Zigenararm, magnoliafrukt och snorsexig cava

Andra dagen i Penedés på min cava-resa har varit mycket intensiv. Hade en timmes paus på eftermiddagen som jag spenderade på bästa möjliga sätt.

Har hunnit med tre besök på olika bodegor varav de två första, Mont Marçal och Sumarroca, bleknade i jämförelse med dagens sista. Dock blev jag på första stället introducerad till magnoliafrukten! Stor men vacker klump som förmodligen är både bitter och giftig. Men det kanske finns någon bloggläsare som känner bättre till den. Jag visste inte att den existerade.

Dagens höjdpunkt (faktiskt bättre än ölen) blev ett sent besök hos Raventós i Blanc, en bodega som startade 1986 genom en vänskaplig delning från jättelika Codorníu som ligger rakt över gatan. Vi blev mottagna i den modernt eleganta anläggningen (lite likt ett modernt krematorium och minneslund i rött tegel) av karismatiske och entusiatiske Francesc Escala som genast bjöd oss att sjunka ner i en inbjudande soffgrupp och bjöd på ett glas blekt rosé medan han presenterade firman. Förutom att vinet var ovanligt snyggt i glaset så var det framställt på ett helt speciellt sätt. Här hade man blandat vitt vin med en liten del vin av den blå druvan monastrell. Vän av ordning regerar nu och påpekar att de är strängeligen förbjudet (tom i Champagne) att blanda rött och vitt vin för att göra rosé. Helt rätt, men här hade man hittat ett kryphål då man gjort ett rosé som blandades med vitt! 2008 Rosé ”De Nit” var förförande läckert och kan bara beskrivas som ”sexigt”:

Mycket blekt rosa färg. Medelstor, frisk doft av röda bär, citrus, mandelskorpa och en lätt ton av nyrostat kaffe. Medelfyllig, torr, mycket frisk smak av röda vinbär, lime, vattenmelon och lite brödiga inslag. Tydlig mineralton, någon liten fetma men mycket elegant med fina bubblor och lång balanserad eftersmak.

Vi blev därefter uppslängda på en väderbiten jeep som tog oss runt i vingårdarna som helt omsluter egendomen. En skumpig, hisnande och informativ rundtur vars första stopp blev i deras äldsta och finaste vingård som de ville kalla sin ”clos”. Här finns ett särskilt mikroklimat och terroir (ja jag vet att jag utlovat en text på detta ämne) som med sitt nordliga exponering och skyddade läge ger druvor av särskild kvalitet lämpade för lång lagring. Här fanns också ett bord uppdukat mitt i vingården med pata negra-skinka, gravad lax och en 2002 Manuel Raventós. Världsklass att i kvällssolen få uppleva detta välbalanserade och komplea vin på platsen där det fötts och njuta det med världens bästa skinka. Inga vettiga anteckningar på detta vin då det avnjöts i vingården.

Turen avslutades i vinanläggningen där vi fick prova dagsfärsk must från druva xarel-lo. Söt, frisk och med smak av svenska sommaräpplen och gula päron. Den jäsande musten av pinot noir osade av skumbanan och jordgubbs-bugg och det ofärdiga chardonnayvinet var intensivt skarp i sin syra. Intressant och referensbreddande.

Rundturen avslutades med en ingående provning som gjordes helt blint och bland annat innehöll två olika varianter av L’Hereu Reserva Brut Nature som finns tillgängligt på Systembolaget. Båda är lagrade minst 15 månadere och därmed reservas, vilket inte framgår av monopolets slarviga information. Den vanliga brut, som inte finns i Sverige, var lite inställsam men med bra focus. Versionen vi kan hitta hemma är en brut nature, vilket innebär att den är helt knastertorr utan tillsatt socker:

Ljust gullengul färg. Frisk doft av citrus, apelsinblom och ett litet inslag av gummi, rök och rostade toner. Smaken är torr, medelfyllig med en distinkt, frisk syra, stram mineralton, citrus och bra fruktighet och en lång, ren och torr eftersmak. Bra exempel på modern cava.

Vinerna som provades var genomgående mycket bra och imponerande och sammantaget de bästa hittills.

Efter att ha bjudits på ytterligare en flaska av den löjligt läckra och skönt bleka rosén så traskade vi iväg till matsalen/biblioteket där huskorset och familjeklenoden Dolores stod för rättfram servering och hemlagad lokal mat utan krusiduller. Först ut var något som kallades ”zigenararm”. Det visade sig vara en organiserad form av ensaladilla rusa. I botten hittade jag bland annat röd och grön paprika, aubergine, tomat och tonfisk. Ovan på detta hade smetats ett tjock lager fast potatismos som i sin tur täckts av ett tjockt lager majonäs och till sist krönts av skivade, hårdkokta ägg. Allt format till en avlång limpa vars form och paprikainnehåll gissningsvis var kopplingen till en romsk lem. Godare än det låter.

Huvudrätten var en kalvstek i skivor som var ofattbar mör och simmade i en tomat och mandelsås och serverad med en svampblandning. Fruktsallad och hembakta mandelkakor till efterrätt. Enkelt, rustikt, vällagat och mycket gott. Till maten fick vi återigen den läckra 2002 Manuel Raventós samt till kalven även årgång 1999 av samma vin som en gång för alla visade att det finns lagringspotential i cava:

Ljust gyllengul färg. Stor doft med lätt oxiderade toner av nötter, torkad frukt, saffran, rostade toner, torkad aprikos och krutrök. Fyllig, torr, mycket frisk, utvecklad och smakrik med drag av apelsinmarmelad, citrus och läder. Mycket fruktig, lång och komplex eftersmak.

På det hela taget ett fantastiskt besök som omedelbart kvalar in på listan över bästa besök hos vinproducent. Synd bara att jag var så maniskt trött.