Under en biltur lyssnade jag och Kära Hustrun på Meny i P1 när det talades om kimchi och andra syrade produkter. Rent otroligt hur nyttigt det verkade. Man skulle inte bara leva längre utan också bli snygg, smart och utveckla superkrafter. Jag fick där och då lova att varje dag servera surkål.

Efter några dagar med surkålscoleslaw fick jag uppgradera ett gammalt recept för Crock Pot men det funkar såklart att göra i en gryta med lock i ugnen på 150°.  Härligt mild med mycket äpplen. Isterbanden kan förstås bytas ut mot annan korv. Försök få tag på Icas ekologiska surkål i plastförpackning. Mild, fin och finstrimlad.

Till 4-5 personer (Crock Pot på 5,7 liter krävs): Häll en stor burk surkål i ett durkslag, skölj och låt rinna av. Skär en gul lök grovt och skala 4 potatisar och skär i tjocka skivor. Skala 2 vitlöksklyftor och skiva dem. Klyfta och kärna ur 2-3 små svenska äpplen. Skär 500 g rimmat fläsk i stora bitar, dela 4 isterband rakt av. Blanda allt tillsammans med 2,5 dl äppelmust, 2 msk äppelcidervinäger, 1,5 hönsbuljongtärning, 2,5 dl vatten, 15 kryddpepparkorn, 2 lagerblad, 0,5 tsk kummin och 10 torkade enbär (kan uteslutas) och rikligt med nymald svartpeppar. Ställ Crock Potten på högsta effekt och 4,5 timme. Servera med senap.

Det här blev en riktigt lyckad variant på vardagsklassikern korv stroganoff där falukorven bytts ut mod det lite smakstunsigare isterbandet.

Dra skinnet av 600 g (två förpackningar) isterband, klyfta 400 g champinjoner och grovhacka en stor gul lök. Stek svampen i en stor, torr stekpanna tills de tappat det mesta av vätskan och börjat bli gyllenbruna. Klicka i rejält med smör och släng i korven och löken och bryn allt tills det börjar ta färg. Blanda ner 3 msk tomatpuré, 4 tsk senapspulver utrört i lite vatten, 1 tsk timjan, rejäla stänk med tabasco eller annan chilisås och gärna en skvätt whisky och låt fräsa några minuter. Slå på 400 g krossade tomater och 3 msk kalvfond och låt sedan allt sjuda medan riset kokar. Innan servering rör du ned 2 dl smetana och låter bli varmt.

Sista timmen på mässan Älska Mat & Vin i helgen så slumpades många varor ut. Jag kom hem med en hel kasse isterband samt en bok med isterbandsrecept. Där saknades förstås mitt recept på brännvinspasta. Lämpligt tillfälle att reprisera med andra ord.  Lova att prova!

Hur man än försöker göra en ”äkta” ragú bolognese så är det alltid någon som med ett besserwisserpekfinger påpekar att ”så där gör man inte i Bologna” eller ”med råvarorna vi har blir det aldrig riktigt”. Lika bra då att komponera en pastasås som blir lika genuin från de skånska pilalléerna via de småländska stengärdsgårdarna upp till trädgränsen och österut till den ryska taigan.

Skala två isterband, skär ner dem i mindre bitar och fräs i smör. Hacka en gul lök inte allt för fint och häll ner i korvfräset. Löken ska inte ta färg eller mjukna. Häll av spadet från en burk hela konserverade tomater, hacka dem grovt och rör ner i fräset tillsammans med 6 cl akvavit. Koka upp. Rör ned 1 dl smetana, 1/2 tsk salt och rejält med svartpeppar. Låt puttra några minuter.
Strax innan servering river du ner pepparrot. Smaka av. En del pepparrot är ganska mild. Annan inte.
Snygga till såsen med hackad persilja innan du serverar den med pappardelle eller annan bandpasta.

Såsen blir matig, mustig och smakrik med en frisk syrlighet från smetana, tomaterna och isterbanden. Jag gillar den riktigt syrliga sorten från Lammhult. Akvaviten med sin dill- och kumminkaraktär kan säkert uteslutas, men det är så himla kul när man kan inkludera vår egen kulturdryck i matlagningen.

Denna rätt kan med fördel serveras till dem som inte tror att de gillar isterband.

Dricka till? Ja vad tror du? Öl och brännvin och inget vinfjönteri.

Du vet väl att Öhmans Mat & Vin finns på Facebook också? Gå in och ”gilla” så får du blogguppdateringar och annat direkt i ditt facebookflöde. Bra va?

Hur man än försöker göra en ”äkta” ragú bolognese så är det alltid någon som med ett besserwisserpekfinger påpekar att ”så där gör man inte i Bologna” eller ”med råvarorna vi har blir det aldrig riktigt”. Lika bra då att komponera en pastasås som blir lika genuin från de skånska pilalléerna via de småländska stengärdsgårdarna upp till trädgränsen och österut till den ryska taigan.

Skala 2 isterband, skär ner dem i mindre bitar och fräs i smör. Hacka en gul lök inte allt för fint och häll ner i korvfräset. Löken ska inte ta färg eller mjukna. Häll av spadet från en burk hela konserverade tomater, hacka dem grovt och rör ner i fräset tillsammans med 6 cl akvavit. Koka upp. Rör ned 1 dl smetana (du hittar den i det laktosfria sortimentet), 1/2 tsk salt och rejält med svartpeppar. Låt puttra några minuter.
Strax innan servering river du ner pepparrot. Smaka av. En del pepparrot är ganska mild. Annan inte.
Snygga till såsen med hackad persilja innan du serverar den med pappardelle eller annan bandpasta.

Såsen blir matig, mustig och smakrik med en frisk syrlighet från smetana, tomaterna och isterbanden. Jag gillar den riktigt syrliga sorten från Lammhult. Akvaviten med sin dill- och kumminkaraktär kan säkert uteslutas, men det är så himla kul när man kan inkludera vår egen kulturdryck i matlagningen.

Denna rätt kan med fördel serveras till dem som inte tror att de gillar isterband.

Dricka till? Ja vad tror du? Öl och brännvin och inget vinfjönteri.

Dagens lunch på den soliga altanen blev Lammhults isterband med smör- och pepparotssvängda svängda gul- och rödbetor.

Jag gillar när isterbanden är riktigt syrliga. Vanligtvis brukar jag ha dilltuvad potatis till som står så fint med sin krämiga sötma mot isterbandens syra,sälta och rökighet. Men färska, mjälla och söta rödbetor med smör, flingsalt och ett sting av riven pepparrot var faktiskt snäppet bättre.

Isterband och dess söta tillbehör hör faktiskt till några av de riktigt balanserade maträtterna om man tittar till grundsmakerna. Därför var det inte förvånande att upptäcka att en fruktig cabernet sauvignon från Chile faktiskt var ett bättre, mycket bättre, alternativ än den traditionella pilsnern. En upptäckt tillkommen i brist på öl och överblivet vin.

Idag blev det isterband till middag. Inte småländska men ekologiska och från mitt besök på Ängavallen. Lite lösare, något rökigare och inte så syrliga som jag förväntat mig. Inga typiska isterband, men goda.

Som tillbehör blev det en blomkåls- och broccoligratäng med munsterost. Munster är en rödkittsost från Alsace gjord på komjölk. Buketterna av broccoli och blomkål kokades i fem minuter i saltat vatten och placerades i en smord form och över dem hällde jag en tjock bechamelssås. Såsen gjordes på en stor klick smör som smältes och vetemjöl vispades ner och frästes utan att ta färg. Detta fick koka ihop med 2 dl grädde, smaksattes med salt och peppar och avslutningsvis pressad citron för att få en frisk smakbrytning mot det feta. Munsterosten(stor som en snusdosa) skivades över alltihop. Gratängen åkte in i ugnen på 175° i cirka 20 minuter. Bra kombination med den krämiga och smakrika gratängen mot det rökiga, gryniga och lite syrliga isterbandet.

Till denna rätt drack vi ett utsökt tråkigt vin – 2005 Periquita Reserva. Detta är ett vin som finns i samtliga systembolagsbutiker, kostar 79 kronor och blir konstant uppskrivet av en nästan enig kritikerkår(Kronstam är ett exempel). Jag hade förväntat mig mycket mer. När jag började med vin för cirka 18 år sedan fanns endast den ”vanliga” Periquitan som då var ett mycket karaktärsfullt vin som lämpade sig för lång lagring. Med en ”reserva” till ett högre pris förväntade jag mig en hel del. Till exempel lite struktur, koncentration, längd och smakrikedom. Vad jag fick var en enkel syltig doft och ett ganska lätt, mjukt vin med en lite otämjd syra, inga frukttanniner men lite enkla fattanniner. Den endimensionella lite godisaktiga frukten kom tillbaka i smaken som var befriande kort. ”Lättdrucket” är kanske en säljande journalistbeskrivning, ”trist” en mer passande. ”Det känns lite konstgjort” sa kära hustrun som varken är någon vinprovare eller kännare men väl en kräsen konsument.

Edit: Fler omdömen från Göteborgs Posten, Sydsvenskan och Dagens Industri.