Uppdatering Andalusien

Här kommer en mångordig sammanfattning av av något om vad som hänt under min internettorka i Andalusien:

Gårdagen blev inte riktigt som planerad. Började bra med fantastisk frukost och trevliga besök på bodegor.

Besökte Alvear som hade ställt upp en imponerande provning och kallat in den tekniskt ansvarige för att svara på frågor. Mycket, mycket intressant. Bland annat fick jag pröva en häpnadsväckande amontillado som kom från ett fat de mystiskt benämnde ”butt zero”. Det var ett vin som vid någon tidpunkt dragits från den äldsta soleran och sedan lagrats separat. Färgen var mörk bärnsten och doften stor och intensiv med animaliska, sekundära aromer av hästtagel, hårt rostade nötter, rök, tobak och aska. Smaken kom som en örfil! Huvudet bokstavligen kastades bakåt och ögonen spärrades upp av den otroligt intensiva upplevelse! Fantastiskt rik och koncentrerad smakrikedom, en magnifik syra och en naturligt koncentrerad alkohol på 22% (minmum). Det var svårt att särskilja enskilda element ur upplevelsen men ”salmiak” och ”höstlöv” har jag med skakig handstil skrivit ned. Distinkt sälta som satte sig på läpparna och en enormt lång eftersmak. En stor smakupplevelse men kanske inte ett bra vin, för mycket för att vara njutbart helt enkelt.

Turen gick vidare till Toro Albala som är lika mycket ett skruvat vin- och kuriosamuseum inhyst i ett gammal elverk som en alldeles briljant vinproducent. Här fick jag direkt från originalfatet prova ett vin från förrförra seklet. Den söta pedro ximenez som hivades upp och hälldes i glaset hade legat på detta fat sedan 1897. Färgen var briljant och mörk som coca-cola men uppförde sig nästan som olja i glaset. Stor, typisk doft av russin, katrinplommon och torkade fikon parad med tobak och ett tydligt animaliskt inslag. Smaken var förvånansvärt elegant med en mycket väl integrerad sötma, mycket frisk syra och aromer av mörk choklad och körsbär. Eftersmaken var mycket lång, komplex och upplevdes faktiskt som ganska ung! Jag trodde väl knappast att jag skulle få prova något äldre än vinerna från 1905. I sammanhanget kändes vinet Ginés Liebana PX av årgång 1910 som ”bara hundra år”. Dock ska sägas att här hade vi ett vin som var betydligt mer intressant och komplext än det som var 13 år äldre. Doften var sammansatt av svarta oliver, gammalt läder, chilipeppar, russin, torkad svamp, torkad frukt och rök. Mycket hög och frisk syra som nästan dolde vinets höga sötma (345 g/l). I smaken kom en annan arompalett med kaffe/espresso, choklad, bränt bröd, thé, rökighet och sura körsbär. Komplex, koncentrerad, nyanserad och lång smak.

Men sedan ville det sig inte. GPS:en jag hyrt för dyra pengar på bilfirman verkade inte ha blivit uppdaterad de senaste åren. En hel motorväg saknades och att Cordobas nya stadsplan inte fanns med gjorde att jag fick snurra runt i trekvart innan jag hittade hotellet. En helt misslyckad middag, pajad internetuppkoppling på hotellet och en natt med orolig sömn gjorde inte det hela bättre.

I gryningen lämnade jag Cordoba och körde de fem milen till Montilla för att åter äta den enkla men goda frukosten (det var det värt). På schemat stod ett tidigt möte hos producenten Lagar de Primilla som jag inte visste ett dyft om. En krokig tur upp till de högre höjderna utanför staden ledde till en vacker liten vingård med hisnande utsikt.

Det visade sig vare en liten familjeägd gård där allt fortfarande gjordes enligt gammal tradition. Vinmakaren visade upp bodegan som är en av de vackraste jag sett. Hon var mycket stolt över vinerna som var framställda på naturlig väg utan justeringar, tillsatser, filtrering eller stabilisering. Vinerna var också helt unika i sin stil och skiljde sig från sina motsvarigheter i Montilla-Moriles och i Jerez med en lätthet och elegans som var slående. Liten produktion, handgjorda viner och ingen export. Jag fick också en mycket traditionell andra frukost; vitt bröd på vilket det ringlades ofitrerad olivolja och arrope di uva (nedkokt, sirapslik druvmust), båda från gården förstås. Det hör inte till vanligheterna att få upptäcka sådana små pärlor som denna bodega.

Om man kan tänka sig raka motsatsen till ovanstående besök så inträffade det precis efteråt. Jag ska inte berätta mer om det än att jag efteråt kände mig smutsig och inte fort nog kunde köra därifrån.

Att få komma till Bodegas Robles kändes därför som en befrielse. Detta är något så ovanligt som en starkvinsproducent som gått över till ekologisk produktion. Jag fick en rundvisning och provning med vinmakaren. Hon kämpade på med den allra knaggligaste spangelska men jag tror att vi lyckades förstå varandra. Här provade jag Seleccion PX Gold 1927 som till hälften består av nämnda årgång. En av de bättre PX jag provat. Här fick jag också en av de bästa amontillados jag provat under resan. Piedra Luenga Amontillado Bio hade en stor, komplex doft av choklad, hasselnötter, fikonmarmelad, tobak, kantarell och jordgubbsmarmelad (!). Den yppiga doften kontrasterades av smaken som var bentorr, stram, koncentrerad, smakrik och mycket frisk där aromer som svamp, sötlakrits och salmiak tog över. Mycket lång, intensiv och eldig eftersmak.

Sedan blev det full karriär tillbaka på den obefintliga motorvägen till Cordoba där jag med magkänslan (inte GPS:en) tog mig fram till hotellet. Därefter målmedvetet till ett biljettkontor. Jag hade slutligen bestämt mig för att bevista en tjurfäktning! ”En plats i solen tack! Jag är svensk!”. De tokiga spanjorerna rear nämligen ut solplatserna.

För att stärka mig i mitt moraliskt tvivelaktiga val av kvällsnöje gick jag till den lilla bar med tjurfäktningsinriktning jag hittat kvällen innan. Jag visade under personalens jubel upp min nyförvärvade biljett och beställde en liten öl, ett bräddfyllt glas fino och tapas; en rejäl skiva från Spaniens förmodligen fetaste tortilla, husets hemgjorda morcilla (blodkorv) späckad med härliga fettgrevar, en krämig gazpachovariant med finhackad skinka och givetvis en rabo de toro (tjursvans) där köttet ramlade av knotan när jag andades på den.
Allt var själslyftande gott och saken blev inte sämre av att den trånga lokalen fylldes av ett livat sällskap i full flamencoutstyrsel (de där högt skurna brallorna och löjligt korta jackorna får killarna att se både förstoppade och andtrutna ut).

Mycket nöjd bad jag om påfyllning av finoglaset och notan; 12€. Jag tror jag gillar Andalusien.