Våren är definitivt kommen till Malmö. Den praktiskt taget överföll oss i helgen och förgyllde även måndagen. Ett väder som gjort för att ta en utomsocknes vän till Västra Hamnen och visa Malmö från sin allra mest intagande sida.

Att det blev havsutsikt var egentligen inget medvetet val. Det blev mest så då en av de få krogarna av kvalitet som hade öppet en måndagkväll (och som inte frekventerats nyligen) var Salt&Brygga. Det är en krog som oförtjänt hamnar i skuggan (trots sitt glassiga solläge) i strömmen av nya omtalade uppkomlingar. Vill man ha pålitlighet, kvalitet och valuta för den skattade pengen så är det ställen som detta, Brogatan och Mando som gäller. Alla med sin egen tydliga profil.

Efter både en sval rosé och en uppfriskande pilsner i solen på uteserveringar (det var ju ändå måndag och solsen sken) steg vi in i matsalen som, trots ett decennium utan större förändringar, fortfarande känns helt fräsch och aktuell. Mitt sällskap beställde en förrätt på friterad prästost lagrad 60 månader med skånska betor och tomatsorbet med chilihetta. Jag snyltade lite på en hörna och kunde bara instämma i det vällustiga grymtandet från andra sidan bordet.

Till varmrätt tog vi i långbakad fläsksida från Olinge med mjölksyrad vitkål, porterkokt skånsk lök och rödvinsås. En fantastiskt välbalanserad rätt där mört, smakrikt fläsk kontrasterade en frasig fläsksvål och smakerna vägde fram och tillbaka mellan milda syror, sötma och en lätt sälta. Ljuvligheten sköljdes ned med en mogen pinot noir från Château d’Arlay i Jura. Så nära perfektion man kan komma och det absolut bästa jag ätit på mycket länge (då ska sägas att jag nästan blev knockad av en magisk svartkyckling på Bastard i lördags). Det galna är att denna rätt bara kostar 165 kronor på à la carten! Boka bord nu!

Som varande malmöbo skäms jag som en hund över att jag först idag bockat av två obligatoriska vattenhåll på den kulinariska kartan.

Av en slump blev det lunch på Mrs Brown som i många år varit omtalat, omtyckt och omistligt i Malmös krogliv. Eftersom jag faktiskt ganska sällan äter ute när jag är hemma i stan så är det kanske inte så konstigt ändå att jag inte varit här. Men med det fantastiska läget på hörnan vid David Hallstorg är det ändå svårt att missa. Själva lokalen känns inte så inbjudande. Lite bullrig, kal och lite kall. Fast det kan ha varit det ruggiga vädret utanför. Man kanske ska sätta det buttra, muttrande, nonchalanta och snudd på otrevliga bemötandet på väderkontot också?

95 kronor kostade lunchen med en soppa till förrätt. Dagens soppa var en potatis- och tryffelsoppa som verkligen osade av den sistnämnda ingrediensen men som på det hela taget kände lite tunn och ointressant. Till själva huvudnumret valde vi sotad torsk med tomat- och ansjovissås. Fantastiskt väl tillagad fisk som föll isär i blanka, saftiga skivor och en sås som balanserade sötma, syra och fyllighet perfekt. Absolut toppklass till ett bottenpris!

Kaffet skulle intas på annan plats och mitt lunchsällskap drog iväg mig till Solde Kaffebar. Att jag aldrig varit på detta fullständigt överhypade och sönderälskade kaffehak kan skyllas på att jag sällan hinner hänga ute och dricka kaffe samt att jag aldrig tycker att smaken lever upp till 35 spänn. Jag får ändra mig. Otroligt skön miljö som kändes varm trots att den var avskalad på liknande sätt som hos Mrs Brown. Jag förstår att detta fungerar som ett andra vardagsrum för många. Kaffet var också helt i särklass. Min vana trogen tog jag en latte. Skummet var som löst vispad, krämig grädde och kaffet var perfekt balanserat med en rund, fyllig kropp och rena, rostade chokladtoner. Perfekt tempererad och utan tillstymmelse av den där brända bitterheten som man ofta får ”på köpet”. Jag förstår och förlåter allt soldetjat.

På förekommen anledning: För dem som är svaga på läsförståelse så är detta en positiv krönika om en spännande, ambitiös krog med inkörningsproblem på sin andra dag.

Eftersom jag är uppe några dagar i Stockholm skulle jag passa på att umgås lite med en god vän och hade bestämt att middag skulle avätas på suveräna Rolfs Kök. Planerna blev omkullkörda och jag blev i sista stund omdirigerad till en restaurang med namnet AG på Kronobergsgatan 37. Taxichauffören stannade och sa ”Här är det”. Jag kikade misstroget ut och sa att jag inte såg någon krog. Taxichauffören insisterade och pekade på en skylt obetydligt större än ett vykort om satt bredvid den oansenliga porten. Jag krängde mig ur bilen och sa att vi har svartklubbar i Malmö som gör mer väsen om sin existens. Den grånade och härdade taxichauffören kläckte ur sig på typiskt söderidiom ” De é nåt nytt de där. Krogarna gömmer sej fan numer. Ingen reklam, inga fönster och inga skyltar. De é väl modernt.”.

Jag tog mig in genom porten och någon halvtrappa ner som såg ut som den skulle leda till en cykelkällare. Sedan upp flera våningar för att sedan plötsligt stå inför en ”kötthumidor” och en vinkällare bakom stora glasväggar. En matsal med blonda trämöbler till höger och en spatiös tapasbar till vänster med stora barbord i slaktbänksstil. Otroligt läcker, och ruffigt elegant inredning. Massor av personal irrade planlöst omkring. Förklaringen till detta var att krogen hade öppnat kvällen innan (14/2 2011)! Personalen var övertalig och otrimmad men lokalen kändes märkligt invand och hemtrevlig.

Detta var alltså den nya krogsatsningen av ledningen bakom Rolfs Kök. Lokalerna hade tidigare hyst en restaurang med namnet Allmänna Galleriet men nu gällde en seriös satsning. Menyn var en blandning av rustik bistromat, svenska klassiker och mycket spanskt med fokus på bra kött och tapas. En meny helt i min smak. Jag följde sällskapets val och det blev griskulting som endast serverades till sällskap om fyra. Står det kulting på en svensk meny så bara måste man beställa det. Till förrätt beställdes olika smårätter in på tapasvis (enligt rekommendation från servisen) men rätterna var faktiskt inte särskilt lämpade att dela på. Vi fick in en helt makalös grissylta med spetsskålsallad (pizzasallad de luxe), läckra vitlöksstekta glaskrabbor (softshell crabs) och en kronärtskocka som faktiskt inte skulle serverats av en köksmästare med självkänsla. Den stackars grönsaken var mager, bitter och överkokt men med ett brynt örtsmör som var riktigt bra.

Vinlistan var överprisad (förmodligen normala stockholmspriser) och ängsligt sammansatt med alla de ”rätta” producenterna och vintyperna. Vinvalens motsvarighet till sjuanstolar, PH-lampor, superelipsbord och Josef Frank-tyger. Tyvärr var också griskultingen en besvikelse. Serverad i små svåridentifierbara bitar i en aluminiumform. Mört (konstigt annars) men utan förväntad krispighet i skinnet och serverad endast med en grönsallad av späd romansallad, majonäs (!?) och en rik buljongsås. Ganska enehanda smaker och inget som bröt av. Saknade syra eller något finnessrikt till den enkla anrättningen. Beställde in lite extra bröd för att komplettera den ganska fattiga serveringen och fick efter lång väntan in brödet som var rostat intill det brändas gräns. Nej vänta. Det var bränt.

Ganska otillfredsställda drog vi oss tillbaka till den tomma men inbjudande tapasbaren där vi upptäckte en specalbuteljering av en fino från Montilla-Moriles! Tydligen blev personalen lika upphetsade som vi över detta dryckesval så vi trakterades prompt med en tallrik lufttorkad skinka till det fantastiska vinet.

Även om jag verkar lite missnöjd över besöket så dristar jag mig ändå till att säga att det här kommer att bli ett ställe att räkna med. Attityd, lokal och kvalitet kommer att vinna och det kommer att surras mycket om AG den närmaste tiden. Gör bara inte samma misstag som vi. Välj det välhängda nötköttet från ”humidoren”! Vi mötte gäster som var helt lyriska över osso buccon.

Lägg AG på minnet. Jag kommer i alla fall tillbaka nästa gång i Stockholm. Om jag får bord.

Så återstod efter 11 månader bara det allra sista receptet i mitt Carl Butler-projekt. Sedan länge hade jag bestämt att den mest klassiska fisksoppan av alla skulle få sätta slutpunkt för detta långdistanslopp. I boken har receptet en särställning med den längsta råvaruförteckningen och det snyggaste uppslaget med en helsidesbild som hade kunnat platsa i vilken kokbok som helst än idag. Jag hade dock ursprungligen, lite optimistiskt, räknat med att ha denna avslutning tidigare i höstas. Så här i bistra snötider är det varken högsäsong för fisk eller rosévin.

En riktig bouillabaisse ska innehålla många olika sorters fisk och Carl rekommenderade dessa (notera att detta var pre-rödlistning): ål, vitling, kolja, torsk, laxforell, rödspätta, gös, hälleflundra, piggvar och slätvar. I receptet finns inte någon viktangivelse men jag köpte ungefär 1,7 kilo filé (ben i fisken är inte uppskattat här hemma) av torsk, öring och hälleflundra och bad fiskhandlaren att komplettera med lite skrov och huvuden.

(5-6 personer)
1 vitling
1 bit torsk
1 gös
1 rödspätta
2 laxforeller
20 blåmusslor
1/2 dl olivolja
3 gula lökar
5 vitlöksklyft0r
3 msk tomatpuré
1,5 dl vitt vin
1 lagerblad
1/2 tsk timjan
1/4 tsk fänkål
1-2 pkt saffran
1 knivsudd cayenne
4 kryddnejlikor
1 knippe persilja
skalet av 1/4 apelsin
fiskbuljongtärning
salt

Rensa fisken och skär den i cirka 2 cm tjocka skivor och spara huvud, stjärt och ben (eller be fiskhandlaren filéa och skicka med renset). Finhacka löken och stöt timjan, fänkål, saffran och nejlikor med lite salt. Hetta upp oljan i en gryta som rymmer minst 3 liter och fräs löken utan att den tar färg. Pressa i vitlöken och häll i vin och alla kryddor, apelsinskal, tomatpuré och rör om. Lägg i fiskben och huvuden tillsammans med en fiskbuljongtärning/fond och 2 liter vatten. Koka upp och låt sjuda under lock i minst en halvtimme. Sila buljongen och smaka av med salt. Så här långt kan du förbereda i god tid. En kvart innan maten serveras kokar du upp buljongen, lägger i fisken och låter sjuda sakta i 7 minuter. Lägg därefter ner de väl sköljda och borstade musslorna och koka ytterliga 6-7 minuter. När musslorna öppnat sig är det dags att servera med massor av gott bröd.

Riktigt bra och enkelt recept och lyxigt med all fisk. Mycket bröd, kallt rosévin och en stunsig rouille* att klicka i soppan krävdes för att göra måltiden komplett. Mycket bra avslutning på projektet.

*Mixa ihop 5-6 vitlöksklyftor, 2 äggulor, 1/2 tsk salt, några stänk tabasco, en grillad paprikafilé (piemento), lite timjan, 2 kokta potatisar och ringla ner 1 dl olivolja tills du får en seg röra.

Här hittar du receptregistret ur Carl Butlers Kokbok samt länkar till de recept jag lagat.

Igår recenserade jag en middag med viner på Häckeberga Slott. En lite ovanlig situation där jag satt och provade maten och vinerna en timme innan gästerna kom. Middagen var också ovanlig då ingen av gästerna kände varandra…eller behövde betala.

Det hela är ett nytt koncept med namnet Vi får främmande. Maten och drycken är sponsrad, platsen varierar, deltagarna lottas slumpvis fram och konversationen bandas. Jag tyckte det verkade vara en spännande och lagom knäpp idé och ställde därför upp som recensent och bloggare.

Kocken Anna Johansson lagade maten och sommelier Mikael Johansson hade valt vinerna från en lista sammanställd av Philipsson & Söderberg. Jag valde att få vinerna serverade blint för att testa mina kunskaper.

Som välkomstdrink serverades ett mousserande vin med mycket ljus färg och fina bubblor. Medelstor, frisk doft, gula äpplen, citrus och lite rökig. Torr, ganska lätt mycket frisk, citrus, grönt äpple, mineral, kalkig, ren och ganska stram. Enklare blanc de blanc champagne? Visade sig vara Pongrácz Brut från Sydafrika. Inte dumt alls.

Vinet till de två första rätterna var ljust gult och hade en stor, utvecklad, mycket fruktig, tropisk frukt, mandelmassa, rökig ton och en väldigt speciell karaktär av modellera och skaldjur. Torr, medelfyllig, fruktig och balanserad och något avrundad syra, lite diskret smak jämfört med den uttrycksfulla doften. Doften sa chenin blanc men smaken sa…nånting annat? Var helt fel ute då vinet var en 2006 Dopff Irion Riesling ”Les Murailles”. Förvånansvärt lite syra för en riesling.

Första rätten ut var pilgrimsmusslor på jordärtsskockscreme samt chips av jordärtsskocka, rostad spickeskinka, krasse och en alldeles ljuvlig jordärtskockssoppa i ett litet glas. Rena fina, milda smaker, perfekt tillagade musslor. Mycket bra komponerad rätt med de milda, rena smakerna ställda mot det krispigt salta. Fin liten rätt men inte särskilt spännande. Vinet fungerade bra då de lite söta smakerna och musslorna förstärkte syran i vinet och gjorde det friskare. Dock kändes vinet lite anonymt i sammanhanget.

Andra rätten var ett lågtemperaturbakat ekologiskt sprättägg, brynta champinjoner, champinjonskum, knaprigt kycklingskinn, och rostade hasselnötter. Perfekt bakat ägg, krämigt, mycket maillard, knaprigt och knisprigt. Mycket rika och fina smaker men samtidigt en mild och fantastiskt smaklig rätt. Vinet blev tyvärr väldigt snipigt och trist mot den här rätten.

Till huvudrätten serverades ett ganska ljust rött vin. Doften var medelstor, eldig, bärig och örtigt kryddig, ton av blyertspenna, hallon, smultron och lingon. Smaken var medelfyllig, mycket frisk, ganska eldig, ton av röda bär, ganska mjuk med tydliga fat, lite platt i mitten och en liten bitterhet i avslutet. Lite snål, något obalanserad och viss längd. Kalifornisk pinot? 2006 Fetzer Pinot Noir Barrel Select. Mitt i prick!

Varmrätten var ett perfekt tillagat ankbröst på en broccolipuré med fint balanserad sälta och väl utvecklad smak av broccolin. Till det serverades ett savoykålsknyte fylld med ankrillette och ett potatisstomp med en fin syrlighet av citron. På det lilla knytet, som var en perfekt liten rätt i sig, låg en bit halstrad anklever som smälte bara jag tittade på den. Allt var mycket, mycket välbalanserat. Enda plumpen var ett pulver (!) på ankfett, fullständigt överflödigt och obegripligt. Vinet tappade all karaktär, blev eldigt och försvann. Provade istället rieslingen som kom till sin rätt och blev fruktigt och syran balanserades vackert mot den lilla syran i moset och skyn.

Sista vinet hade en ganska stor, utvecklad doft av honung, torkade äppelskivor, citrus, omogen ananas, eukalyptus, aprikos och en något lite bränd ton. Smaken var söt, ganska lätt mycket frisk och med tydliga toner av bokna äpplen. Eftersmaken lite klen med syrlig ton. En ganska enkel tokajer? 2004 Mercatus Tokaji Aszú 3 Puttonyos

Slutligen kom desserten in och var en komposition av en créme av ingrid marie-äpplen, vaniljcreme, vaniljpudding, kavringsmulor, äppelkola och chips av äppelskalen. Otroligt fin balans mellan sötma, aromer, syra, öronbedövande knaprig kavring som rostats med smör och farinsocker, kletig äppelkola och frasigt äppelskal. En mycket fin avslutning med smaker som lockade fram smakminnen från barndomen. Tyvärr var sötman inte tillräcklig i tokajern som framstod som syrlig, enkel och lite skalbitter.

Jag gick precis när gästerna kom. En blandad samling som hade en mycket välkomponerad och intressant kväll framför sig.

På begäran av Annika/Smaskens så kommer här mina högst personliga tips för oumbärliga smultronställen för den kulinariskt intresserade vid ett malmöbesök.

Absolut högst upp på listan kommer förstås Bastard. Går helt enkelt inte att missa. Glöm inte att boka bord i god tid för här är det fullt.

Inte långt därifrån ligger Mando. Att äta här är som att stiga in i en tidskapsel. Den K-märkta inredningen är intakt sedan 1966 (vägra att sitta i den nya loungeavdelningen) och menyn sedan 1975. Jag brukar säga att Mando är krogmatens elefantkyrkogård, men det är ganska orättvist. Att beställa en plankstek här och bli en del av statistiken är helt riskfritt. Fantastiskt välhängt och lokal producerat kött. Vinlistan är kort men helt adekvat. Kövarning!

Några hundra meter längre bort ligger Lilla Kafferosteriet som är ett verkligt mekka för kaffeentusiasten. Prova deras egna rostningar och importerade bönor men blir du sugen på äkta franska bakverk och portugisiska pasteis de nata så finner du himmelriket på Patisserie David.

Man har inte varit Malmö om man inte travat på Möllevången bland stånden, butikerna och dreglat över läckerheterna på Möllans Ost. Ta en kaffe på Kaffebaren på hörnan med utsikt över torget innan du beger dig till bästa asiaten för en smakfest.

Bästa ölutbudet och över 200 sorters whisky finns på Green Lion Inn. Beställer du fish & chips så säg till att de inte friterar den för hårt. Brukar vara fantastiskt bra med mushy peas och allt men har varit ett 50/50-spel de senaste gångerna beroende på vem som står över fritösen.

Om du som alla andra turister besöker Västra Hamnen och kikar på Turning Torso så ska du inte missa att promenera i de små gränderna och utmed strandpromenaden. Undvik eviga Espresso House om du vill ta en fika. Bättre att promenera till slutet av boardwalken och ta en espresso och en kula hemgjord glass på Bar Italia.

Är allt annat fullbokat och du känner dig vilsen så kan du alltid knö dig in på Brogatan och hänga vid den u-formade zinkdisken. Pålitlitligt med spets både på mat- och dryckessidan i snart två decennier.

Älskar du riktig svensk husmanskost, inbodd miljö och klassisk pub med anor så är en lunch på Bullen oförglömlig.

Välkommen till Malmö och bli mätt, nöjd, glad och en bättre människa!

Jag har skrivit om brutalbistron Bastard tidigare men det är definitivt dags igen. Sen första besöket har denna uppskrivna nos-till-svans-krog uppenbarligen gått från klarhet till klarhet.

I trevligt sällskap med en gästande Master of Wine begicks igår ett nytt besök. Jag har varit där några gånger emellan men då bara för en liten smakbit och något att dricka. Nu blev det hela showen.

Bastardplankan med ett överflöd av charkuterier är en dröm och kan nästan passera som en lättare måltid i sig själv. Skinkor, korvar, patéer och rilette som alla var och en presenterade rena, rika smaker och undersköna texturer. Valet av varmrätt var givet när det fanns cassoulet, en rätt man knappast stöter på ens i södra Frankrike. Den heta grytan var fylld med konfiterat anklår, korv, vita bönor, sidfläsk och härliga fettgrevar. Absolut perfekta smaker och konsistenser och ett krispigt ankskinn som skulle kunnat serveras som en egen liten rätt. Rustikt, ärligt, bästa råvaror och kompetent och inspirerad matlagning.

Svagheten på ett ställe av denna typ skulle kunna vara desserterna men killarna i köket hade verkligen balanserat smakerna till fulländning även här. Duktige Gustaf väljer dessutom ut drycker med stor personlighet även om en del för mig kanske är mer intressanta än bra. Men mycket karaktär får man. Miljön och atmosfären är just så där stimmig, familjär och chosefri som en bistro ska vara.

Man blir glad, upprymd, smaklycklig och ordentligt mätt efter ett besök hos ”oäktingen”. Frågan är alltså inte om du ska boka in ett besök utan snarare när.

En gång varje termin åker någon av våra sommelierklasser på studiebesök till Kiviks Musteri och Kronovalls Vinslott på Österlen. Att få åka dit i skördetid med höstsolen i sällskap som idag är en upplevelse för själen.

I Kivik dignade stora träbingar av äpplen i olika färger som i solvärmen mättade luften med sina dofter. Eleverna fick prova olika typer av cider (vanlig, svensk, torr cider är grymt underskattad som måltidsdryck) och besöka vinhuset där de fick smaka råviner, jäsande must och se hur en vinanläggning fungerar i praktiken. I laboratoriet fick de i grupper skapa winecoolers av vin, sockerlag, aromer och en sodastream komplett med marknadsstrategi och målgrupp. Inte den mest glamourösa delen av alkoholbranschen men spännande och oväntat svårt, särskilt att åsidosätta sin egen personliga smak.

Efter en kort biltur genom det höstliga landskapet kom vi till empirslottet Kronovall och besökte deras cave där bland annat  Tirage 2000 vilar bland pupitrer och gyropaletter. Efter sabrering provades detta vin som vilat nästan 10 år på sin jästfällning; Fantastisk rökig och frisk doft med brödighet och citrus. Mycket torr, frisk, ungdomlig och elegant med bra kropp och mycket fina bubblor.

Med glasen i hand gick vi i gåsmarsch till slottet där vi i en av de imponerande salarna serverades en helt magnifik lunch. Maten brukar vara av högsta klass men denna gång var det spets på allt! En ljummen dovhjortssylta med perfekt bakade rödbetor följdes av lågtempad och rimmad bergtunga på en creme av palsternacka. Avslutningsvis en äppeltarte med rosmarin (!), vaniljcréme och en sorbet på rödnos (ett äpple mer känt under det tristare namnet discovery). Utvalda viner till förstås.

Dagen avslutades med en provning som leddes av Per-Ola Holm som på sitt sedvanliga vis gav alla en brutal reality check om hur vinmarknaden fungerar. Mycket intressant och lite omtumlande.

Ja sådär kan man ha det en dag på jobbet.

Inte trodde jag att en helg på Kullahalvön i lugn och ro på ett hotell med havsutsikt och välrenommerat kök skulle resultera i att den kulinariska behållningen skulle uppenbara sig i form av en snabbmatsvagn. Jag älskar överraskningar.

Mitt på det brittsommarsoliga torget i Ängelholm stötte vi på ett burritokök på hjul. Namnet ”Lagom Burritos” stod i bjärt kontrast till devisen ”San Francisco Style”. Fast mest skriade den kalifornieninspirerade serveringen mot den skånska lördagslunken. Frågorna hopade sig genast om hur denna främmande fågel landat just här och framförallt om det skulle smaka annorlunda än den allenarådande santa-maria-fredagsmys-kryddningen.

Den mobila snabbmatsinrättningen drivs av Hanna och David Jaye som efter flytten från USA saknade den kaliforniska varianten av det mexikanska köket och vägrade låta sin dotter växa upp i en stad där fast food var synonymt med kebab och McDonalds. Allt som serveras från vagnen är hemlagat från grunden. Salsorna görs i tre olika styrkor och oxköttet marineras i ananasjuice för att få den rätta konsistensen och smaken. Man serverar endast burrritos som kommer trinda och stinna av en av fyra olika fyllningar; vegetarisk, fisk, kyckling eller nötkött. Den sistnämnda är inte en färsröra som brukligt utan en riktig, tuggig köttgryta.

Detta är kärleksfull slow food serverad som fast food. Tänk att man måste åka vill till Ängelholm för att hitta detta. Om det smakade bra? Det var definitivt inte lagom och absolut värt en extra omväg om ni är i närheten.

Glöm inte att rösta på din favorit till Alternativa Matbloggspriset 2010!

Gårdagen bjöd på ett nästan onaturligt vackert septemberväder. Öresund visade sig från sin allra mest glittrande och lättkrusade sida i den intensiva och värmande men lätt höstbleka solen. Det var helt enkelt de mest perfekta förutsättningarna för en heldag med en öl i solen med utsikt över havet, fisketur, whiskyprovning och en rökig buffé.

Fyrtio fiske- och whiskysugna bordade M/S Tumlaren som lade ut från Scaniaplatsen och stävade ut på det osedvanligt stilla sundet. Glatt sällskap, goda mackor, solsken, milda vindar, starkt kaffe och vackra vyer. Det enda som saknades var fisk. Vi var förvarnade om att det skulle bli ett rent sillfiske denna dag. Torsken befann sig i kallare vatten. Det blev lite spridda fångster av sill på tacklen, en ensam makrill och fem torskar av mindre format. Magert resultat men vad gjorde det när vi hade det så bra.

Tillbaka på land och utan sjöben styrde vi till Restaurang Aroma där allt var förberett för en provning av whisky från Laphroaig. Detta destilleri är ett av de allra främsta på Islay och också en av de mesta torvrökiga i stilen. Provningen inleddes med den ”vanliga” Laphroaig 10 YO;

Stor, torvrökig doft med tydliga toner av apelsin, citrus, läder, hav, kola och vanilj. Smaken är ganska fyllig, intensiv men balanserad med karaktär av torvrök, jod och citrus i den långa eftersmaken. Balanserad och njutbar trots intensiv rökighet.

Därefter provades Laphroaig Cask Strength 10 YO som i princip är samma whisky som den första fast utan att ha blivit nedvattnad inan buteljering. Alkoholhalten i denna tappning låg på 57,8%.

Medelstor, mycket eldig och intensiv doft av anis, jod, kola och hö. Smaken likaledes eldig, fet och fyllig med karaktär av hö, rök, sälta, tjära och karamell. Eftersmaken är ganska lång med kryddig eucalyptuston (Kungen av Danmark). En ganska oblanserad smak som ligger långt fram i munen.

Tredje whiskyn blev Laphroaig 18 YO som med sin längre lagring blivit mjukare och lite snällare.

Medelstor, nyanserad och något flyktig doft av gamla äpplen (calvados), nytt läder, nötter, mörk choklad, liten jodton, citrusmarmelad och dämpad rökighet. Fyllig, mjuk och avrundad smak med mycket bra fruktighet, nynaserad vanilj- och äppleton. Lång och elegant eftersmak med kola och lite bränd rökighet. Snygg och mycket njutbar.

Nästa whisky var återigen lite yngre. Laphroaig Quarter Cask är en återgång till en tradition där man först lagra whiskyn i stora fat för att sedan föra över dem till mindre, quarter casks, på cirka 125 liter som lämpade sig bättre för transport.

Medelstor lite rå och stickig doft av gummi, jod, asfalt, nytt läder och gammal muggig oljerock. Smaken ganska intensiv, ung, lite rå och endimensionell med tunn kropp. Ganska kort eftersmak med citrus, torvrök. Ung och ofärdig.

Sist ut var Laphroaig Cairdeas (uttalas ”kartjes”) Master Edition 2010. Detta är en en speciell buteljering av 11 till 19 år gammal whisky som årligen görs till The Islay Festival.

Stor, eldig, uttrycksfull men nyanserad doft av jod, hav, vanilj, russin och tobak. Mycket fyllig, rund och något oljig med intensiv smak av torvrök, anis, jod och läder. Mycket fruktig, lång och elegant smak av lime, russin och sälta. Uttrycksfull och elegant.

Sammantaget kan sägas att favoriterna var standardbuteljeringen med sin starka personlighet, den 18-åriga eleganta och nästan konjaksliknande whiskyn samt den sista som verkligen var spännande, uttrycksfull men balanserad.

Kvällen avslutades med en generös buffé där köksmästaren rökt bland annat revbensspjäll, musslor, fläskfilé och lingon (!) med torv hämtad från Islay. Spännande smaker men vinnaren blev den pinfärska sillen som bara bakats av i ugnen med lite salt!

Efter all sol, frisk luft, sjögång och intensiva smaker däckade jag totalt när jag kom hem. En härlig dag!