsamt och frustrerande att behöva återskapa inställningar, ändra lösenord och inse förluster av nedlagt arbete.

Men i det stora hela är jag lyckligt lottad.

…och kokat mig en rackarns fräsch och god soppa. Helt vegetarisk är den också vilket inte hör till vanligheterna i denna carnivora blogg.

Hacka en stor, gul lök och grovriv en stor morot och fräs detta mjukt i massor med olivolja tillsammans med 1 msk spiskummin. Slå på 1 liter vatten, 3 poddar/tärningar grönsaksbuljong, en burk krossade tomater och 2,5 dl röda linser. Låt sjuda i 20 minuter. Pressa i 2 vitlöksklyftor, samt blanda ner det finrivna skalet och saften av en halv citron. Smaka eventuellt av med lite salt och några stänk tabasco.

Ingen receptsamling från 1970-tal är komplett utan decenniets paraddessert framför alla andra; glace au four! Den här varianten är hämtad ur ”Laga mat med Carl Butler”.

Jag har faktiskt aldrig lagat den tidigare och att den var så snabb och enkel att sno ihop hade jag ingen aning om*. Det låter ju smått avancerat med glass i ugn under marängtäcke, men det enda problemet är att den ska serveras pronto! Kombinationen varm molnfluffig maräng, kall glass och sötsyrlig frukt är faktiskt oslagbar. Kul att variera också med olika smaksättning av glass, andra kakbottnar och alla upptänkliga kombinationer med frukt och bär.

(2-3 personer)
0,5 liter vaniljglass
4 äggvitor
2 msk strösocker
tårtbotten
konserverad frukt efter smak

Sätt ugnen på 225°. Vispa äggvitorna till ett hårt skum, tillsätt sockret och vispa lite till. Skär till en tårtbotten så den är något större än glasspaketet och lägg den i en ugnsfast form. Skeda över lite av spadet från frukten över kakbottnen (eller favoritspriten alternativt det söta vin du tänker dricka till). Ta ut den hårdfrusna glassen ur frysen, lägg mitt på tårtbottnen och täck helt med marängsmeten. Sätt in i ugnen och grädda tills marängen får fin färg, cirka 5-7 minuter. Dekorera med frukt och bär och servera genast.

Här hittar du receptregistret ur Carl Butlers Kokbok samt länkar till de recept jag lagat.

*Givetvis blir det mer avancerat om du bakar bottnen själv och vevar egen glass.

Idag höll jag en specialprovning för ”Gustibus Alumni”, det vill säga den lösa sammanslutningen av gamla och nya elever vid sommelierutbildningen. Urvalet av viner gjorde efter den ostrukturerade tanken att det skulle vara intressant och kul.

Med de två första vinerna fanns det en viss pedagogisk idé. Både 2009 Bourgogne Blanc från Clotilde Davenne  1996 Chablis Vieilles Vignes Domaine Sainte Claire från Brocard har jag skrivit om tidigare. Nu ställdes det unga strama vinet mot det utvecklade och generösa. Då Clotilde är vinmakaren till bägge vinerna var det intressant att se hur vinerna från området utvecklas med lagring. De flesta upplevde att 96:an var från ett varmare klimat och vissa trodde sig notera en fatkaraktär. Men allt som hänt var flaskmognad.

Sedan ställdes 1987 Clos du Papillon från Domaine des Baumard i Savennières mot rheinhessenvinet 1986 Niersteiner Oelberg Riesling Spätlese från Rheinhold Senfter (cirka 130 kr på SB för några år sedan) och 1971 Coteaux du Layon från Domaine Leduc-Frouin (omkring 300 kr på SB). Vinet från 1987 visade i doften den typiska tonen av gråpäron, blött, ylle, lite rökighet och någon muggig instängdhet men smaken vara bara outsägligt trist, kort och ointressant. Obegripligt att det köpts in överhuvudtaget. Enda anledningen att det fått ligga så länge på flaska är förmodligen att ingen velat dricka det. Den gamla halvtorra rieslingen hade tappat det mesta av sin syra och hade, som någon uttryckte det, en ”typiskt flummig rieslingdoft”. Ett vin som tyvärr sett sina bästa dagar komma och försvinna. Kanske inte så konstigt efter ett kvartssekel. Det sista vita vinet var en Coteaux du Layon med fyra decennier bakom sig. Briljant, bärnstensfärgad och med en stor, ren uttrycksfull doft av torkad frukt, bokna äpplen, honung, mandelmassa och rök. Smaken var halvsöt med en förvånansvärt pigg syra och lång, komplex och balanserad smak. Imponerande loirevin som säkert skulle kunna hålla tio år till.

Provningen avslutades med två spanska ”ikonviner” som jag testade för ungefär ett och ett halvt år sedan. Båda två är viner i prisklassen 700-800 kronor och vad man brukar beskriva som ”parkerviner”, det vill säga koncentrerade, fruktiga, imponerande, alkolstarka viner som skrivits upp av den mäktige vinrecensenten Rober Parker. 2006 El Nido från Jumilla hade vunnit något i balans men 2006 Aquilon från Campo de Borja hade bara tappat i koncentration, frukt och arom. Det var ganska enastående att dessa upphöjda viner på så kort tid tappar så mycket kraft och frukt utan att vinna komplexitet.

Intressant provning där den högst ovetenskapliga slutsaten var att vita viner klarar flasklagring mycket bättre än moderna ”blockbusterviner”.

Följ vad som händer på Gustibus Wine & Spirit Academy på Facebook.

Ytterligare ett recept av Carl Butler för att komma ur abstinensen. De bräserade endiverna är ett jättetrevligt tillbehör till olika rätter av kött fisk. Serverade dem till fläskkotletterna med vermouthsås och deras lilla beska balanserade rätten perfekt.

(4 personer)
4 endiver
2,5 dl höns- eller grönsaksbuljong
1/2 tsk timjan
1/2 tsk salt
1/4 tsk peppar
smör

Sätt ugnen på 225°. Ta av de yttersta bladen på endiverna om de inte är fina. Stek endiverna i smör tills de får en gyllenbrun färg runt om. Lägg dem i en ugnsform och slå buljong och kryddor över dem. Baka färdigt i ugn ungefär en halvtimme.

Här hittar du receptregistret ur Carl Butlers Kokbok samt länkar till de recept jag lagat.

Jo ni ser rätt! Det är ännu ett recept av Carl Butler fastän projektet är längesedan avslutat. Jag drabbades helt enkelt av abstinens och tog fram en ny kokbok signerad Butler. Denna gång ”Laga mat med Carl Butler” som är en samling recept från ”Carl Butlers Receptklubb”. En hel del kul recept men helt i avsaknad av de personliga ingresser som berättade bakgrunden till rätterna. Hur som helst blev dessa kotletter, och framförallt såsen, fantastiskt fina serverade med råstekt potatis och bräserad endive.

(4 portioner)
4 rejäla fläskkotletter
2 dl torr vit vermouth
1,5 dl grädde
2 tsk potatismjöl
salt och peppar
smör

Salta och peppra kotletterna väl och stek några minuter på var sida så att de får fin färg. Lägg i en form och håll varma i ugnen på 100°. Slå i vermouthen i stekpannan och vispa ur. Koka ihop till ungefär hälften återstår. Under tiden vispar du ut potatismjölet med en skvätt av grädden, blanda sedan i resten av grädden och vispa ihop alltihop med vinet i pannan. Koka ihop några minuter (av potatismjölet får såsen en lite seg/slemmig konsistens så jag rekommenderar maizena istället). Häll i skyn som bildats i formen med kotletter och vispa ihop. Häll såsen över kotletterna och servera.Smaka av med salt och peppar.

För den som inte vet det så driver jag utbildningsföretaget Gustibus Wine & Spirit Academy när jag inte lagar mat, bloggar och twittrar (AndersOhman).

Om du vill följa med i vad som händer på sommelierutbildningen, få information om kurser, vinprovningar samt dagliga vintips så kan du nu ”gilla” Gustibus på Facebook. Vill du bara ha vintipsen i ditt twitterfeed så kan du följa GustibusMalmo. God karma utlovas till alla följare.

André Clouet Grande Reserve är en riktigt trevlig, smakrik och välgjord champagne. Eftersom det är en blanc de noirs, det vill säga framställd endast av blå druvor, och med alla dess typiska kännetecken så är det en champagne jag nästan alltid har med vid provningar. Att den dessutom är populär, omtyckt och tillgänglig i samtliga butiker är också ett plus.

Nu tycker jag i och för sig att flaskan med sin murriga etikett är ganska trist. Därför blev jag glatt överraskad när jag i veckan drog folien av några flaskor och möttes av dessa färgglada gubbar. Är det bara jag eller är de inte uppenbart inspirerade av Terry Gilliams animationer för Monthy Python (se nedan)?

Visste du förresten av de små metallplattorna som sitter som skydd ovanpå champagnekorkarna heter plaques de muselet och är ett stort samlarområde. Varje champagnehus har sin egen uppsättning med olika utformning för varje champagnetyp. En dyr, men trevlig, hobby om man sätter sig före att själv dricka champagnerna för att få tag på museletterna.

Att musiker, och andra kändisar, ger sig in vinbranschen är knappast något nytt. Bland annat har Cliff Richard en vingård i Portugal och hårdrockaren Maynard James Keenan gör vin i Arizona vilket även resulterat i en dokumentärfilm.

Igår fick jag bekanta mig både ett nytt band och några nya viner i denna subgenre i vinvärlden. Sydafrikanska Parlotones har genom Hands On Wines knåpat ihop tre viner som verkligen gör ett starkt visuellt intryck. Med etiketter i retrostil, flaskor med höga axlar och namn från gruppens låtar lockade de verkligen till att provas. I en artikel på nätet hittade jag en intervju där det framgick ganska tydligt att bandmedlemmarna inte siktade mot prestigeviner och att en favorit var hamburgare och rött vin. Samtliga viner, rött, vitt och rosé, var synnerligen eklektiska druvblandningar.

Hur smakade då dessa viner som förövrigt bara finns tillgängliga i Sydafrika och i Tyskland? Vi kan säga så här; ta och lyssna på låten nedan så förstår ni att killarna har någon form av talang i alla fall.

Vet ni fler kändisar och musiker som gör vin? Berätta i kommentarfältet.