Det andra ”magsårsvinet” är 2008 Montgras Reserva Merlot från Chile.

Chilenska viner i allmänhet, och merlot i synnerhet, blir ofta mycket fruktiga, runda och mjuka i karkaktären. Chiles vinodlingsklimat och förutsättningar är nästan för ultimata. Det är så lätt att få mogna, fruktiga och friska druvor att det nästan blivit en black om foten. Vinerna har fått ett rykte om sig att bara vara publika, lättdruckna men sakna personlighet och struktur. Vem kan klandra vinmakarna att göra dessa viner när de säljer så bra och inte skäms för sig. Men ur den jämna, saftiga druvjuicefloden stiger fler och fler exempel på viner som i uttryck och karaktär kan tävla med de allra bästa. Detta vin har långt dit men har ändå lämnat det mest slätstrukna bakom sig.

Mycket djup, tät blåröd färg. Medelstor, ung, mycket fruktig doft av mörka körsbär, hallon, jordgubbar, blåbär och en ton av lakritsbåtar men även en litet ”grön”, kartigt inslag. Liten rostad karaktär och en diskret vaniljton som avslöjar en lätt ekbehandling med en del nya fat. Smaken är ung, ganska fyllig, rund och mycket fruktig och saftig med dominerande karaktär av svarta vinbär och mogna jordgubbar. Den nästan syltiga frukten hålls upp av en bra syra och en tydlig fatstruktur. I eftersmaken dröjer sig dock en liten jästaktig, nästan jolmig känsla kvar som avslöjar modern vinmakning, enzymer och effektiva jäststammar. Välgjort och publikt och kan säkert sparas något år med positiv utveckling.

För den rimliga pengen ett mycket välgjort, snyggt vin med viss struktur som säkert uppskattas av de allra flesta.

Först ut bland mina ”magsårsviner” är en sauvignon blanc från Nya Zeeland; 2008 Kim Crawford Sauvignon Blanc.

Framförallt vinerna av denna druva från regionen Marlborough som rönt stora framgångar internationellt. Den yppiga, aromatiska och fruktiga doften och den ibland lite inställsamma, men friska, smaken har gjort dessa viner omtyckta och väldigt lätta att känna igen. Vissa producenter har gått så långt i sina strävanden att framhäva aromen med specialjäst och vinmakning att den stundtals blivit överdriven och tröttande. Nu börjar man dessbättre söka ett mer balanserat ideal som närmar sig de klassiska, franska förebilderna i Sancerre och Pouilly-Fumé.

Medelstor, aromatisk doft av fläderblom, kiwi, krusbär och en ton av mogen nätmelon. Typisk modern sauvignon blanc-doft utan att gå åt det överdrivna hållet med konserverad sparris och fruktcocktail. Smaken är torr och medelfyllig med frisk syra som balanseras av en nästan lite fet fruktighet. I smaken finns mer av gula tropiska frukter men med ett litet örtigt aromatiskt inslag, liten diskret bitterhet och en fin mineralton i eftersmaken. Modernt, druvtypiskt och fruktigt men samtidigt elegant och med en viss stramhet.

Stark köprekommendation till alla som inte tillhör den ängsliga skara vinnördar som anser att sauvignon blanc är ute.

Vinerna på bilden riskerar att ge mig magsår. Inte så att de är sura och dåliga. Absolut inte.

Ni får ursäkta men jag kommer att vara lite hemlighetsfull. Vinerna utgör kanske början på ett ganska långtgående projekt som jag inte vet var det slutar. De står på min köksbänk och påminner mig om saker som måste göras. Suck. Nu är semestern slut och verkligheten knackar på dörren.

Snart kommer jag att berätta vad det handlar. Men innan dess kommer jag i alla fall att posta provningsanteckningar och synpunkter på alla fyra vinerna.

Ramlade över en ny, kul svenskproducerad dryck igår; Gotlands Bittar (ska uttalas med kenodialekt).

Detta är en gotländsk variant på den italienska digestifen amaro, framställd av destillerad öl från Gotlands Bryggeri och av ett trettiotal örter plockade på ön. Att komma på idén att producera en variant på denna, i Sverige, extremt nischade dryck kan bara vara resultatet av för mycket drikku, gotländsk tjurskallighet eller en klockren varpaträff i huvudet.

Hur som helst så är resultatet riktigt bra! Balanserad, rik kryddighet med toner av glögg och en bitterhet som inte slår över tack vare en diskret sötma. Ren och snabbt avklingande eftersmak som gör att man nästan genast vill ta en liten klunk till av detta örtextrakt. Jag är inte speciellt förtjust i Gammeldansk eller Jägermeister, men denna kan jag tänka mig att ha hemma som magmedicin.

Tror faktiskt jag ska ta hem en flaska på från beställningssortimentet.

Nu är det kräftor som gäller! Själv sparar jag mig tills jag får ett par kilo svenska kräftor levererade om någon vecka. Men för dig som är sugen på de små liven redan nu så kommer här tipsen du behöver för en lyckad kräftskiva:

• Så här kokar du kräftorna
• Västerbottenpaj med kantareller är tradition…
• …om du inte nöjer dig med en vanlig, men otroligt god, ostpaj
• Brännvinskultur är ett måste…
• …liksom en mörk lager, svensk eller tjeckisk, men…
• …för den som föredrar vin kan ett torrt aromatiskt eller ett friskt halvtorrt passa
• Sveriges största kräfttest av både frysta och färska kräftor

Vin santo är ett sött, italienskt vin som framställs av delvis torkade gröna druvor ( i detta fall malvasia och trebbiano) som jäses och lagras på ekfat. Lagringen är ganska lång, tre år eller mer, och förstärker den oxiderade ton som uppkommer vid torkningen. Vinerna kan ibland vara helt torra men oftast är den söta varianten man stöter på.

Namnet betyder ”heligt vin” och historier berättas om att man traditionellt skördade och tappade vinet endast på vissa helgons dagar. En annan historia är att man i Venedig handlade med ett mycket populär vin från grekiska Santorini. När man av olika skäl (politiska eller ekonomiska) tvingades sluta med importen startade en inhemsk produktion av ”vino di Santorini”. Med åren förenklades namnet och gavs en mer passande och religiös förklaring.

På Systembolaget finns 2005 Serelle Vin Santo från Toscana och producenten Ruffino. Ett alldeles utmärkt exempel på vinstilen och i en bra prisklass.

Klar, medeldjup, nästan orange färg. Stor doft av torkad frukt som aprikos och vita russin, nötig, tydligt oxiderad och med trevliga toner av apelsinblomma. Liten flyktig ton av lim. Smaken är medelfyllig, söt men med en frisk, pigg, balanserande syra. Lite simmig och med drag av torkade frukter, russin, hasselnötter och mjölkchoklad noteras liksom en liten eldighet, bränd ton och en lätt åtstramande fatstruktur. Lång och frisk eftersmak.

Prova till en créme caramel, fruktkaka eller till lagrade hårdostar. Eller testa det traditionella sättet att doppa cantuccini (mandelskorpor) i vinet. Söligt men gott.

Här är ett riktigt bra alternativ till champagne när du behöver en budgetvariant.

2007 Lachèze Brut komer från det högt belägna Jura som ligger inklämt mellan Bourgogne och Schweiz. Vinet är framställt av 100% chardonnay och är en crémant, det vill säga tillverkat enligt samma metod som en champagne.

Mycket ljust gult med fina små bubblor. Doften är ren, ganska stor och präglad av frisk citrus som grape och citron med en tydlig mineralton som nästan påminner om knallpulver. Smaken är torr, stram och mycket frisk med mycket fin mousse och med aromerna från citrus som kommer tillbaka. Lång och läskande eftersmak med en torr och åtstramande mineralkaraktär.

Trots att vinet inte är helt torrt (10 g tillsatt socker) så upplevs det mycket torrt, friskt och stramt. Mycket likt en blanc de blanc från champagne. Ett verkligt fynd för 99 kronor.

2007 Pinot Noir Terres de Famille från Domaine de la Vougeraie är en riktigt bra röd bourgogne som kostar precis under 200 kronor. Med tanke på att den ligger i beställningssortimentet så skulle förmodligen priset hamna ett par tior billigare om den listats av Systembolaget. Gå man ur huse och beställ så kanske vi ser den på hyllorna snart.

Egendomen är juvelen i kronan hos ägaren den stora bourgognefirman Boisset. Vinet är en cuvée av druvor från de egna ekologiska vingårdarna varav en tredjedel kommer från Côte de Beaune och resten från Côte de Nuits. Tidigare årgångar har varit strålande men även den svåra 2007 som nu levereras är mycket bra. Det är under svaga årgångarna som bra producenter visar sin styrka.

Stor, varm doft av solmogna röda bär, svarta vinbär och mörk fruktighet, stor kryddig ton och en rostad, nästan rökig, fatton. Jag hittar också lite av multnande höstlöv och den dova grönskan i en granskog. Smaken är ung, medelfyllig, mycket frisk och smakrik med en dominans av friska, röda bär, svarta vinbär, kryddig örtighet och en balanserad strävhet och fint integrerad fatkaraktär som minner om tobak. Lång och välbalanserad eftersmak med en liten aptitretande bitterhet.

En riktigt klassisk, välgjord röd bourgogne som kommer att utvecklas väl under flera år. Passar perfekt redan nu till klassiker som coq au vin, boeuf bourgignon eller till en liten osttallrik med lite mildare ostar.

Det snackas och skrivs på korsen och tvärsen om rosévin till sommaren. Men det finns en riktig under-dog i de här sammanhangen som ofta får ta emot sparkar liggande; retsina. Inget annat vin (jo möjligen finosherry) är en sådan vattendelare mellan de som älskar och hatar. I fallet retsina är tyvärr fansen i minoritet om man inte befinner sig i Grekland.

Detta uråldriga, grekiska vin smaksatt med kåda har ett oförtjänt dåligt rykte i Sverige. Förmodligen beror det på vår (o)vana att dricka vin som sällskapsdryck. I det sammanhanget står sig retsina tämligen slätt. Det är väl kylt och med mat som det har sin funktion. Till grillat, välkryddat kött, tsatsiki och rostade rotsaker funkar till och med det sorgliga exemplet som är det enda tillgängliga på det svenska alkoholmonpolet. Det är nästan så man tror att inköpsavdelningen på Systembolaget har något emot grillspett, kvällssol och fetaost.

Papperstidningen Allt om Vin köpte nyligen upp nättidningen WOW News som varit lite av vinbranschens Hänt i Veckan.

Nu har ett smakprov på den gemensamma hemsidan kommit upp och den ser riktigt lovande ut. Redan några matnyttiga artiklar och möjlighet för den intresserade att ladda hem vinrecensioner som PDF. Fortsätter man på den inslagna vägen så kan sidan bli riktigt intressant.