Lunchfyndet på Vendels Sture var inte ett undantag i Malmö. Lunchen på Atmosfär ligger i samma klass med råge.

Restaurang Atmosfär kan med rätta kallas en malmöklassiker. I snart sexton år har här levererats mat- och dryckesupplevelser av klass. Genom alla åren och de varsamma och genomtänkta förändringarna har Henrik Regnér, Sveriges kanske mest sympatiske krögare (sorry alla ni andra), stått vid rodret.

Jag fick prova små portioner av båda varmrätterna då jag inte kunde bestämma mig för vilken som lät godast. Kummel på krossad nypotatis, vitvinssås och primörmorötter samt sida av rapsgris med ugnsbakade tomater, lök och en frisk tomatsås. Bägge rätterna var omsorgsfullt tillagade och presenterade och visade rena, klara, tydliga och distinkta smaker som bara sjöng i munnen. Riktigt, riktigt bra för löjliga 95 kronor. Då får du också en liten soppa samt Atmosfärs klassiska focaccia som hängt med sen starten. Den sista utposten mot surdegsinvasionen?

Jag arbetade som produktchef inom vinimportbranschen för flera år sedan. Det var verkligen inte ett jobb för mig. Jag vantrivdes så fullständigt att det lätt kan räknas till de värsta åren i mitt liv. Stundtals var det så illa att jag vaknade vid fyratiden på morgonen och inte kunde somna om och jag tappade all aptit.

Äta måste man ju och som tur var fanns ”Hemma hos Greken” alldeles intill mitt kontor i Lund. Otaliga var de gånger jag flydde iväg från oron och stressen till denna lilla vänliga oas en halvtrappa ned i en källare. Även när magen knöt sig som värst kunde jag ändå alltid få ned deras magiskt goda och snälla faki, en grekisk linssoppa som många försökt återskapa utan att lyckas. Utan denna soppa, som ständigt står på menyn, så vete tusan hur jag tagit mig igenom denna period. Den räddade praktiskt taget livet på mig.

Under en tid hade ”Greken” en filial på den numera insomnade Saluhallen men efter en längre frånvaro har de nu öppnat igen på Gråbrödersgatan i Malmö. Bara ett par hundra meter raka spåret från mitt nuvarande arbete. Samma varma, familjära stämning. Samma meny med rustika, billiga och smakrika lunchrätter från kantin. Ingen kortbetalning och den eviga skylten med texten ”Recept lämnas i morgon”.

Skulle det knipa så har jag återigen en livräddare inom gångavstånd. Jag känner mig trygg.

…vad detta är för fisk?” En högst berättigad fråga vid dagens lunch på en av de lite bättre ställena i min del av staden.

På menyn stod ”Sufflé stekt flundra filé med sommar primörer och kall potatis sallad” med konsekvent särskrivning. Lite svårbegripligt var det allt så servitören fick förklara att fisken var vänd i smet av vispad äggvita och stekt därefter. Det lät ju gott. I förvirringen frågade jag varken mig själv eller servitören vad flundran var. Tänkte mig kanske en sillflundra. Nu var jag hungrig och slök den lilla salladen som ställdes fram.

Nu kom fisken. Vackert gyllenbrun pannering och aptitligt presenterad med primörerna. Men hej där!? Vad var det för fisk? Lång och slank filé som sträckte sig från tallrikens ena kant till den andra. Det här var definitvt ingen utfläkt sillfilé. Flundra, flundra? Vad är en flundra? Det är ju ett annat namn för skrubba, men det var det inte heller. Jag började inse vad det handlade om. Utan att ha smakat på fisken gick jag fram till servitören och frågade vad det var för någon slags flundra. ”Ingen aning. Ska fråga köket”. Han var snabbt tillbaka med det väntade beskedet ”Det är pangasiusfilé”. Denna odlade asiatiska hajmal står på min svarta lista och jag replikerade snabbt ”Då kan du ta ut den”.

Jag gillar inte när man försöker lura mig, särskilt inte när mitt blodsocker är nere i knäppkängorna. Till restaurangens försvar ska sägas att de verkligen försökte erbjuda mig något annat, men jag var både irriterad och sur och hade tappat matlusten. För mig får krogarna servera åsnekött, kråka och till och med råtta i pizzan bara de talar om det (det är till och med troligt att ag kommer och provar).  Men när man mörkar vad som serveras då tappar jag allt förtroende och går.