Här är ett riktigt bra alternativ till champagne när du behöver en budgetvariant.

2007 Lachèze Brut komer från det högt belägna Jura som ligger inklämt mellan Bourgogne och Schweiz. Vinet är framställt av 100% chardonnay och är en crémant, det vill säga tillverkat enligt samma metod som en champagne.

Mycket ljust gult med fina små bubblor. Doften är ren, ganska stor och präglad av frisk citrus som grape och citron med en tydlig mineralton som nästan påminner om knallpulver. Smaken är torr, stram och mycket frisk med mycket fin mousse och med aromerna från citrus som kommer tillbaka. Lång och läskande eftersmak med en torr och åtstramande mineralkaraktär.

Trots att vinet inte är helt torrt (10 g tillsatt socker) så upplevs det mycket torrt, friskt och stramt. Mycket likt en blanc de blanc från champagne. Ett verkligt fynd för 99 kronor.

2007 Pinot Noir Terres de Famille från Domaine de la Vougeraie är en riktigt bra röd bourgogne som kostar precis under 200 kronor. Med tanke på att den ligger i beställningssortimentet så skulle förmodligen priset hamna ett par tior billigare om den listats av Systembolaget. Gå man ur huse och beställ så kanske vi ser den på hyllorna snart.

Egendomen är juvelen i kronan hos ägaren den stora bourgognefirman Boisset. Vinet är en cuvée av druvor från de egna ekologiska vingårdarna varav en tredjedel kommer från Côte de Beaune och resten från Côte de Nuits. Tidigare årgångar har varit strålande men även den svåra 2007 som nu levereras är mycket bra. Det är under svaga årgångarna som bra producenter visar sin styrka.

Stor, varm doft av solmogna röda bär, svarta vinbär och mörk fruktighet, stor kryddig ton och en rostad, nästan rökig, fatton. Jag hittar också lite av multnande höstlöv och den dova grönskan i en granskog. Smaken är ung, medelfyllig, mycket frisk och smakrik med en dominans av friska, röda bär, svarta vinbär, kryddig örtighet och en balanserad strävhet och fint integrerad fatkaraktär som minner om tobak. Lång och välbalanserad eftersmak med en liten aptitretande bitterhet.

En riktigt klassisk, välgjord röd bourgogne som kommer att utvecklas väl under flera år. Passar perfekt redan nu till klassiker som coq au vin, boeuf bourgignon eller till en liten osttallrik med lite mildare ostar.

Det snackas och skrivs på korsen och tvärsen om rosévin till sommaren. Men det finns en riktig under-dog i de här sammanhangen som ofta får ta emot sparkar liggande; retsina. Inget annat vin (jo möjligen finosherry) är en sådan vattendelare mellan de som älskar och hatar. I fallet retsina är tyvärr fansen i minoritet om man inte befinner sig i Grekland.

Detta uråldriga, grekiska vin smaksatt med kåda har ett oförtjänt dåligt rykte i Sverige. Förmodligen beror det på vår (o)vana att dricka vin som sällskapsdryck. I det sammanhanget står sig retsina tämligen slätt. Det är väl kylt och med mat som det har sin funktion. Till grillat, välkryddat kött, tsatsiki och rostade rotsaker funkar till och med det sorgliga exemplet som är det enda tillgängliga på det svenska alkoholmonpolet. Det är nästan så man tror att inköpsavdelningen på Systembolaget har något emot grillspett, kvällssol och fetaost.

Papperstidningen Allt om Vin köpte nyligen upp nättidningen WOW News som varit lite av vinbranschens Hänt i Veckan.

Nu har ett smakprov på den gemensamma hemsidan kommit upp och den ser riktigt lovande ut. Redan några matnyttiga artiklar och möjlighet för den intresserade att ladda hem vinrecensioner som PDF. Fortsätter man på den inslagna vägen så kan sidan bli riktigt intressant.

Visst är det lite märkligt att vi associerar roséviner med sommaren? Om rosa viner endast ska drickas maj till augusti när ska vi då dricka djupgula vita viner eller ljust röda viner? Jag kan visst förstå att ett immigt glas lätt och bärig rosé känns rätt en varm sommardag men det finns faktiskt tillfällen under resten av året då blekt rött ansatta viner kan passa. Så även om vi befinner oss i sommarsäsongens utförslöpa så vill jag puffa för ett vin som kan hålla en bra bit in på hösten om man inte är så petig med kulören.

2009 Clarendelle Rosé är ett lite ”seriösare” vin i sin stil och kommer från från Bordeaux och Clarence Dillon Wines. Firman äger Château Haut-Brion som grundaren Clarence Dillon köpte 1935 och man tvekar inte att göra en affär av detta på vinets etikett för att göra tricket ”quality-by association”. Det hade man inte behövt göra för det här är ett vin som står för sig själv.

Ett vin med två etiketter.

Färgen är läckert hallonröd utan att trilla över i det karamellfärgade. I doften kommer de väntade röda bären som hallon, smultron, lingon och även en antydan av hallonbåtar. Men här finns mer intressanta toner som färsk grön mossa, vita champinjoner, smörkola och en trevlig örtighet. Men det är i smaken som vinet övertygar med en bra fyllighet som nästan upplevs som en fetma, frisk syra och en fin fruktighet av röda bär, honungsmelon, gula plommon och ett drag av svarta vinbär. Framförallt är vinet väl strukturerat med mjuka tanniner, en liten bitterhet, bra mineralton och nästan en känsla av fatstruktur fast vinet inte varit i kontakt med ek. Smaken är mycket lång och nästan ”tuggig”.

Jag blir sugen på lufttorkad skinka, lagrade ostar, saussicon sec, friterade skaldjur och majonäs. Kanske en vitello tonnato eller en ugnsstekt majskyckling med bakade rotfrukter och ratatouille. Jag blir kort sagt hungrig av det här vinet.

Av en tillfällighet fick jag syn på en ny alkoholfri produkt på Systembolaget; San Miguel 0,0% Manzana. Det är en öl smaksatt med gröna äpplen. Först tyckte jag det lät mycket märkligt för att sedan börja inse att det kanske inte var en så dum idé.

Eftersom jag hade både pilsner och äppelmust hemma så var det den enklast sak i världen att testa. Jag bottnade glaset med en del grumlig äppelmust och toppade med tre delar ljus pilsner. Resultatet blev en matig, svalkande måltidsdryck med syrlig ton balanserad av sötma och en liten beska från ölen. Maltigheten och äppelfruktigheten samspelade mycket bra.

Det smakade varken must eller öl. Ett plus ett blev tre. Något nytt och mycket trevligt. Testa själv!

Detta är det senaste inom portvin!

Ovanstående är en mening man har möjlighet att använda endast ett par gånger per sekel så det gäller att passa på. Sedan 2008, då portvinshuset Croft introducerade sin framgångsrika Pink Port, har marknaden sett fler och fler rosa portviner. Från början gjordes de som en ljus variant av ruby port men redan förra året introducerades en egen kategori av portvinsinstitutet som såg sin chans att bättra på exportsiffrorna och locka ny konsumenter.

Systembolaget har inför rosésäsongen lanserat Quevedo Rosé Port som kommer från en ganska nystartad och liten producent. Utseendemässigt ser vinet ut som vilken rosé som helst men i doften avslöjas ursprunget obönhörligt. Här finns den typiska. ganska enkla, eldiga näsan av en ruby port med en släng brandy och röda bär. Smaken är också den ganska enkel, söt och eldig och domineras av körsbär och lingon. Söt, eldig, bärig och enkel kan man kort sammanfatta det.

Vad ska man då ha vinet till? Inte mycket att hurra för rakt upp och ner men funkar som en läskande aperitif med krossad is och en citronskiva. Jag provade att ovanpå isen och citronen toppa med Schweppes Russchian. Oj vad gott! Det blev den typen av vindrink man skulle kunna svepa ur stora ölsejdlar. Farligt lättdrucket! Servera på sommarens grillfester om du vill få igång stämningen snabbt.

Jag har en snäll kollega! Han kom just hem från en vinstudieresa i Piemonte (som jag egentligen skulle varit med på) och hade med sig lite godsaker till mig.

En burk med fina, inlagda sardeller har man alltid användning för och salame felino är en alldeles ljuvlig, smakrik och mild korv som är hantverksmässigt framställd av utvalda delar av grisen. Men mest intressant var faktiskt det söta vinet.

Loazzolo är Italiens minsta DOC med endast nio odlare som delar på ynka 4 ha! Reglerna är mycket restriktiva. Bland annat måste vingårdarna ha en lutning på minst 30° i söderläge, vinstockar som är minst åtta år gamla och en avkastning på maximalt 20 hl/ha. Man framställer endast söta viner dominerade av sent skördad muscat som sedan delvis torkas. Vinet jäses långsamt på ekfat och lagras minst två år innan buteljering och lagras ytterligare sex månader innan försäljning. Min butelj kommer från producentetn Forteto della Luja och är märkligt nog årgångslös.

Ser fram emot ett lämpligt tillfälle att prova detta speciella vin från ett område jag aldrig hört talas om. Återkommer med rapport.

Jag är petig med mitt kaffe. Det kan de som känner mig intyga. Om det är fel sort, stått på för länge, för svagt eller för starkt så ratar jag det. Jag dricker definitivt inte kaffe bara för sakens skull.

Nu är jag inte den nya sortens kaffekonnässör som provar olika ursprung, malningsgrader och hänger med baristas och diskuterar vilket mikrorosteri som är hetast för tillfället. Jag dricker gärna en bra espresso men för det mesta blir det filterkaffe och mjölk. Även om jag har mycket mjölk i kaffet går det inte att lura på mig vad som helst. Är det robustabönor inblandat i kaffet (som i många espressoblandningar och i de flesta färdigmalda sorter i butiken) så känner jag det direkt. Den lite unket, jordiga lukten går inte att dölja för mig.

Uppväxt med Gevalia mellanrost men fick byta till Zoegas skånerost när jag flyttade till Skåne. Var länge trofast Zoega tills jag efter några omgångar cupping blev överkänslig mot robusta. Därefter blev det Classic Festivita eftersom Arvid Nordquist enbart använder arabicabönor i sina blandningar. Deras kaffe har också den rondör, fyllighet och längd som jag uppskattar hos en kopp kaffe.

Tack vare Classic har jag nu nått en ny fas i mitt kaffedrickande. För ett tag sedan vann jag en stor låda som innehöll massor med olika sorters kaffe, både hela bönor och färdigmalt, kaffekvarn, presskanna, termos, koppar och kaffeglas! Lagret av det färdigmalda har jag redan decimerat kraftigt, men det var bara häromdagen som jag tog mig för att prova de hela bönorna. Jag testade ”Selection Kenya Tatu” som kommer från ett enda plantage. Den malda varianten var redan sedan tidigare en favorit med sin nästan lite söta chokladkaraktär. Att mala på den enkla lilla kvarnen var en baggis och snart hade jag min första kopp. WOW! Vilken skillnad! Mustigt, smakrikt, fylligt och med en fantastisk längd i smaken.

Nu har stunden med kaffet blivit en mycket större och intensivare njutning och jag vågar inte tänka på hur det blir att försöka gå tillbaka till vanligt kaffe.

Buteljerat vatten är något jag undviker. Onödigt, dyrt och miljöbelastande. Men ibland måste man bara hålla vätskebalansen i schack och då är kan det vara enda alternativet.

Häromdagen stod valet mellan coca-cola, en mysko fanta-variant och smaksatt Ramlösa. Då jag inte var ute efter någon sockerchock fick det bli skånskt brunnsvatten med rabarbersmak. Det var definitivt inte en smak som tilltalade mig. Jolmigt, konstgjort och blekt. Varför ska friskt, gott vatten besmittas med aromer som bara får det att smaka som om det vore parfymerat diskmedel i det eller som om man hällt vattnet i ett glas som innehållit hallonsoda? Ramlösas kampanj ”Ärligt är härligt” klingar faktiskt ganska falskt. Nu ska inte Ramlösa pekas ut speciellt. Det måste vara något speciellt med hälsokällan i Bergslagen eftersom den måste pimpas med ”asiatiska” och ”afrikanska” smaker

Smaksättningsvurmen har gått så långt att det faktiskt är svårt att hitta det neutrala vattnet på hyllorna.