Detta bildspel kräver JavaScript.

Äntligen återvänt till Jerez. Fjärde gången är det och faktiskt hela fyra år sedan sist nu när jag kollade upp det. Det är allt för länge sedan. Jag älskar regionen, staden, mentaliteten, maten men kanske främst vinerna.

Kom ner igår efter sju sorger och åtta bedrövelser (hyr aldrig bil  från GoldCar) tillsammans med en grupp av tidigare elever och ska för första gången vara lite av en ciceron. Vi lyckades klämma in ett snabbt besök på Bodegas Tradicion som vi ska tillbaka till på måndag för ett event med sherry och mat. Vi inkvarterade oss i ett hus mitt i Jerez och försvann raskt ut i staden för en sherry- och tapasrunda. Började på mycket traditionella Tabanco el Pasaje som serverar kalla, enkla tapas och sherry direkt från fat från hantverksmässiga El Maestro Sierra. Därefter ett obligatoriskt stopp på Bar Juanito där det blev varma tapas med hipstervarning (allt långkokt minst 8 timmar). Sista stopp för sötsaker, kaffe, lite sprit och några små svalkande tapas blev det på ett folkligt, stimmigt ställe vars namn jag glömt. Mäta, nöjda, glada och småsimmiga efter obegränsat med mat och omåttligt med sherry och annat begav vi oss hemåt för en ganska tidig kväll. Notan för rundan blev lite drygt en hundralapp per person. Etthundra kronor alltså. Jag skojar inte.

Utvilade traskade vi i morse över till den fantastiska saluhallen och åt en frukost på stående fot. Traditionellt andalusiskt med tostado (frasigt rostat bröd), tamate y aceite (toma och olivolja) samt riktigt gott kaffe. Styrkta till kropp och själv packade vi in oss i bilarna för att besöka Bodega de Forlong.

Det enda vi visste var att det var en nystartad, ekologisk bodega som trots sitt läge mitt i sherrytriangeln producerar rött och vitt vin och inte sherry. Det sistnämnda visade sig vara fel. Efter att kört fel och fått lite guidning per telefon hittade vi till slut fram. Att det saknades skyltar berodde på att vineriet håller på att byggas (här ska finnas jäskar av terracotta) och vi var de första besökarna! Den gamla oliv- och vinodlingen drivs av det önologutbildade paret Rocio och Alejandro. Rocio har fått sina praktiska kunskaper hos vinproducenter i Andalucien medan Alejandro arbetat i Bordeaux, bland annat på Château Smith-Haut-Lafite.

Man vill göra viner av de lokala sorterna palomino fino, pedro ximenez, moscatel och tintilla de rota men kompletterar med marsellan, tempranillo, merlot, syrah och petit verdot. Den sistnämnda trivs särskilt bra i det mycket varma klimatet. Det vita vinet hade en mycket fin doft av citruszest, blommor, stenfrukter samt kanel och vanilj trots att det inte legat på fat. Vanilj och kanel var lite av ett genomgående tema i vinerna. Smaken var fruktig med bra längd och en liten fetma men det saknades lite syra i vinet. 85% bestod utav den notoriskt syrasvaga palomino fino och man haar försökt hjälpa upp friskheten med tidigt skördad pedro ximenez. Man har inte nått ända fram.

Det röda vinet av 60% syrah och resten merlot var desto bättre. Stor doft av mogna söta körsbär, vanilj, kanel och kryddighet och en fyllig, mjuk smak med diskret fatstruktur, mer kryddighet och lång smak med tuggiga tanniner. Trots frånvaron av tempranillo var det inte svårt att göra liknelser med röd rioja. Riktigt br och balanserat och de 15% alkohol som fanns i vinet märktes knappt.

Nu stämde ju inte det där med att de inte gör sherry på bodegan. Deras ambition är att så småningom bli en sherrybodega, men för att godkännas av Consejo Regulador som producent krävs 50 stycken 500-litersfat vilket motsvarar en volym av 25 000 liter. Bodegas de Forlong har en bit kvar till de målet. Det hindrar dem inte att göra ett vin utanför systemet. Vi fick från plastkannor prova en mosto (oförstärkt grundvin) som i sig var en upplevelse med en intensiv doft av kryddpeppar, bra frukt och kraft.  Deras fyraåriga ”fino” var otroligt intensiv i doften och med karaktäristisk smak, inget för nybörjaren. Alla i gruppen veknade inför deras ”palo cortado” som var fantstiskt elegant i smaken och med en stor doft med komplexitet i de oxiderade tonerna.

Ett riktigt kul och intressant besök med ett charmigt och passionerat vinmakarpar. Ett besök att minnas.

Jag brukar inte vara OT (off topic) här på bloggen, men idag är det snudd på. Jag ska rädda mig själv med en P3-övergång; Eftersom rabo de toro (tjursvans) stod på menyn igår så ligger det i den nyfiknes natur att söka matens ursprung. Jag sökte mig därför till den lokala tjurfäktningsarenan.

Då jag aldrig läst något av Hemingway (hur obildad är jag?) tänker jag inte ägna mig åt fler anspelningar på hans litterära skildringar av kampen mellan man och best än de i rubriken.

Att uppleva en tjurfäktning har i många år stått på min lista över saker att uppleva. Jag har lyckats missa flera tillfällen, någon gång för att jag fått kalla fötter. Men eftersom det sägs att man bara ångrar det man inte gjort så kände jag att det var nu eller aldrig. Är man i Cordoba under ferian och tjurfäktningsveckan så finns det inga undanflykter.

Första steget var att köpa biljett. Två rara tjejer som (faktiskt) pratade engelska guidade mig igenom djungeln av olika platser i arenan och deras för- respektive nackdelar. Tre rader upp från den ockrafärgade sandarenan kostade 80€ på skuggsidan och bara hälften där solen sken. Begreppet ”solsida” verkar ha ett helt annat värde i södra Spanien. Som dum, snål och soltörstande svensk valde jag givetvis den soldränkta platsen.

Utanför den ganska nybyggda arenan var det lite Kiviks marknad med tingeltangel, öltält och svartabörshandlare. Misstänkt många säljare av sittunderlägg. Väl på plats på min betongavsats förstod jag varför. ”Träsmak” var inte ordet jag sökte efter, men det var ju inte mitt lidande som var kvällens begivenhet.

Inne på arenan började jag genast tänka på Tjuren Ferdinand, folklivet, flickorna bakom solfjädrar och de vajande vimplarna. Visserligen fanns där damer i traditionella dräkter (två kedjerökande precis bredvid mig), men annars var publiken mer som på en hemmamatch med MFF förutom att det bolmades friskt på cigarrer. Försäljare med burköl i ishinkar hör kanske inte heller hemma på en allsvensk match.

Nu var jag faktiskt ganska uppvevad där jag satt och betraktade den konstfärdigt krattade arenan. Känslan av att sitta på Colosseum och invänta ett gladiatorspel var stark och kompletterades av hedersläktaren där ”kejsaren” (borgmästaren) skulle ta plats. Plötsligt spelar en blåsorkester upp med toner som ur ”Carmen” och in rider två ryttare följda av matadorerna och ett koppel fotografer. Jubel och ovationer! Stjärnorna var på plats. Hela följet av bandaljiärer, picadorer, vadderade hästar med förbundna ögon. Precis som i Dinsneys version. Mycket operakänsla med stora poser, starka färger, uppskuvad musik och entusiastisk införstådd publik.

Nu vidtog ett meningslöst poserande och viftande med chockrosa mantlar av ett halvdussin av matadorerna (gissningsvis de de mindre viktiga). Från ingenstans en fanfar från orkestern och in rusar en jättelik mörkbrun tjur. Fullständigt vildsint far han efter de fjantiga operettfigurerna som hoppar in bakom sina skydd. Växelvis hoppar de fram och viftar med de rosa skynkena och hetsar djuret ännu mer. Några av dem gör lite modigare ansatser med närkamp tills nästa fanfar förebådar de välmadrasserade hästarna med sina lansförsedda ryttare. Riktigt vad syftet med hästarna var förstod jag inte. Så fort tjuren närmade sig hästarna försökte man nämligen avleda dess uppmärksamhet och hålla bort den med lansarna. När det blev närkamp blev publiken riktigt upprörd. Inte OK att plåga hästar tydligen.

Nästa inslag var två män försedda med vars två av de hulling- och kräppapperförsedda spjut som skulle köras in som skinkpinnar i manken på tjuren. Här ska erkännas att jag blev imponerad av skickligheten att möta och parera ett halvt ton framrusande aggression, parera och med precision köra in spjuten i djuret. Nu var tjuren uttröttad men fullpumpad med adrenalin. Banan var förbered för MATADOREN med sitt mod, sin cape och sitt svärd!

Att komma in på arenan i en överdrivet bjärt och paljettbeströdd dräkt, obegriplig hatt och tofsförsedda balettsskor och ändå osa av maskulinitet kräver oreserverad respekt. Att sedan i närkamp möta en varelse förblindad av skräck, ilska och förvirring är också en bedrift. Ändå måste jag beskriva kampen lite som kattens beräknande lek med råttan även om kisse här faktiskt levde farligt. ”Fäktningen” utfördes som en koreografi med balettposer i dödens närhet. Elegant, provocerande och explosivt. Matadorens kaxighet visade sig sig tydligast när han direkt efter en närkamp nonchalant vänder det flämtande djuret och de vassa hornen ryggen och struttar iväg. När det är dags för klimax hämtar Matadoren ett nytt svärd och publiken tystnar andäktigt. Hela arenan håller andan. Öga mot öga står de två och mannen ropar till tjuren som till slut gör sin sista rusning varvid svärdet borras rakt ner i hjärtat. Djuret hinner göra ytterligare några förvirrade utfall innan Matadoren går fram och med bara en gest får den jättelika tjuren att falla ner på knä och slutligen stupa. Publiken står upp och jublar under det att några av de andra matadorerna rusar fram för att snabbt ge en eventuell sista nådestöt. In rusar ett fyrspann med mulor som snabbt spänns vid tjurens horn och i full galopp drar ut under åskådarnas exalterade rop. Dramats skurk är fälld, expedierad och gör sin sorti. Bilden med Ferdinand doftande på blomman släpad ut i svansen fann här sin groteska spegelbild.

Med sin motståndare avlägsnad från scenen går Matadoren fram emot hedersläktaren under det att publiken skriker och viftar med näsdukar.  Precis som när den romerske kejsaren skulle visa tumme upp eller ner slutar inte viftandet förrän borgmästaren visar upp sin vita näsduk. Dramat är avslutat och hjälten går sitt ärevarv.

Sedan börjar det om igen. Samma ritual, samma ordning men ny tjur och en annan matador. Fyra tjurar såg jag sänkas ner i sanden innan jag gick. Jag såg strålande fäktning, mindre bra matadorer och obeskrivligt, dumdristigt mod alla i samma urgamla, svårbegripliga form. Fascinerande på många sätt för en utomstående men kräver kanske, liksom opera och cricket, att man ledsagas av någon insatt.

När jag lämnade arenan var jag varken upprörd eller upplyft, snarare lite förvånad över det lätt slentrianmässigt repetitiva i hela ritualen. Jag hade väntat mig mer passion, dramatik och att bli drabbad mer på ett eller annat sätt.

Nu skulle jag kunna raljera över spanjorernas självbild och hur de buar ut sin nationalsymbol tjuren och jublar över dess död samt landets machokultur som manifesteras i en struttande påfågel med tvivelaktiga poser. Men det gör jag inte.

Tjurfäktning. Check!

Här kommer en mångordig sammanfattning av av något om vad som hänt under min internettorka i Andalusien:

Gårdagen blev inte riktigt som planerad. Började bra med fantastisk frukost och trevliga besök på bodegor.

Besökte Alvear som hade ställt upp en imponerande provning och kallat in den tekniskt ansvarige för att svara på frågor. Mycket, mycket intressant. Bland annat fick jag pröva en häpnadsväckande amontillado som kom från ett fat de mystiskt benämnde ”butt zero”. Det var ett vin som vid någon tidpunkt dragits från den äldsta soleran och sedan lagrats separat. Färgen var mörk bärnsten och doften stor och intensiv med animaliska, sekundära aromer av hästtagel, hårt rostade nötter, rök, tobak och aska. Smaken kom som en örfil! Huvudet bokstavligen kastades bakåt och ögonen spärrades upp av den otroligt intensiva upplevelse! Fantastiskt rik och koncentrerad smakrikedom, en magnifik syra och en naturligt koncentrerad alkohol på 22% (minmum). Det var svårt att särskilja enskilda element ur upplevelsen men ”salmiak” och ”höstlöv” har jag med skakig handstil skrivit ned. Distinkt sälta som satte sig på läpparna och en enormt lång eftersmak. En stor smakupplevelse men kanske inte ett bra vin, för mycket för att vara njutbart helt enkelt.

Turen gick vidare till Toro Albala som är lika mycket ett skruvat vin- och kuriosamuseum inhyst i ett gammal elverk som en alldeles briljant vinproducent. Här fick jag direkt från originalfatet prova ett vin från förrförra seklet. Den söta pedro ximenez som hivades upp och hälldes i glaset hade legat på detta fat sedan 1897. Färgen var briljant och mörk som coca-cola men uppförde sig nästan som olja i glaset. Stor, typisk doft av russin, katrinplommon och torkade fikon parad med tobak och ett tydligt animaliskt inslag. Smaken var förvånansvärt elegant med en mycket väl integrerad sötma, mycket frisk syra och aromer av mörk choklad och körsbär. Eftersmaken var mycket lång, komplex och upplevdes faktiskt som ganska ung! Jag trodde väl knappast att jag skulle få prova något äldre än vinerna från 1905. I sammanhanget kändes vinet Ginés Liebana PX av årgång 1910 som ”bara hundra år”. Dock ska sägas att här hade vi ett vin som var betydligt mer intressant och komplext än det som var 13 år äldre. Doften var sammansatt av svarta oliver, gammalt läder, chilipeppar, russin, torkad svamp, torkad frukt och rök. Mycket hög och frisk syra som nästan dolde vinets höga sötma (345 g/l). I smaken kom en annan arompalett med kaffe/espresso, choklad, bränt bröd, thé, rökighet och sura körsbär. Komplex, koncentrerad, nyanserad och lång smak.

Men sedan ville det sig inte. GPS:en jag hyrt för dyra pengar på bilfirman verkade inte ha blivit uppdaterad de senaste åren. En hel motorväg saknades och att Cordobas nya stadsplan inte fanns med gjorde att jag fick snurra runt i trekvart innan jag hittade hotellet. En helt misslyckad middag, pajad internetuppkoppling på hotellet och en natt med orolig sömn gjorde inte det hela bättre.

I gryningen lämnade jag Cordoba och körde de fem milen till Montilla för att åter äta den enkla men goda frukosten (det var det värt). På schemat stod ett tidigt möte hos producenten Lagar de Primilla som jag inte visste ett dyft om. En krokig tur upp till de högre höjderna utanför staden ledde till en vacker liten vingård med hisnande utsikt.

Det visade sig vare en liten familjeägd gård där allt fortfarande gjordes enligt gammal tradition. Vinmakaren visade upp bodegan som är en av de vackraste jag sett. Hon var mycket stolt över vinerna som var framställda på naturlig väg utan justeringar, tillsatser, filtrering eller stabilisering. Vinerna var också helt unika i sin stil och skiljde sig från sina motsvarigheter i Montilla-Moriles och i Jerez med en lätthet och elegans som var slående. Liten produktion, handgjorda viner och ingen export. Jag fick också en mycket traditionell andra frukost; vitt bröd på vilket det ringlades ofitrerad olivolja och arrope di uva (nedkokt, sirapslik druvmust), båda från gården förstås. Det hör inte till vanligheterna att få upptäcka sådana små pärlor som denna bodega.

Om man kan tänka sig raka motsatsen till ovanstående besök så inträffade det precis efteråt. Jag ska inte berätta mer om det än att jag efteråt kände mig smutsig och inte fort nog kunde köra därifrån.

Att få komma till Bodegas Robles kändes därför som en befrielse. Detta är något så ovanligt som en starkvinsproducent som gått över till ekologisk produktion. Jag fick en rundvisning och provning med vinmakaren. Hon kämpade på med den allra knaggligaste spangelska men jag tror att vi lyckades förstå varandra. Här provade jag Seleccion PX Gold 1927 som till hälften består av nämnda årgång. En av de bättre PX jag provat. Här fick jag också en av de bästa amontillados jag provat under resan. Piedra Luenga Amontillado Bio hade en stor, komplex doft av choklad, hasselnötter, fikonmarmelad, tobak, kantarell och jordgubbsmarmelad (!). Den yppiga doften kontrasterades av smaken som var bentorr, stram, koncentrerad, smakrik och mycket frisk där aromer som svamp, sötlakrits och salmiak tog över. Mycket lång, intensiv och eldig eftersmak.

Sedan blev det full karriär tillbaka på den obefintliga motorvägen till Cordoba där jag med magkänslan (inte GPS:en) tog mig fram till hotellet. Därefter målmedvetet till ett biljettkontor. Jag hade slutligen bestämt mig för att bevista en tjurfäktning! ”En plats i solen tack! Jag är svensk!”. De tokiga spanjorerna rear nämligen ut solplatserna.

För att stärka mig i mitt moraliskt tvivelaktiga val av kvällsnöje gick jag till den lilla bar med tjurfäktningsinriktning jag hittat kvällen innan. Jag visade under personalens jubel upp min nyförvärvade biljett och beställde en liten öl, ett bräddfyllt glas fino och tapas; en rejäl skiva från Spaniens förmodligen fetaste tortilla, husets hemgjorda morcilla (blodkorv) späckad med härliga fettgrevar, en krämig gazpachovariant med finhackad skinka och givetvis en rabo de toro (tjursvans) där köttet ramlade av knotan när jag andades på den.
Allt var själslyftande gott och saken blev inte sämre av att den trånga lokalen fylldes av ett livat sällskap i full flamencoutstyrsel (de där högt skurna brallorna och löjligt korta jackorna får killarna att se både förstoppade och andtrutna ut).

Mycket nöjd bad jag om påfyllning av finoglaset och notan; 12€. Jag tror jag gillar Andalusien.

Kvällen blev inte som förväntat. Inget tapas-eldorado och inget folkliv. Det kan konstateras att Montilla inte är Andalusiens hot-spot. Inte utan att jag längtar till Cordoba även om jag förväntar mig kaos à la lundakarnevalen.

Däremot har jag stiftat bekantskap med en ny snigelupplevelse. Utanför var och varannan bar satt en handskriven lapp ”Hay caracoles”, vilket översätts ”här finns sniglar” (tror jag). Jag vore väl inte matbloggare om jag inte dödsföraktande beställde in sniglar på lokalt vis med ett glas fino.

In kommer ett glas fino och ett glas sniglar i varm buljong. Och en sked. Jag stoppar servitören och försöker på spangelska fråga hur det är tänkt att jag ska äta de små liven. Han ser väldigt frågande ut men lommar iväg och hämtar tandpetare. Jag slevar upp några snäckor och petar ut innanmätet. Trots sitt stendöda tillstånd ser de spänstiga och pigga ut med de små antennerna piggt spretande uppåt. Fångade mitt i livet som avgjutningarna i Pompeji. Sniglarna är tuggiga utan att vara sega och smakar av den milt smaksatta buljongen där inga särskilda aromer kan urskiljas. Lite salt, aningen grusigt och understundom några rejäla stick av beska. Servitören är upptagen med någon såpa på teve men slänger ändå ett nyfiket öga på mig emellanåt. Jag inser att tandpetare inte är grejen. Självklart ska molluskerna sugas ut ur sin snäcka. Genast blir det lite roligare. Mer kokspad och mindre ängsligt spill. Lite som att sörpla kräftor.

Ny erfarenhet. Gott? Inte särskilt. Men 2,40€ med vinet var det värt. Ska jag beställa igen? Bara om jag hamnar i ett sällskap där jag kan spela världsvan och utbrista ”du har inte varit i Andalusien om du inte testat varma caracoles i sitt spad”.