Vad är ett bistrovin? Frågar du mig så är det ett enkelt, mjukt och rättframt vin som man gärna dricker i stora klunkar men som har ryggrad nog att stå emot massor av olika sorters mat. Det är helt enkelt den ärliga typ av vin som serveras ur karaff på var och varannan fransk bistro. Beroende på var man befinner sig geografiskt så varierar vinets ursprung efter vad som produceras lokalt. Eller så borde det vara.

Själv älskar jag den typen av vin. De ger nöjsam njutning, spelar andrafiolen till bordets upplevelser och slinker lätt  ner som socialt smörjmedel. No more. No less.

Plockade upp två sådana viner på det lokala Systembolaget i Simrishamn härom dagen. 2012 Antonin Rodet Coteaux Bourguignons har ett ursprung som jag tidigare inte provat. ”Coteaux Bourguignons” är en beteckning som sedan 2011 ersatt den märkliga benämning ”Bourgogne Grand Ordinaire”. Vi pratar om enkla vita, röda eller rosa viner som kan framställas av samtliga tillåtna druvorter och kan komma från samtliga vingårdar i regionen. Just detta vin består huvudsakligen av druvan gamay och levererar just inte mer än förväntat. Det är ett lätt, något syrligt och kort vin som inte vet om det ska stå på sitt grönstjälkiga eller rödbäriga ben. Men serverat svalt till lite charkuterier eller till vardags till en coq au vin fungerar den alldeles utmärkt.

Det andra vinet köpte jag enbart på grund av etiketten (jo, jag gör så ibland). Precis så ska ett klassiskt franskt vin på bistro se ut i den ultimata världen av rödrutiga dukar, arroganta kypare, ljuvlig mat, ljusblå gauloiserök och känslosamma chansoner.  2012 Les Dauphins Côtes du Rhône Reserve lever tack och lov upp till utanverket och smakar också som det ska med generös bärig doft, typisk sydfransk kryddighet. Riktigt saftig, charmig och med en rustik karaktär, som gjort för enkla, smakrika rätter och långa kvällar vid matbordet.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nu finns Frankrike i Malmö. Mina värsta frankofila abstinenskriser kan nu mildras genom en promenad till det strama, funkis-klassiska och vackra Davidhallstorg. Där ligger nämligen nyöppnade bistron La Bonne Vie.

Här är allting nästan löjligt franskt; från de flätade möblerna på den lilla uteserveringen, det vaxade pappret ovanpå de rödrutiga dukarna, Kronenbourg 1664 på fat, de billiga laguiole-knivarna, Piaf i högtalarna till väggmålningarna som är en blinkning till de serieälskande fransmännen. Vinlistan saknar på franskt vis viktig information men hade ett litet men fint urval av viner och den uppskurna baguetten kom prompt fram på bordet (men varför vispa in dijonsenap i smöret?).

Vi provade oxsvansrilletten, ostron och ankleverterrine med brioche och sauternesgelé. Galet gott! Till varmrätt blev det förstås choucroute med ankkorv och sidfläsk samtklassikern entrecôte med haricots verts, pommes frites och bearnaise. Allt helt perfekt förutom att den fettstyva och dragonstina bearnaisen saknade den där syran som skulle lyft den. Avslutningvis rak och ärlig creme brulèe, marc de bourgogne och kaffe som avvek från den franska standarden genom att vara fullt njutbart.

På väg ut stannade vi till i baren för en liten Kronenbourg som eftersläckare. Någon i sällskapet (du vet vem du är) utmanade ödet och beställde en absinth och fick hela showen med brinnande sockerbit och allt.

Trevlig, vänlig service (lite ofranskt förvisso), tonsäker miljö, vällagad mat, bra priser och skön stämning. Vive la France!

Du vet väl att Öhmans Mat & Vin finns på Facebook också? Gå in och ”gilla” så får du blogguppdateringar och annat direkt i ditt facebookflöde. Bra va?

Detta bildspel kräver JavaScript.

Inför dagens köpenhamnsbesök efterlyste jag tips på ett bra lunchställe. Från välunderrättat och trovärdigt håll kom rekommendationen att besöka en fransk bistro med det lite underliga namnet  L’education Nationale.

Sagt och gjort. Vi styrde stegen mot de lite mer bohemiska kvarteren bara ett par stenkast vid sidan om Strøget och hittade en liten äktfransk pärla. Här fanns alla de klassiska rätterna på menyn, kul viner på glas från lite udda appellationer, kvalitetspastis i baren, rutiga dukar och alla andra dekorelementen på plats. Kyparen var så där lagom korrekt och nonchalant charmig som man förväntar sig. Solen sken, luften var ljum så vi satte oss vid de vingliga bodren på den mycket smala trottoaren och njöt av de färgstarka personligheterna som passerade förbi. Vi beställde in entrecôte och pommes frites (såklart) och två glas rött. En personlig 2009 Morgon Côte de Py samt en lite udda Chinon. Vinerna slank snabbt ner så det fick bli en Corbières som var veckans vin för 55 kronor glaset. Riktigt bra med skön bärig fruktighet och tillräckligt med struktur för att möta köttbiten.

Entrecôten med kryddsmör var fantastiskt saftig och mör så att den vassa laguiolekniven (ingen laguiole, ingen riktig bistro!) nästan föll igenom köttbiten. Fina pommes frites som dock var märkligt ojämna i friteringen men mycket goda. Efter att jag frågat efter och fått dijonsenap så var jag hemma i Frankrike. Det enda som bryskt fick mig att inse att jag inte var där var att den avslutande espresson var helt perfekt. Det händer sällan eller aldrig i Frankrike. En fulländad lunch!

Nästa gång du är i Köpenhamn så lämna stressiga och överkommersialiserade Strøget och upplev en bit Frankrike. Själv ska jag tillbaka och besöka ställets vinbar.

Jag har skrivit om brutalbistron Bastard tidigare men det är definitivt dags igen. Sen första besöket har denna uppskrivna nos-till-svans-krog uppenbarligen gått från klarhet till klarhet.

I trevligt sällskap med en gästande Master of Wine begicks igår ett nytt besök. Jag har varit där några gånger emellan men då bara för en liten smakbit och något att dricka. Nu blev det hela showen.

Bastardplankan med ett överflöd av charkuterier är en dröm och kan nästan passera som en lättare måltid i sig själv. Skinkor, korvar, patéer och rilette som alla var och en presenterade rena, rika smaker och undersköna texturer. Valet av varmrätt var givet när det fanns cassoulet, en rätt man knappast stöter på ens i södra Frankrike. Den heta grytan var fylld med konfiterat anklår, korv, vita bönor, sidfläsk och härliga fettgrevar. Absolut perfekta smaker och konsistenser och ett krispigt ankskinn som skulle kunnat serveras som en egen liten rätt. Rustikt, ärligt, bästa råvaror och kompetent och inspirerad matlagning.

Svagheten på ett ställe av denna typ skulle kunna vara desserterna men killarna i köket hade verkligen balanserat smakerna till fulländning även här. Duktige Gustaf väljer dessutom ut drycker med stor personlighet även om en del för mig kanske är mer intressanta än bra. Men mycket karaktär får man. Miljön och atmosfären är just så där stimmig, familjär och chosefri som en bistro ska vara.

Man blir glad, upprymd, smaklycklig och ordentligt mätt efter ett besök hos ”oäktingen”. Frågan är alltså inte om du ska boka in ett besök utan snarare när.