När jag dricker ett glas meursault går tankarna nästan ofelbart till Winston Churchill och hans berömda ”Sällan har så många haft så få att tack för så mycket”. Kopplingen haltar något, men nog är det remarkabelt att de vita vinerna från en liten oansenlig by i Bourgogne har kunnat stå som modell för den populäraste vinstilen i världen.

Platsen är oansenlig och vattendraget som rinner där är så ynkligt att romarna gav den namnet muris saltus – ”ett mushopp”. Men ändå. Var helst i världen det buteljeras en rik, fyllig och smörig chardonnay så kan man vara säker på att i vinmakarens bakhuvud så ligger minnet av en ljuvlig, nötig och elegant meursault.

1999 Meursault från négocianten Leroy är djupt gyllene och briljant i glaset. Doften är stor, utvecklad och rik och dryper av smör, nötter, mandelmassa, tropisk frukt, citrus och mimosa. Smaken är torr, fyllig, nästan oljig, med en avrundad, läskande syra och rik frukt. Karaktären av smör, mandel och gula, mogna frukter kommer tillbaka. Under all frukt vilar stadigt en rik ekstruktur som ger vinet en kraft parad med elegans som många röda viner skulle avundas. Eftersmaken är ren, lång och välklingande. Trots ett decennium känns vinet spänstigt och en bra bit från sin topp.

Jag älskar palt. Det är den snällaste, tryggaste mat jag kan tänka mig. Men vad ska man dricka till?

De flesta skulle svara ”mjölk”, men jag är inte mycket för att dricka mjölk överhuvudtaget. Olika typer av öl har jag provat men inte fått det att funka heller.

På ren trots och i ett infall av tillfällig galenskap testade jag champagne till den nykokta palten. Mina systrar, som inte tackar nej till vare sig palt eller champagne, var inte sena att nappa på förslaget. Det fungerade fantastiskt bra! Kontrasten mellan den enkla, rustika norrländska rätten och det lyxiga, eleganta vinet var en oväntad succé! Systerskapen, som fått verklig smak för bubblorna, hjälper numera till att sprida den nya kombinationen!

Vill du själv prova ska du välja en lite enklare, fruktigare champagne med ett uns sötma. Som ett budgetalternativ kan du välja en crémant de bourgogne.

Här kommer tips på två riktigt bra viner att ha på lut därhemma. Båda är kanon som bufféviner.

Den vita är en riktigt bra, frisk och fruktig bourgogne som kan ackompanjera färska skaldjur, torsdagens fiskgratäng, eller fredagsmysets grillade kyckling. Det är inte varje dag man kan rekommendera en passabel vit bourgogne för bara 73 kronor!

Det röda är ett rhônevin med bra frukt, mycket karaktär och med mjuka tanniner. Lättmatchat med en bouef bourgignon, stekta kotletter och en potatisgratäng eller en liten trevlig osttallrik. Hundra spänn för ett karaktärsfullt vin som inte bråkar med någon eller något.

2008 Mâcon-Villages. Medeldjup gyllengul färg. Generös, frisk doft med fina citrustoner och tydliga inslag av tropisk frukt som ananas och en liten mineralton. Smaken är medelfyllig, lite fet och nästan oljig med en frisk syra och toner av citrus och ananas som kommer tillbaka med stora lass av gula päron. Bra balans och lång fin eftersmak med en liten matvänlig beska i avslutet.

2007 Lirac ”Les Chesnais”. Medeldjup röd fär med litet blått inslag. Medelstor, lätt eldig doft dominerad av röda, syltiga bär, färska örter och en liten knäckig vaniljton. Medelfyllig, frisk och bärig smak där björnbär dominerar och en fruktig plommonkaraktär kommer in. Eldig, lite bränd och syradominerad smak med snälla garvsyror och ganska lång eftersmak.

Idag är jag verkligen vintörstig! Efter nästan en vecka av förkylning och diverse krämpor ser jag ljuset i tunneln. Nu kan jag kanske få njuta ett (förmodligen flera) glas vin i kväll. Alkoholintaget har under veckan inskränkt sig till en och annan whiskypinne och en varm toddy. Det hjälper inte mot förkylning men gör den lite mer uthärdlig.

Dags att väcka doft- och smaksinne igen. Imorgon är det nämligen dags för en riktig holmgång med vinprovning. Hoppas kunna återkomma med en fet bloggpost om det.

Öhman is back!

När man tänker på ärtsoppa och dryck så är det väl varm punsch som först kommer upp. I andra hand är det väl en sval, ljus lager som kommer för en. Men vin då?

När jag för många år sedan arbetade bakom disken på Systembolaget hade jag en kund som varje torsdag kom och köpte en butelj Val de Loire till ärtorna. I deras familj hade de för vana att skvätta lite vitt vin i soppan och sedan dricka resten till. Lät inte så dumt, men jag har faktiskt aldrig testat. Syran kan nog göra underverk.

Däremot testade jag idag att röra ned några matskedar finosherry i den färdigköpta ärtsoppan (Jag tycker att ärtsoppa på ”plastkorv” är en av de färdigrätter som ofta är lika bra som hemkokt). Med sherryn lyfte rätten flera snäpp och den skånska senapen kompletterade bra. Ett litet glas fino vid sidan av var en ren njutning.

Det finns egentligen inget som säger att vitt vin inte skulle passa till denna klassiska torsdagsrätt. En rustik cava eller en halvtorr riesling borde vara utmärkta. Kan man dricka varm punsch till bör även en sval sauternes fungera. Läge för nya smakexperiment.

När det är extra synd om en behöver man något extra gott. Det finns visst en tvingande lag på det.

För två stora muggar värmde jag 0,5 dl vispgrädde och smälte 200 g (en kaka) 70%-choklad och 0,5 dl råsocker. Fyllde upp med mjölk och lät det hela få ett uppkok. Vispade grädde och blandade ner minimarshmallows. Hällde 3 cl brandy i vardera muggen, fyllde upp med varm choklad, toppade med grädden och toppade med mer marmallows.

Ojoj! Nästan som meducin! Fast bättre.

Helt fräckt gör jag lite reklam för våra vinkurser som avklaras på en kväll. Provningarna äger rum i Malmö och information får du om du klickar på respektive datum. Du anmäler dig direkt via hemsidan.

• Bordeaux Initiation. En kväll om alla spännande viner i Bordeaux. Fint studiematerial och ett litet diplom från l’Ecole du Vin du Bordeaux ingår. Både den 21/1 och 26/2.
• Sherry – en värld av smaker. Upptäck den fantastiska drycken och all dess skepnader. Givetvis provar vi kombinationer med lite tapas. Endast den 28/1.
• Mat & Vin i kombination. En kväll med aha-upplevelser när vi provar olika vintyper mot smaker och lär oss grunderna att kombinera vin med mat. Endast den 11/3.

Affinateur låter väl tjusigt. Snygg titel på en tjomme som lagrar ostar. En sådan hade skickat ett hel lass med provostar till Möllans Ost. Då både affinatören och de flesta ostarna var från Bordeaux väcktes mitt intresse.

Trots många resor till området har jag på något sätt missat de lokala ostarna, men nu skulle skadan repareras.

Tome de Chalosse var en orangefärgad ost av pastöriserad komjölk med en lite stallig och nötig karaktär, inte olik en smakrik bire. Konsistensten var dock fastare men krämig och med fin pipighet som gav osten en luftig känsla. Mycket trevlig.

Tome du Segala var en lagrad getost med ett yttre som såg lite mögelskadat ut. Lite torr konsistens och en ganska hög sälta och kraftig getkaraktär som saknade lite balans i min smak.

Tome de Bordeaux var även den av get och ystad i Loire men lagrad i grottorna i Jean d’Alos i Bordeaux. Ytan är täckt av kryddor och örter (bland annat timjan, fänkål, enbär, koriander och cayenne). Under lagringen tränger kryddigheten och örtigheten in i osten och ger en smakrik men nyanserad karaktär som balanserar ”getigheten” tillsammans med en liten beska. Konsistensen var fast men härligt krämig. En riktigt bra ost som jag hoppas får en plats i ostdisken.

Till osten blev det förstås en röd bordeaux; den sista flaskan 1999 Reserve de la Comtesse från Pauillac. Det är ett så kallat andravin från Château Pichon Longueville Comtesse de Lalande, ett slott klassat som 2iéme cru.

Från glaset kom en stor, djup doft av mörka bär, hallon, läder och piptobak. Där fanns också en distinkt karaktär som på en annan blogg beskrevs som ”sotig”. Jag förstod inte då vad som menades, men nu har jag hittat denna tydliga karaktär av fint, svart sot. Den kom tillbaka i smaken där den mörka, svarta karaktären dominerade på ett tilltalande sätt. Hela munkänslan var balanserad, lång och smakrik och med otroligt fina tanniner som även de gav en känsla av sammetslikt sot. Frukten var utvecklad med karaktär av svarta vinbär, hallon som stod fint mot läder, ek och sötlakrits.

Fantastiskt fint och njutbart vin med en tydlig och skolboksaktig karaktär av sitt ursprung. Jag förbannar min otålighet som gjort att jag druckit elva flaskor innan de nått denna fulländning. Jag är definitivt misslyckad som vinaffinateur.

Jag har tidigare tipsat om eminente vinmakaren Lars Torstensons välskrivna blogg. Återger här hans bloggpost från den 6/1 där han oefterhärmeligt recenserar julklapssglöggen vi kokade ihop i december.

Alla ni som inte förärats en butelj får hålla tillgodo med Lasses målande beskrivning.

”Vill man bli något i vinvärlden gäller det att tala sist (såvida man inte sett etiketten), att ljuga och att berätta om viner som ingen annan kommer att kunna prova. Gustibus Finglögg 2.0 görs i blott 50 exemplar om 50 cl och jag har fått nummer 35.

Om man tänker sig att varje flaska provas av tre personer kommer som mest 150 personer att prova den här produkten. Om man som jag dricker allt själv blir det färre än 150 personer. Det tycker jag räcker för att kvala in som en unik skrytprodukt. (Om övriga utvalda också inser att vår unicitet ökar om de inte låter andra smaka, kan det hända att blott 50 personer i hela världen får prova den här glöggen)

Hur den var? Tja, herrarna på Gustibus gör som Peter Thustrup och samlar under året ihop slattarna av riktigt bra viner, som de sedan förbättrar med diverse kryddor och sprit. Klart det blir bra. Och framförallt unikt.

Eftersom jag sett etiketten på den här unika glöggen och redan ljugit om att jag drack den själv, kan jag avslöja att det blir lite mer sanning om jag säger att jag lät ytterligare en person prova dryckjomen. Han är dock fransman, varför det inte riktigt räknas. Dessutom fick han skriva på ett NDA så han kommer aldrig att kunna berätta om upplevelsen.

Hursomhelst så tyckte fransosen att det doftade ”pain d´épice”, en fransk slags kryddkaka som doftar och smakar pomerans m m, så han var inte helt fel på det. Jag hittade tydlig pomerans både i vätskan och på etiketten. Dessutom kom såväl kanel som kaffe fram när man provade glöggen varm (och tittade närmare på etiketten). Sötman var lite hög när drycken serverades kall i vinglas, men satt som pricken över i när värmen kom till. Saffran inköpt på marknaden i Jerez (kändes tydligt att den var), grön kardemumma m m skänkte den komplexitet som den här produkten behövde för att för alltid ta plats i Glöggens Hall of Fame.

Bäst av allt: när glöggen svalnade och provades i s k fisljummet tillstånd, stod även tanninerna ut och det indikerar om inte annat att man här använt mycket bättre vin än i de glöggar som vanliga människor dricker.”

Här fortsätter experimentet med sherry i maten. Precis som i testet med tomatsoppan utvärderar jag hur de olika sherrytyperna fino, amontillado och oloroso påverkar slutresultatet.

Experiment 2

En fyllig, smakrik och gräddig svampsoppa (recept här) delades upp den i fyra lika stora portioner (3 dl) och tillsattes 1 msk av de olika sherrytyperna i tre av sopporna och lämnade en naturell som referens. Sopporna fick därefter ett snabbt uppkok. Samma smakpanel som förra gången.

• Svampsoppa med fino. I jämförelse med den naturella soppan kändes soppan nu mindre salt, fylligare och mer balanserad med mer framträdande svampsmak.
• Svampsoppa med amontillado. Liknande resultat som med finon men med en ganska tydlig sherryton som slog igenom.
• Svampsoppa med oloroso. Soppan blev fyllig, mustig och rik i smaken, svampsmaken kom till sin rätt och den oxiderade tonen från sherryn la sig snyggt i bakgrunden.

Slutsats av experiment 2: Finosherry lyfter även här karaktären och smaken på råvaran (svamp) och gör rätten mer balanserad. Oloroson är i särklass här när den både lyfter smaken, fördjupar och kompletterar den,. Amontilladon fungerar bättre här än till tomatsoppan.

Återkommer med experiment 3.