Detta bildspel kräver JavaScript.

Ensam i London för en kväll hade jag beställt bord på Sushisamba högst upp i Heron Tower. Senast jag var i London var det omöjligt att få bord även med två veckors varsel.

Sushisamba är, som namnet inte så diskret antyder, en restaurang som kombinerar det japanska med det peruanska köket och med influenser från Brasilien. Det låter som en krystad skrivbordskonstruktion men är ett existerande crossover-kök. En stor japansk arbetskraftsinvandring till Peru i slutet på 1800-talet resulterade i ett japansk-peruanskt kök som går under namnet Nikkei.

De flesta recensioner på nätet nämner hissfärden till restaurangen. Det är inte konstigt då den 30 sekunder snabba färden upp går utanpå byggnaden i en glashytt och erbjuder en fantastisk upplevelse och utsikt (se nedan). Att man går igenom en säkerhetskontroll förstärker bara känslan av en flygtur. Väl uppe på den 39:e våningen kommer man till en spektakulär bar där gästerna kan titta ner (!) på The Gherkin. En trappa ner ligger restaurangen men man hänvisas först till en av barerna, en inne och en på uteterassen (som var stängd) med öppna eldar. Barerna är av typen ”beställ-en-old-fashion-och-dö-av-törst-och-frustration-medan-du-önskar-att-du-beställt-en-öl”. Barhantverk av den enerverande petimätriga typen med andra ord. När jag precis fått min beställning och skulle ut i den ljumma vårluften på altanen blev jag hämtad till mitt bord.

Restaurangen är stor och ljus med enorma glaspartier och inramad av en arkad av bambu. Som ensamätare är man van att bli placerad lite avigt men jag fick ett bord precis vid glasväggen med London rakt nedanför mina fötter. Med en sådan utsikt gör det inget att man äter utan sällskap.

Menyn kändes både främmande och förvirrande så jag bad min servitör att göra ett representativt urval. Dryckesmenyn var desto mer intressant att fördjupa sig i. Det fanns ett litet men intressant urval av viner men det är drinkarna och framförallt saken man fokuserar på. Att kunna välja blande ett storta antal sorter och beställa kvalitetssake på glas hör inte till vanligheterna. Bland annat fanns ett urval av opastöriserade sake, nama sake, och det gick ju inte att avstå.

Första rätten var ett litet grillspett (antichucho) med kolgrillad torsk med peruansk vit majs. Fisken var penslad med misomarinad vilket gav en sötaktig rik smak. Perfekt tillagad, flakig och saftig och med härligt söt och tuggig majs.

Därefter en stor skål med perfekt tempurafriterade och smakrika jätteräkor (jag är vanligtvis inte särskilt förtjust i dessa räkor) nedvända i en majonäs som kombinerade den feta, syrliga krämiga smaken med chilihetta. Den fräscha ärtsalladen kompletterade perfekt och ärtskotten var helt befriade från den där muggiga jordigheten de brukar vara behäftade med. Den svarta tryffeln som annonserades på menyn vet jag inte var de hade gömt.

Rätt nummer tre var sashimi på tuna belly (toro) med en lag av yuzusoja och wasabi, yuzukaviar och svart tryffel. Magisk tonfisk! Sönderfallande mör och fantastiskt smakintensiv. Tillbehören var helt överflödiga, speciellt den svarta tryffeln som varken gjorde till eller från. (Yuzu är en asiatisk citrusfrukt)

Restaurangens signaturrätt är ”samba rolls”, deras egen variant på california rolls. Som rätt fyra kom förstås variationen med namnet ”London Samba”. Färgglad presentation och lite kitchig. Tyvärr inte lika smakglad då det saknades kontraster och de små bitarna av fisk inte orkade leverera. Överarbetad rätt.

Vill man helt ruinera sig och belåna sitt hus kan man betälla in grillad kobebiff som huvudrätt. Jag nöjde mig med en nigiri med kobebiff. De svindyra tunna köttskivorna var varken särskilt möra eller smakrika och gjorde sig inte alls på riskudden. Men de var dyra. Nämnde jag att de var dyra?

Sammanfattning: Smakmässigt var leveransen ganska ojämn men intressant. Miljön imponerande (utsikten gjorde en hel del) men var lite kitschig och knappast konsekvent genomförd. I matsalen rullade en enerverande mullrande ljudmatta av sambarytmer över gästernas konversation. Servicen var korrekt, lågmäld och ganska opersonlig. Personalen var svårt övertalig, jag hade kontakt med åtminstone elva olika personer varav flertalets funktion var oklar.

För en ganska styv peng var det en kul upplevelse för en ensamätare på londonbesök men skulle nog vara roligare för barhäng och en bit mat med goda vänner.

Hissfärden ner var ganska häftig också.

Tidigt i morgon bitti flyger jag till London inbjuden av WOSA  i Sverige för att besöka vinmässan ”The Beautiful South tasting” under två dagar. Det är ett ganska unikt arrangemang där Wines of South Africa, Wines of Chile och Wines of Argentina går samman för att presentera sina viner.

Det ska bli jättekul att återse bekanta från resorna till Sydafrika respektive Sydamerika och givetvis upptäcka nya spännande viner. Ska försöka hinna med många uppdateringar om vinerna från den sköna södra hemsfären.

Londonvistelsen avslutades med lunch på klassiskt engelskt vis.

Bumpkin är en kedja på tre restauranger i London som satsar på det engelska köket och lokala råvaror. Trevlig och avspänd miljö, lite som en fransk bistro som gjort ett shabby-chic-haveri. De är absolut värda ett besök, snudd på en egen resa, enbart för sin fantastisk fish n’ chips. En perfekt tillagad saftig fisk (lite osäker på sorten) i ett frasigt frityrskal, skarp men drömlik tartarsås, mushy peas med den rätta mintigheten och ljuvliga handskurna pommes frites med skalen kvar. Enbart presentationen renderade rätten full poäng.

Innan maten var vi helt enkelt tvungna att testa några av de engelska vinerna. Det blev två mousserande; Three Coirs Classic Cuvée Brut från Gloucester och 2008 Ridgeway Estate ”Cavendish” från Sussex. Fantsatisk välgjorda, fruktiga och fräscha med mycket fin mousse. Ryktet om de engelska mousserande vinerna är inte överdrivet att döma av dessa två exempel.

Anlände igår till London för två dagar på temat ”Sydafrika” inbjuden till WOSA Megatasting. Först på programmet var dock ett besök på restaurangen Bibendum.

Här kan vi verkligen snacka om en michelinkrog. Restaurangen är inrymd i en 100 år gammal michelinverkstad med fantastiska originalutsmyckningar i form av blyinfattade reklamfönster med mera. I bottenplanet finns en blomsterbutik, ostronbar samt en Terence Conran-butik. På andra våningen i de pampiga gamla direktionslokalerna låg själva restaurangen. Klassiskt fransk såklart. Vad annars i dessa lokaler. Det franska märktes inte bara i menyn som var omfattande och svårläst och den sobra miljön där däcktemat gick igen men kanske ännu mer i den strikta hackordning som rådde bland serveringspersonalen. Var och en med sin uppgift klart inpinkad. Fantastiskt att uppleva när det flyter som det ska. Det gjorde det inte riktigt på Bibendum.

Det var inte lätt att välja från menyn där allt lät lika gott. Jag valde till slut en spenatmousse med pocherat ankägg och parmesankräm till förrätt och kanin fylld med boudin noir (blodpudding), lindad med pancetta och med dijonsås. Båda rätterna mycket väl tillagade, rika i smaken och mäktiga. Mycket mäktiga. Klassisk, fransk, vällagad restaurangmat som kanske saknade den  där extra finessen och elegansen.

Det franska temat bröts av med vinerna som var sydafrikanska. Först ut var 2006 Sprinfield Estate Wild Yeast Chardonnay (årgång 2008 på Systembolaget) från Robertson.Stor, utvecklad doft av toast, rök, mineral och mogen, gul frukt. Bra fyllighet i smaken med fin, silkig munkänsla och ganska hög viskositet samt fortfarande en fin syra. Dock hade frukten börjat svikta något och lämnat en tydlig fatstruktur kvar som gav vinet lite slagsida och ett lite bittert avslut. Trots det ett njutbart vin till maten.

Till huvudrätten serverades 2003 Sequillo från Swartland (årgång 2008 tillgänglig på Systembolaget) , en rhôneblandning av syrah, grenache och mourvedre. Stor, något eldig doft av mörka bär, russin, rostade kaffetoner och det där rökiga, brända inslaget man ofta hittar i sydafrikanska röda viner. Smaken var en stor besvikelse då vinet placerade sig längst fram i munnen med frukten och lämnade en torr ekstruktur i bakre halvan. Ingen längd, ingen balans, ingen fräschör. Ett otillfredsställande vin helt enkelt. Vinet hade uppenbarligen inte klarat åren i flaskan men jag ska prova det i yngre årgångar när tillfälle ges eftersom de enligt uppgift blivit varsammare med ekhanteringen och inte skördar så sent längre.

Då var 2009 Crystallum ”Cuvée Cinéma” Pinot Noir från svala Walker Bay en trevligare bekantskap. Stor, något kryddig doft av mogna skogsbär och en intressant ton av coca-cola(!). Smaken var ganska fyllig och med en hög, frisk syra som lyfte den mogna frukten och gav ett intryck av små bubblor på tungan. Fokuserad, lång och balanserad smak med bra fathantering. Mycket bra och intressant vin som bara producerats i strax över 2000 buteljer.

Trevlig kväll på intressant restaurang i gott sällskap och ett riktigt bra rött sydafrikanskt vin. Bra start!

Kuriosa: Michelingubben kallas Bibendum efter devisen ”Nunc est Bibendum” som betyder ”Nu ska det drickas”. Lite märklig slogan för ett däckföretag kan tyckas. Historien är lite komplicerad men i slutändan handlade det i alla fall om att alla hinder på vägen dricks upp av den korpulente gubben och däcken. Att gubben dessutom är vit beror på att däcken från början var mer eller mindre vita innan man började tillsätta oljeprodukter, kol och tjära i dem.

Under mitt besök i London ville jag gärna äta på en riktigt bra asiatisk krog med tanke på att jag var på plats för att lära mig om sake- Hade blivit rekommenderad Hakkasan från flera håll. Tydligen stället ditt ”alla” går. Efter lite koll på nätet hade jag insett att den var lite för hipp och livlig för en ensam matnörd. Istället blev jag rekommenderad Yauatcha som är en annan kinesisk/asiatisk restaurang med samma ägare som Hakkasan. Liksom Hakkasan har även denna restaurang fått en stjärna i Guide Rouge.

Restaurangen ligger mitt i Soho och är fördelad på två plan. I markplan en modern thésalong/lounge med fantastiskt fina bakverk och i källarplanet själva restaurangen. Inredningen enkelt sober och öppen. Viss insyn till det livliga köket. Lokalen dominerades av den stora baren vars disk utgjordes av ett akvarium. Jag kunde dock inte skaka av mig intrycket av grillrestaurang från 1970-talet eller gillestuga med högt i tak.

Mycket personal i den ganska tomma restaurangen. Under middagen hade jag sex olika servitörer/servitriser vid mitt bord. Lite förvirrat. Men de var trevlig, professionella och kunniga och hjälpte mig att navigera genom menyn. Två förrätter och lika många varmrätter blev det. Jag ville prova så mycket som möjligt och priserna var humana. Att dricka beställde jag Yebisu, en ljus och maltig japansk öl, samt Lustau ”El Puerto” Fino för att knyta ihop med resan till Jerez dagarna innan.

Första rätten ut Vietnamese Wrap Dumpling var tre vackra, ångade dumplings i ett halvgenomskinligt risomslag. Lent mjukt hölje med ett krispigt inre som dolde kyckling och shitake bland annat. Serverades med cloud ear, en svamp som påminde om tång. Mycket fin balans mellan alla fem grundsmaker samt en fin chilihetta. Mycket smakligt med smakbalansen och en stor upplevelse med de fina konsistenserna.

Crispy Duck Roll var två rejäla vårrullar serverade med plommonsås. Fint, sprött hölje och en matig, smakrik men ändå mild fyllning som kantrade lite åt sojahållet. Smakligt, särskilt med plommonsåsen som hade en viss hetta, men inte lika raffinerat som den första rätten.

När jag just hade tagit ovanstående bild kom The Restaurant Manager och bad mig vänligt men mycket bestämt att inte fotografera maten. Att fotografera varandra och sitt sällskap gick bra men de hade en policy mot att fotografera maten och bakverken! Inte så lite dum och frågande kände jag mig när jag stoppade undan kameran. Jag glömde till och med att fråga om det var ok att skriva om rätterna.

I ord beskriver jag därför hur Braised Veal Momo Style serverades i en lockgryta som innehöll en stor skiva kalvlägg med märgpipa samt perfekt tillagade klyftor av någon kinakål. Köttet fullständigt ramlade sönder och såsen var mycket mustig, smakrik och lite kryddig med toner av kanel. Gillar man boeuf bourgignon (som jag) är detta en höjdare. Lite som asiatisk ”comfort food”. Finon var fantastiskt bra till denna rätt. Kompletterade smakerna utan att förändra var sig rätten eller vinet.

Stir Fry Double Cooked Belly Pork in Chili var ett givet val för en fläskälskare som jag. Serverades i en stor skål och såg ut som en wok, riset kom i en burk som såg ut som en bambustubbe. Fläsket var skuret som tjockt bacon och var mycket knaprigt och bra i konsistensen. Löken, purjolöken, paprikan och de blomformade morötterna var perfekt tillagade. Var förvarnad om at rätten skulle vara het men jag tyckte att chilin var perfekt balanserad. Hettan kom doch en stund efteråt och pirrade i tunga och läppar. Ingen fantastisk rätt men mycket vällagad och god.

Inte så lite irriterade över att ha blivit tillrättavisad tog jag upp min iPhone, låtsades slå ett nummer men tog istället en bild på den sista rätten. Oj så busig och obstinat jag kände mig.

Jag lyckades faktiskt nästan få i mig all mat. Allt smakade mycket bra men attityden angående fotograferingen gav en liten bitter eftersmak. Tycker nog inte att restaurangen var så bra att den är värd en michelinstjärna. Ur rent mathänseende ligger Restaurang Asien i Malmö nästan lika bra till. Men i ett omdöme räknas ju miljö, vinlista, service också in. Dock ska sägas att Yauatcha är en stjärnkrog man har råd att äta på. Jag åt för två (jag rodnar nästan) och betalade cirka 700 kronor. Försök äta och dricka i Sverige för den summan om krogen har fått en stjärna.

Ännu ett långt inlägg från London. För att vara en storstad av denna dignitet så finns det skrämmande få öppna nätverk. Skamligt tycker undertecknad som måste vänta tills han utmattad kommer hem till hotellrummet.

Dagen igår skulle vikas åt sakeutbildning. Hade ganska höga förväntningar då jag ägnat mig lite åt denna spännande dryck och här skulle det handla om en fördjupning i två dagar. Dagens övningar lämnade väl ett och annat i övrigt att önska. Om man uttrycker sig milt. På bilden ovan ser du uppställningen inför en ”ground breaking spoon tasting”. Visst ser det intressant och spännande ut? Det var det inte.

Sake är varken en spritdryck eller ett vin. Det är en brygd. Ingredienserna är enkla. Ris, vatten och jäst. Det som gör sake till en så mångfacetterad dryck är framförallt den komplicerade processen. Sake kategoriseras efter till vilken grad riset är polerat (i snitt poleras 50% av riskornet bort) och om alkohol är tillsatt för att göra saken lättare.

En provning av specialsake hann vi med. Dessa typer är mycket ovanliga och utgör bara några procent av den totala mängden som produceras.

Shaboritate Namazake / Nama: opastöriserad sake
Nästan vattenklar.
Ganska stor, ren doft av gult äpple, jäst och liten eldighet. Inslag av blommor (jasmin) och mandel. Efter en stund en tydlig ton av granny smith.
Medelfyllig, liten eldighet, intryck av sötma, fruktig, ton av brioche.
Trevlig och typisk sake.

Janpan / Sparkling Junmai; Mousserande sake utan tillsats av sprit
Nästan vattenklar med ganska stora bubblor.
Medelstor doft av tuttifrutti, gurka och gröna päron.
Lätt, lite platt, avsaknad av frukt. Känsla av att kolsyran förstärker avsaknaden av syra i saken. Mettalisk, lite bitter och något kväljande eftersmak. Inte kul om man säger så.

Asamurasaki / Red sake: röd sake av rött ris.
Ljust laxrosa åt det bruna hållet.
Ren, stor doft av soja, rök, dålig medwurst och surnat äppelmos. Aromatisk ed ton av tjära.
Lätt smak av lingon, jäst, tjära, kryddor. Lite högre syra än övriga. Plågsamt lång eftermak av sur uppstötning. Ni förstår vad jag tyckte? Förstår varför denna typ av sake är ovanlig. Jag brukar inte säga så här men; Fy fan vad vedervärdigt! En mer kunnig person påstod att den fungerade perfekt till bläckfisk. Jag tänker då inte neka bläckfisken denna sake.

Tarusake / Taru: Fatlagrad på cederträ i 3 månader.
Klar, mycket ljus.
Ganska liten doft, vitpeppar, lichie, hav, ostron.
Medelfyllig, mycket lite struktur av fattannin, viss fruktighet. Viss elegans och bra längd.

Vintage 1985 / Koshu: buteljlagrad sake.
Klar, gyllengul.
Stor, utvecklad, mogen med inslag av honung, mandel, nötter och vita russin. Flyktiga toner, mogen banan och torkade blommor.
Fyllig, mjuk smak av torkad frukt, kola och mandel. Lite kort och torr eftersmak med någon strävhet. Mycket smak men ingen struktur. Som en mild maltwhisky utan ryggrad. Intressant om man ska vara snäll. Kostar uppenbarligen 300 pund för 72 cl! Hällde säkert ut 250 spänn i spottkoppen.

Tsukiakari / Nigori: ofiltrerad sake.
Helt grumsig, som riskoksvatten.
Medelstor doft av päron, grön banan, risvatten och ananas.
Medelfyllig, viss sötma, någon liten kolsyra, ”matig” och ett ganska kort eftersmak med någon bitterhet.

Eshigo Kijyoshu / Kijyoshu: sötare sake vars jäsning stoppats med alkohol.
Ljus, klar och lätt gul ton.
Liten, instängd och något ”muggig” doft av ris och färsk fisk.
Medelfyllig, viss sötma, konserverad aprikos. Torr, lite bittert avslut. Enkel smak.

Meijun / Iced sake: fryskoncentrerad sake.
Ljus gyllengul.
Liten doft av hasselnötter, honung, malt och säd.
Mycket fyllig, oljig, upplevelse av viss sötma, maltig, bra längd, eldig och frisk med sakemått mätt.

Mer om sake här.

Igår landade jag i London efter att ha studsat till hemma en kort natt efter några intensiva dagar i Jerez.

Mitt favorithotell i London ligger på Osborn Street. Nyrenoverat, rymligt, bra service och håll i er…billigt (med londonmått mätt). Men så ligger det också i de lite ruffiga men spännande kvarteren i Whitechapel, Jack the Rippers gamla jaktmarker. Osborn Street övergår omärkligt i Brick Lane som är en enda lång orgie i asiatiska butiker, pakistanska restauranger och indiska bagerier. Banglatown helt enkelt. Eftersom jag var trött av resandet orkade jag inte ta mig till någon intressant restaurang i någon annan del av denna fantastiska stad. Jag kollade upp några närliggande krogar i Time Out och begav mig ut i grannskapet.

Undvek inkastarna till curryhaken (hur irriterande är det inte med restauranginkastare? Jag blir aggresiv!) och besökte några butiker och inhandlade lite indiska kryddor jag inte vet hur de ska användas. Bland annat blev det en stor påse birds eye chili. Efter lite googlande insåg jag att den är ruskigt het och ligger högt på scoville-skalan (nä. Jag visste inte heller att den hette så förrän jag googlat). Med tanke på den påstådda hettan såldes den i oroväckande stora förpackningar.

Ute på gatan igen insåg jag snabbt att jag hamnat mitt i en söndagsmarknad. Hantverkare, designers, mat från hela världen och besökare med en medelålder på tjutreåetthalvt. Ett härligt, stökigt, osande och myllrande kaos. En anarkistisk version av den större, men prydligare Spitafield Market ett par kvarter bort.

Provade bland annat momo som är en slags dumplings från Tibet. Första tibetanska maten för mig. Kan inte uttala mig om hur autentisk smaken var, men det smakade bra och den lilla kvinnan som sålde dem var fantastiskt glad och pratsam. Hon ursäktade att momosarna (kan det heta så i plural) inte var särskilt vackra när jag ville fotografera dem.

Avstod från maroccanskt, jamiacanskt, nigerianskt och en massa annat spännade. Hittade några glada killar från brasilien som sålde något som var främmande för mig; kibe och coxinha. I långa rader låg bakverksliknande skapelser. Kibe såg ut som en mörk vegetarisk biff men var tillagad av lammfärd, bulgur, lök, vitlök och mynta bland annat. Fällde spontant kommentaren att det påminde om falafel. Jodå. Kibe var en rätt från den libanesiska folkgruppen i Brasilien. Riktigt gott. Coixinhan var en degbulle fylld med finfördelat kycklingkött. Inte särskilt upphetsande tills en av killarna slevade på en kall chili- och örtsås. Oj! Smakade säkert en hel timme efteråt.

Vandrade sedan runt och njöt av folklivet. Att hitta krogarna jag siktat in mig på visade sig inte så lätt. En hade stängt, en annan hade jag glömt namnet på och den sista lockade inte då där var beckmörkt och spelades extremt hög musik. Irrade därför runt ett tag tills jag hamnade på Brick Lane igen. Lika bra att käka något indiskt.

Jag valde själv, trots ihärdiga inkastare, Bengali Village som enligt stort uppslagna artiklar och omdömen skulle vara den bästa restaurangen på gatan. Bestämde mig för att pröva något annorlunda från Bangladesh. Det blev Sylhet Shaktora Lamb. Sylhet är en region i Indien och frukten shaktora är tydligen en lokal specialitet. Den kallas också för ”bengalisk lime” och smaken var också tydligt limearomatisk, lite syrlig med en mycket tydlig bitterhet. Även toner av koriander, kardemumma och en liten hetta men ingen särskilt upphetsande rätt. En ganska lite portion med ris och nanbröd som kostade extra samt en blaskig Kingfisher gick på 14 pund. Trist och trång lokal som luktade klorin dessutom.

Fortfarande lite hungrig, men framförallt sugen på en smakupplevelse, drog jag mig tillbaka till hotellet. De har nämligen en ”pan-asiatisk” restaurang som heter ”The Kapok Tree”. Några saker hade tidigare fått mig att avstå. Först kopplingen till hotellet, brukar inte vara ett bra tecken. Sedan omskrev de sig själva med stora ord om sin kock och hans resor i Asien på jakt efter råvaror och recept. Sist men inte minst hade de stora skyltar om 50% på maten. Brukar vara en varningssignal. Men jag chansade.

Restaurangen var luftig och sobert inredd. Endast ett mindre sällskap fanns i lokalen. Inte bra. Hovmästare blev minst sagt förvånad när ytterligare en gäst dök upp. Jag satte mig ner och beställde ett glas champagne; Henriot Rosé Brut. Frisk, ren och med inslag av lingon och jordgubbe. Okomplicerad men med bra längd och fina bubblor. På rekommendation av servitrisen beställde jag en ”apetizer” och en vrmrätt.

Först kom Phaav Bhaaji, en typ av indisk snabbmat. En stor portion. En puré av potatis och curry serverad med finhackad tomat, lök och koriander samt stekt bröd (ni ser rätt. Det är hamburgerbröd!). Mycket fina smaker med balans mellan sötma, hetta, fyllighet och de färska grönsakerna och koriandern. Ett fint inslag av kanel.

Till huvudrätt blev det Chicken Dum Pukht Biriyani som skulle vara en rätt från det klassiska mughlai-köket. En stor rikupol svept i en tunn pankaka, små oblater, en youghurtsås och chutney papad. I kupolen gömde sig rikligt med kyckling. Smakade ganska lite, saknade mellanregister och kycklingen var lite torr. Men när jag blandade med tillbehören blev det en smakrik, het och balanserad rätt. Chutneyn var mycket het och markant syrlig. Jättespännande.

Två glas champagne, två utmärkta rätter och förstklassig service kostade mig 30 pund. En mycket lyckad avslutning på en dag full av upplevelser, nya smaker och svåra ord.

Idag blir det sakeutbildning hela dagen och förhoppningsvis China Town.

I ett intressant reportage i Studio Ett på P1 berättades om en ny undergroundtrend i London; Secret Dinners.

Idén är att mun-mot-mun, facebook eller hemsidor sprida information om middagsevent i hemmiljö eller varierande lokaler. Människor som inte känner varandra kommer hem till amatörer eller halvproffs som lagar middag och erbjuder dryck för en ”donation”. Helt olagligt, väldigt spännande och väldigt underground. Fast när de bästa ”hemliga middagarna” listas i Time Out så är det kanske inte så underjordiskt längre.

Själv är jag väldigt lockad av att söka upp en middag när jag är ett par dagar i London i oktober. Vem blir först med att dra igång något liknande i Sverige?