Det börjar se ut som en trend. I går skrev jag om lättöl och idag blir det helt alkoholfritt. Men lugn. Det är bara tillfälligt.

Eftersom Gustibus skulle ha terminsavslutning med bouleturnering passade jag på att testa och servera alkoholfria alternativ till pastis och rosévin. Jo, du läste rätt! Det finns alkoholfri ”pastis”. Jag skojar inte.

Girard Anisé Sans Alcool kommer i en flaska om en liter, ser ut som färdigblandad pastis och kostar 59 kronor. Trots stor skepsis både doftade och smakade den som den skulle. Med en isbit var den inte helt olik en rejält vattnad pastis och hade mer komplexitet och balans än många alkoholstinna lågprisvarianter man kan hitta på franska supermarkets. Måste säga att jag är helt chockad och kan tänka mig att i sommar sitta och sippa på en Girard när jag behöver köra bil lite senare.Fast när jag kört färdig för dagen så blir det förstås Henri Bardouin.

Med denna oväntat positiva upplevelse i ryggen gav jag mig i kast med 2010 Arc-En-Ciel Grenache som är ett avalkoholiserat vin från södra Frankrike. Helt kort kan jag säga att det hade en diskret doft av fis och en spritsig, spretig smak med en eftersmak som inte på långa vägar var tillräckligt kort. AVSTÅ! Köp smaksatt vatten eller vad som helst annat. Hurv!

När jag besökte Bondens Marknad i Malmö igår hittade jag, lite oväntat, öl från Skånehill Gård i Kvidinge. Skånehill har en gårdsbutik och av döma av sortimentet är de närapå självförsörjande. Det senaste tillskottet är ett mikrobryggeri i ordets rätta bemärkelse. Sedan i påskas brygger de en sats om dagen och maximalt 50 liter åt gången. 350 liter kan man som mest få fram på en vecka och då ska det fördelas mellan pilsner, ale och lemonad av olika sorter. Ett sant hantverk med andra ord.

Man brygger endast lättöl, men vilken lättöl. Utan tvekan den allra bästa jag provat och bra mycket bättre än många starköl från andra svenska bryggerier, stora som små. Förbannar mig själv att jag bara köpte en flaska av varje sort. Fast nu har jag ju en anledning att köra en tur till Kvidinge.

Qvidinge Lättpilsner: Något lätt grumlig, ljust bärnstensfärgad. Stor humlearomatisk doft med tydlig sädeskaraktär och liten citruston. Fyllig, matig smak med stor fruktighet med drag av aprikos, mycket fint balanserad beska och lång rik, fruktig och något syrlig eftersmak med liten blommig aromatisk ton. Strålande bra! Vill ha mellanölsversionen NU!!!

99 Guldale: Något lätt grumlig, mörkt bärnstensfärgad. Medelstor doft med mycket tydlig sädeskaraktär (sädessilo), diskret knäckig, lätt rostad och ton av mörkt bröd. Fyllig, matig, maltig smak med stor fruktighet, melass, säd, anis, rågbröd och fint balanserad humlebeska och lång smakrik, fruktig och syrlig eftersmak med lite knäckig och rökig ton. Som en mycket bra real ale!

Anm: Etiketterna på flaskorna är svarta men framstår som blå på fotot.

Fick prova Absolut Svea ”Limited Edition” idag. En vodka smaksatt med äpple och ingefära, endast för den svenska marknaden. Kul. Jag minns att jag för många år sedan spånade om att man skulle stärka den svenska profilen på vodkan genom att smaksätta den med lingon och kalla den Absolut Astrid. Fast det här är nästan lika bra, särskilt med den fräcka flaskan dekorerad av Fredrik Söderberg.

Stor, tydlig doft av lite övermogna, solvarma gula äpplen, citrus och en lätt kryddigt aromatisk ton. Ren, fruktig, oljig smak med den markanta äppelsmaken dominerande tillsammans med en liten frisk citruskaraktär och en pepprig hetta på tungan. Behaglig smaksättning som gav känslan av en mycket ung calvados med kryddhetta. Spontant tänkte jag att den skulle sitta fint till sushi.

Det snackas mycket om alla varuprover som mat- och vinbloggare får. Ska man döma efter vad jag blir erbjuden så hör det snarare till ovanligheterna att gratisgrejer dimper ner. Kanske inser marknadsavdelningarna det lönlösa i att skicka en bag-in-box eller en presentcheck på smaksatt crème fraîche till mig. Kivik/Åkesson skickade dock ett tetra-vin i vintras och nu fick jag Kiviks Äppelvin med posten. Tack så mycket.

Ren, stor, distinkt doft av mogna svenska äpplen med den typiska, lite flyktiga etylentonen som ger äpplen dess snudd på artificiell ton. Halvtorr (29 g socker/liter), fruktig och lite skalkärv smak där den tydliga äpplekaraktären kommer tillbaka. Syran känns inte frisk utan snarare lite aggressiv, säkert beroende på den höga andelen äppelsyra. Smaken är kort och lite platt men är precis vad man kan förvänta sig av ett äppelvin. Enkelt och äppligt på ett somrigt vis.

Om man inte är särskilt förtjust i äppelvin så är detta inte något man sitter och läppjar på för upplevelsens skull. Däremot tror jag att det är utmärkt till indisk curry och heta asiatiska rätter. I sådana sammanhang kan kanske priset på 70 kronor motiveras. Annars får man mycket mer karaktär (men mindre alkohol) för en billigare peng i en normandisk cider.

Då man vare sig på etiketten eller i produktbladet nämner äpplenas ursprung utan bara anger ”framställt på Österlen” så misstänker jag att åtminstone delar av äppelmusten är importerad.

Efter gårdagens vinösa öl kommer här ytterligare en mycket trevlig, maltig bekantskap!

Brother Thelonius är en amerikansk ale bryggd i samma anda som belgiska klosteröl av North Coast Brewing Co i Kalifornien. Precis som traditionen hos klosterbryggerierna bjuder går en del av intäkterna till ett gott ändamål, i detta fall till unga, lovande musiker på Thelonius Monks Institute of Jazz.

Med sin rika, fylliga, alkoholstarka karaktär är den en öl att smutta på länge och kanske njuta till en bit vällagrad ost och med Broder Thelonius själv i högtalarna.

Mörkt kopparfärgat med tätt, gult skum. Stor och något parfymerad doft av torkad frukt som fikon och dadlar men även choklad, mörkt rågbröd och lite övermogen banan. Fyllig, balanserad och smakrik med en tydlig sötma, bränt socker, mycket behärskad beska och tydlig karaktär av torkad frukt, banankaka och en lång, eldig och rik eftersmak med karaktär av brandy.

Lite oväntat är det att jag skrivit så mycket om viner från Australien. Det handlar både om kompensation som att jag hittat några riktiga höjdare. Otippat är detockså att det är bland australiensarna man ska leta om man vill hitta vita viner med lite ålder. Det är exempelvis bara lite drygt en vecka sedan som jag skrev om en tretonårig semillon från down-under. Men hittar man plötsligt en nioårig riesling som  2002 Peter Lehmann Reserve Riesling på hyllan så är det bara att slå till.

Stor, typisk doft av mogen riesling med tydliga petroleumtoner och massor av solmogen citrus och lime och en liten rökig ton. Medefyllig, torr smak med fina, avrundade rieslingsyror med tydlig citruskaraktär, bra fruktighet och gansk lång smak med stram, mineralrikt avslut.

Som varande malmöbo skäms jag som en hund över att jag först idag bockat av två obligatoriska vattenhåll på den kulinariska kartan.

Av en slump blev det lunch på Mrs Brown som i många år varit omtalat, omtyckt och omistligt i Malmös krogliv. Eftersom jag faktiskt ganska sällan äter ute när jag är hemma i stan så är det kanske inte så konstigt ändå att jag inte varit här. Men med det fantastiska läget på hörnan vid David Hallstorg är det ändå svårt att missa. Själva lokalen känns inte så inbjudande. Lite bullrig, kal och lite kall. Fast det kan ha varit det ruggiga vädret utanför. Man kanske ska sätta det buttra, muttrande, nonchalanta och snudd på otrevliga bemötandet på väderkontot också?

95 kronor kostade lunchen med en soppa till förrätt. Dagens soppa var en potatis- och tryffelsoppa som verkligen osade av den sistnämnda ingrediensen men som på det hela taget kände lite tunn och ointressant. Till själva huvudnumret valde vi sotad torsk med tomat- och ansjovissås. Fantastiskt väl tillagad fisk som föll isär i blanka, saftiga skivor och en sås som balanserade sötma, syra och fyllighet perfekt. Absolut toppklass till ett bottenpris!

Kaffet skulle intas på annan plats och mitt lunchsällskap drog iväg mig till Solde Kaffebar. Att jag aldrig varit på detta fullständigt överhypade och sönderälskade kaffehak kan skyllas på att jag sällan hinner hänga ute och dricka kaffe samt att jag aldrig tycker att smaken lever upp till 35 spänn. Jag får ändra mig. Otroligt skön miljö som kändes varm trots att den var avskalad på liknande sätt som hos Mrs Brown. Jag förstår att detta fungerar som ett andra vardagsrum för många. Kaffet var också helt i särklass. Min vana trogen tog jag en latte. Skummet var som löst vispad, krämig grädde och kaffet var perfekt balanserat med en rund, fyllig kropp och rena, rostade chokladtoner. Perfekt tempererad och utan tillstymmelse av den där brända bitterheten som man ofta får ”på köpet”. Jag förstår och förlåter allt soldetjat.

Jag stötte på Seppeltsfield första gången i somras när jag var i Jerez. Jag fick då pröva deras exceptionella Para som endast släpps när det är 100 år. Seppeltsfield är en av Australiens äldsta vinproducenter och specialiserade på starkviner, bland annat av sherry- och portvinstyp.

Nu har Seppeltsfield Cellar No 9 Muscat släppts på Systembolaget. Det är ett sött starkvin (325g socker/liter och 17% alkohol) av druvan brown muscat som lagrats på små ekfat under obestämd tid. Det är ett häftigt och hänförande vin till absolut inga pengar alls. Njut som det är i små glas efter middagen eller till någon knäckig och nötig dessert av något slag.

Ganska ljus, briljant orangeröd färg och mycket hög viskositet (simmig). Stor, intensiv, komplex, eldig och kryddig doft med inslag av torkad frukt, apelsinmarmelad, eucalyptus, honung och piptobak. Intensivt söt och simmig smak av sirap, honung, bränt socker, kanel, ingefära, eucalyptus och en stor eldighet och hög, balanserande syra. Lång, komplex och intensiv smak. Stor upplevelse!

Det är snudd på att vi sherryentusiaster blir rent bortskämda av Systembolaget. I september kom en tillfällig lansering av en fino och knappt har glädjeruset och chocken lagt sig så kommer det en manzanilla! Fortsätter det så här så kanske vi har en PX från Jerez i världens bästa sortiment till hösten. Tanken svindlar.

En manzanilla, för den som inte vet det, är en variant av den torra och ljusa finosherryn som lagrats i hamnstaden Sanlúcar de Barrameda och får en lättare, finare karaktär och lite örtigare doft.

Manzanilla Rodríguez La-Cave är ovanligt finstämd, för att inte säga neutral, i stilen. Den saknar den påtagligt skarpa tonen av acetaldehyd som kommer från jästtäcket som skyddar vinet under lagring. Efter en stund i glaset kommer dock lite toner av färskt hö och en lite animalisk ton (get?) jag brukar koppla till liknande viner från Montilla-Moriles. På flera sätt har den mer likheter med ett ”vanligt” torrt vitt vin. Däremot har den en väldigt fin och torr eftersmak med ett uns av den omtalade ”sältan” som jag nästan aldrig hittar annars.

Om du aldrig provat en fino eller manzanilla så är det här en bra nybörjarvariant,

Priserna och kvaliteten på vår mat har diskuterats ganska intensivt. Senast var det griskrisen där svenska grisfarmare snart hör till historien eftersom de prispressas bortom det rimligas gräns. På något plan förstår de flesta av oss att det inte går att kombinera god kvalitet på råvaror och en anständig djurhållning när priserna ständigt ska pressas i botten.

Detta är en insikt vi bör ta med oss när vi ska köpa vårt vin. Det finns en gräns även för hur billigt vin kan bli. Det går inte att göra ett bra vin på undermåliga (läs ”överproducerande”) druvor. Man kan göra ett drickbart och passabelt vin genom att processa och ”sminka” det ganska hårt, men bra blir det aldrig. Vi bekymrar oss en hel del för vad vinet innehåller och hur det odlas men tänker vi på konsekvenserna av det låga priset på människorna bakom vinet?

När något är billigt är det alltid någon annan som får betala. Det kan vara barnarbetarna i asiatiska sweatshops, utblottade svenska grisfarmare (och grisarna) eller sydafrikanska vingårdsarbetare som lever under statarlika förhållanden. Bara häromdagen hörde jag om en våg av självmord bland vinodlare i Beaujolais. För att överhuvudtaget få sålt sitt vin och druvor tvingas de av stora upphandlare att acceptera priser under produktionskostnaden och ställs därmed inför att i förlängningen förlora sin gård som kanske gått i släkten i generationer. Samma mönster känns igen bland annat från Languedoc-Roussillon.

Som konsumenter har vi ett stort ansvar för utvecklingen mot billiga och massproducerade viner. Men än tyngre vilar det på de stora inköparna som i Sverige är en: Systembolaget. Det har under många år pågått en utveckling där vårt detaljhandelsmonopol till ”konsumenternas fromma” pressat importörerna att hitta billigare och billigare viner utan att tumma på kvaliteten. Redan för många år sedan mötte jag vinodlare som uppgivet skakade på huvudet och undrade om inköparna visste vad viner kostade. Uppenbarligen vet det inte det eller så bryr de sig inte om konsekvenserna av prispressen. Det är en tydlig trend att inköpen styrs mot outsinliga volymer, stora varumärken, breda lanseringar och stora förpackningar (bag-in-box). Allt detta är ett allvarligt hot mot de små producenterna, kvalitet, karaktär, särart och mångfald.

Vad ska jag göra som konsument? Börja så här: Försök att undvika viner som kostar under 75 kr (100 kr/l). Köp inte viner på bag-in-box eller motsvarande. Undvik stora varumärken och leta efter viner från små och oberoende producenter. Förutom att du främjar mångfald kommer du att få många fler intressanta smakupplevelser.

Själv ska jag försöka hålla mig till ovanstående råd när jag väljer vilka viner jag bloggar om.