Sista dagens stressiga program kändes inte särskilt lockande. Att besöka moderna Vilarnau  och jätten gluff-gluff Freixenet rörde inte upp särskilt mycket entusiasm efter att ha sett hantverket och engagemanget hos Recaredo. Tur att jag så ofta har fel.

Besöket hos Vilarnau kunde ha börjat bättre. En skördemaskin förde oväsen i vingården och en representant för ägaren Gonzalez-Byass tog emot oss utanför den opersonligt supermoderna bodegan. Hans presentation av företaget var så irriterande tråkig att jag fick lust att slåss. Som tur var släppte han ganska snart fram önologen Eva Plazas Torné som genast drog ut oss i vingården. Hon förklarade skördemaskinens närvaro med att skörden avslutats dagen innan men att de sparat några rader för att vi skulle få se lite aktivitet och kunna smaka druvorna. Sådant tackar man för!

Eva visade oss skillnader mellan de olika druvsorterna i storlek, klasens uppbyggnad och hur de lokala druvsorterna blad hade skyddande ”päls” på undersidan mot hettan, något som nykomlingen chardonnay saknade. Hon förklarade också ingående hur de arbetade i vingården och skapade förutsättningar för druvornas mognad. Med jämna mellanrum fick vi fly undan den ganska skrämmande skördemaskinen som effektivt skakade loss druvorna från klasarna. Vi räddade dock med oss några klasar som skulle med till druvanalysen.

Här hos Vilarnau skulle vi nu få vara med om en helt ny upplevelse. Utrustade med varsin kopia av J. Rousseaus och D. Delteils ”Sensorical Analysis of the Grape” skulle vi få lära oss att via 20 olika punkter bedöma de olika druvsorternas mognad. Vi fick klämma på druvorna för att känna elasticiteten, dra i stjälkarna, bedöma färg, smaka och avgöra hur fruktköttet häftade vid skinnet. Druvköttets syra och sötma, skalets strävhet och hållbarhet och kärnans mognad var ytterligare några av parametrarna. Det var en kladdig men mycket intressant och lärorik övning.

En mycket givande fältövning som gjorde det ointressanta med självupptagna vingårdsbesöket hos biodynamiska Recaredo än mer pinsamt.

Tyvärr överskuggade druvprovningen totalt den efterföljande vinprovningen som tyvärr fick stressas igenom. Vinerna hade dock en generellt god kvalitet, bland annat Vilarnau Brut som faktiskt är ett litet fynd i beställningssortimentet, men det var det sista vinet som verkligen gjorde ett bestående intryck. Grundvinet till Albert de Vilarnau Barrel Fermented Extra Brut var fatjäst och lagrad på nya franska ekfat från Allier under 6 månader med återkommande battonage (jästfällningen vispas upp). Efter den andra jäsningen på flaska lagrades den ytterligare 30 månader vilket i princip gör den till en gran reserva:

Djupgul färg och små fina bubblor. Stor, uttrycksfull doft av ananas, gul tropisk frukt, mango, citrus, rostade toner och vanilj. Fyllig, mycket frisk och koncentrerat fruktig smak med samma aromer som i doften och massor av mogen fruktighet parad med fin ekstruktur, nötighet och en lång, komplex eftersmak. Ännu mycket ungt. Som en mousserande variant av en kalifornisk chardonnay i gammal god stil.

Inför besöket hos Recaredo hade jag lovat mig själv att uppträda väluppfostrat och inte ställa obekväma frågor. De är nämligen den första cavaproducent som odlar enligt den biodynamiska religionen. Nu spelade mitt exemplariska uppförande ingen roll för de övriga deltagarnas oskyldiga frågor fick den buttre och oengagerade vingårdsansvarige att brutalt avslöja sig med sina svamliga svar. Jag har sällan hört så mycket dynga. Vi fick bland annat lära oss att vinstocken ”tänker” och att en ”orörd” vinstock kommer i ”balans och skapar perfekta druvor”. Han måste missat lektion ett i vinodlarkursen; för vinstocken är produktionen av frukt sekundär. Det är genom att tukta tillväxten av blad och rankor som vinstockens kraft kanaliseras till fruktproduktion. Ett synnerligen menlöst vingårdsbesök där det mest intressant var att titta på komposthögarna där pinnar markerade var de homeopatiska mängderna voodoopreparat pregats ner.

Som tur var slapp vi prat om måncykler, kosmisk energi och rotdagar när vi kom till caven. Här andades det istället tradition, kvalitet, passion och fokus på kvalitet.

Hos denna lilla producent (som obegripligt nog saknar svensk importör) görs allt, säger allt, för hand. Vinerna lagras för det första i, för spanska förhållanden, mycket svala källare i mellan 40 och 100 månader. Plus. Lagringen sker inte under under kronkapsyl som brukligt utan på traditionellt sätt med naturkork som hålls fast med en metallklammer (agraff). Därefter skakas och vrids buteljerna för hand (riddlas) dagligen under en månads tid för att flytta jästen till flaskhalsen. Avlägsnandet av jästen (degorgering) sker här helt manuellt. Man fryser inte ens flaskhalsen och därför kan varje flaska och kontrolleras så att den inte blivit korkdefekt. Vi förevisades hela processen och den otroligt skickliga (och inte så lite stolta) yrkesmannen förlorade endast några futtiga centiliter i hanteringen.

Rundturens höjdpunkt blev en provning i deras ”vinbibliotek. av deras prestige-cava Turó d’en Mota som degorgerades just innan den hälldes i glasen. Vinet görs endast av druvan xarel.lo från 70-åriga stockar som växer på en knappa hektaret stor vingård i nordligt läge. Första årgången var 1999 och man har producerat varje år efter det. Vi provade årgång 2000 som är den som släppts för försäljning efter att ha lagrats på jästfällningen i över 100 månader.

Mycket, och oväntat, ljus gul färg med extremt små bubblor. Stor, utvecklad doft med typiska men välintegrerade rökiga gummitoner. Bränt socker, karamell, nötter, mandel/marsipan, jäst och gula, nästan bokna äpplen. Doften utvecklas i glaset hela tiden och får fruktigare toner efter några minuter. Smaken är torr med en avrundad, silkig syra, kraftfull och något oxiderad smak av bokna äpplen, läder och med en ganska tydlig ekstruktur och mycket fin och krämig mousse. Frukten är slank och där finns en mineralitet som nästan upplevs som sälta. Lång och komplex eftersmak där oxidationen blir ganska tydlig.

Imponerande vin i sitt sammanhang och i ganska tydlig Bollinger-stil. Ett unikt vin på många sätt men ingen representant för någon cava-stil och knappast värd begärda 99€.

Övriga viner provades under den enkla men trevliga middagen var alla mycket imponerande. Hantverk, kvalitet och personlighet i varje detalj. När ska vinälskare bli upplysta nog att pröva något annat än champagne när de vill ha bubblor?

Efter natur- och vinupplevelserna hos Parés Balta var det dags att besöka den näst största och kanske mest kända cavaproducenten: Codornìu. Firman har ett gott historiskt anseende i Spanien och gör stor affär av att det var hos dem som Manuel Raventós skapade den första cavan år 1872.

Vid ankomsten möttes vi av en lång kö med traktor med flaken fullastade med druvor och rakt över vägen låg Raventós i Blanc som vi besökte dagen innan. Hos Codorníu var mottagandet ett helt annat. Vi startade i det stora besökscentret inrymt i den gamla ”vinkatedralen” ritad i slutet av 1800-talet av jugendarktitekten Josep Puig i Cadafalch. Den mycket professionella guiden visade oss den imponerande anläggningen med parker och vinanläggningar i samma vackra, katalanska jugendstil. Vi fick den sedvanliga tågturen i de 30 kilometer (!) långa lagringskällarna. Tanken att dessa gångar som täcker 25 hektar grävdes ut bara något decennium efter att man starta sin produktion är häpnadsväckande. Att göra något så storslaget och långsiktigt (det tog ett halvt sekel innan man var i närheten av gränsen för kapaciteten) verkar snudd på galenskap. Betänker man dessutom att detta är, och alltid varit, ett familjeföretag som styrs gemensamt blir det än mer obegripligt. I varje sunt företag finns det alltid en drivande visionär och någon realist som bromsar. Jag undrar i mitt stilla sinne vad den ursprungliga planen var innan Manuel fick ge efter och nöja sig med ”bara” tre mil källare.

Provningen var dock inte lika imponerande som rundturen. Det var absolut inget fel på vinerna. De flesta var korrekta, felfria men ganska charmlösa och ofta behäftade med de attribut jag förknippar med ointressant cava; bitterhet, liten fadd eftersmak och ”rökig gummistövel”. Helt okej var Anna de Codorníu som är flaggskeppet med en försäljning på 5 miljoner (!) buteljer om året. Riktigt bra var Reina Maria Cristina som märkligt nog är en av de få som den svenska importören inte tagit in:

Mycket ljust, gul färg och fina bubblor. Medelstor frisk och fruktig doft av vit frukt, gula äpplen, citrusolja, vattenmelon och hallon. Medelfyllig, torr och fruktig med en frisk, elegant och stram syra. Ren, ganska lång, välstrukturerad och mineralpräglad eftersmak.

Det mest intressanta med besökt var dock besöket vid druvmottagningen som vi fick tjata oss till. Vi hade nämligen noterat att traktorerna med de druvtyngda flaken stod och väntade med sin oskyddade last länge i den gassande, heta solen och ville veta mer om kvaliteten. Vi blev tämligen chockade av att se druvornas kondition. Här blandades hela russinlika och mögliga klassar med mosiga, oxiderade druvor och annat bös. När flaken backades till öppnade de en ventil där tusen och åter tusen liter av självrunnen och kraftigt oxiderad druvmust forsade ner i mottagaren innan de sunkiga druvorna tippades ner. Här förekom inten selektering överhuvud taget. Våra bekymrade frågor bortförklarades med en massa WBS*.

Efter att ha sett råvarans tillstånd är jag faktiskt ganska imponerad över att vinerna ändå är så pass bra som de är. Men förtroendet för Codorníu fick sig definitivt en törn. En rejäl sådan. Jag återkommer med en starkt kontrasterande bild i en senare bloggpost.

Besöket hos Recaredo direkt efteråt gav en helt annan bild av cava.

*Wine Bullshit.

Onsdagen fördelades på tre olika besök som alla var intressanta på olika sätt. Jag ska kortfattat avhandla det första.

Parés Balta är en familjefirma som odlar ekologiskt och som drivs entusiastiskt av familjemedlemmarna som har sina passioner inom olika delar av produktionen. Vi togs på en vindlande färd i en Landrover och besökte vingårdarna som sträckte sig från normala 200 meter över havet till de små plättarna som låg insprängda på över 700 meter. Under två timmar fick vi uppleva en stor naturupplevelse där vi bland annat besökte biodlingar, plockade björnbär och blev bjudna på nyskördade fikon. Vi fick också reda på att det största problemet för odling i bergen var vildsvinen som nafsade på de söta druvklasarna. På de höga höjderna fick vi se övergivna terrasser för vinodling och befästningar från 1200-talet då spanjorerna höll stånd i bergen mot morerna. Med utsikten från nära 800 meter såg vi ut över hela Penedés och förstod slutligen hur detta lilla område kan rymma tre distinkta klimattyper.

De flesta av vinerna hade en tydlig aromatisk ton och tydlig syra som man ofta hittar i ”bergsviner”. De hade en tydlig personlig stil och elegans och efter att jag provat fyra olika cava. så noterade jag att jag inte skrivit något om bubblorna. De var helt enkelt inte viktiga utan vinet bakom var det primära och intressanta. Flera av vinerna var mycket bra, bland annat en vit och pepprig cava av den blå garnacha som vi fick premiärprova. Min favorit var dock Parés Balta Selectio Brut som kombinerade elegansen och den aromatiska profilen:

Medeldjup citrongul med fina bubblor. Medelstor och mycket fruktig och aromatisk doft av vingummi, mogna päron, smultron, liten jästton och en lätt örtighet. Ganska fyllig, torr och mycket frisk och tydlig fruktighet av gröna äpplen, omogen honungsmelon och ananas. Elegant med en lång nyanserad eftersmak.

Återkommer med utförlig rapport av de övriga besöken samt ett bildreportage. Har tagit MASSOR med bilder och en del riktigt bra.

Andra dagen i Penedés på min cava-resa har varit mycket intensiv. Hade en timmes paus på eftermiddagen som jag spenderade på bästa möjliga sätt.

Har hunnit med tre besök på olika bodegor varav de två första, Mont Marçal och Sumarroca, bleknade i jämförelse med dagens sista. Dock blev jag på första stället introducerad till magnoliafrukten! Stor men vacker klump som förmodligen är både bitter och giftig. Men det kanske finns någon bloggläsare som känner bättre till den. Jag visste inte att den existerade.

Dagens höjdpunkt (faktiskt bättre än ölen) blev ett sent besök hos Raventós i Blanc, en bodega som startade 1986 genom en vänskaplig delning från jättelika Codorníu som ligger rakt över gatan. Vi blev mottagna i den modernt eleganta anläggningen (lite likt ett modernt krematorium och minneslund i rött tegel) av karismatiske och entusiatiske Francesc Escala som genast bjöd oss att sjunka ner i en inbjudande soffgrupp och bjöd på ett glas blekt rosé medan han presenterade firman. Förutom att vinet var ovanligt snyggt i glaset så var det framställt på ett helt speciellt sätt. Här hade man blandat vitt vin med en liten del vin av den blå druvan monastrell. Vän av ordning regerar nu och påpekar att de är strängeligen förbjudet (tom i Champagne) att blanda rött och vitt vin för att göra rosé. Helt rätt, men här hade man hittat ett kryphål då man gjort ett rosé som blandades med vitt! 2008 Rosé ”De Nit” var förförande läckert och kan bara beskrivas som ”sexigt”:

Mycket blekt rosa färg. Medelstor, frisk doft av röda bär, citrus, mandelskorpa och en lätt ton av nyrostat kaffe. Medelfyllig, torr, mycket frisk smak av röda vinbär, lime, vattenmelon och lite brödiga inslag. Tydlig mineralton, någon liten fetma men mycket elegant med fina bubblor och lång balanserad eftersmak.

Vi blev därefter uppslängda på en väderbiten jeep som tog oss runt i vingårdarna som helt omsluter egendomen. En skumpig, hisnande och informativ rundtur vars första stopp blev i deras äldsta och finaste vingård som de ville kalla sin ”clos”. Här finns ett särskilt mikroklimat och terroir (ja jag vet att jag utlovat en text på detta ämne) som med sitt nordliga exponering och skyddade läge ger druvor av särskild kvalitet lämpade för lång lagring. Här fanns också ett bord uppdukat mitt i vingården med pata negra-skinka, gravad lax och en 2002 Manuel Raventós. Världsklass att i kvällssolen få uppleva detta välbalanserade och komplea vin på platsen där det fötts och njuta det med världens bästa skinka. Inga vettiga anteckningar på detta vin då det avnjöts i vingården.

Turen avslutades i vinanläggningen där vi fick prova dagsfärsk must från druva xarel-lo. Söt, frisk och med smak av svenska sommaräpplen och gula päron. Den jäsande musten av pinot noir osade av skumbanan och jordgubbs-bugg och det ofärdiga chardonnayvinet var intensivt skarp i sin syra. Intressant och referensbreddande.

Rundturen avslutades med en ingående provning som gjordes helt blint och bland annat innehöll två olika varianter av L’Hereu Reserva Brut Nature som finns tillgängligt på Systembolaget. Båda är lagrade minst 15 månadere och därmed reservas, vilket inte framgår av monopolets slarviga information. Den vanliga brut, som inte finns i Sverige, var lite inställsam men med bra focus. Versionen vi kan hitta hemma är en brut nature, vilket innebär att den är helt knastertorr utan tillsatt socker:

Ljust gullengul färg. Frisk doft av citrus, apelsinblom och ett litet inslag av gummi, rök och rostade toner. Smaken är torr, medelfyllig med en distinkt, frisk syra, stram mineralton, citrus och bra fruktighet och en lång, ren och torr eftersmak. Bra exempel på modern cava.

Vinerna som provades var genomgående mycket bra och imponerande och sammantaget de bästa hittills.

Efter att ha bjudits på ytterligare en flaska av den löjligt läckra och skönt bleka rosén så traskade vi iväg till matsalen/biblioteket där huskorset och familjeklenoden Dolores stod för rättfram servering och hemlagad lokal mat utan krusiduller. Först ut var något som kallades ”zigenararm”. Det visade sig vara en organiserad form av ensaladilla rusa. I botten hittade jag bland annat röd och grön paprika, aubergine, tomat och tonfisk. Ovan på detta hade smetats ett tjock lager fast potatismos som i sin tur täckts av ett tjockt lager majonäs och till sist krönts av skivade, hårdkokta ägg. Allt format till en avlång limpa vars form och paprikainnehåll gissningsvis var kopplingen till en romsk lem. Godare än det låter.

Huvudrätten var en kalvstek i skivor som var ofattbar mör och simmade i en tomat och mandelsås och serverad med en svampblandning. Fruktsallad och hembakta mandelkakor till efterrätt. Enkelt, rustikt, vällagat och mycket gott. Till maten fick vi återigen den läckra 2002 Manuel Raventós samt till kalven även årgång 1999 av samma vin som en gång för alla visade att det finns lagringspotential i cava:

Ljust gyllengul färg. Stor doft med lätt oxiderade toner av nötter, torkad frukt, saffran, rostade toner, torkad aprikos och krutrök. Fyllig, torr, mycket frisk, utvecklad och smakrik med drag av apelsinmarmelad, citrus och läder. Mycket fruktig, lång och komplex eftersmak.

På det hela taget ett fantastiskt besök som omedelbart kvalar in på listan över bästa besök hos vinproducent. Synd bara att jag var så maniskt trött.

Så var första dagen i Penedés för cava-studier till ända.

Efter en lång dag med ganska mycket väntan på försenad flyg anlände jag till Villafranca vid 7-tiden. Han springa ut ett varv i den ljumma kvällen och insupa lite atmosfär. Det är mitt i skördetid och genom staden dundrar traktorer med släp fullastade med gröna druvor. Ramlade över en fantastisk butik specialiserad på lufttorkade skinkor. I långa rader på ställningar bakom glas låg de svartfotade skinkorna försedda med skyltar som angav pris, lagringstid, ursprung och uppfödare.  Minst trettio olika sorter kunde jag räkna till och alla kunde fås som pålägg på en macka eller i ett paket med sig hem. Priset låg ungefär som för svensk, färsk fläskfilé. Hittade även en närbutik och provianterade lite inför veckans övningar. Vis av erfarenheten vet jag att det går mycket flaskvatten och lite snacks under sådana här resor.

Redan klockan åtta var det samling på hotellet (den där sortens förfärliga designerhotell med skum belysning, mörka glaspaneler och duschar som kräver ingenjörsexamen) för gemensam middag. Som spansk tradition föreskriver var det uppställning av officiella representanter för industrin, presentation av siffror samt en lätt motvillig vinmakare som skulle presentera sina viner under middagen. Maten var lättglömd sånär som på en ceviche-liknande rätt av bacalao. Helt makalös i konsistensen, slog till och med den nyfångade öresundstorsken. De fyra vinerna från Marques de Monistrol var korrekta men utsökt tråkiga. De representerade den typ som gett cava sitt trista rykte.

Som avslutning fick vi dock smaka någonting nytt; ett fatlagrat destillat från pressresterna av cava-tillverkningen. Helt enkelt en lagrad cava-grappa. Producenten Mascaró hade lyckats få till en riktigt ren, fin, rund och balanserad digestif med toner av choklad och russin. Mycket njutbar.

Ännu bättre blev det när när överlevarna från middagen gled in i den superdesignade men folktomma baren. Där fanns nämligen den nästan mytomspunna Kripta i sin omöjliga amforabutelj från Agustí Torelló. ”It is VERY expensiv” informerade servitrisen oss och pekade på priset 53€. För den som är van vid svenska krogpriser var det ingen tvekan; in med en kruka Kripta! Färgen var nästan vattenklar och doften fint nyanserad av vita aprikoser, apelsinblom, ostronskal och mandel. Efter en stund utvecklades aromen till att bli mycket lik en fin sake med sina milda citrus- och blomtoner och en distinkt karaktär av risvatten. Även i den eleganta och mycket friska smaken kom sakekaraktären tillbaka i en liten fetma och ekon av de vita och ljust gula tropiska frukterna. Mycket läcker tyckte även vår servitris som vi bjöd på ett litet glas; ”It’s my first Kripta. Thank you”.

Tillbaka på rummet där jag nu sitter kom dock kvällen bästa smakupplevelse; spanska friterade fläsksvålar av jambon iberico ur en plasthink inköpt i snabbköpet. Nu vet vi var danskarna fått sin bästa idé ifrån.

Det har varit en härlig  midsommardag. Det blev en utflykt till Näset där vi handlade lite rökt lax och annat till lunchen på Skanörs Fiskrögeri. På vägen blev det också ett stopp på en loppis där vi gjorde en hel del fynd.

Sedan förflöt dagen med lättja, sol mat och till slut en flaska champagne. Det blev en ny bekantskap i form av Henriot Souverain Brut som kollegan haft med sig från resan dit nyligen. Vinet hade en ren och fin doft av citrus, lime och en antydan till jästighet. Smaken var torr, mycket frisk och helt präglad av citrus, framförallt lime samt med ett fint avslut med tydlig mineralitet. Trevlig.

Sedan vidtog den traditinella alfapet-cupen vilken krävde mer bubbel. Nu blev det cava som jag fått via beställningssortimentet och som jag testat tidigare. Det blev både 2005 Freixenet Brut Vintage och Freixenet Reserva Real Brut. Båda är mycket bra med stor smakrikedom och en tydlig ton av petroleum som påminner om mogen riesling. Det sistnämnda vinet var det mest kraftfulla och hade en tydlig ton av kiwi. Freixenet Vintage Brut måste dock sägas vara ett fynd för 94 kronor.

Till dessa smakrika mousserande viner åt vi bland annat spansk paté på blodkorv som hade en distinkt rökig ton och smaksättning av paprika. Förutom lite blandade korvar öppnade jag också en av burkarna med konserverad ost från Ribera del Duero. Oj vilken ost! Den var verkligen inte buskablyg i sin smakrikedom och intensitet! En ost som gav hår på bröstet!

En härlig avrundning på midsommarhelgen och skön uppladdning inför veckan i Bourgogne. Sticker tidigt i morgon och kan kanske lägga upp en första lägesrapport imorgon kväll.

Helt nyligen skrev jag om cava och helt plötsligt har jag anledning att ytterligare fördjupa mig i de spanska bubblorna. Besökte nämligen igår en liten ”bubbelmässa” i miniatyr på Restaurang Aroma.

Trots att det i den spännande ”växthusbubblan” bjöds åtskilliga champagner så var det cavan från jätteproducenten Freixenet som imponerade mest på mig. Deras storsäljare Cordon Negro på den mattsvarta flaskan känner väl alla till och är väl helt okey till priset. Däremot uppskattas att hela deras övriga sortiment av kvalitetscava gjorts tillgängliga via beställningssortimentet.

Elyssia Pinot Noir Brut skrev jag om redan i den förra posten och återseendet gav ett lika positivt intryck som senast. Även den vita varianten Elyssia Gran Cuvée Brut var mycket välgjord och elegant med bra fyllighet och fin syra.  2007 Freixenet Brut Vintage hade en stor, mogen doft som gav mig en känsla av fruktig calvados och var torr, fyllig och mycket smakrik. Freixenet Reserva Real Brut hade en något mer nyanserad doft med brödighet, mogen frukt men en likaledes frisk, torr, fyllig smak men med mer stramhet. 2001 Freixenet Malvasia Dolç är något så ovanligt som en söt, mogen årgångscava av enbart druvan malvasia. Stor mogen doft av bageri, torkad frukt, apelsin och med en fyllig kropp med balanserad sötma och uppfriskande mousse. Perfekt till crema catalana och till olika bakverk.

Jag rekommenderar varmt alla ovanstående viner till den som vill testa bra cava på en nivå över Systembolagets sortiment. Om du har vägarna förbi Hilton i Malmö så serveras enligt uppgift hela Freixenets sortiment av cava på glas där. Inte illa!

Alla snackar om champagne och försäljningen ökar stadigt. Däremot sjunker volymerna för cava som betraktas som den fattige kusinen från landet. Det är inte så konstigt med tanke på att ”världens bästa Systembolag” enbart lagerför ett magert sortiment av de allra enklaste sorterna. Uppfattningen att cava är rustik, lite jordig och med stora bubblor och toner av lätt bokna äpplen är därför väl spridd.

Systembolagets inköpare hävdar att det inte går att sälja cava som kostar mer än hundra kronor. Tror jag det när det inte finns annat att välja på. Vill man ha bättre kvalitet får man väl handla någon annanstans…nä just det. Det går ju inte.

Att det finns bra, riktigt högklassisg och elegant cava till rimliga pengar fick jag och andra bevis för under ett seminarium med Mischa Billing igår. Förutom en lägesrapport om spännande producenter, forskning och nya stilar så fick vi också prova fyra vita och sex rosa viner. Av tidigare nämnda skäl finns bara ett fåtal tillgängliga för konsumenter.

Redan det första vinet visade upp stor friskhet, mycket fin mousse och en tydligt rökig mineralitet. Snyggt, tilltalande, torrt, uppfriskande och – håll i er – tillgängligt via beställningssortimentet för endast 99 kronor: Cava Parés Baltà Brut. Spring till din butik och beställ så kanske vi kan tvinga in en bra cava på monopolet.

Det bästa vita var enligt mig en gran reserva (minst 36 månader på jästfällningen) från den biodynamiska producenten Recaredo. Elegant, kraftull, komplex, nyanserad och med en intensiv syra. Vinet saknar importör om någon känner sig manad att göra en insats för cavakulturen och svenska vinälskare.

Största överraskningen bland de rosa vinerna var 2007 Castillo de Perelada Brut Rosado på 100% av druvan trepat. Denna för mig obekanta druva leverar aromer av solmogna hallon, jordgubbar och skogbär. I just detta vin kombineras bäraromerna med en tydlig ton av kexchoklad! Ett riktigt läckert vin med samma elegans som i många av de andra.

Provningens allra bästa rosé kom från en av giganterna i branschen som också är ledande i forskning och utveckling av cava; Freixenet. Vinet är framställt av 100% pinot noir har en stor bärig, örtig doft av hallon och vitpeppar med blommiga och lite gröna toner. Smaken är fyllig, mjuk och stor med en bra syra struktur, bra längd och massor med röda bär. eftersmaken är nästan fet med en fin mandelton. Stor lycka att även detta vin, som utsetts till Spaniens bästa rosa cava, att beställa och kostar måttliga 144 kronor: Elysia Pinot Noir Brut.

Ge cava en chans!

Jag har fått flera frågor om jag kan rekommendera några bra mousserande viner och champagne till nyår. Vad svarar man på det?  Självklart ”ja”. De viner jag rekommenderar är enbart sådana jag själv gärna dricker och köper och som jag vet av erfarenhet tilltalar många.

Ska du lägga pengarna på en champagne så undvik till varje pris Moët & Chandon.

En champagne som passar fint som välkomstdrink är 2004 Launois Vintage Blanc de Blancs Brut, en mycket stram, ung, frisk, elegant champagne med mycket tydlig mineralkaraktär. Syran är riktigt aptitretande.  Servera gärna med salta eller syrliga tilltugg som tar udden av syran i vinet.

Mer allround är Pannier Brut Tradition som funkar till aperitif och entrérätter med skaldjur exempelvis. Skrev nyligen om den här. Då beskrev jag den så här: ”Ljust gul färg. Medelstor, frisk, jästig, brödig, fin citruston. Torr, frisk, mycket fruktig med viss mineralton, bra fyllighet och fin citruston. Ren eftersmak med bra längd. En riktigt bra standardschampagne. Sorglös, lättdrucken och välgjord. Svårslaget pris på 209 kronor. ”

En kraftigare, fylligare och mer utvecklad champagne med tydliga fruktighet och chokladtoner är André Clouet Grande Réserve. Vinet är dominerat av pinot noir vilket ger det en struktur sok lämpar sig till smakrikare rätter av fisk och fågel, ja till och med till kalvfilén.

I den kraftigare skolan hittar vi ett mycket säkert kort; Bollinger Special Cuvée Brut. Beskrev den utförligare här med dessa ord: ”…har en utvecklad, fruktig doft med inslag av svamp och nötter. Smaken är fyllig, frisk och välstrukturerad med en lång eftersmak. En klassiker!” Med en stor andel fatlagrade reservviner har denna champagne en utvecklad, mogen stil och viss fatstruktur som gör att den håller från varmrätten över till ostbrickan. Lite dyrare än de andra men värd varenda krona.

Till tolvslaget är det bortkastat med champagne anser jag. Då har vi ätit, druckit och, i värsta fall, rökt cigarr, så att smaklökarna tagit time out. En välgjord, frisk crémant de bourgogne passar utmärkt då. Louis Bouillot Brut är en av de bästa för tillfället och fungerar genomgående som budgetalternativ till champagne. Elegantare och friskare än cava och bara någon tia dyrare. Finns även som magnum.

Alla viner utom Launois ska finnas tillgängliga på alla Systembolag.

Serveringsråd kan du läsa om här.