Tjur, blod och sand på menyn

Jag brukar inte vara OT (off topic) här på bloggen, men idag är det snudd på. Jag ska rädda mig själv med en P3-övergång; Eftersom rabo de toro (tjursvans) stod på menyn igår så ligger det i den nyfiknes natur att söka matens ursprung. Jag sökte mig därför till den lokala tjurfäktningsarenan.

Då jag aldrig läst något av Hemingway (hur obildad är jag?) tänker jag inte ägna mig åt fler anspelningar på hans litterära skildringar av kampen mellan man och best än de i rubriken.

Att uppleva en tjurfäktning har i många år stått på min lista över saker att uppleva. Jag har lyckats missa flera tillfällen, någon gång för att jag fått kalla fötter. Men eftersom det sägs att man bara ångrar det man inte gjort så kände jag att det var nu eller aldrig. Är man i Cordoba under ferian och tjurfäktningsveckan så finns det inga undanflykter.

Första steget var att köpa biljett. Två rara tjejer som (faktiskt) pratade engelska guidade mig igenom djungeln av olika platser i arenan och deras för- respektive nackdelar. Tre rader upp från den ockrafärgade sandarenan kostade 80€ på skuggsidan och bara hälften där solen sken. Begreppet ”solsida” verkar ha ett helt annat värde i södra Spanien. Som dum, snål och soltörstande svensk valde jag givetvis den soldränkta platsen.

Utanför den ganska nybyggda arenan var det lite Kiviks marknad med tingeltangel, öltält och svartabörshandlare. Misstänkt många säljare av sittunderlägg. Väl på plats på min betongavsats förstod jag varför. ”Träsmak” var inte ordet jag sökte efter, men det var ju inte mitt lidande som var kvällens begivenhet.

Inne på arenan började jag genast tänka på Tjuren Ferdinand, folklivet, flickorna bakom solfjädrar och de vajande vimplarna. Visserligen fanns där damer i traditionella dräkter (två kedjerökande precis bredvid mig), men annars var publiken mer som på en hemmamatch med MFF förutom att det bolmades friskt på cigarrer. Försäljare med burköl i ishinkar hör kanske inte heller hemma på en allsvensk match.

Nu var jag faktiskt ganska uppvevad där jag satt och betraktade den konstfärdigt krattade arenan. Känslan av att sitta på Colosseum och invänta ett gladiatorspel var stark och kompletterades av hedersläktaren där ”kejsaren” (borgmästaren) skulle ta plats. Plötsligt spelar en blåsorkester upp med toner som ur ”Carmen” och in rider två ryttare följda av matadorerna och ett koppel fotografer. Jubel och ovationer! Stjärnorna var på plats. Hela följet av bandaljiärer, picadorer, vadderade hästar med förbundna ögon. Precis som i Dinsneys version. Mycket operakänsla med stora poser, starka färger, uppskuvad musik och entusiastisk införstådd publik.

Nu vidtog ett meningslöst poserande och viftande med chockrosa mantlar av ett halvdussin av matadorerna (gissningsvis de de mindre viktiga). Från ingenstans en fanfar från orkestern och in rusar en jättelik mörkbrun tjur. Fullständigt vildsint far han efter de fjantiga operettfigurerna som hoppar in bakom sina skydd. Växelvis hoppar de fram och viftar med de rosa skynkena och hetsar djuret ännu mer. Några av dem gör lite modigare ansatser med närkamp tills nästa fanfar förebådar de välmadrasserade hästarna med sina lansförsedda ryttare. Riktigt vad syftet med hästarna var förstod jag inte. Så fort tjuren närmade sig hästarna försökte man nämligen avleda dess uppmärksamhet och hålla bort den med lansarna. När det blev närkamp blev publiken riktigt upprörd. Inte OK att plåga hästar tydligen.

Nästa inslag var två män försedda med vars två av de hulling- och kräppapperförsedda spjut som skulle köras in som skinkpinnar i manken på tjuren. Här ska erkännas att jag blev imponerad av skickligheten att möta och parera ett halvt ton framrusande aggression, parera och med precision köra in spjuten i djuret. Nu var tjuren uttröttad men fullpumpad med adrenalin. Banan var förbered för MATADOREN med sitt mod, sin cape och sitt svärd!

Att komma in på arenan i en överdrivet bjärt och paljettbeströdd dräkt, obegriplig hatt och tofsförsedda balettsskor och ändå osa av maskulinitet kräver oreserverad respekt. Att sedan i närkamp möta en varelse förblindad av skräck, ilska och förvirring är också en bedrift. Ändå måste jag beskriva kampen lite som kattens beräknande lek med råttan även om kisse här faktiskt levde farligt. ”Fäktningen” utfördes som en koreografi med balettposer i dödens närhet. Elegant, provocerande och explosivt. Matadorens kaxighet visade sig sig tydligast när han direkt efter en närkamp nonchalant vänder det flämtande djuret och de vassa hornen ryggen och struttar iväg. När det är dags för klimax hämtar Matadoren ett nytt svärd och publiken tystnar andäktigt. Hela arenan håller andan. Öga mot öga står de två och mannen ropar till tjuren som till slut gör sin sista rusning varvid svärdet borras rakt ner i hjärtat. Djuret hinner göra ytterligare några förvirrade utfall innan Matadoren går fram och med bara en gest får den jättelika tjuren att falla ner på knä och slutligen stupa. Publiken står upp och jublar under det att några av de andra matadorerna rusar fram för att snabbt ge en eventuell sista nådestöt. In rusar ett fyrspann med mulor som snabbt spänns vid tjurens horn och i full galopp drar ut under åskådarnas exalterade rop. Dramats skurk är fälld, expedierad och gör sin sorti. Bilden med Ferdinand doftande på blomman släpad ut i svansen fann här sin groteska spegelbild.

Med sin motståndare avlägsnad från scenen går Matadoren fram emot hedersläktaren under det att publiken skriker och viftar med näsdukar.  Precis som när den romerske kejsaren skulle visa tumme upp eller ner slutar inte viftandet förrän borgmästaren visar upp sin vita näsduk. Dramat är avslutat och hjälten går sitt ärevarv.

Sedan börjar det om igen. Samma ritual, samma ordning men ny tjur och en annan matador. Fyra tjurar såg jag sänkas ner i sanden innan jag gick. Jag såg strålande fäktning, mindre bra matadorer och obeskrivligt, dumdristigt mod alla i samma urgamla, svårbegripliga form. Fascinerande på många sätt för en utomstående men kräver kanske, liksom opera och cricket, att man ledsagas av någon insatt.

När jag lämnade arenan var jag varken upprörd eller upplyft, snarare lite förvånad över det lätt slentrianmässigt repetitiva i hela ritualen. Jag hade väntat mig mer passion, dramatik och att bli drabbad mer på ett eller annat sätt.

Nu skulle jag kunna raljera över spanjorernas självbild och hur de buar ut sin nationalsymbol tjuren och jublar över dess död samt landets machokultur som manifesteras i en struttande påfågel med tvivelaktiga poser. Men det gör jag inte.

Tjurfäktning. Check!

Taggar:,

Kategorier: Övrigt, Resan till Montilla Moriles & Jerez, Sherry, Vin

Kontakt & prenumeration

Det finns flera sätt att hålla sig uppdaterad om bloggen, se nedan. Vill du ha kontakt med mig direkt kan du mejla till anders@gustibus.se.

One Comment på “Tjur, blod och sand på menyn”

  1. kerstin
    29 maj 2010 den 16:07 #

    No comments.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: