När jag ändå var inne på spåret att konservera och sylta kunde jag ju lika gärna göra ketchup. Eller hur? Svenska tomater kostade 15 kr kilot på torget så det kändes som läge att testa och misslyckas utan större sveda. Jag ville försöka mig på att kopiera en fantastiskt god fruktig, mustig och het ”orange ketchup” jag fått i present från USA. Innehållsdeklarationen var tydlig och enkel med alla kryddor redovisade. För att ha mått att jobba med utgick jag från ett recept av Jamie Oliver. Det utlovade också ett halvårs hållbarhet i rumstemperatur.

5 grovt hackade gula lökar och 2 msk havssalt frästes i olivolja på låg värme för att nästan bli genomskinliga. 2,5 kg tomater skalades*, klyftades och blandades med löken. 2 burkar passerade tomater, 2,5 dl koncentrerad apelsinjuice och 4 dl äppelcidervinäger hälldes över. Sedan tillsattes 3 msk chipotlepasta, 1 msk harissa, 2 msk kanel, 4 msk mörkt kakaopulver, 3 krm cayennepeppar, 1 msk stötta korianderfrön, 1 msk mald kryddnejlika, 4 dl muscovadosocker och 8 krossade vitlöksklyftor. Allt fick puttra i 45 minuter. Mixades sedan till en slät sås som fick reducera ytterligare i 45 minuter och smakades av. Fyllde på rena flaskor och burkar som sköljts ur med natriumbensoat (Atamon) och sedan hettats upp till 100° i ugnen.

Slutresultatet? Frisk, ganska fruktig och aromatiskt kryddig med en bra hetta. Mycket mindre apelsinkaraktär än originalet och inte lika fyllig. Mer apelsinjuice, något mer socker och mer reduktion nästa gång om den ska passera som apelsinketchup. Dock blev det en väldigt användbar och smakrik passata. Till pasta med riven ost (mild) eller som bas till en perfekt chili con carne. Till lunch värmde jag black eyed peas och kindeybönor med passatan och serverade med knaperstekt falukorv och smörstekt spetskål. Mycket gott.

Till söndagsmiddag blev det en lite höstig gryta som passade det ruggiga vädret perfekt. Inga konstigheter. Ett långkok på fin högrev, märgben, rökt fläsk, skogschampinjoner rotfrukter, en pava mustigt rödvin och många timmar i grytan. Otroligt rik och samtidigt mild smak. Tyvärr ville inte grytan göra sig på bild. Rent av lite oaptitlig såg den ut.

Däremot blev tomatsalladen riktigt läcker att titta på. Och god. En salig röra på olika tomattyper, solmogna och söta. Varierade aromer och konsistens. Salt, olivolja och basilika. Man får passa på när det finns perfekt mogna tomater. Snart är vi hänvisade till de konserverade igen.

Desserten blev också bildskön och läcker. Men den sparar jag till imorgon.

Idag blev det nästan vegetariskt. Men bara nästan. Ett litet inslag av bacon i broccolifräset blev det för balansens skull. Även om jag under många år var vegetarian har jag aldrig varit förtjust i vegetariska ”biffar” och heller aldrig gjort några själv. Därför var det med en viss förvåning jag kände en oemotståndlig lust att prova receptet på bönburgare på Gittos Mat. Nu brukar jag förvisso gärna drabbas av inspiration när jag läser Margits (Gitto) blogg. Den kan varmt rekommenderas.

Jag hade nästan alla ingredienser hemma, men eftersom jag har en svår aversion mot mat som inte håller ihop (se Margits varning) så modifierade jag inte bara receptet utan även formen. Istället för fyra flamsiga burgare blev det åtta knubbiga järpar med hållfasthetspotential.

En burk svarta bönor sköljdes väl och blandades med en riven morot, en riven rödlök, en riven vitlöksklyfta, ett ägg, 0,5 dl skorpmjöl, 3 msk potatismjöl, 2 msk Mutti tomatpuré, 2 tsk spiskummin, 1 tsk salt och massor med nymalen svartpeppar. Allt mixades och fick vila för att svälla ihop. Därefter formades järpar med två matskedar, vändes i skorpmjöl och stektes i matfett på medelhög värme.

Riktigt, riktigt goda blev de och fick tummen upp av kära hustrun. Fin konsistens, fyllig smak och bra kryddighet från peppar och spiskummin. Tål att hottas upp ännu mer för variation. Kryddningen kan givetvis varieras i det oändliga.