Är inte någon stor glöggkonsument. Ärligt talat kan jag helt klara mig utan det glödgade kryddvinet under jul. Men nu hade vi ett litet julmingel och det kändes som om tillfället krävde lite glögg.

Jag tog och värmde lite Spritverkets Ekologiska Starkvinsglögg på 1-liters tetra. Den glöggen tilltalar mig faktiskt eftersom det är en bra vinbas och ordentlig stöt i kryddningen som domineras av kryddnejlika. Eftersom jag av någon outgrundlig anledning har ohemula mängder Cointreau så skvätte jag i lite av apelsinlikören mot slutet. Du kan använda annan triple sec-likör, exempelvis Grand Marnier.

Det blev en lyxig julkänsla med kombinationen av den rika nejlikekryddigheten och aromatisk apelsin med inslag av romerska bågar. Riktigt härligt och en av gästerna dubbade skapelsen helt riktigt till ”överklassglögg”.

Det var längesedan jag köpte glögg senast. Det är för sött och för ointressant och någon gång i ett glöggdimmigt 80-tal kanske jag drag en mugg för mycket. Jag tar mig dock för att blanda själv ibland om jag inte bara värmer lite Varm & Kall.

När vi på skolan testade drycker till svartsoppa så hade jag tagit med en lite torrare glögg på vinst och förlust. Den visade sig funka bra och var dessutom riktigt trevlig. Biskopens Torra Blandning från Tegnér & Son är kanske lite mer åt glühwein-hållet med ett sockerinnehåll på nästan hälften av vad storsäljaren Blossa väger in på. Dessutom har den en frisk syra, liten stramhet och en lätthet som gör att sötman nästan går obemärkt förbi. Frisk, aromatiskt kryddig doft dominerad av kardemumma. Smakar som om jag hade fått smaksätta den själv! Ekologisk dessutom!

Passar väl bra med en lite mindre söt julsång också?

https://youtu.be/i-zdMkOZTKs

I stora delar av Sverige är frågeställningen i rubriken en icke-fråga. I Skåne däremot är den ett hett diskuterat ämne varje höst när det närmar sig gåsagille.

Den mörkbruna blodbaserade soppan med sin sötma, fyllighet och rika pepparkakearomatik är en seglivad tradition även om fler och fler väljer andra fegisalternativ. Soppans speciella karaktär och att den kan variera mycket i smak och konsistens gör att dryckesvalet kan vara lite knepigt. Frågan kom upp på sommelierutbildningen och vi bestämde att båda klasserna skulle få prova lite olika alternativ.

Till den lite lättare soppan från Vellinge Gästis (ska det vara klassiskt så ska det) ställdes det fram bentorr, lätt sherry (manzanilla), torr madeira (sercial som trots beteckningen torr innehåller 50 g socker som balanseras av hög syra), porter med liten sötma, kalifornisk cider (ganska torr men med kryddighet och mycket tropisk frukt), halvtorr sherry i oxiderad stil samt en torrare typ av glögg.

Både den torra sherryn och cidern upplevdes som för torra och lätta mot den rika och lite söta soppan, någon tyckte dock att de fungerade som fina kontraster. I portern framhävdes beskan på ett inte smickrande sätt, men en mildare och sötare variant kanske skulle fungera. Den lite mindre söta glöggen med sin kryddighet dominerad av kanel och kardemumma var en riktig överraskning och gick hem hos många av eleverna. Flest poäng kammade dock de trygga, traditionella valen madeira och söt sherry. Säkra val som funkade tack vare si fylligare struktur, sötma och smakrikedom. Madeiran kanske vann med en noslängd tack vare sin uppfriskande syra.

Varje år gör vi på Gustibus en glögg på överblivna slattar från sommelierutbildningen. Vi smaksätter dem, butlejerar och ger bort dem som julklappar till vänner och samarbetspartners som gjort året lättare, gladare och bättre.

Det är nu fjärde årets sats som är på gång. År 2009 (recension av Lars Torstenson) hade glöggen en tydlig smak av mörkrostat kaffe vilket kopierades av Blossa till deras årgångsglögg i år. Därför räknar vi med att Blossa 2012 kommer att smaka skumtomte då detta var smaksättningen förra året (recension). Vi vet därför redan nu vad Blossa 2013 får smak av. Det är en revolutionerande men samtidigt mycket trendig smak som kommer att blandas med de mer traditionella glöggkryddorna som nu ligger och macererar i vodka.

Vilken den hemliga smaken är? Det får ni reda på när den är avsmakad, buteljerad och levererad.

Jag har tidigare tipsat om eminente vinmakaren Lars Torstensons välskrivna blogg. Återger här hans bloggpost från den 6/1 där han oefterhärmeligt recenserar julklapssglöggen vi kokade ihop i december.

Alla ni som inte förärats en butelj får hålla tillgodo med Lasses målande beskrivning.

”Vill man bli något i vinvärlden gäller det att tala sist (såvida man inte sett etiketten), att ljuga och att berätta om viner som ingen annan kommer att kunna prova. Gustibus Finglögg 2.0 görs i blott 50 exemplar om 50 cl och jag har fått nummer 35.

Om man tänker sig att varje flaska provas av tre personer kommer som mest 150 personer att prova den här produkten. Om man som jag dricker allt själv blir det färre än 150 personer. Det tycker jag räcker för att kvala in som en unik skrytprodukt. (Om övriga utvalda också inser att vår unicitet ökar om de inte låter andra smaka, kan det hända att blott 50 personer i hela världen får prova den här glöggen)

Hur den var? Tja, herrarna på Gustibus gör som Peter Thustrup och samlar under året ihop slattarna av riktigt bra viner, som de sedan förbättrar med diverse kryddor och sprit. Klart det blir bra. Och framförallt unikt.

Eftersom jag sett etiketten på den här unika glöggen och redan ljugit om att jag drack den själv, kan jag avslöja att det blir lite mer sanning om jag säger att jag lät ytterligare en person prova dryckjomen. Han är dock fransman, varför det inte riktigt räknas. Dessutom fick han skriva på ett NDA så han kommer aldrig att kunna berätta om upplevelsen.

Hursomhelst så tyckte fransosen att det doftade ”pain d´épice”, en fransk slags kryddkaka som doftar och smakar pomerans m m, så han var inte helt fel på det. Jag hittade tydlig pomerans både i vätskan och på etiketten. Dessutom kom såväl kanel som kaffe fram när man provade glöggen varm (och tittade närmare på etiketten). Sötman var lite hög när drycken serverades kall i vinglas, men satt som pricken över i när värmen kom till. Saffran inköpt på marknaden i Jerez (kändes tydligt att den var), grön kardemumma m m skänkte den komplexitet som den här produkten behövde för att för alltid ta plats i Glöggens Hall of Fame.

Bäst av allt: när glöggen svalnade och provades i s k fisljummet tillstånd, stod även tanninerna ut och det indikerar om inte annat att man här använt mycket bättre vin än i de glöggar som vanliga människor dricker.”

Årets julklappsglögg är nu klar. Ganska stark, inte så söt och med en lite diskret kryddning. Inte dum alls. Femtio flaskor är fyllda och lackade. Nu ska bara etiketterna klistras på och sedan är det leverans som gäller.

Buteljlack verkar för övrigt vara en bristvara. Har hittat en butik som säljer dem i block stora som halva tegelstenar. Lagret är troligtvis sedan femtiotalet.

Tror jag är aningens lackångeförgiftad efter att ha stått över konservburken som puttrat på värmeplattan. Om jag börjar hallucinera så beror det i alla fall inte på glöggen.

En väldig massa slattar av vin, starkvin och sprit från diverse provningar har samlats ihop under året och nu slagits samman i dunkar. Där gonar de sig medan kryddorna macererar i vodka. Nytt i årets kryddblandning är saffran och espressobönor.

När allt är blandat, sötat och kryddat blir det jufest och buteljerade julgåvor. Förra årets sats blev väldigt uppskattad och smakade helt fantastiskt när den avsmakades igen för knappt en vecka sedan.

Julpyssel i min smak.