Håller fortfarande på att hämta mig från en den bästa champagneprovning jag varit på. Faktiskt en av de bättre producentprovningarna alla kategorier.

Terence Kenny är exportchef för champagnehuset Pannier* som kanske inte är ett av de mer namnkunniga. Terence har varit i champagnebranschen i över tjugo år men är född och uppvuxen i Bronx, New York. Det sistnämnda märks i hans bullriga, högljudda och totalt respektlösa framträdande. Hela provningen var en briljant mix av skrevsparkar, detaljinformation och stand-up. Mannen är en veritabel citatmaskin. Jag hann tyvärr inte med alla guldkorn men har försökt mig på att återge en handfull här:

Om varför man inte reducerar skörden i Champagne och gör mer koncentrerade viner: Champagne is see-through, not black velvet.
Om champagnenördar: Theese are guys that spends the night analyzing oaky champagnes…while their girlfriend disappears with the guy in the Ferrari.
Om att visuellt analysera bubblorna: A total waste of time. The bubbles says more about the individual glass then the wine.
Om skillnaden mellan en vanlig brut och en blanc de blanc: If you would like to kill someone this would be a hammer while this would be more like a knife…but why do we talk about killing. We are tasting champagne.
Om vinnördar som frågar om dosage (tillsatt socker) innan man provat: Duuuuuuuuuude! Why do you wanna know!? Taste the mans champagne damn it! Then you can ask.
Om en jätteintressant fråga han fick på provningen: Did that answer your question? I don’t remember what it was but I could talk about it for 10 more minutes.
Om att Pannier är en av de största vingårdsägarna: We can’t make champagne from it all. We use the very best grapes only. What about the rest? We sell it to the big houses that makes more expensive champagne from it.

Vinerna vi provade höll en fantastiskt fin och jämn linje med en liten rökighet som gemensam nämnare. Sju champagner från en ”enkel” brut via en ”porrig” champagne till en av världens ”top 10”

• Pannier Brut Tradition Ljust gul färg. Medelstor, frisk, jästig, brödig, fin citruston. Torr, frisk, mycket fruktig med viss mineralton, bra fyllighet och fin citruston. Ren eftersmak med bra längd. En riktigt bra standardschampagne. Sorglös, lättdrucken och välgjord. Svårslaget pris på 209 kronor. (25% chardonnay, 40% pinot meunier, 35% pinot noir. 10% reservviner. 10 gr dosage. Minimum 36 månaders lagring sur latte).

• Pannier Brut Vintage 2004 Ljus citrusgul färg. Medelstor, lätt rökig doft med mycket mineral och karaktär av grapefrukt. Mycket, mycket frisk syra och kruttorr. Tillbakahålen frukt, återigen mycket mineral och lite rök. Omogen citron. Bra längd. Elegant och stram. (60% chardonnay, 40% pinot)

• Pannier Blanc de Blanc 2002 Ljust gyllengul. Stor doft av nybakat bröd, lime, citrus, mineral och liten ton av exotisk frukt samt rökighet. Mycket frisk, stram, torr, mycket mineral, citruspulver, bra frukt, lång elegant eftersmak. (Dominerande premier och grand cru. 6 gr dosage. minimum 60 månaders lagring sur latte)

• Egérie de Pannier 2000 Medelhög intensitet, gyllengul. Lätt parfymerad, rökig, apelsinblomma och hasselnötter. Torr, ycket fyllig, komplex, fint strukturerad syra, mycket fruktig, jästig, nötig, mogen citrus, lång, smakrik med viss mineralitet och en liten fatkaraktär. Välstrukturerat. Detta vin utsågs nylige av tidningen ”Fine Champagne” till femte bästa champagne bland 1000 blindprovade viner. Listan är omdiskuterad och Terence tog inte ens upp den. Jag  håller med. Egérie är inte så bra. Men för i runda slängar 650 kronor är den ett kap.

• Egérie de Pannier 1988 Djupt gul och briljant. Mycket stor, utvecklad och komplex doft av lakrits, svamp, drag av tryffel och mörk choklad. Mycket fyllig, torr och fruktig, avrundad men läskande syra, inslag av citrus, ananas, apelsin och svamp. Mycket lång  och rik eftersmak med antydan till fatkaraktär. Imponerande vin med tjugo år på nacken. Resulterade i många lustfyllda stönanden på provningen.

• Pannier Brut Rosé Blekt laxrosa.  Medelstor doft av smultron, hallon, citrus och lime. Medelfyllig, torr, mycket frisk med viss tanninstruktur, röda bär och syltade jordgubbar. Lång, bra struktur. Snygg ro, matorienterad rosé. (30% chardonnay, 50% pinot noir, 20% pinot meunier. 25% reservviner. 15% rött vin. 40 månaders lagring sur latte)

• Rosé Velours Vacker laxrosa färg. Medelstor doft av söta, röda bär, jordgubb, lime och en liten, liten rökighet. Mycket fruktig, medelfyllig, fin syra som balanseras av en lätt sötma, generösa toner av röda bär och hallon. Den fina syran kommer tillbaka i eftersmaken. Lång, silkig, ganska elegant och löjligt lättdrucken. Var på väg att skriva ”sexigt” men ”porrigt” passar bättre. Här snackar vi rund, roterande säng, sidenlakan, speglar i taket och Barry White i högtalarna. Jo, du ser rätt på bilden. Det är en sammetsetikett. Ingen champagne för konnässören, men perfekt för dem som vill komma i stämning. *nudge-nudge-wink-wink-know-what-i-mean* (Tillverkad enligt saignée-metoden. 25% chardonnay, 50% pinot noir, 5% pinot meunier. Uteslutande årgång 2003. 50 månaders lagring sur latte. Dosage 20 g).

*De som känner mig vet att jag arbetat med Pannier för många år sedan. Jag har inga kopplingar till dem eller importören idag mer än att jag gillar champagnerna.

Nyligen förklarade jag min kärlek till surkålen och dess tillbehör. Tyvärr delas inte min förtjusning av alla. Kära hustrun äter förvisso surkål men utan det sedvanliga tillropet ”det här kan vi äta fler gånger”. Gissningsvis är det den distinkta syran och den lite trassliga konsistensen som stör henne och andra som inte heller går i spinn över en choucroute. Därför hittade jag på en snällvariant på surkålen som fick tummen upp idag.

Koka 6 normalstora, mjöliga potatisar. Gör ett potatismos med mycket smör och rejält med nymald svartpeppar.  Riv en stor morot och en stor gul lök grovt och blanda ner i moset. Riv även 2 vitlöksklyftor fint och låt dem följa med.  Värm en burk surkål med lite fett (ister, ankfett eller smör) och blanda sedan ner potatismoset och värm försiktigt.

Surkålsmoset blir krämigt och syran balanseras fint av sötman i potatismoset, smöret och den lilla brytningen av löken. Snudd på att jag tycker denna variant är godare än den mer ortodoxa. Servera med ditt favoritfläsk och/eller smakrika och köttiga korvar. Dijonsenap är ett måste.

Traditionellt rekommenderas torr riesling till surkål. Vi drack en mycket stram, mineralrik och ung champagne till. Den smakade mycket bra till. Blev mer avrundad och fruktigare i karaktären i mötet med syran från kålen.  Börjar tro att champagne överlag är den ultimata drycken till husmanskost.

Idag blev det en riktig snabbmiddag (tidsåtgång; koktiden på pastapaketet) inspirerad av Lisas busenkla tonfisksås. Dessutom ett ypperligt tillfälle att använda en av burkarna med ”bonito del norte”. Nu saknade jag de flesta ingredienserna förutom tonfisk och muttitomater men det fick inte vara ett hinder.

Vräk ner pastan i kokande vatten. Fräste på medelhög värme 2 hackade lökar och 2 vitlöksklyftor i olivolja. När löken mjuknat häller du på burken med de små körbärstomaterna. Låt puttra, salta och peppra, pudra över lite paprikapulver samt blanda ner en bit hackad fetaost. Precis innan servering blandar du ned den finaste tonfisk på burk du kan hitta. Smakade fantastiskt för att vara ihopsvängt på en kvart. Säkert är Lisas variant mycket bättre.

Av en lycklig tillfällighet hade vi tre (3) flaskor champagne som var öppnade. Upplagt för en avspänd onsdagskvällsprovning i hemmamiljö till vardagsmat.

Först ut var Colin Blanche de Castille Premier Cru Brut (pdf) som hade en mycket fin fruktighet med en vagt drag av tuttifrutti. Smaken medelfyllig, frisk och välbalanserad med en väldigt fin, lite kritig, mineralton. Därefter provades Colin Brut Rosé Premier Cru (pdf) vars karaktär i mycket liknade den föregående men med något större fyllighet och med aromer av körsbär och hallon. Sist provades 2002 Chartogne-Taillet som absolut var det bästa vinet med lite svampton, tydlig mineral och en mycket elegant karaktär med fin syra. Intressant producent som bland annat gör en 100% pinot meunier från oympade stockar (vieilles vignes Francaises) samt börjat jäsa och lagra sina viner på samma typ av fat som Krug och Bollinger.

Bästa vinet till maten var den rosa champagnen som inte bara matchade i färgnyans utan också var en riktig fullträff mot den distinkta, rena tomatsmaken i såsen.

Som jag berättat i den föregående posten så dracks det champagne till sjötunga walewska för att fira bröllopsdagen. Ur vinskåpet plockades den allra sista buteljen 1989 Divine från firman Leclec-Briant. När jag arbetade med vinauktioner i Köpenhamn för cirka åtta år sedan köpte jag 18 flaskor som i jämn takt avnjutits. Årgång 2002 finns att köpa på Systembolaget för 459 kronor. Jag köpte mina för cirka 180 kr flaskan. Den allra sista flaskan har sparats till ett särskilt tillfälle. Det tillfället inföll igår.

Divine är en årgångschampagne av 50/50 chardonnay och pinot noir. Vinet får minst fem års lagring i flaskan på sin jästfällning för större komplexitet.

Doften var stor med toner av gula, mogna frukter och tydliga mognadstoder som svamp, rostade hasselnötter, mörk choklad, toast och smör. Smaken var torr, lite avrundad syra, mycket fruktig och fyllig med mycket små, fina och mjuka bubblor. Mer av citrus och mogen frukt i smaken och inte så mycket av mognadstonerna. Lång, rik och elegant eftersmak. Fungerade ganska oväntat helt fantastiskt bra till walewskan. Tack vare den avrundade syran, stora frukten och fylligheten så klarade vinet av den rika umamidominansen i maten.

Perfekt mogen champagne som inte hade vunnit på ytterligare lagring. Lockande att köpa ett par flaskor av 02:an och lägga undan några år. Grundregeln för mig är att årgångschampagne inte ska drickas förrän den börjar närma sig tio år. Tyvärr är ju champagne så fruktansvärt svårt att spara.

Igår hade jag stränga order om att inte planera någon middag. Detta var mycket ovanligt och lite ångestskapande. I vårt hushåll är det bara jag som planerar och lagar mat. Kära hustrun äter gärna men har i övrigt inget intresse av matlagning. Enklare typer av tillagning för sin rena överlevnad fixar hon förstås samt kåldolmar ungefär en gång om året. Men nu hade hon något i kikaren och anledningen var förstås att vi firade 23-årig bröllopsdag igår.

När inga okända matvaror dykt upp i kylen under förmiddagen och inga förberedelser i övrigt var igång insåg jag att maten förmodligen skulle levereras. Mycket riktigt. Fat, skålar och formar bars över från Pims Krog vid sexsnåret och jag fick stränga order om att sitta still i soffan och smutta på ett glas vin. Jo just det. Champagnen fick jag den stora äran att fixa fram.

Förrätten utgjordes av vars två svenska signalkräftor, distinkt salta och mjälla i köttet. Mycket goda och en utmärkt aptitretare inför huvudnumret: sjötunga walewska! Oj! Nu snackar vi extravaganser. Var sin filé av sjötunga, hummerklo och halv hummerstjärt, svart hyvlad tryffel, ciselerad champinjon och hummersås. Allt omgivet av frasig duchesspotatis. En riktig klassiker, mäktig och smakrik. Pim hade verkligen lyckats med anrättningen som var gjord enligt alla konstens regler. Champagnen var absolut perfekt till.

Förklaringen till denna lyx och överflöd? Jo den kan man söka i vår fattiga ungdom. När vi gifte oss 1986 var vi totalt barskrapade och levde ur hand i mun. Tomflaskor, hemkokt vegetarisk ärtsoppa och rabattkuponger var räddningen i vårt hushåll. Vi gifte oss under enkla förhållanden; borgerligt, enklaste ringarna, brudbukett från Möllevångstorget, kostym från Kapp-Ahls sista sommarrea-utrensning och så vidare. Men vi ville fira storslaget tillsammans med våra vittnen. Vi tog en taxi från rådhuset till färjeläget i Limhamn (ni förstår, barn, att detta var på den tiden man åkte båt till Danmark och svenska kronan var hårdvaluta). Vi hade nämligen förbeställt brölloppsmiddag på M/S Ofelia*.

Restaurangen var i princip tom förutom på personalen som stod i givakt i sina vita uniformsjackor när vi kom. Servicen och uppmärksamheten vi fick av denna ärrade servis var faktiskt rörande. Vi hade besällt en 3-rätters middag med vin. Tre rätter! Kan ni tänka er! Först vill jag minnas att vi fick någon slags räkcocktail. Men hudnumret var sjötunga walewska. Vilket överdåd! Serverad från fat och alldeles fantastiskt god. Jag tror förstås att sjötungan var ersatt av spätta och någon hummer kan jag inte minnas.  Till det en muscat från Alsace. Vi måste ha varit euforiska och utan hämningar för enligt notan beställde vi ytterligare en flaska för den svindlande summan av 60 kronor! Glasskaka, kaffe och varsin konjak till avslutning. Notan för fyra personer sved. 776 kronor!

Hemma igen delade vi en flaska champagne med våra vittnen. Det var faktiskt den första champagnen jag någonsin drack. En gåva från en vän som köpt flaskan på en resa i Champagne tillsammans med sina föräldrar.

Ärligt talat tror jag att vinet och maten smakade oss bättre den där dagen för 23 år sedan. Hur gott det än var igår så har vi blivit bortskämda och lite av naiviteten har av naturliga skäl gått förlorad. Men inte kärleken.

*Edit: Gamla strävsamma Ofelia går fortfarande i trafik i Estland.