Eftersom jag nu tydligen räknas som en framstående vin och dryckesbloggare (pöser av stolthet) så kände jag att jag måste balansera recepten med lite vintexter. Denna bloggpost om kvalitet i vin är jag själv väldigt nöjd med och tycker att den är värd en repris.

Vad är kvalitet? Många gånger hör man ”kvalitet är bara en fråga om tycke och smak”. Inget kunde vara mer felaktigt.

”Tycke och smak” handlar om personliga preferenser. Man kan älska Sean Banan men få utslag på själen av Wagner. Du kan stortrivas i dina foppatofflor men skratta dig fördärvad åt skor från Prada. Eller tvärtom. Det säger mycket om dig och din smak men ingenting om skornas eller musikens inneboende kvaliteter. Vi tycker olika och tur är det.

Men om det inte handlar om åsikter vad är då kvalitet? Jag vill påstå att alla kan skilja på god och mindre bra kvalitet. Om vi hänger en billig kostym från H&M bredvid en från Armani så kan de flesta av oss bara genom att ta i dem känna skillnad i tyget. Det av högre kvalitet är mer följsamt och har ett fall medan det enklare nästan kan krasa mellan fingrarna. Tittar vi närmre så kan vi se att stygnen är finare och hela utförandet är noggrannare i den italienska kostymen. Vi kan enas om att det är en högre kvalitet . Tar vi däremot ett par steg bakåt så kan det vara så att vi har olika åsikter om huruvida kostymen är snygg eller ej. Snittet på den billiga kanske tilltalar dig mer än mig. På samma sätt kan vi enkelt konstatera med våra sinnen skillnaderna i kvalitet mellan ett ikeabord och antikt hantverk, Hyundai Atos och Bentley eller mellan den italienska färska glassen och den som slevas upp ur bigpack. Det handlar om råvaran, omsorgen, tid och utförande. Bland annat. Du kan aldrig göra en armanikostym av billigt tyg.

Men kan man verkligen bedöma om ett vin är bättre än ett annat? Det är ju ändå bara jäst druvmust. Handlar det inte mest om etiketter, fina namn, höga priser och status? Visst spelar sådant stor roll och påverkar omdömet. Men när man provar vin utan att veta vad som finns i glaset så kan man ändå bedöma dess kvalitet. Druvans tillstånd, omsorgen vid skörd och skickligheten vid vinifiering, lagring och blandning avslöjar sig alltid.

Hur bedömer man då ett vins kvalitet? Jag ska försöka bena ut det här nedan.

Felfritt: Först och främst måste vinet vara utan defekter. Det kan exempelvis vara att vinet är oxiderat eller luktar svettig häst. Problemet här är att detta också kan vara karaktärer. Det är ungefär som en reva eller blekt parti på armanikostymen är ett fel medan det på ett par jeans kan vara helt rätt. Defekt eller karaktär handlar om avsikten. Det kan förstås bli för mycket av ”det goda” också och så finns det defekter som aldrig kan räknas som karaktär.

Balans: Det ska finnas en balans eller harmoni mellan vinets olika beståndsdelar. Ingen del får ta över och dominera. För hög alkohol eller garvsyror som är för tuffa kan skämma ett vin. Men även om det är för lite av något, som för klen frukt eller för låg syra, gör att vinet kan bli obalanserat. Här måste man ta i beaktande vinets utveckling. Ett ungt vin kan vara obalanserat som en hormonstinn tonåring eller kan på sin ålders höst börja halta.

Längd: När man pratar om vinets längd så tror många att det handlar om hur länge smaken stannar kvar. Detta är inte ett tecken på kvalitet då en trist och oren smak kan sitta kvar mycket länge. Det handlar mer om distans än tid. Smakar vinet mest långt framme i munnen eller sprider den sig bakåt över tungan och ner mot svalget. Enkla viner ligger ofta långt fram i munnen och kan ibland också ”hoppa över” mitten av tungan för att återkomma längst bak. En del viner lägger sig vid sidorna av tungan och ut mot kinderna. Viner av hög kvalitet håller hela ”distansen” från start till mål genom munnen och är fokuserade utan avbrott eller ”gupp”.

Intensitet: Ett vin ska ha intensitet i smak, arom och uttryck. Vi kan jämföra det med volym i musik. Olika typer av musik kräver olika volym. Heavy Metal kräver en viss decibel medan en stråkkvartett klarar sig med betydligt mindre. Men även om stråkensemblen är förhållandevis lågmäld så behövs ändå ett visst tryck mot strängarna så det inte blir för vekt och mesigt. Å andra sidan kan man få tinnitus på rockkonserter.

Komplexitet: Motsatsen till komplext är enkelt. Barnvisor är enkla och wagneroperor är komplexa. Sommarens rosévin ska vara enkelt och bärigt. Men liksom att vi tröttnar på den enkla vaggvisan från speldosan och vill ha mer sammansatta melodier så söker vi oss till hösten mot mer nyanserade dofter i röda viner med fler lager som kryddighet och toner från ekfat.

De ovanstående parametrarna kan sägas vara mätpunkter på kvalitet. Kan vi räkna in höga ”poäng” på samtliga så har vi att göra med ett vin av hög kvalitet. Lägre resultat pekar mot ett enkelt vin. Men ett enkelt vin är inte detsamma som ett dåligt vin. I förhållandet pris och kvalitet kan det ha en helt tillfredsställande balans, en passande intensitet, bra längd och bra sammansatt.

Man kan tycka att ett vin är ”gott”, charmigt, intressant och en hel massa olika saker utan att det för den skull behöver vara av hög kvalitet.

Detta är en text jag publicerat på olika sätt flera gånger tidigare (bland annat som en facebookgrupp). Jag återger den en än gång i något uppdaterat skick här på bloggen då jag vill den ska följa mig. Håll tillgodo:

Jag ska börja med en bekännelse: Ja. Jag har också deltagit i den allmänna hysterin och bedyrat att jag minsann tycker att bag-in-box är en utmärkt och praktisk förpackning för vardagsvin. Det har till och med undsluppit mig att plastpåseviner gagnar vinintresset. Herregud! Man vill ju inte bli stämplad som en vinsnobb. Men bara för att man som jag gärna dricker enkla, billiga och ärliga viner* behöver man inte bejaka förfulning, förflackning och förenkling.

Men nu är det slut! Det är dags att sätta ner foten och säga sanningen:
Vin i plastpåse med tappkran är en styggelse och saknar existensberättigande. Jag ska berätta varför.

”Det är en så praktisk förpackning och bra att ha i båten” Detta argument har jag hört till och med av folk vars senaste marina upplevelse är Ålandsbåten eller sundsbussen mellan Helsingborg-Helsingör. Du kan inte ha den på bordet utan en speciell ställning. Kranen droppar undantagslöst. Att bjuda runt en papplåda på grillfesten kanske höjer stämningen runt bordet, vad vet jag. Personligen tycker jag det är lättare och trevligare att servera ur en flaska. Har ni någon gång sett de patetiska övningar som folk tvingas till för att få ut de sista tre decilitrarna ur lådan. Vicka och jucka på lådan. Trassla ur den tarmiga påsen ur hålet. Krama och pressa. Förnedring är bara förnamnet.

”Det är så bra att ha hemma, lätt att ta ett glas utan att behöva öppna en hel flaska”. Hallåååååå! Ta ett glas?! Problemet med boxvinerna är att du tappar all kontroll över hur mycket vin du har druckit ur förpackningen. Det blir ett evigt sörplande helt enkelt. Och varför i herrans namn är det bättre att öppna 300cl än 75cl om man vill ta sig ett glas? Dricker du ett glas om dagen så är en flaska urdrucken på 5 dagar. Förvara flaskan i kylen(där den tar mycket mindre plats än en box!) så håller den sig. Kartongeländet barrikaderar sig i kylen i över tre veckor med samma konsumtionstakt. Personligen hade jag tröttnat på att behöva dricka samma vin i tjugo dagar. Men jag kanske är konstig. Samma människor som dricker lådviner kanske har en femkilosförpackning av Mamma Scans köttbullar för alla veckans måltider?

”Kvaliteten på lådvinerna har ju blivit så bra”. Jo hej du. Det kanske stämmer om man gillar viner som är översvavlade, ligger på en förpackning som med automatik gör att vinet tappar fruktigheten och är odrickbart efter 12 månader. Ofelbart är samma vin på flaska bättre än om det kommer ur en plastpåse. Men sant är att kvaliteten är generellt bättre än på tetra-briken. Nu tycker jag personligen att man ska ha andra kvalitetsreferenser på det man äter och dricker. Men som sagt – jag är väl konstig.

”Det finns så många olika viner på box att välja på” Bland de hundratalet påsviner som finns i Systembolagets sortiment är merparten viner med tydlig frukt, en slatt ek, mjuka syror och en liten påklistrad druvsötma. Vita viner med ”lagom” frisk syra, tydlig frukt, antingen lite blommig eller ”smörigt ekig” och på slutet återigen en liten påklistrad druvsötma. Jippi! Jag hjular runt av entusiasm. Det stora problemet är dock inte det magra urvalet på plastpåse. Boxarnas totala dominans av volymen utarmar sortimentet på flaska. Förutsättningarna för ett varierat intressant utbud av flaskviner minskar.

”Det är mycket billigare att köpa vin på box än på flaska” Obestridligen så. Men du får vad du betalar för. Ett vin som Umbala från Syadfrika för 128 kr kan aldrig vara bra, jag är ledsen. Ett tips är att kolla Systembolagets beskrivning; ju ordfattiggare beskrivning desto sämre vin, jämför med skräckvinet Diamant.  För att citera en känd svensk vinmakare; ”Betalar man för skit så får man skit”. Oavsett om det är vin, fläskkött eller grönsaker det handlar om så får man försöka se till kvaliteten. Liksom med den billiga skinkan får du mer vatten med dig hem när du försöker spara någon tia. Hellre då ”lite mindre, mycket bättre”. Jag tycker som sagt att man ska vara noga med vad man äter och dricker. Se även punkt 3.

”Till och med kvalitetsproducenterna tappar på plastpåse numera” Det stämmer. Men samma kvalitetsproducenter vägrade att tappa på påse från början. De ville inte fördärva sina viner och sänka sitt anseende. När de förlorade nästan all sin försäljning på butelj ändrade de sig. ”Omvändelse under galgen” kallas det. En personlig hjälte är Miguel Torres som hårdnackat vägrar påsa sina viner. Heja Miguel!

”Man slipper korkskruv och korkdefekta viner” Någon som hört talas om skruvkork? Inte det? Tar hand om bägge problemen och är ljuvligt återförslutningsbar.

”Boxvinerna har avdramatiserat vindrickandet” Avdramatiserat? Snarare gjort vindrickandet tristare. Varför bära hem en familjepack vin med tre liter av en och samma smak när du istället kan prova fyra olika smaker. Tänk om du hittar ett nytt vin du gillar.

”Boxvinerna sprider vinintresset genom att göra prisvärd kvalitet lättilgänglig” McDonalds har också bedrivit kampanjer där de hävdar att de står för kvalitet och matkultur. Det enda som hände var väl att Erik Lallerstedts anseende fick sig en knäck.

”Vinjournalisterna skriver ju upp boxvinerna. Då måste de ju vara bra” Snälla. Lova att höra av er till mig när ni ser någon av Sveriges vinjournalister köa för en bag-in-box på Systembolaget. Jag lovar er att vinskribenterna inte själva dricker det de vill pracka på läsarna. Det finns ett ord för sådant agerande. Hmmm…jag har det på tungan.

Nästa gång någon säger till dig ”Bag-in-box är ju så praktiskt och vinerna är riktigt bra, eller hur?”, ta ditt ansvar och svara ”Nej!”

Våga vägra plastpåse! Gör det idag!

Edit 2: En intressant följd av denna bloggpost är att Magdalena Ribbing fått ta ställning till ”påsvinsvägran” på grund av en av kommentarerna nedan. Håller helt med etikettsexperten. Antingen dricker man vinet eller håller käft och nöjer sig med vatten med någon medicinsk ursäkt. Själv dricker jag alltid om jag blir bjuden. 😉

Edit 1: Den rackarns Miguel Torres har gjort den mest skamlösa helomvändning jag upplevt. För lite drygt ett år sedan svor han i medierna att aldrig någonsin tappa sina viner på box. Nu finns hans storsäljande viner i 3-literspåsar. Svagt och ynkligt.

*Gudarna ska veta att jag dricker snordyra och exklusiva viner också. Men inte varje gång jag vill dricka vin. Det har jag verkligen inte råd med. Vin ska kunna drickas i djupa klunkar också.

Pusha gärna denna bloggpost så fler läser den.

Om du gillade denna post om påsviner så kommer du nog att uppskatta denna.

http://intressant.se/intressant