Papperstidningen Allt om Vin köpte nyligen upp nättidningen WOW News som varit lite av vinbranschens Hänt i Veckan.

Nu har ett smakprov på den gemensamma hemsidan kommit upp och den ser riktigt lovande ut. Redan några matnyttiga artiklar och möjlighet för den intresserade att ladda hem vinrecensioner som PDF. Fortsätter man på den inslagna vägen så kan sidan bli riktigt intressant.

Visst är det lite märkligt att vi associerar roséviner med sommaren? Om rosa viner endast ska drickas maj till augusti när ska vi då dricka djupgula vita viner eller ljust röda viner? Jag kan visst förstå att ett immigt glas lätt och bärig rosé känns rätt en varm sommardag men det finns faktiskt tillfällen under resten av året då blekt rött ansatta viner kan passa. Så även om vi befinner oss i sommarsäsongens utförslöpa så vill jag puffa för ett vin som kan hålla en bra bit in på hösten om man inte är så petig med kulören.

2009 Clarendelle Rosé är ett lite ”seriösare” vin i sin stil och kommer från från Bordeaux och Clarence Dillon Wines. Firman äger Château Haut-Brion som grundaren Clarence Dillon köpte 1935 och man tvekar inte att göra en affär av detta på vinets etikett för att göra tricket ”quality-by association”. Det hade man inte behövt göra för det här är ett vin som står för sig själv.

Ett vin med två etiketter.

Färgen är läckert hallonröd utan att trilla över i det karamellfärgade. I doften kommer de väntade röda bären som hallon, smultron, lingon och även en antydan av hallonbåtar. Men här finns mer intressanta toner som färsk grön mossa, vita champinjoner, smörkola och en trevlig örtighet. Men det är i smaken som vinet övertygar med en bra fyllighet som nästan upplevs som en fetma, frisk syra och en fin fruktighet av röda bär, honungsmelon, gula plommon och ett drag av svarta vinbär. Framförallt är vinet väl strukturerat med mjuka tanniner, en liten bitterhet, bra mineralton och nästan en känsla av fatstruktur fast vinet inte varit i kontakt med ek. Smaken är mycket lång och nästan ”tuggig”.

Jag blir sugen på lufttorkad skinka, lagrade ostar, saussicon sec, friterade skaldjur och majonäs. Kanske en vitello tonnato eller en ugnsstekt majskyckling med bakade rotfrukter och ratatouille. Jag blir kort sagt hungrig av det här vinet.

Detta är det senaste inom portvin!

Ovanstående är en mening man har möjlighet att använda endast ett par gånger per sekel så det gäller att passa på. Sedan 2008, då portvinshuset Croft introducerade sin framgångsrika Pink Port, har marknaden sett fler och fler rosa portviner. Från början gjordes de som en ljus variant av ruby port men redan förra året introducerades en egen kategori av portvinsinstitutet som såg sin chans att bättra på exportsiffrorna och locka ny konsumenter.

Systembolaget har inför rosésäsongen lanserat Quevedo Rosé Port som kommer från en ganska nystartad och liten producent. Utseendemässigt ser vinet ut som vilken rosé som helst men i doften avslöjas ursprunget obönhörligt. Här finns den typiska. ganska enkla, eldiga näsan av en ruby port med en släng brandy och röda bär. Smaken är också den ganska enkel, söt och eldig och domineras av körsbär och lingon. Söt, eldig, bärig och enkel kan man kort sammanfatta det.

Vad ska man då ha vinet till? Inte mycket att hurra för rakt upp och ner men funkar som en läskande aperitif med krossad is och en citronskiva. Jag provade att ovanpå isen och citronen toppa med Schweppes Russchian. Oj vad gott! Det blev den typen av vindrink man skulle kunna svepa ur stora ölsejdlar. Farligt lättdrucket! Servera på sommarens grillfester om du vill få igång stämningen snabbt.

Jag har en snäll kollega! Han kom just hem från en vinstudieresa i Piemonte (som jag egentligen skulle varit med på) och hade med sig lite godsaker till mig.

En burk med fina, inlagda sardeller har man alltid användning för och salame felino är en alldeles ljuvlig, smakrik och mild korv som är hantverksmässigt framställd av utvalda delar av grisen. Men mest intressant var faktiskt det söta vinet.

Loazzolo är Italiens minsta DOC med endast nio odlare som delar på ynka 4 ha! Reglerna är mycket restriktiva. Bland annat måste vingårdarna ha en lutning på minst 30° i söderläge, vinstockar som är minst åtta år gamla och en avkastning på maximalt 20 hl/ha. Man framställer endast söta viner dominerade av sent skördad muscat som sedan delvis torkas. Vinet jäses långsamt på ekfat och lagras minst två år innan buteljering och lagras ytterligare sex månader innan försäljning. Min butelj kommer från producentetn Forteto della Luja och är märkligt nog årgångslös.

Ser fram emot ett lämpligt tillfälle att prova detta speciella vin från ett område jag aldrig hört talas om. Återkommer med rapport.

Så särskilt andalusiskt är det väl inte med cheesecake, men jag komponerade denna variant med den traditionella kombinationen apelsin/nötter/px-sherry som man gärna har i desserter nere i södra Spanien.

Om du vill ha tag på den extremt söta och sirapslikande px-sherryn i Systembolagets ordinarie sortiment så kammar du noll. Däremot finns en (1) utmärkt variant från Montilla-Moriles listad, men i endast 22 butiker, samt några artiklar i beställningssortimentet. Gå in i närmaste butik och beställ men glöm inte att högljutt protestera mot det anskrämligt dåliga utbudet.

Börja med bottnen. Krossa 12 digestivekex, grovhacka en näve valnötter, blanda med 75 g smält smör och platta ut i en pajform. Vispa ihop 200 g philadelphiaost (eller liknande) med rivet skal från 1 apelsin, 0,5 dl apelsinsaft och 1 dl muscovadosocker (alternativt farinsocker) och 2 msk px-sherry (kan ersättas med en söt oloroso) samt 1 tsk vaniljpulver eller mald vaniljstång. Blanda sedan samman med 2 dl vispad vispgrädde. Smeta ut över digestivebottnen och dekorera med bitar av tunt skivad apelsin som du trycker ner något i smeten och skjutsa in i frysen ett par timmar. Ta fram 10-15 minuter innan servering och skvätt lite px-sherry över härligheten.

Denna frysta cheesecake fick fin smak av russin, en släng av lakrits och tydlig apelsinarom kombinerad med den söta och syrliga smaken från grädd- och färskostsmeten och den lilla sältan och nötigheten från bottnen. En riktig hit!

Ett snarlikt och mer traditionellt cheesecakerecept hittar du här.

Efter mitt lätt koleriska angrepp på biodynamisk odling häromdagen så har jag stött på lite fler intressanta uppgifter.

Jag ställde mig i nämnda bloggpost frågande till hur upplysta och utbildade människor kan ägna sig åt något så totalflummigt och rent ut sagt tokstolligt som biodynamik. Jag tyckte också att det var märkligt att det blir fler och fler knäppgökar därute. Ökningen är stor framförallt i Kalifornien.

Nu finns det kanske en logisk förklaring till detta; om du vill sälja ekologiskt vin (organic wine) i USA så får du inte tillsätta svavel. Det är mycket svårt att göra sådana viner och det blir mycket känsliga vilket jag skrivit om tidigare. Om du svavlar vinet det allra minsta kan du bara benämna det som ”vin framställt av ekologiskt odlade druvor” (wine made from organically grown grapes). Om du däremot skaffar dig en certifiering för att märka det som ”biodynamiskt vin” så är det fritt fram att tillsätta svavel.

Som en extra bonus så betraktas biodynamisk odling av den ”medvetne konsumenten” som en bättre sorts, eller högre nivå av, ekologisk odling och du kan således ta mer betalt. Inte konstigt att man då gärna sprider väl utspätt kamomillextrakt på gödselhögen efter månkalendern. Enda nackdelen är väl att du ibland måste arbeta på söndagar. Men det är smällar man får ta för en rejäl mark-up.

Jag säger inte att alla, eller ens majoriteten av, biodynamiska odlare skulle ägna sig åt denna praktik av rent ekonomiska skäl. De flesta av dem är brinnande entusiaster övertygade om att metoderna fungerar. Men det finns alltid de som söker egen vinning i religioner och ideella rörelser.

Edit: Jag har skrivit några fler poster i ämnet. Bland annat om den biodynamiska kalendern och biokristallisering.

En mycket intressant artikel,en läsvärd blogg i ämnet samt en rolig utskåpning om du vill läsa mer.

…eller vad ska man kalla motsvarigheten till rödtjut?

Hur som helst så inhandlades en butelj riktigt billigt vin till musslorna som skulle kokas. Det primära var att vinet skulle vara torrt, neutralt och mycket friskt. Eftersom man kan gå på riktiga grynnor bland de billiga vinerna valde jag ett från leverantören Carovin/Oenoforos som har anläggningen Nordic Sea Winery där många av de billiga storsäljarna blandas till, justeras och tappas. Det brukar vara pålitliga varor i sitt segment och helt osentimentalt anpassade efter svensk smak och Systembolagets önskemål.

Valet föll på det sicilianska 2009 Palazzo Bianco för futtiga 49 kronor. Detta är med naturnödvändighet ett mycket enkelt vin (trots vilseledande guldtryck på etiketten) vilket också visar sig i en spretig doft av citrus, piggelin och lite parfymerad omogen ton som av tulpanstjälkar. Smaken är torr, gles i frukten, lite tunn och med en syra som är efterjusterad för att ge friskhet och dölja den lilla slatt av sötma som adderats för att ge intryck av mer frukt. Det här är förmodligen det bästa man får för 49 kronor; tekniskt sett ett oklanderligt och felfritt vin efter förutsättningarna och vars btillkortakommanden sminkats över.

Ett vin för den som inte bryr sig, vill servera en spritzer med mycket is och lime eller ska koka musslor.

Efter nästan en månad; Carl Butler-projektet är tillbaka på spåret! Uppehållet kan skyllas på resor, värme och ett visst motstånd mot de kvarvarande recepten.

Nu är det dags för en klassiker; moules marinière eller ”musslor på fiskarhustruns vis”. Musslor är billigt och något vi bör äta mycket av. Det är nämligen bra både för hälsan och miljön då musselodlingarna tillgodogör sig kväve och fosfor och bidrar till ett rikare havsliv. Ju mer musslor vi äter det mer torsk får vi. Men nästan viktigast är att det är gott!

(4-5 personer)
30-50 blåmusslor
1/2 flaska vitt vin
1 gul lök
eller 2-3 schalottenlökar
1 knippa persilja (1-1,5 msk hackad)
1/2 tsk timjan
2 vitlöksklyftor
salt och peppar
1/2 liter fiskbuljong
smör
vetemjöl

Skölj musslorna väl under rinnande kallt vatten cirka 20 minuter och borsta eventuellt av dem om de har mycket ”skägg”. Skala löken fint och finhacka den och persiljan. Fräs löken 2-3 minuter i några matskedar smör i en rymlig gryta. Tillsätt pressad/riven vitlök, persilja, timjan, vinet och buljongen samt dra rejäla tag med pepparkvarnen. Låt sjuda under lock i cirka 10 minuter. Höj värmen tills det stormkokar, häll i musslorna och koka upp, sänk värmen något och koka under lock i 6-7 minuter. Avlägsna musslor som inte öppnat sig. Nu kan du servera dem som de är eller…

…ta upp musslorna med en hålslev och lägg i en serveringsskål och håll varmt under lock. Vispa ner en blandning av 1,5 msk smör och 1,5 msk vetemjöl i spadet. Låt sjuda i 10 minuter och smaka av med eventuellt lite salt. Häll över musslorna och servera.

Jag gjorde den redda varianten och det blev fantastiskt gott! Såsen/spadet var otroligt smakrikt, fylligt och vitlöksdoftande. Smakade bra mycket bättre än på många restauranger där jag fått rätten serverad. Servera massor av gott, franskt surdegsbröd till den här rätten. Då musslor idag mestadels är tillgängliga i nät på runt ett kilo så är ett nät lagom för detta recept och räcker till fyra personer som en liten entrérätt men till två om det ska mätta.

Drack på klassiskt vis en muscadet sèvre et main sur lie till. Torrt, lätt och mycket friskt fungerade det perfekt till.

Här hittar du receptregistret ur Carl Butlers Kokbok samt länkar till de recept jag lagat.

Nedanstående text är ostrukturerad och tendentiös. Men jag var bara tvungen att få ur mig vad jag tänker.

Tack och lov för den starka trenden med ekologisk odling och hållbar vinproduktion! Inom vinnäringen ser vi idag fler och fler friska, livskraftiga vingårdar som producerar druvor och viner utan inblandning av gifter och konstgödsel. Det är också lovande att vi ser odlare som försöker att bryta den problematiska monokultur som vinodlingen är. Fler och fler vinproducenter blir också medvetna om hur viner från dessa vingårdar bättre kan spegla ursprunget – terroir.

För många konsumenter är ekologiskt och biodynamiskt odlat samma sak. I grunden är det också det. Omsorgen i arbetet i vingården för att kunna utesluta kemiska bekämpningsmedel och konstgödsel är densamma. Men där det ekologiska är en rationell metod byggd på empirisk kunskap så är biodynamiken en blandning av astrologi, homepati, centraleuropeisk folklore och hittepå som kokades ihop av Rudolf Steiner så sent som 1924.

Det som besvärar mig är att rationella, välutbildade människor med stor kunskap om biologi, fysik och kemi sväljer denna rappakalja och hokuspokus med hull och hår eller åtminstone viftar undan den som harmlös. Vuxna människor med stor insikt i vinvärlden står som skolungar och sväljer sagor om hur man ger vattnet energi genom att i timmar röra om det motsols när himlakropparna står i ett gynnsamt läge. Uppburna vinproducenter får stå oemotsagda av vinskribenter när de säger att homeopatiska mängder örtavkok i nämnda vatten berikar jorden. I vinpressen återges ogrundade yttrande om att ”terroir förstärks” och andra påståenden helt utan att ifrågasättas. Edit: Till och med vetenskapligt skolade Jamie Goodie som ägnar ett helt kapitel om metod och analys i boken Wine Science lägger sig platt. I kapitlet om biodynamisk odling, i den i övrigt utmärkta boken, blir han plötsligt luddig, svajig och tappar all analys.

Många är säkert bländade av det faktum att några av världens främsta vinproducnter som Domaine Romanée-Conti, Zind-Humbrecht, Domaine Leroy, Coulée de Serrant, Château La Tour Figeac, Domaine Huët och M. Chapoutier drivs enligt biodynamiska principer. Vad man glömmer bort är att dessa egendomar i flera fall producerat viner av toppklass i sekel. Det finns inga vetenskapliga belägg för att metoderna skulle ge någon som helst effekt.

Den som tror att urgamla sedvänjor som kogödsel i ett horn nedgrävt i marken och liknande ursprungligen syftade till att ge viner av hög kvalitet och karaktär bedrar sig. Vinbönder har i alla tider sökt efter så stora skördar  som möjligt med minsta möjliga arbetsinsats. Den typ av vin och de metoder av uppbindning, ympning, beskärning och andra vetenskapligt framtagna metoder som vi ser idag har inget med gamla tiders odlingsätt att göra.

Varför är det då så många som ägnar sig åt biodynamik? I de flesta fall är det av samma orsak som människor hänger sig åt horoskop, scientologi, spiritualism och religion. Man behöver något att tro på och finner de bevis man behöver för att bli salig. Andra gör det säkert av marknadsskäl och snöd vinning. Edit: Här utvecklar jag kring vad som kan vara drivkraften bakom vissa vinproducenters biodynamiska intresse)

Vadan detta angrepp på biodynamik helt plötsligt? Jag har själv till helt nyligen varit en av dessa som sett biodynamiken som en en avancerad form av ekologisk odling kombinerad med harmlös astrologi och viftat undan det hela med orden ”så länge resultatet blir bra så”. Men i en tid då vi ser allt fler tecken på att människor tappar tron på vetenskapen och idéer som kreationism och intelligent design får allt större spridning anser jag att man måste reagera.

Biodynamik är byggd på vidskepelse, humbug, kvacksalveri, kvasifilosofiskt och religiöst svärmeri. Biodynamik har ingenting med vetenskap eller kunskap byggd på mätbara iakttagelser att göra. Biodynamik är motsatsen till upplysning och finner sin näring i okunskap och vidskepelse och ur sådant har aldrig något gott kommit.

Edit: Jag har skrivit några fler poster i ämnet. Bland annat ett referat av Rudolf Steiners föreläsningar i ämnet, om den biodynamiska kalendern och biokristallisering.

En mycket intressant artikel, en läsvärd blogg i ämnet och en rolig utskåpning om du vill läsa mer.

Det finns inget roligare än att upptäcka udda, karaktärsfulla, lokala viner från mer eller mindre obskyra områden. I sydvästra Frankrike finns det en hel drös av dessa viner och när jag hittade 2009 Magistrale Raimbault Gaillac vid ett besök i Köpenhamn var jag tvungen att köpa med mig en butelj. Den lite udda blåtonade flaskan som påminde om en mineralvattensbutelj var också oemotståndlig.

Röda viner från Gaillac har jag provat många och gillar den lite syradominerade smaken och den något rökiga, örtiga och bäriga aromen. Jättetrevliga och matvänliga viner. Däremot kan jag inte påminna mig ha provat något vitt från området. Druvan är den gamla gröna bordeauxdruvan mauzac som ska ha en lätt aromatisk ton.

Vinet doftade som jag minns att riktigt dålig liebfraumilch gjorde förr; en liten oren ton av bajamaja plus den där toalettrentdoften som ska försöka dölja otrevligheterna. Smaken var fadd, oljig och lite bitter med de parfymerade tonerna som kom i repris. Riktigt vidrigt! Provade om det kunde funka som en spritzer i den kompakta sommarvärmen men varken Schweppes indian tonic eller russian kunde dölja den påträngande karaktären.

Om ni ser en flaska vit gaillac i en blåtonad flaska; SPRING!

(Kooperativet som ligger bakom vinet skäms tydligen eftersom de varit ganska noggranna med att sopa igen nästan alla spår)