Härom veckan var jag i London på en fyradagars sake-utbildning (ja den japanska risbrygden) och hann även med att avverka ett antal måltider på asiatiskt tema. Inspirerad av detta och med en skvätt överbliven sake hemma lyckades jag få ihop den här rätten.

Rafute är ett välkänt  japanskt långkok som finns i många varianter. Inte helt olikt kinesiskt ”crispy pork” om man karamelliserar fläsket som jag gjorde. Mycket enkelt att göra särskilt om man har en ”slow cooker”, annars kör man fläsket i en gryta på låg temperatur (90-100°) i ugnen 4-5 timmar.

Rör ihop 3 dl sake (eller drygt halva mängden mirin), 1,5 dl soja och 1,5 dl muscovadosocker. Häll i slow-cookern. Lägg ner 1 kg hel fläsksida (färsk, ej rimmad) med svål. Lägg också ner ett litet knippe salladslök och en ingefära (stor som ett ägg) tunt skivad. Fyll på med vatten så att det knappt täcker fläsket. Sätt på ”low” och ställ in på 12 timmar. Låt därefter svalna och dra av svålen. Skär försiktigt (fläsket vill gärna ramla isär) stora kuber. I en stekpanna på strax över medelhög värme häller du lite av kokspadet och lägger ner fläskkuberna och steker tills de fått djup färg runt och sockret karamelliserats. Var inte rädd för att låta det bli lite bränt.

Resultatet ett magiskt mört fläsk med djup, mild smak. Jag ville ha en lite kryddig sås så jag vispade ihop lika delar ljus soja, sweet chili-sås, en skvätt risvinäger och lite hoisinsås. Blev mycket bra. Servera med lite krispiga grönsaker.

När jag föreläser om sake på sommelierutbildningen så brukar jag slänga in umeshu på slutet för att visa på en annan intressant japansk dryck. Umeshu sorteras av Systemboalget in under fruktvin men är väl egentligen mer likt en likör. Umeshu framställs vanligtvis genom att japanska omogna plommon (ume) får macerera i destillerad sake (shu). När smaken dragits ut ut frukten sötas den och vattnas ned till önskad alkoholstyrka. Resultatet är en fruktig och mycket frisk dryck med en balanserande sötma. Används vanligtvis till desserter, som aperitif och till drinkar.

Just nu finns det ett mycket lyckat exempel i Systembolagets sortiment; Takasago Umeshu. När vi provade den på skolan så skrek faktiskt en av eleverna rakt ut ”så j*vla gott!”. Det är bara att hålla med. Ren och skär dryckesglädje på måttliga 11%. Doften domineras av bittermandel och ligger någonstans mellan körsbärsvin, aprikoser och välsorterad asiatisk kolonialhandel. Smaken har en simmig sötma som nästan döljs av en fantastisk frisk syra som slingrar sig runt stenfruktsaromer, bittermandel, citrus, en spännande aromatisk kryddighet och en lite avslutande bitterhet. Perfekt som aperitif med en isbit, till paté med syltad lök och eller aprikoser, lagrade krämiga ostar och fruktiga desserter, exempelvis färska bär under gelétäcke på en spröd mandelbotten.

Till annandagens gravade lax passade jag på att plocka fram en sake jag köpte på mig för ett tag sedan. Kozaemon Miyamanishiki kostar tre gånger så mycket som den allerstädes närvarande Gekkeikan (tillverkad i USA) men det kan det vara värt om man någon gång ska uppleva sake. Här handlar det nämligen om hög kvalitet och fint hantverk. Njutes lämpligast i ett vitvinsglas till skaldjuren och laxen.

Nästan vattenklar. Ren,  ganska stor, fruktig doft av vingummi, vit persika, apelsinblomma, mogen honungsmelon och citrus. Medelfyllig, viss sötma, lite oljig karaktär med smak av gul melon, mandel, ceder och viss eldighet. Liten syrlig ton och mycket lång eftersmak med lätt buljongaktig umamikaraktär och ett lite stramt avslut.

När jag köpte saken plockade jag samtidigt med mig en liten flaska umeshu. Det är enkelt uttryckt en typ av likör som framställs av japanska, gröna plommon och destillerad sake som sötas upp.  Jag gillar karaktären på denna användbara dryck och blev verkligen glad när jag hittade Nikkori som mig veterligen är den första umeshu som släppts på Systembolaget. Tyvärr blev det en besvikelse. Doften var mycket fin men smaken var platt och trist och levererade inte alls vad jag hoppats på.

Mycket ljust gul. Medelstor, fruktig, lätt parfymerad doft av ingefärakaramell, körsbärskärnor, mandelmassa, passionsfrukt. Ganska lätt, söt, lite sockrig, endimensionell och enkel med någon ton av gula äpplen.

Detta är en  översättning av en engelsk text om sake som jag skrivit.

Under senare år har många människor upptäckt sakens spännande värld och de har stött på ett helt nytt spektrum av subtila aromer från vita frukter och blommor och spännande toner från havet. Även munkänslan är annorlunda, långt borta från ölens beska, vinets syra och strävhet eller den brännande känslan av sprit. Många restauranger har också noterat att dessa egenskaper lämpar sig väl till en mängd olika rätter förutom den obligatoriska sushin och sashimin.

Ändå kämms sake fortfarande som något konstigt och främmande för de flesta. Den har en annorlunda historia, kulturell bakgrund och även framställningen är lite av ett mysterium. Så frågan ”vad är sake” är fortfarande mycket relevant.

Till att börja med finns det många missuppfattningar om sake. Det vanligaste är att sake är risbrännvin eller risvin. Låt oss göra det klart från början; sake är inte destillerat och därför inte sprit. Sake är inte gjort av druvor eller frukt och därför inte ett vin. Det finns bara ett sätt att beskriva denna dryck; sake är sake. Punkt slut. Den officiella och korrekta definitionen är ”en dryck som tillverkas av ris, koji och vatten genom en jäsnings- och filtreringsprocess.”

Ordet ”sake” på japanska betyder ”alkoholhaltig dryck” och omfattar faktiskt alla typer av alkoholhaltiga drycker. Det vi kallar ”sake” beskriver japanerna själva som ”nihonshu”. För enkelhetens skull kommer jag att använda ”sake” i den här texten.

Sake är ett resultat av en bryggningsprocess där man använder ris och vatten och kan vid första anblicken tyckas vara en enkel produkt tills vi tittar närmare. Vattnet är ett bra exempel för att visa hur en enkel ingrediens kan ha stort inflytande på slutresultatet. De flesta av oss kan upptäcka skillnader i kranvatten när vi reser mellan olika länder och städer. Sake i sin slutliga form består av över 80% vatten, men detta är fortfarande bara en bråkdel av allt vatten som passerar genom processen. Riset tvättas, blötläggs, ångas och vatten tillsätts även under jäsningen och som utspädning i slutet. Innan den färdiga produkten är i flaskan har vatten motsvarande 30 gånger vikten av riset använts. Liksom de flesta kända bryggerier i Europa har därför de viktigaste sakebryggerierna anlagts vid källor och vattendrag med bra vatten.

Riset som används till sake  kallas sakamai och det finns cirka 75 sorter, alla med sina olika egenskaper precis som druvor. Sakamai skiljer sig från matris genom att ha större och mjukare korn samt ha stärkelsen koncentrerad till mitten av kornet. Det senare är viktigt eftersom det gör det möjligt att polera riset och ta bort alla proteiner, vitaminer, aminosyror och fett. Dessa ämnen förekommer naturligt i ris liksom i druvor och korn, men under produktionen av vin och öl de är närvarande under hela processen. Dessa ämnen ger bismaker och bildar nya föreningar såsom finkeloljor under jäsningen. Eftersom de helt kan avlägsnas från riset är sake den renaste alkoholhaltiga dryck du kan hitta.

En komplex och viktig process som påverkar den slutliga kvaliteten är poleringen av riset. Hur mycket av riset som poleras bort har stor inverkan på smaken. Ju högre grad av polering desto finare och renare slutprodukt. Att polera riset ner till 50% med moderna maskiner tar cirka 9 timmar, när det förr gjordes för hand, kunde det ta upp till en vecka. Poleringsgraden (seimaibuai) skrivs alltid ut i procent och anger hur mycket av kornet som återstår. Ris till sake har i allmänhet en seimaibuai på 50-70% medan polerat matris endast 90%.

Efter poleringen tvättas, blötläggs och ångas riset. Dessa tre processer kan ytligt sett verka väldigt enkla, men som alla steg i skapandet av sake kräver de den högsta nivå av omsorg, kunskap och expertis.

Vilken typ av jäst som används i tillverkningen av sake är också mycket viktig eftersom det inte bara påverkar smaken utan även munkänslan och kanske framför allt arombilden. Eftersom vår upplevelse av smak i stor utsträckning påverkas av luktsinnet är jästen särskilt viktig eftersom den bidrar till alla de subtila nyanserna. Liksom för vin och öl används även för sake ibland den naturligt förekommande jästen, men idag används mest odlad och officiellt listade  jäststammar. I vissa bryggerier och regioner hittar man inhemska jästkulturer som tillsamman med det lokala vatten och rissorterna ger intressanta karaktärer, med andra ord ddet som  fransmännen kallar ”terroir”.

De flesta av oss vet att jästen omvandlar sockret till alkohol. När man gör vin finns sockret enkelt tillgängligt i druvan. När vi ska brygga öl måste vi först låta kornet gro för att bilda de enzymer som kan bryta ner stärkelsen till jäsbart socker. När vi gör sake har vi också stärkelse, men i form av ett polerat gryn och detta inte kan gro. Enzymet måste komma från annat håll. Detta är här som koji kommer in i bilden.

Koji framställs genom att mögelsporer sprids över det ångade riset som sedan placeras i ett varmt rum med hög luftfuktighet. Under de närmaste dagarna växer möglet till och riset vänds och blandas då och då. När mögelsvampen äter sig in i riskornen bildas det enzym som bryter ner stärkelsen. Den färdiga produkten ser ut som frostiga korn och luktar lite som kastanj. Koji tillsätts minst fyra gånger under bryggningen och används alltid helt färsk.

För att få igång jäsningen behöver vi en ”förmäsk” som kallas moto eller shubo. Denna får man genom att blanda koji, ångat ris, vatten och jäst. Efter två veckor har en förmäsk med hög jästkoncentration skapas. Denna blandas sedan i en öppen tank med mer ris, koji och vatten. Detta görs i tre steg under loppet av fyra dagar. Varje gång dubblas den tillsatta mängden ingredienser. Efter dessa steg har vi nått fram till den slutliga mäsken – moromi. Denna mäsk jäser sedan under två till fyra veckor under rigorös kontroll.

Efter avslutad jäsning måste vätskan avskiljas från fasta ämnen och bottensats, detta sker traditionellt i säckar av kraftig bomull som kan pressas eller bara lämnas för att låta saken separeras av tyngdkraften.Den mesta saken är pastöriserad, men det finns opastöriserad sake (namazake) men denna måste ständigt hållas kyld. Sake lagras oftast i minst 6 månader för att runda av smakerna varefter den brukar spädas ner till en alkoholhalt på cirka 16% från den naturliga 20%.

Så hur kan vi avnjuta sake när vi har en flaska framför oss? Sake av hög kvalitet kan drickas både varm och kall. Enklare sake serveras vanligtvis varm, men de mer komplexa och nyanserade smakerna i högre kvaliteter kommer bäst till sin rätt när den serveras runt 10-12 grader. Traditionellt dricks sake i små porslinsskålar men jag föredrar vitvinsglas som bättre lyfter fram de komplexa dofterna.

Sake passar många olika typer av rätter. Naturligtvis är det japanska köket ett självklart val, men sake har många andra användningsområden. Till färska skaldjur, råa ostron och gravad lax smakar det fantastiskt, ofta bättre än den traditionella torra vita vinet där syran ibland kan vara ett problem. Prova också som aperitif med salta tilltugg och tapas.

Mer om sake i några andra av mina poster:

• Provning av specialsake
• Provning av olika grader av polering (seimaibuai)
• En film gjord för Sydsvenskan om sake