Kvällen blev inte som förväntat. Inget tapas-eldorado och inget folkliv. Det kan konstateras att Montilla inte är Andalusiens hot-spot. Inte utan att jag längtar till Cordoba även om jag förväntar mig kaos à la lundakarnevalen.

Däremot har jag stiftat bekantskap med en ny snigelupplevelse. Utanför var och varannan bar satt en handskriven lapp ”Hay caracoles”, vilket översätts ”här finns sniglar” (tror jag). Jag vore väl inte matbloggare om jag inte dödsföraktande beställde in sniglar på lokalt vis med ett glas fino.

In kommer ett glas fino och ett glas sniglar i varm buljong. Och en sked. Jag stoppar servitören och försöker på spangelska fråga hur det är tänkt att jag ska äta de små liven. Han ser väldigt frågande ut men lommar iväg och hämtar tandpetare. Jag slevar upp några snäckor och petar ut innanmätet. Trots sitt stendöda tillstånd ser de spänstiga och pigga ut med de små antennerna piggt spretande uppåt. Fångade mitt i livet som avgjutningarna i Pompeji. Sniglarna är tuggiga utan att vara sega och smakar av den milt smaksatta buljongen där inga särskilda aromer kan urskiljas. Lite salt, aningen grusigt och understundom några rejäla stick av beska. Servitören är upptagen med någon såpa på teve men slänger ändå ett nyfiket öga på mig emellanåt. Jag inser att tandpetare inte är grejen. Självklart ska molluskerna sugas ut ur sin snäcka. Genast blir det lite roligare. Mer kokspad och mindre ängsligt spill. Lite som att sörpla kräftor.

Ny erfarenhet. Gott? Inte särskilt. Men 2,40€ med vinet var det värt. Ska jag beställa igen? Bara om jag hamnar i ett sällskap där jag kan spela världsvan och utbrista ”du har inte varit i Andalusien om du inte testat varma caracoles i sitt spad”.

Idag blev det rester till middag. Makaroner, ugnsbakt lök och stekt grishals fick bli en pastagratäng uppgraderad med kryddor, piementooliver, grädde, tomater och ost. Dessutom passade jag på att testa den femte smaken på tub. En dos umami kan inte skada i uppvärmda rester.

Jag klämde ut ganska rejält, gissningsvis två matskedar, blandade ut med grädden och hällde över resterna. Resultatet blev…MUMSIGT! Så där odefinierbart ”smarrigt-på-krogen-gräddsås-steksky-svampsoppa-gott”. Helt enkelt fylligt, läckert och en-andra-portion-tvingande.

Dyr liten tub. Fantastiskt resultat. Nu ska jag framställa min egen smakpasta. Jag återkommer med recept.

Idag var det premiär på nypotatis för mig. Första sändningen fanns visserligen tillgänglig redan till påsk men närmare 300 kronor kilot var lite väl magstarkt. De små späda knölarna var inte billiga nu heller, men väl värda sitt pris.

Vi njöt dem med lite senapssill men mest med bara smör och salt. Mild, fin och något nötig smak och inte helt olikt vit sparris.

Umami är den femte grundsmaken som tagit plats bredvid sött, surt, salt och beskt. Enkelt uttryckt kan man säga att det är smaken av protein. Den kan beskrivas som ”delikat” och ”välsmakande”, är smakförstärkande, ger fyllighet och återfinns i rikliga mängder i buljong, skaldjur, lagrade ostar, thailändsk fisksås och välhängt kött bland annat. Inom livsmedelsindustrin använder man den i sin rena form monosoduimglutamat (E621) som smakförstärkare och i hemmaköken finns den i buljongtärningar och Aromat exempelvis.

Nu påstås man ha tagit fram en ny naturlig genväg till smakexplosioner i köket i form av ”Taste No5” på tub. Jag har kommit över en sådan tub och är sugen på att experimentera.

Innehållsdeklarationen anger tomatpuré, vitlök, sardelpasta, svarta oliver, balsamvinäger, karljohanssvamp, parmesanost, olivolja, vinäger, socker och salt.

Pastan doftar som en blandning av olivtapenad, tryffel och det där göttigt bruna som sitter fast i stekpannan. Det börjar kurra i magen och saliven rinner till bara av att lukta på den. Smaken är lite plattare. Salt, sött och en liten fet karaktär. Att doften är det intressanta är märkligt då det ska handla om smak. Men det kanske händer grejer när smeten används i matlagning. Jag ska experimentera lite och återkomma med resultatet.

Edit: Umami på tub har fått en återförsäljare i Sverige. Det är Möllans Ost i Malmö som kommer att importera den. Lär ska finna i butiken i månadsskiftet maj/juni och kosta runt femtilappen.

Jag har för tillfället helt snöat in på den fantastiskt feta och goda smetanan. Självklart var jag tvungen att testa den med bär och frukt.

Kiwin kostade 6:20 kilot (!) och i frysdisken hittade jag en ny bärblandning. Ica har under sitt eget varumärke lanserat en blandning av ”hälsobären” goji, havtorn, tranbär blandat med kändisarna röda vinbär, blåbär och björnbär. Faktum är att blåbäret är det allra nyttigaste men de andra är så färgranna att det inte gör något att de späder ut nyttan.

Jag sockrade bara de tinade bären något och toppade den naturella smetanan som låg på en bädd av skivad kiwi. Bären var ganska sura och några rent av beska, men den milda, feta smetanan med sin lite nötiga smak och nästan sega konsistens fungerade fantastiskt bra som komplement.

Kan inte vänta till sommarens alla färska, goda bär!

I grönsaksavdelningen hittade jag något spännande idag. Det händer inte ofta ska jag säga.

Clementiner med bladkvistar i en plastask som låg i en kylgondol. Enligt etiketten är detta clementiner av sorten hernandina som kommer från två plantager som ligger i isolerade bergsområden i Valencia och Taragona på över 1000 meters höjd. Skillnaden i temperatur mellan natt och dag ska göra dem saftigare och smakrikare. De handplockas och får ha kvar stjälk och blad kvar för bättre hållbarhet.

Priset var 22 kr för knappt ett kilo, mer än för konventionella clementiner men långt ifrån dyrt. Vackra med friska, gröna blad och härlig doft. Skalet tjockt och lättskalat. Fina, saftiga och söta klyftor med ganska många och stora kärnor. Jag saknade kanske lite syra. Framförallt kändes de som riktig frukt, inte som de små, nästan identiska citrusfrukterna med tunt skal man vanligtvis får. Bara att få veta sorten och ursprunget var värt den extra slanten.

Mer sånt!

Jag gillar enkel och rustik mat. Men ibland kan det bli så enkelt att man snubblar. Jag blev jättesugen på att göra crash hot potatoes som Gitto bloggade om häromdagen. Det såg fånigt enkelt ut och farligt gott.

Koka potatis, krossa, bemäng med fett, krydda och baka i ugn. Vad kan gå fel? En hel del tydligen. Om du ska testa receptet (och det tycker jag) tänk då framförallt på två saker:

1. Intala inte dig själv att ”det gör inget om potatisen inte är riktigt färdigkokt, den ska ju ändå gå 25 minuter till i ugnen”. Det funkar inte! Potatisen blir svår att krossa snyggt och den blir inte färdig i ugnen.
2. Inbilla dig inte att ”oj så mycket härligt fett/smör, det räcker”. Tänk istället ”det kan ALDRIG bli för mycket fett”

Som säkert framgår av ovan så blev mina potatisar kraschade, torra och knappt färdiga. Men jag ska på dem igen för här finns potential till ett favorittillbehör.

Som tur var kunde jag kompensera den torra potatisen med en burk ”100% Natural Home Made” ajvar som jag köpte på Malmö Kötthandel vid Möllevångstorget. Jag kan tycka att vanlig ajvar (fulajvar?) kan ha en ganska framträdande beska och en lite metallisk smak. Denna variant, som enligt uppgift är rostad över eld, innehåller endast paprika, aubergine, solrosolja, salt och ättika och har en gräddig, mild och fyllig smak. Mycket fin paprikaton och härlig konsistens där man hittar både hela paprikakärnor och små svarta skalflagor. Riktigt, riktigt bra!

Affinateur låter väl tjusigt. Snygg titel på en tjomme som lagrar ostar. En sådan hade skickat ett hel lass med provostar till Möllans Ost. Då både affinatören och de flesta ostarna var från Bordeaux väcktes mitt intresse.

Trots många resor till området har jag på något sätt missat de lokala ostarna, men nu skulle skadan repareras.

Tome de Chalosse var en orangefärgad ost av pastöriserad komjölk med en lite stallig och nötig karaktär, inte olik en smakrik bire. Konsistensten var dock fastare men krämig och med fin pipighet som gav osten en luftig känsla. Mycket trevlig.

Tome du Segala var en lagrad getost med ett yttre som såg lite mögelskadat ut. Lite torr konsistens och en ganska hög sälta och kraftig getkaraktär som saknade lite balans i min smak.

Tome de Bordeaux var även den av get och ystad i Loire men lagrad i grottorna i Jean d’Alos i Bordeaux. Ytan är täckt av kryddor och örter (bland annat timjan, fänkål, enbär, koriander och cayenne). Under lagringen tränger kryddigheten och örtigheten in i osten och ger en smakrik men nyanserad karaktär som balanserar ”getigheten” tillsammans med en liten beska. Konsistensen var fast men härligt krämig. En riktigt bra ost som jag hoppas får en plats i ostdisken.

Till osten blev det förstås en röd bordeaux; den sista flaskan 1999 Reserve de la Comtesse från Pauillac. Det är ett så kallat andravin från Château Pichon Longueville Comtesse de Lalande, ett slott klassat som 2iéme cru.

Från glaset kom en stor, djup doft av mörka bär, hallon, läder och piptobak. Där fanns också en distinkt karaktär som på en annan blogg beskrevs som ”sotig”. Jag förstod inte då vad som menades, men nu har jag hittat denna tydliga karaktär av fint, svart sot. Den kom tillbaka i smaken där den mörka, svarta karaktären dominerade på ett tilltalande sätt. Hela munkänslan var balanserad, lång och smakrik och med otroligt fina tanniner som även de gav en känsla av sammetslikt sot. Frukten var utvecklad med karaktär av svarta vinbär, hallon som stod fint mot läder, ek och sötlakrits.

Fantastiskt fint och njutbart vin med en tydlig och skolboksaktig karaktär av sitt ursprung. Jag förbannar min otålighet som gjort att jag druckit elva flaskor innan de nått denna fulländning. Jag är definitivt misslyckad som vinaffinateur.

Vill bara ropa ut från taken att ÄNTLIGEN är avocadon jag köpte den 30 december 2009 mogen. HURRA!!! Limen jag köpte samtidigt är dessvärre torr och går inte att använda. Jag verkar vara i ofas med frukt och grönsaker. Fast inte värre än Icas logistikavdelning. Ska nio dagars framförhållning krävas för att få en mogen avocado!?

Ja jisses.

Här det tredje och sista, högst ovetenskapliga, experimentet med sherry i maten. Precis som i testet med tomatsoppan och svampsoppan utvärderar jag hur de olika sherrytyperna fino, amontillado och oloroso påverkar slutresultatet. Sist kommer också min sammanfattning av de tre testerna.

Experiment 3

Jag kokade upp en liter oxbuljong på Knorrs Fond du Chef (den är faktiskt riktigt bra i brist på annat) upp den i tre lika stora portioner (3 dl) och tillsattes 1 msk av de olika sherrytyperna i tre av sopporna och lämnade en deciliter naturell som referens. Buljongerna fick därefter ett snabbt uppkok.

• Buljong med fino. Buljongen fick en något högre och rikare smak med tydlig jäst- och mandelton.
• Buljong med amontillado. Liknande resultat som med finon men med en ganska tydlig sherry-/läderton som slog igenom något.
• Buljong med oloroso. Smaken blev djupare, mörkare och bredare och fick nästan en svamplik ton.

Slutsats av experiment 3: Som i tidigare tester förstärker finon redan befintliga smaker. Amontilladon bidrar med en karaktär som kanske inte tilltalar alla. Oloroson ger en mycket smakrik och fyllig buljong med egen karaktär.

Slutlig sammanfattning av sherryexperimenten:

Det är stor skillnad i resultat beroende på vilken sherry man använder. Om ett recept endast anger ”sherry” är det därför viktigt att försöka föreställa sig effekten man vill uppnå samt tänka på vad det är för en rätt.

• Fino förstärker och höjer befintliga smaker och balanserar. Bidrar med ganska lite egen karaktär.
• Amontillado har liknande effekt som fino men verkar ha en tendens att bidra med mycket oxidationstoner och även en lite stickig/kemisk ton. Nu ska sägas att det finns ett ganska stort stilspektra inom gruppen amontillado.
• Oloroso bidrar i första hand med sin egen djupa, fylliga och oxiderade ton av torkad frukt. Ger bredd och djup åt anrättningen.

Till lättare, ljusa soppor, såser och andra rätter där man vill framhäva en råvara (grönsaker, fisk) rekommenderar jag därför fino. Till mörka såser, svamp, långkok och rätter där det redan finns ett visst smakdjup skulle jag välja oloroso. Amontillado känns som ett överflödigt val. Har du amontillado hemma, visst, men ska du köpa sherry till matlagningen är det bättre med bara fino och oloroso. Den sistnämnda kan man utan problem köpa en helbutelj av och ha stående vid spisen. Den klarar sig i månader. Fino (eller manzanilla) köps i halvflaskor, förvaras i kylen och ska konsumeras inom en vecka efter öppnandet.

Glöm inte att sherry är gott till maten också.