Gårdagskvällen bjöd på en enkel middag utomhus i den varma kvällen. Tisdagar verkar den stora hemma- och tevekvällen i Jerez för det var verkligen folktomt.

Jag inledde med ett litet glas fino (Tio Pepe) och boquerones fritos, det vill säga friterade sardiner rakt upp och ner. Fisken är pinfärksk här nere och smaken ren. Lite som hårdstekt sill fast utan den traniga bismaken. En hel driva med små firrar blev det.

Beställde in en röd rioja till varmrätten på rekommendation av servitören; 2005 Azpilicueta Crianza. Mycket fin, ren och fruktig doft av mörka körsbär och en svag ton av ek. Smaken var mjuk, mycket fruktig med körsbärstonerna som kom tillbaka. Nästan inga frukttanniner, strukturen utgjordes av en fin syra och en väl integrerad fatkaraktär. Mjuk, len och elegant. En ren njutning. Det röda vinet (14€ för en hel butelj!) avnjöts till rabo de toro (oxsvans). Ingen märkvärdig rätt alls, men köttet fullständigt ramlade av benen och såsen/skyn var så mättad och underbart mild. De sönderkokta grönsakerna och synnerligen sunkiga pommes fritsen är förlåtna. Jag ska koka oxsvanssoppa när jag kommer hem, även om svansen kommer från en taning ko snarare än en biffig spansk tjur.

Inget går upp mot enkla, smakrika tapas och ett litet glas riktigt kall fino i skuggan på ett torg.

Jag beställde bara fem ”tapas variadas” och ett glas fino. Servitrisen lyckades pricka in den typ av tilltugg som passade vinet bäst. Trots att stället låg farligt nära turisttråket styrde hon bort från den obligatoriska jamon serranon och manchegoosten. Jag gissar att jag fått dem om jag beställt en amontillado. Nästan frestad att gå dit och testa.

Fantastiskt mjäll och syrlig ansjovis (boqueron en vinaigre) trots storleken. Torskrom i lök och olivolja. Inlagd paprika och stora räkor. Potatissallad med majonäs och tonfisk. Mycket fin chorizo. Riktigt lyckat. Mätt och glad för 13€.

Ensam en halvdag på flygresa får man roa sig bäst man kan. iPhonen laddad med podradio i form av ”På minuten” och ”Spanarna” räckte ganska långt. När radioprogrammen inte räckte beställde jag in en piccoloflaska cava ur Spanairs sortiment. De hade en (1) sort. Trodde jag.

Jaume Serra Sec var en torr , medelfyllig, ren, frisk och helt OK cava för en stund i flygstolen. Faktiskt hade den lite fyllighet och ton av autolysen från jästkontakten. 20 cl tar snabbt slut på 10 000 meters höjd så jag beställde ytterligare en liten flaska. Nu sprang stewarden hela vägen upp till businessclass och tillbaka. Med sig hade han en flaska Freixenet Cordon Negro och ett lite ”fancy” plastglas med fot (ojoj så lyxigt de har det i den fina avdelningen bakom skynket). ”This is another kind” sa han ”The fisrt one was finnished but this is better”. Jag replikerade ”I don’t think so. It’s sweeter”. Stewarden såg lite dum ut och svarade följaktligen ”I don’t know”. Jag accepterade dock i brist på alternativ.

Freixenet Cordon Negro har jag inte provat på flera år. Skamligt egentligen då det är en storsäljande studentsfestklassiker och ett nyårsobligatorium. Nu smakade den å andra sidan precis som väntat. Cideraktig med tydliga, lite bokna, äppletoner och tydliga sötma som direkt hängde sig kvar i eftersmaken. Jag fick omedelbart beställa en påse salta nötter för att överhuvudtaget kunna dricka den. Med sältan blev den acceptabel.

I jämförelse var Jaume Serra riktigt elegant. Det mest intressanta med ”provningen” var dock kapsylerna. En äkta cava (gjord enligt traditionell metod i ett godkänt område) ska ha en fyruddig stjärna inbränd i korken. Ligger du på stranden i Marbella och beställer en cava från strandbaren kan du kolla äktheten på korken så du inte får en fulcava. Nu hade ju piccoloflaskorna skruvkapsyler men det var ändå märkta. Cordon Negron var helt korrekt märkt med den traditionella stjärnan. Jaume Serra däremot hade en davidsstjärna! Mycket märkligt. Någon som kan presentera en förklaring?

Nu reas ett av sommarens favoritviner ut på Systembolaget.

Jag skrev om 2008 35° South Wild Ferment Rosé i somras när den kostade 75 kronor. Nu slumpas den ut för 59 spänn. Spring iväg och bunkra upp lite av sommaren.

Här kan du se var vinet finns.

I vinprovarnas märkliga värld finns det många olika typer av provningar; blindprovningar, halvblinda provningar, glasprovningar, horisontalprovningar och vertikalprovningar bland annat. Igår var det dags för det sistnämnda. En vertikalprovning går ut på att man provar flera olika årgångar från samma slott eller producent. En horisontalprovning å andra sidan är en provning av olika slott från samma årgång. Båda är alltid intressanta men på olika sätt.

Den aktuella provningen gällde Château Ducru-Beaucaillou från kommunen Saint-Julien i Bordeaux och spände över två decennier. Slottet är klassat som ett andra cru (Deuxiéme Cru). Kommunen Saint Julien brukar beskrivas som ”kvintessensen av Médoc”, det vill säga att vinerna härifrån är mycket typiska med en kombination av kraft och elegans.

Provningen inleddes med årgång 1983 som brukar beskrivas som en bra årgång som hamnat i skuggan av den klassiska 1982. Vinet ljust med briljant röd färg som tydligt drog mot brunt. Doften var utvecklad, mogen med röda bär, jordgubbsmarmelad och tydliga inslag av läder och svamp. Smaken förvånansvärt fyllig och fruktig men mycket mjuka tanniner men med en dominerande struktur av läskande syra. Toner av röda bär och marmelad kom tillbaka samt en typisk ton av blod och lagerblad i eftersmaken. Ett moget och mycket elegant vin. Ska inte sparas ytterligare.

Därefter följde 1988 som anses vara en excellent årgång med långlivade, mörka och tanninrika viner. Den första buteljen som öppnades var mycket fruktig, flaska nummer två mycket sluten. Därför öppnades också en tredje som var ganska uttorkad. Vi beslutade att egalisera (blanda vinerna) de två första flaskorna eftersom vi var ett stort sällskap och alla skulle få en chans att bedöma samma vin. Tyvärr visade sig detta vara ett misstag då en korkdefekt kröp fram efter blandningen. Dock var det många som inte bedömde vinet som defekt.

Årgång 1990 var mycket varm och gav generellt mjuka, eldiga viner. Vinet hade en djup, blodröd färg med en brun kant. Stor utvecklad, komplex och aromatisk, örtig doft med inslag av mynta, solvarma jordgubbar, läder, ceder, apelsin och thé. Smaken var medelfyllig, mycket friska syror, lite eldig med många men mjuka tanniner och aromatisk arombild. Tyvärr var vinet lite trött och uttorkat i frukten med toner av russin och en liten metallisk bitterhet i eftersmaken. Lite grand som ett pottpurri; mycket doft men torrt.

Vinerna från 1995 brukar beskrivas som aromatiska, uttrycksfulla och långlivade. Färgen var mycket mörk, nästan opak med en antydan till brun kant. Stor intensiv doft av svarta vinbär, eucalyptus och lakrits. Mycket fylligt och välstrukturerat vin med stor fyllighet, kraftfulla tanniner och bra frukt som domineras av mörk frukt, blod, järn och lagerblad. Lång, nyanserad och utvecklad eftersmak där röda bär och liten läderton kommer fram samt en liten angenäm bitterhet. Ett vin med fin balans mellan mognad, elegans, frukt och struktur. Bästa vinet av de fem enligt mig.

2004 är en årgång om vilken åsikterna går isär. Ducru-Beaucaillou anser själva att årgången är en av deras bästa. Mycket mörk, djup färg med en blå ton. Stor, ung, lite eldig, fruktig och örtig doft med en markant ton av vitpeppar. Fyllig, mycket fruktig, ung och med tuffa frukttanniner. Ännu lite obalanserade fat, toner av grön paprika, återigen blod, järn och lagerblad i eftersmaken som hade en tydlig bitterhet. Ett vin med stor potential men ännu lite ”bråkigt”.

Sammantaget en intressant provning som visar på de stora variationerna i årgångarna i Bordeaux. Ett genomgående drag var inslaget av blod, järn och lagerblad, drag som brukar anses typiska för Mèdoc. Dock saknades den där stora upplevelsen som jag förväntar mig av en provning i den här digniteten.

Som jag berättat i den föregående posten så dracks det champagne till sjötunga walewska för att fira bröllopsdagen. Ur vinskåpet plockades den allra sista buteljen 1989 Divine från firman Leclec-Briant. När jag arbetade med vinauktioner i Köpenhamn för cirka åtta år sedan köpte jag 18 flaskor som i jämn takt avnjutits. Årgång 2002 finns att köpa på Systembolaget för 459 kronor. Jag köpte mina för cirka 180 kr flaskan. Den allra sista flaskan har sparats till ett särskilt tillfälle. Det tillfället inföll igår.

Divine är en årgångschampagne av 50/50 chardonnay och pinot noir. Vinet får minst fem års lagring i flaskan på sin jästfällning för större komplexitet.

Doften var stor med toner av gula, mogna frukter och tydliga mognadstoder som svamp, rostade hasselnötter, mörk choklad, toast och smör. Smaken var torr, lite avrundad syra, mycket fruktig och fyllig med mycket små, fina och mjuka bubblor. Mer av citrus och mogen frukt i smaken och inte så mycket av mognadstonerna. Lång, rik och elegant eftersmak. Fungerade ganska oväntat helt fantastiskt bra till walewskan. Tack vare den avrundade syran, stora frukten och fylligheten så klarade vinet av den rika umamidominansen i maten.

Perfekt mogen champagne som inte hade vunnit på ytterligare lagring. Lockande att köpa ett par flaskor av 02:an och lägga undan några år. Grundregeln för mig är att årgångschampagne inte ska drickas förrän den börjar närma sig tio år. Tyvärr är ju champagne så fruktansvärt svårt att spara.

Igår hade jag stränga order om att inte planera någon middag. Detta var mycket ovanligt och lite ångestskapande. I vårt hushåll är det bara jag som planerar och lagar mat. Kära hustrun äter gärna men har i övrigt inget intresse av matlagning. Enklare typer av tillagning för sin rena överlevnad fixar hon förstås samt kåldolmar ungefär en gång om året. Men nu hade hon något i kikaren och anledningen var förstås att vi firade 23-årig bröllopsdag igår.

När inga okända matvaror dykt upp i kylen under förmiddagen och inga förberedelser i övrigt var igång insåg jag att maten förmodligen skulle levereras. Mycket riktigt. Fat, skålar och formar bars över från Pims Krog vid sexsnåret och jag fick stränga order om att sitta still i soffan och smutta på ett glas vin. Jo just det. Champagnen fick jag den stora äran att fixa fram.

Förrätten utgjordes av vars två svenska signalkräftor, distinkt salta och mjälla i köttet. Mycket goda och en utmärkt aptitretare inför huvudnumret: sjötunga walewska! Oj! Nu snackar vi extravaganser. Var sin filé av sjötunga, hummerklo och halv hummerstjärt, svart hyvlad tryffel, ciselerad champinjon och hummersås. Allt omgivet av frasig duchesspotatis. En riktig klassiker, mäktig och smakrik. Pim hade verkligen lyckats med anrättningen som var gjord enligt alla konstens regler. Champagnen var absolut perfekt till.

Förklaringen till denna lyx och överflöd? Jo den kan man söka i vår fattiga ungdom. När vi gifte oss 1986 var vi totalt barskrapade och levde ur hand i mun. Tomflaskor, hemkokt vegetarisk ärtsoppa och rabattkuponger var räddningen i vårt hushåll. Vi gifte oss under enkla förhållanden; borgerligt, enklaste ringarna, brudbukett från Möllevångstorget, kostym från Kapp-Ahls sista sommarrea-utrensning och så vidare. Men vi ville fira storslaget tillsammans med våra vittnen. Vi tog en taxi från rådhuset till färjeläget i Limhamn (ni förstår, barn, att detta var på den tiden man åkte båt till Danmark och svenska kronan var hårdvaluta). Vi hade nämligen förbeställt brölloppsmiddag på M/S Ofelia*.

Restaurangen var i princip tom förutom på personalen som stod i givakt i sina vita uniformsjackor när vi kom. Servicen och uppmärksamheten vi fick av denna ärrade servis var faktiskt rörande. Vi hade besällt en 3-rätters middag med vin. Tre rätter! Kan ni tänka er! Först vill jag minnas att vi fick någon slags räkcocktail. Men hudnumret var sjötunga walewska. Vilket överdåd! Serverad från fat och alldeles fantastiskt god. Jag tror förstås att sjötungan var ersatt av spätta och någon hummer kan jag inte minnas.  Till det en muscat från Alsace. Vi måste ha varit euforiska och utan hämningar för enligt notan beställde vi ytterligare en flaska för den svindlande summan av 60 kronor! Glasskaka, kaffe och varsin konjak till avslutning. Notan för fyra personer sved. 776 kronor!

Hemma igen delade vi en flaska champagne med våra vittnen. Det var faktiskt den första champagnen jag någonsin drack. En gåva från en vän som köpt flaskan på en resa i Champagne tillsammans med sina föräldrar.

Ärligt talat tror jag att vinet och maten smakade oss bättre den där dagen för 23 år sedan. Hur gott det än var igår så har vi blivit bortskämda och lite av naiviteten har av naturliga skäl gått förlorad. Men inte kärleken.

*Edit: Gamla strävsamma Ofelia går fortfarande i trafik i Estland.

Det är kul att matblogga. Nästan det bästa är att få kontakt med andra matbloggare. Extra spännande är att mötas i verkliga livet på torget, vid ostdisken eller över en bit mat. Av varandras bloggande lär vi och utvecklas men det är i det mänskliga mötet stora saker händer.

Nyligen träffades vi ett gäng i på Asien i Malmö och hade kul tillsammans samt en stor matupplevelse och till i morgon har Martin bjudit in till Afternoon Tea. Och nu vill jag prova om det finns intresse för en annorlunda träff.

Skolan och utbildningsföretaget jag och min kollega driver har blivit utnämnda till officiella utbildare och partnersskola för l’Ecole du Vin de Bordeaux. Vi kan nu genomföra officiella kurser, utbildningar och provningar i deras namn. Jag tänkte att en liten ”initieringskurs” om Bordeaux och dess viner kunde intressera matbloggare.

Den 25:e oktober bjuder jag därför in till föredrag och provning av sju viner för de matbloggare som vill och kan komma. Alla som deltar får ett fint informationsmaterial, kartor och ett personligt certifikat. Föreslår ”knytis” så att vi kan testa slattarna som blir över med lite mat och snacka skit, om mat och livet. Platsen är Nordenskiöldsgatan 19A i Malmö och tiden 16.00. Du anmäler dig genom att skriva en kommentar under ett alias som har mejl och bloggadress.

Hoppas vi ses den 25/10!

Edit: Jag har fått frågor om hur mycket provningen kostar. Svaret är: Ingenting! Vi bjuder.

Nu i september har en ny dokusåpa premiär USA: The Wine Makers. Serien är producerad av den icke kommersiella kanalen PBS.

Under sex halvtimmesprogram kommer tolv kvinnor och män att få pröva på allt inom vinproduktion från odling, vinmakning, blending och marknadsföring. Bekant upplägg med utmaningar, tävlingar och utröstningar. Vinnaren kommer att få sitt eget vin lanserat över hela USA. det hela utspelas i Paso Robles i Kalifornien. En andra säsong är redan beslutad och castingen är i full gång. Säsong två förflyttas till Rhône . Amerikanska vinentusiaster röjer i södra Frankrike. Det kan bli Fawlty Towers.

Detta är en serie jag verkligen skulle vilja se! Verkar mycket lovande. Vilken svensk kanal köper in den?

http://intressant.se/intressant

Nästa bordeaux inför undersökningsdomstolen är 2006 Château Moulin de Cassy från Médoc.

Mörk, tät och blåröd färg. Medelstor, ung och ännu outvecklad doft av mörka bär (här hör det till att dra till med svarta vinbär), lite tobak och ganska tydlig karaktär av hallon. Smaken ganska fyllig, mycket välstrukturerad med  tuffa frukttanniner, bra med fat och en tät, mörk fruktighet som balanserade strävheten. De mörka bären men även hallonen kom tillbaka i smaken. Bra längd med en tydlig mintighet/eucalyptuston. Ung och stram men redan fullt njutbar efter luftning i karaff någon timme. Lovar ganska mycket och kommer säkert helt till sin rätt om ett par år.

Jämfört med médocvinet Château Hourtin-Ducasse från samma årgång och till samma pris så är Moulin de Cassy något lättviktigare men ungdomligare. Båda ger mycket bordeaux för hundralappen.

Fler bordeauxer? Jag har provat en mogen médoc, en saint-emilion som inte var dyr och ett trevligt vitt vin.