En skakande inblick i hur en bloggarhjärna funkar.

I lördags flimrade Lotta Lundgrens senaste reklamfilm för Coop förbi på tv:n. Hon lockade med kroppkakor och tramsade till det med hasselnötter och extravaganzer. Det var evigheter sedan jag lagade kroppkakor så jag letade fram ett gammalt recept här på bloggen. Ett rent nöje. Hur lätt som helst. Insåg vid matbordet det uppenbara att kroppkakor i princip är fläskfyllda svenska gnocchi. Gnocchi måste jag ju göra en dag. Tyvärr är inte Kära Hustrun särskilt förtjust i gnocchi (hon gillade kroppkakorna dock) eftersom de blir ”lite slemmiga”. Kunde inte släppa gnocchitanken och tänkte att Kära Hustruns favoritmat är varianter på kikärtor. Skafferiet är fullt av konserverade kikärtor och jag fnulade på om man inte kunde göra gnocchi på dem. När jag tycker att jag fått en god idé slår alltid tvivlet in och jag tänker att ”det där är redan gjort”. I nio fall av tio är det så. Så också denna gång. Hittade en receptvariant som jag anpassade efter vad jag hade hemma.

Så här kommer nu kikärtsgnocchi med inspiration från Coop-reklamen. Typ.

Skölj två burkar kikärtor och mixa till en slät, tjock smet med 1 ägg, 2 msk olivolja, 2 msk citronsaft, 1 msk spiskummin, 1 msk malen ingefära, 0,5 tsk salt, en klick sriracha eller annan chili samt drygt 2 dl vetemjöl. Klicka ut smeten på mjölat underlag och dela upp i fyra delar. Pudra över lätt med mjöl och forma till korvar. Dela till köttbulle stora bitar och forma till små ”tummar”. I rikligt med sjudande saltat vatten lägger du ner gnocchisarna i omgångar. Efter några minuter flyter de upp till ytan och är klara. Ta upp upp med hålslev och låta ånga av. Fräs dem gyllene i smör. Servera genast.

När Lotta Lundgren häromdagen mycket välförtjänt tilldelades Hirampriset var jag ju helt enkelt tvungen att plocka fram hennes fantastiska kokbok. Där hittade jag hennes asiatiska kycklingfärs som passade som hand i handske nu när Kära Hustrun tillfälligt utropat vårt hem till en kolhydratfri zon.

Jag har aldrig använt mig av kycklingfärs tidigare. Faktiskt har jag snarare sneglat misstänksamt på den där den legat i kyldisken. Men med detta recept har jag ändrat uppfattning. En mycket användbar råvara. Detta recept var också riktigt, riktigt bra! I Lottas originalrecept presenteras färsen som kycklingsallad i ”skålar” av isbergssallad som små entrérätter som kan rullas ihop och ätas som små smakrika dolmar. Äts de på detta vis kan man skruva upp kryddningen något. Som ensamrätt räcker den till två personer om den serveras med ris eller nudlar.

Riv en bit färsk ingefära, pressa ur saften och släng den torra bollen som blir kvar. Planda ingefärasaften med 1 msk farinsocker, 2 msk asiatisk fisksås, 2-3 finhackade röda chilifrukter och saften från en limefrukt. Finhacka 5-6 vitlöksklyftor och fräs i olja så de får lite färg. Tillsätt 400 g kycklingfärs och fräs tills genomstekt. Häll på vätskeblandningen, sänk temperaturen och sjud tills det nätt och jämnt kokat in. Under tiden strimlar du en näve sockerärter, grovhackar ett kruka koriander med stjälkar och allt samt grovhackar lite jordnötter. När färsen är färdig blandar du ner det finrivna skalet av limefrukten (i originalrecept används limeblad som strimlas ner och får sjuda med färsen). Servera i bladskålar av isbergssallad eller till ris eller nudlar. Toppa med nötterna, sockerärterna och koriandern.

Jag älskar Lotta Lundgren, hennes blogg ”Om jag var din hemmafru” (Bara namnet, vänner. Bara namnet!) och nu också hennes kokbok. Bloggens enkla och lockande recept, snygga bilder och totalt avväpnande och drastiskt humoristiska texter är överförda till bokform. Titeln kommer rakt av från bloggen och underrubriken är ”eller hur man får en vardag att smaka som en lördag”. Jag har redan drabbats av retroaktiv ånger över att jag inte beställde ett förhandsex så jag kunnat njuta av den tidigare.

Det som slår mig är att Lottas bok är så lik Carl Butlers Kokbok. Det må vara att jag är skadad av mitt nästan årslånga projekt, men i samma ögonblick jag slog upp boken var det ganska uppenbart. Det är inte bara den ytliga likheten i bildernas avskalade, rena estetik med sitt rakt-uppifrån-perspektiv och fokus på råvaror. Det är sättet på hur båda lyckas bryta mot konventionen. Lottas bok är totalt befriad från den där förment porriga, softade, out-of-focus, närbildsfixeringen med mysiga interiörer eller rustika trädgårdsbord med dignande grönsakskorgar. Bilderna är distinkta, humoristiskt konstnärliga och flödande av ljus, färg och matkärlek.

Att formgivningen är slående i båda böckerna förklaras av Lottas framgångsrika reklamkarriär och att männen bakom Butlers kokbok kom från samma bransch.

Likheten finns också i det personliga anslaget, de korta kärnfulla ingresserna som kopplar receptet till en personlig upplevelse eller reflektion och manar oss att prova receptet. I butlers fall ganska handfast genom att betyga hur lätt det är medan Lotta gör det mer mer humoristiskt och ibland vardagspoetiskt. Hos båda lyser en okomplicerad kärlek till måltiden igenom.

Där finns mer. De inledande praktiska råden, grundrecepten och råvarutipsen är som speglingar från två olika epoker och uppslaget med köksredskap (se nedan) är nästan rörande lika. Men det är faktiskt receptens enkelhet och behärskade ingredienslistor som knyter ihop det hela definitivt. Man vill laga och äta för det känns så opretentiöst och tryggt.

Nu tror jag tyvärr att likheterna upphör där. Lottas bok, hur bra den än är, kommer aldrig att få det enorma genomslag som Carl Butlers. Tiderna har förändrats och det är omöjligt att göra ett så stort intryck idag i den flod av kokböcker, matprogram och bloggar som finns. Men jag hoppas att många hittar till Lottas bok. Jag är definitivt såld och funderar redan på ett nytt projekt med namnet ”Lotta Lundgren & jag”.