Jag har en snäll kollega! Han kom just hem från en vinstudieresa i Piemonte (som jag egentligen skulle varit med på) och hade med sig lite godsaker till mig.

En burk med fina, inlagda sardeller har man alltid användning för och salame felino är en alldeles ljuvlig, smakrik och mild korv som är hantverksmässigt framställd av utvalda delar av grisen. Men mest intressant var faktiskt det söta vinet.

Loazzolo är Italiens minsta DOC med endast nio odlare som delar på ynka 4 ha! Reglerna är mycket restriktiva. Bland annat måste vingårdarna ha en lutning på minst 30° i söderläge, vinstockar som är minst åtta år gamla och en avkastning på maximalt 20 hl/ha. Man framställer endast söta viner dominerade av sent skördad muscat som sedan delvis torkas. Vinet jäses långsamt på ekfat och lagras minst två år innan buteljering och lagras ytterligare sex månader innan försäljning. Min butelj kommer från producentetn Forteto della Luja och är märkligt nog årgångslös.

Ser fram emot ett lämpligt tillfälle att prova detta speciella vin från ett område jag aldrig hört talas om. Återkommer med rapport.

Så särskilt andalusiskt är det väl inte med cheesecake, men jag komponerade denna variant med den traditionella kombinationen apelsin/nötter/px-sherry som man gärna har i desserter nere i södra Spanien.

Om du vill ha tag på den extremt söta och sirapslikande px-sherryn i Systembolagets ordinarie sortiment så kammar du noll. Däremot finns en (1) utmärkt variant från Montilla-Moriles listad, men i endast 22 butiker, samt några artiklar i beställningssortimentet. Gå in i närmaste butik och beställ men glöm inte att högljutt protestera mot det anskrämligt dåliga utbudet.

Börja med bottnen. Krossa 12 digestivekex, grovhacka en näve valnötter, blanda med 75 g smält smör och platta ut i en pajform. Vispa ihop 200 g philadelphiaost (eller liknande) med rivet skal från 1 apelsin, 0,5 dl apelsinsaft och 1 dl muscovadosocker (alternativt farinsocker) och 2 msk px-sherry (kan ersättas med en söt oloroso) samt 1 tsk vaniljpulver eller mald vaniljstång. Blanda sedan samman med 2 dl vispad vispgrädde. Smeta ut över digestivebottnen och dekorera med bitar av tunt skivad apelsin som du trycker ner något i smeten och skjutsa in i frysen ett par timmar. Ta fram 10-15 minuter innan servering och skvätt lite px-sherry över härligheten.

Denna frysta cheesecake fick fin smak av russin, en släng av lakrits och tydlig apelsinarom kombinerad med den söta och syrliga smaken från grädd- och färskostsmeten och den lilla sältan och nötigheten från bottnen. En riktig hit!

Ett snarlikt och mer traditionellt cheesecakerecept hittar du här.

Efter mitt lätt koleriska angrepp på biodynamisk odling häromdagen så har jag stött på lite fler intressanta uppgifter.

Jag ställde mig i nämnda bloggpost frågande till hur upplysta och utbildade människor kan ägna sig åt något så totalflummigt och rent ut sagt tokstolligt som biodynamik. Jag tyckte också att det var märkligt att det blir fler och fler knäppgökar därute. Ökningen är stor framförallt i Kalifornien.

Nu finns det kanske en logisk förklaring till detta; om du vill sälja ekologiskt vin (organic wine) i USA så får du inte tillsätta svavel. Det är mycket svårt att göra sådana viner och det blir mycket känsliga vilket jag skrivit om tidigare. Om du svavlar vinet det allra minsta kan du bara benämna det som ”vin framställt av ekologiskt odlade druvor” (wine made from organically grown grapes). Om du däremot skaffar dig en certifiering för att märka det som ”biodynamiskt vin” så är det fritt fram att tillsätta svavel.

Som en extra bonus så betraktas biodynamisk odling av den ”medvetne konsumenten” som en bättre sorts, eller högre nivå av, ekologisk odling och du kan således ta mer betalt. Inte konstigt att man då gärna sprider väl utspätt kamomillextrakt på gödselhögen efter månkalendern. Enda nackdelen är väl att du ibland måste arbeta på söndagar. Men det är smällar man får ta för en rejäl mark-up.

Jag säger inte att alla, eller ens majoriteten av, biodynamiska odlare skulle ägna sig åt denna praktik av rent ekonomiska skäl. De flesta av dem är brinnande entusiaster övertygade om att metoderna fungerar. Men det finns alltid de som söker egen vinning i religioner och ideella rörelser.

Edit: Jag har skrivit några fler poster i ämnet. Bland annat om den biodynamiska kalendern och biokristallisering.

En mycket intressant artikel,en läsvärd blogg i ämnet samt en rolig utskåpning om du vill läsa mer.

…eller vad ska man kalla motsvarigheten till rödtjut?

Hur som helst så inhandlades en butelj riktigt billigt vin till musslorna som skulle kokas. Det primära var att vinet skulle vara torrt, neutralt och mycket friskt. Eftersom man kan gå på riktiga grynnor bland de billiga vinerna valde jag ett från leverantören Carovin/Oenoforos som har anläggningen Nordic Sea Winery där många av de billiga storsäljarna blandas till, justeras och tappas. Det brukar vara pålitliga varor i sitt segment och helt osentimentalt anpassade efter svensk smak och Systembolagets önskemål.

Valet föll på det sicilianska 2009 Palazzo Bianco för futtiga 49 kronor. Detta är med naturnödvändighet ett mycket enkelt vin (trots vilseledande guldtryck på etiketten) vilket också visar sig i en spretig doft av citrus, piggelin och lite parfymerad omogen ton som av tulpanstjälkar. Smaken är torr, gles i frukten, lite tunn och med en syra som är efterjusterad för att ge friskhet och dölja den lilla slatt av sötma som adderats för att ge intryck av mer frukt. Det här är förmodligen det bästa man får för 49 kronor; tekniskt sett ett oklanderligt och felfritt vin efter förutsättningarna och vars btillkortakommanden sminkats över.

Ett vin för den som inte bryr sig, vill servera en spritzer med mycket is och lime eller ska koka musslor.

Efter nästan en månad; Carl Butler-projektet är tillbaka på spåret! Uppehållet kan skyllas på resor, värme och ett visst motstånd mot de kvarvarande recepten.

Nu är det dags för en klassiker; moules marinière eller ”musslor på fiskarhustruns vis”. Musslor är billigt och något vi bör äta mycket av. Det är nämligen bra både för hälsan och miljön då musselodlingarna tillgodogör sig kväve och fosfor och bidrar till ett rikare havsliv. Ju mer musslor vi äter det mer torsk får vi. Men nästan viktigast är att det är gott!

(4-5 personer)
30-50 blåmusslor
1/2 flaska vitt vin
1 gul lök
eller 2-3 schalottenlökar
1 knippa persilja (1-1,5 msk hackad)
1/2 tsk timjan
2 vitlöksklyftor
salt och peppar
1/2 liter fiskbuljong
smör
vetemjöl

Skölj musslorna väl under rinnande kallt vatten cirka 20 minuter och borsta eventuellt av dem om de har mycket ”skägg”. Skala löken fint och finhacka den och persiljan. Fräs löken 2-3 minuter i några matskedar smör i en rymlig gryta. Tillsätt pressad/riven vitlök, persilja, timjan, vinet och buljongen samt dra rejäla tag med pepparkvarnen. Låt sjuda under lock i cirka 10 minuter. Höj värmen tills det stormkokar, häll i musslorna och koka upp, sänk värmen något och koka under lock i 6-7 minuter. Avlägsna musslor som inte öppnat sig. Nu kan du servera dem som de är eller…

…ta upp musslorna med en hålslev och lägg i en serveringsskål och håll varmt under lock. Vispa ner en blandning av 1,5 msk smör och 1,5 msk vetemjöl i spadet. Låt sjuda i 10 minuter och smaka av med eventuellt lite salt. Häll över musslorna och servera.

Jag gjorde den redda varianten och det blev fantastiskt gott! Såsen/spadet var otroligt smakrikt, fylligt och vitlöksdoftande. Smakade bra mycket bättre än på många restauranger där jag fått rätten serverad. Servera massor av gott, franskt surdegsbröd till den här rätten. Då musslor idag mestadels är tillgängliga i nät på runt ett kilo så är ett nät lagom för detta recept och räcker till fyra personer som en liten entrérätt men till två om det ska mätta.

Drack på klassiskt vis en muscadet sèvre et main sur lie till. Torrt, lätt och mycket friskt fungerade det perfekt till.

Här hittar du receptregistret ur Carl Butlers Kokbok samt länkar till de recept jag lagat.

Nedanstående text är ostrukturerad och tendentiös. Men jag var bara tvungen att få ur mig vad jag tänker.

Tack och lov för den starka trenden med ekologisk odling och hållbar vinproduktion! Inom vinnäringen ser vi idag fler och fler friska, livskraftiga vingårdar som producerar druvor och viner utan inblandning av gifter och konstgödsel. Det är också lovande att vi ser odlare som försöker att bryta den problematiska monokultur som vinodlingen är. Fler och fler vinproducenter blir också medvetna om hur viner från dessa vingårdar bättre kan spegla ursprunget – terroir.

För många konsumenter är ekologiskt och biodynamiskt odlat samma sak. I grunden är det också det. Omsorgen i arbetet i vingården för att kunna utesluta kemiska bekämpningsmedel och konstgödsel är densamma. Men där det ekologiska är en rationell metod byggd på empirisk kunskap så är biodynamiken en blandning av astrologi, homepati, centraleuropeisk folklore och hittepå som kokades ihop av Rudolf Steiner så sent som 1924.

Det som besvärar mig är att rationella, välutbildade människor med stor kunskap om biologi, fysik och kemi sväljer denna rappakalja och hokuspokus med hull och hår eller åtminstone viftar undan den som harmlös. Vuxna människor med stor insikt i vinvärlden står som skolungar och sväljer sagor om hur man ger vattnet energi genom att i timmar röra om det motsols när himlakropparna står i ett gynnsamt läge. Uppburna vinproducenter får stå oemotsagda av vinskribenter när de säger att homeopatiska mängder örtavkok i nämnda vatten berikar jorden. I vinpressen återges ogrundade yttrande om att ”terroir förstärks” och andra påståenden helt utan att ifrågasättas. Edit: Till och med vetenskapligt skolade Jamie Goodie som ägnar ett helt kapitel om metod och analys i boken Wine Science lägger sig platt. I kapitlet om biodynamisk odling, i den i övrigt utmärkta boken, blir han plötsligt luddig, svajig och tappar all analys.

Många är säkert bländade av det faktum att några av världens främsta vinproducnter som Domaine Romanée-Conti, Zind-Humbrecht, Domaine Leroy, Coulée de Serrant, Château La Tour Figeac, Domaine Huët och M. Chapoutier drivs enligt biodynamiska principer. Vad man glömmer bort är att dessa egendomar i flera fall producerat viner av toppklass i sekel. Det finns inga vetenskapliga belägg för att metoderna skulle ge någon som helst effekt.

Den som tror att urgamla sedvänjor som kogödsel i ett horn nedgrävt i marken och liknande ursprungligen syftade till att ge viner av hög kvalitet och karaktär bedrar sig. Vinbönder har i alla tider sökt efter så stora skördar  som möjligt med minsta möjliga arbetsinsats. Den typ av vin och de metoder av uppbindning, ympning, beskärning och andra vetenskapligt framtagna metoder som vi ser idag har inget med gamla tiders odlingsätt att göra.

Varför är det då så många som ägnar sig åt biodynamik? I de flesta fall är det av samma orsak som människor hänger sig åt horoskop, scientologi, spiritualism och religion. Man behöver något att tro på och finner de bevis man behöver för att bli salig. Andra gör det säkert av marknadsskäl och snöd vinning. Edit: Här utvecklar jag kring vad som kan vara drivkraften bakom vissa vinproducenters biodynamiska intresse)

Vadan detta angrepp på biodynamik helt plötsligt? Jag har själv till helt nyligen varit en av dessa som sett biodynamiken som en en avancerad form av ekologisk odling kombinerad med harmlös astrologi och viftat undan det hela med orden ”så länge resultatet blir bra så”. Men i en tid då vi ser allt fler tecken på att människor tappar tron på vetenskapen och idéer som kreationism och intelligent design får allt större spridning anser jag att man måste reagera.

Biodynamik är byggd på vidskepelse, humbug, kvacksalveri, kvasifilosofiskt och religiöst svärmeri. Biodynamik har ingenting med vetenskap eller kunskap byggd på mätbara iakttagelser att göra. Biodynamik är motsatsen till upplysning och finner sin näring i okunskap och vidskepelse och ur sådant har aldrig något gott kommit.

Edit: Jag har skrivit några fler poster i ämnet. Bland annat ett referat av Rudolf Steiners föreläsningar i ämnet, om den biodynamiska kalendern och biokristallisering.

En mycket intressant artikel, en läsvärd blogg i ämnet och en rolig utskåpning om du vill läsa mer.

Det finns inget roligare än att upptäcka udda, karaktärsfulla, lokala viner från mer eller mindre obskyra områden. I sydvästra Frankrike finns det en hel drös av dessa viner och när jag hittade 2009 Magistrale Raimbault Gaillac vid ett besök i Köpenhamn var jag tvungen att köpa med mig en butelj. Den lite udda blåtonade flaskan som påminde om en mineralvattensbutelj var också oemotståndlig.

Röda viner från Gaillac har jag provat många och gillar den lite syradominerade smaken och den något rökiga, örtiga och bäriga aromen. Jättetrevliga och matvänliga viner. Däremot kan jag inte påminna mig ha provat något vitt från området. Druvan är den gamla gröna bordeauxdruvan mauzac som ska ha en lätt aromatisk ton.

Vinet doftade som jag minns att riktigt dålig liebfraumilch gjorde förr; en liten oren ton av bajamaja plus den där toalettrentdoften som ska försöka dölja otrevligheterna. Smaken var fadd, oljig och lite bitter med de parfymerade tonerna som kom i repris. Riktigt vidrigt! Provade om det kunde funka som en spritzer i den kompakta sommarvärmen men varken Schweppes indian tonic eller russian kunde dölja den påträngande karaktären.

Om ni ser en flaska vit gaillac i en blåtonad flaska; SPRING!

(Kooperativet som ligger bakom vinet skäms tydligen eftersom de varit ganska noggranna med att sopa igen nästan alla spår)

Att sticka näsan i glaset med det nyss upphällda vinet och upptäcka att det är korkat är aldrig roligt. Igår möttes jag åter av doften av muggig källare, blöt kartong, mögel och förra årets regniga campingsemester (ni vet tältet som aldrig torkade riktigt innan det rullades ihop och stuvades undan i källarförrådet) i den bordeaux som stod på tur.

Boven i dramat är ett ämne betecknat 2,4,6-trikloranisol som även i oerhört små koncentrationer fördärvar vinet, berövar det dess fruktighet och ersätter den med ovanstående unkna ton. Oftast kan man bara returnera flaskan till den butik där man inhandlat den men ibland är det en butelj man köpt på plats eller fått på annat sätt. Då är det vasken som gäller.

Jag har nämligen lärt mig att ett korkskadat vin kan man inte använda i matlagningen. Grundregeln är att om du inte vill dricka vinet ska du heller inte ha det i maten. Dessutom har jag fått det itutat mig att 2,4,6-trikloranisol inte försvinner vid kokning. Det har jag lärt och själv envist fört vidare. Helt olikt min vana att ifrågasätta har jag bara upprepat denna ”sanning” som en papegoja. Inte ens när en kollega i branschen, som jag respekterar för hans kunskap, hävdade att han och några vänner med jämförande experiment inte kunnat märka skilnad på defekt och korrekt vin i maten vek jag från min uppfattning.

Igår flög dock fan i mig. Varför inte helt enkelt koka upp lite vin och se vad som händer. Enklast möjliga test. Varför hade jag inte gjort det tidigare? Ett glas av det osande vinet hälldes upp; ingen tvekan om korkdefekt, tydlig så jag nästan baxnade. Några deciliter hälldes i en kastrull och fick ett kraftigt uppkok och fick sedan sjuda i cirka fem minuter. Vinet fick sedan svalna och hälldes i ett glas; Icke ett spår av korkdefekt! Däremot en ren, vinös doft av kokta mörka bär.

Slutsats: I fortsättningen går inget defekt vin vasken om det kan berika en gryta. Allt annat vore korkat.

Den här bloggposten ägnas åt en rent hypotetisk frågeställning; vad gör jag med överblivet vin?

Skämt å sido så händer det ju faktiskt att man får en halvflaska vin över ibland. Hur sparar man vinslatten bäst och hur länge kan jag spara den? Hur vet jag om vinet blivit odrickbart?

När du öppnat en flaska vin accelererar omedelbart oxidationen av vinet genom den ökade kontakten med syre. Det finns två sätt att sakta ner oxidationen; stoppa syretillförseln eller kyla ner vinet. Det förstnämnda är en självklarhet då syret är den direkta orsaken till oxidationen som försämrar vinets smak. Kyla har den direkta effekten att den bromsar upp de olika omvandlings- och nedbrytningsprocesserna. Bäst är en kombination av båda.

Några metoder att skjuta upp oxidationen

• Sätt tillbaka korken i flaskan och sätt in den i kylen (enkelt och effektivt)
• Häll över vinet på en mindre flaska (detta sätt är jag själv skeptisk till då man utsätter vinet för ytterligare luftning)
• Livsmedelsgas, kväve eller argon, som sprayas in i flaskan (dyrt)
• Vakumpump (bättre än ingenting men kraftigt ifrågasatt i vinkretsar)

Olika viner klarar sig också olika bra efter öppnandet. Nedan några mycket generella regler

• Enkla, billiga viner är ofta ganska sköra och försämras snabbt
• ”Moderna”, fruktiga viner tappar snabbt sin karaktär då fruktigheten är känslig för syrets inverkan
• ”Traditionella” och strama viner är mer motståndskraftiga och kan snarare vinna något i smak efter några dagar
• Medvetet oxiderade viner som exempelvis madeira och sherry (ej fino) har lång hållbarhet då de redan är oxiderade
• Viner med mycket hög syra har också en ganska hög motståndskraft mot syrets inverkan

Skillnaden mellan vinerna ovan kan åskådliggöras med ett äpple; ett fruktigt vin är som ett äpple du delar. Det angrips snabbt och blir brunt. Det traditionella vinet har ofta haft mer kontakt med syre under tillverkningen och är som äpplets lätt brunfärgade snittytan som nu sakta förändras. Om du istället strukit lite citron på snittytan så fördröjs oxidationen precis som i det mycket friska vinet. Ett medvetet oxiderat vin är å andra sidan som en torkad äppelskiva som kan ligga framme oförändrat i veckor.

Mousserande vin då? För att bevara bubblorna behöver du en champagne stopper som spänns fast vid flaskhalsen. Så länge du inte öppnar korken igen klarar sig vinet ganska länge eftersom koloxiden som avgetts av vinet skyddar det mot syrets inverkan. Är det champagne eller mousserande av mycket hög kvalitet och du saknar specialkork så kan du helt enkelt sätt in vinet i kylen och trycka ner en kork eller en tuss papper lätt i halsen. Kylan och dessa viners små bubblor gör att moussen håller sig hyfsat åtminstone till nästa dag. Att sätta en tesked i flaskhalsen hjälper inte.

Hur länge kan jag spara vinet och hur vet jag att vinet går att dricka? Förvarat med korken i och i kylen så håller sig det flesta viner fräscha runt fem dagar, plus eller minus, och så länge de doftar bra går de att dricka. Du blir inte dålig av ett vin som stått för länge. Om mängden etylacetat (luktar salubrin) blir för hög så vill du inte dricka vinet.

Men om jag inte vill dricka upp vinet eller det blivit lite trist? Använd vinet i matlagningen. Det mesta smakar bättre med en slatt vin. Du kan också frysa in det som blivit över som isbitar som kan portioneras i såsen eller grytan. Bästa sättet är att använda ”isbitspåsar” (se bild) eftersom vinet inte blir helt fruset på grund av alkoholen. Plasten förhindrar dessutom ytterligare oxidation.

Även om jag är hemma från Bourgogne har jag några bloggposter kvar som jag inte hann med. Denna blir ett bildreportage från besöket hos tunnbindaren François Freres i Saint Romain. Här gör man fat som används av de främsta vinproducenterna världen över.

[slideshow]

Hundraåriga ekar klyvs, sågas och lagras för att få rätt karaktär.

Under två år utsätts ekstavarna för väder och vind samt utsätts för mikroorganismer.

Den ”gröna” karaktären försvinner och träet torka sakta.

Man tillverkar cirka 40 000 fat om året och lagerhåller ek för två år. Det blir lite pengar.

En del ek reserveras från början för särskilda kunder. Här ett parti avsett för Hospices de Beaune.

Den lagrade svatgrå eken tornar upp sig.

Vidjor förberedda att sättas på fatens ändar som skydd och dekoration.

Kraftiga stålband som håller de hyvlade stavarna på plats när faten sätts samman.

Faten har fogats samman i ena änden...

...men står ut som en kjol nedtill.

För att kunna böja ekstavarna begjuts de med vatten på utsidan...

...och hettas upp på insidan med eld.

Efter att fatet fått sin form fortsätter eldandet...

...tills insidan blir rostad och de karaktäristiska smakerna av vanilj, kaffe, toast, kanel och annat kan utvinnas av vinet.

Hod François Freres utförs arbetet fortfarande hantverksmässigt...

...vilket kräver gammaldags verktyg...

...och skapar en miljö som som är tungarbetad och bullrig.

De blanka tunnbanden ersätter de kraftiga stålbanden som hållit ekstavarna på plats.

Den fasade kanten där ändsidan ska sitta tätas med en deg av vetenjöl och vatten.

Ändsidan fogas samman som ett pussel eller ett ”klickgolv”...

...och brännmärks med tillverkarens namn.

Någonstans måste vinet in...

...och här kan man borra ett hål för en tappkran. Ni vet lite som en bag-in-box.

Faten färdiga att skeppas ut över världen...

...men får först en oestetisk plastinslagning för att inte torka ut.