Alla försök att popularisera världens största kvalitetsvinsdistrikt måste applåderas. Det är dags att vinkonsumenterna får upp ögonen igen för vinerna från Bordeaux.

2010 B Bordô Cabernet Sauvignon är ett av flera viner i en serie med modern och enkel framtoning både i stil och förpackning*. Med sedvanlig monopollogik finns bara detta enda vin tillgängligt. Nu är inte röda viner under hundralappen distriktets starkaste gren även om många undantag finns. Trots det så är vinet helt okey i sin prisklass och kombinerar faktiskt en ren, modern fruktighet med viss klassisk struktur. Kan nog utvecklas något under ett par år. Ett okomplicerat vardagsvin till en mustig gryta.

Medeldjup och körsbärsröd färg med dragning åt blått.  Medelstor, ung och fruktig doft av jordgubb, svarta vinbär, hallonbåtar, torkade kryddörter (oregano), sötlakrits och en liten jästighet. Medelfylling, frisk och ung smak med saftig bärighet som speglar doften och med en viss dominans av svarta vinbär och lingon och lite apelsintoner. Ursprungstypisk ”sotighet”, ännu småkärv, något obalanserad och lite bråkig, inte helt integrerad fatstruktur men med bra längd.

*Som vanligt når fransmännen inte riktigt ända fram i sina förenkligsambitioner.

Om du orkar läsa hela texten väntar en belöning på slutet. Inte kika!

Igår höll jag ett föredrag och en provning om tio intressanta viner på temat ”Cru Bourgeois”. För de allra flesta är denna benämning något som man med milt ointresse noterat på bordeauxviners etiketter genom åren. En helt berättigad inställning då det varit en ganska irrelevant information vid val av vin. Fram tills nu.

Termen cru bourgeois har en historia som sträcker sig tillbaka till 1400-talet och betyder rakt översatt ”borgarnas växtplatser”. Det man syftade på helt enkelt på de vinegendomar som ägdes av borgarna i staden Bordeaux och som hade särskilda privilegier i form av skattebefrielse och liknande.

När den berömda klassificeringen av egendomar i Médoc gjordes 1855 så fanns planer på att utvidga den med cru bourgeois och en förteckning om 248 châteaux upprättades och publicerades. Men planerna gick om intet. Det dröjde till 1932 då handelskammaren i Bordeaux upprättade en ny förteckning som denna gång omfattade hela 444 slott. Denna lista blev dock aldrig officiellt ratificerad men tjänade fram till 2003 som referens för vilka egendomar som fick använda benämningen. Detta år antogs nämligen Cru Bourgeois de Médoc som en officiell klassificering som erkände 247 slott.

Glädjen blev dock kortvarig då ägarna till några av de slott som exkluderats från benämningen protesterade mot att det fanns egenintressen i urvalskommittén. Redan 2007 revs beslutet upp och benämningen förbjöds. Ett intensivt arbete påbörjades för att omarbeta grunderna för cru bourgeois och från årgång 2008 gäller helt nya förutsättningar.

Alla egendomar i Médoc (8 områden norr om staden Bordeaux) kan ansöka om att bli godkända genom ett kontrollbesök för att se att de når upp till minimikraven på anläggningen. Först därefter har man rätt att skicka in viner för bedömning. Alla kontroller inklusive provningar görs av en utomstående organisation. För varje årgång görs ett urval av representativa viner vid en blindprovning som sedan tjänar som referens för kvalitet och karaktär genom hela processen. Vinernas poäng, som sätts av professionella provare,  utgör det minimum som ett vin måste erhålla för att bli godkänt. Nu hämtas prover från de egendomar som anmält sitt deltagande och vinerna är helt anonyma för de specialutbildade provarna som bedömer och poängsätter dem helt individuellt. Om vinet når upp till kraven får det benämnas cru bourgeois och förses med en kontrolletikett (obligatorisk från årgång 2009) med hologram och QR-kod. Stickprov görs även på viner som levererats till butiker.

Detta innebär att cru bourgeois inte är en klassificering av egendomar utan ett erkännande av det individuella vinets kvalitet. Det är alltså en ren kvalitetsgaranti och därmed de hårdast kontrollerade vinerna i Bordeaux. Av 309 nio slott blev 243 godkända för årgång 2008 och 246 för årgång 2009, men bara 218 blev godkända bägge åren. En del egendomar som ingick i den gamla klassificeringen har dock valt att hoppa av denna nya form. Bland annat min personliga favorit Château La Tour de By vars ägare anser att det nya systemet riskerar att likrikta vinerna.

Hur var då vinerna? De tio provade vinerna (alla röda då Médoc är en appellation endast för röda viner) var alla av årgång 2008 och uppvisade en fantastisk variation i karaktär och stil. Spännande var att jämföra gamla systembolagsklassikern Château Hourtin-Ducasse (Haut-Medoc) med Château Rollan de By (Medoc). Den sistnämnda är nästan svulstigt mörkfruktig och modern med eucalyptus och kaffe i näsan och kontrastera bjärt mot den strama, klassiska och paprikadoftande Hourtin-Ducasse.   Château Chantelys (Medoc) framstod nästan som en mogen, mjuk spanjor jämförd med Château Charmail (Haut-Medoc) som var en tuff lite rackare med massiva tanniner, beska och hög syra som satt som en tvångströja över en väl dold men fint koncentrerad och mörk frukt.  Château Lafon (Listrac-Medoc) påminde förvånande nog med sin elegans och nästan vibrerande rödfruktighet om en kraftigare och fatlagrad beaujolais av årgång 2009. Lite i samma eleganta stil var Château d’Arsac (Margaux) men här dominerade faten lite mer och bidrog med en trevlig kryddighet. Kvällens bästa vin var Château Le Bosq (St Estèphe). Här doftade det klassisk bordeaux med blod, jord, sot och rostigt järn, som ett medeltida slagfält helt enkelt. Smaken var välbalanserad, elegant och komplex med fina tanniner, söt fruktighet och en lång kryddig eftersmak.

Sammanfattningsvis var det en mycket jämn kvalitet men stor variation i stilar. Med tanke på att vinerna i de flesta fall ligger i spannet 120-200 så måste man säga att man får mycket för pengarna. Eller som en vinmakare sa till mig: När du köper en cru bourgeois betalar du för vinet och inte för en dröm.

Liten bonus: En ung Tommy Körberg sjunger om vin och bourgeoisie.

Châteu la Tour de By är en pålitlig favorit bland de prisvärda bordeauxerna. Den brukar leverera riktigt klassisk stil men kommer i årgång 2007 i en lite modernare kostym med mer frukt än struktur även om balansen finns det där. Ett bra vin för den som inte tror de gillar röd bordeaux men vill prova något lite seriöst.

Ganska djup röd färg med litet blått inslag. Doften är ganska dov men fruktig med karaktär av varma skogsbär som björnbär och blåbär samt de typiska svarta vinbären och en lite aromatisk ton med drag av mynta. Medelfyllig smak med rik och mörk fruktighet, fin syra och ganska täta, mogna tanniner och en diskret ekstruktur. Lång eftersmak med inslag av lakrits, kaffe och ett lite torrt mineralrikt avslut.

Efter gårdagens besvikelse med det korkade vinet fick jag fixa fram något annat ur vinkylen. Det blev en röd bordeaux som jag köpte i en liten vinbutik i staden Bordeaux för snart två år sedan: 2005 Château Planquette.

Den lilla vinbutiken var lite udda med en innehavare med en stark passion för…Rhône. Vissa gör det inte lätt för sig. Hur som helst så bad jag honom rekommendera några mindre kända slott som han gillade. Det blev några totalt främmande viner som samtliga hade det gemensamt att de kostade under 20€ och var ekologiskt odlade.

Château Planquette, som jag öppnade igår, är en liten egendom som drivs av Didier Michaud som tydligen är en del av vin-nature-rörelsen. Vad jag kunnat luska ut  om vinet är att det är ungefär 50/50 merlot och cabernet sauvignon, ingen chaptalisering (tillsatt socker innan jäsning), minimalt med svavel och att det är lagrat mellan 18 till 24 månader på ekfat vara endast en mycket liten del var nya.

Mycket tät, mörk, blåröd färg. Stor, ganska intensivt fruktig doft med tydlig eldighet, animalisk ton och markant örtighet parad med toner av mörka bär, svart vinbär och nypon.. Fyllig, kompakt, mörk fruktighet med distinkt karaktär av svarta vinbär och björnbär. Mycket sträv med ganska grova och ”oborstade” tanniner och en lite jordig, bränd karaktär med mycket örtighet och kryddor. Bra koncentration, tydlig eldighet och längd men ännu outvecklad och något obalanserad.

Mycket karaktärsfullt och intressant vin som dagen efter utvecklat ganska mycket mer animaliska toner och lite skumma, flyktiga dofter av päls och vilda djur, gissningsvis på grund av den låga svavelnivån. Vinet var lite atypiskt och jag kan förstå varför någon med en kärlek till rhôneviner rekommenderar detta vin. .

Är man en bordeauxnörd som jag får man med tiden personliga favoriter man ständigt återvänder till. Pålitliga som gamla vänner finns de där när man blivit besviken på nya bekantskaper. Det är sällan de riktiga toppslotten (kanske för att man sällan har råd att dricka dem), utan de i mellanklass som stretar på lite skymundan.

Château Chasse-Spleen är just en sådan trogen vän, lite kusinen från landet då slottet ligger i mindre ansedda och lite avsides belägna kommunen Moulis en Médoc. Egendomen levererar viner som kan njutas ganska unga, som denna, men alla äldre årgångar jag provat har utvecklats fantastiskt väl. Lite besviken är jag dock på att de bytt ut det gamla typsnittet mot en vederstygglig star trek-liknade font. Men en ansiktslyftning får inte stå emellan gamla bekanta.

Djupt blåröd och tät färg. Ganska stor, ung och fruktig doft med tydlig karaktär av svarta vinbär och inslag av jordgubbar och grön paprika. Dova toner av bränd, lite sur ved, tjära och svartpeppar. Medelfyllig, mycket frisk med tät fruktighet där svarta vinbär dominerar igen, mycket balanserade tanniner och tydlig rostad fatkaraktär. I eftersmaken kommer den lite brända, sotiga karaktären tillbaka kombinerad med en tydlig, stram mineralton.

Pålitlig bordeaux till överkomlig pris att både dricka och spara i många år trots att den kommer från ett av de lite svagare åren på 2000-talet. Finns fortfarande att hitta på Systembolaget.

I vinprovarnas märkliga värld finns det många olika typer av provningar; blindprovningar, halvblinda provningar, glasprovningar, horisontalprovningar och vertikalprovningar bland annat. Igår var det dags för det sistnämnda. En vertikalprovning går ut på att man provar flera olika årgångar från samma slott eller producent. En horisontalprovning å andra sidan är en provning av olika slott från samma årgång. Båda är alltid intressanta men på olika sätt.

Den aktuella provningen gällde Château Ducru-Beaucaillou från kommunen Saint-Julien i Bordeaux och spände över två decennier. Slottet är klassat som ett andra cru (Deuxiéme Cru). Kommunen Saint Julien brukar beskrivas som ”kvintessensen av Médoc”, det vill säga att vinerna härifrån är mycket typiska med en kombination av kraft och elegans.

Provningen inleddes med årgång 1983 som brukar beskrivas som en bra årgång som hamnat i skuggan av den klassiska 1982. Vinet ljust med briljant röd färg som tydligt drog mot brunt. Doften var utvecklad, mogen med röda bär, jordgubbsmarmelad och tydliga inslag av läder och svamp. Smaken förvånansvärt fyllig och fruktig men mycket mjuka tanniner men med en dominerande struktur av läskande syra. Toner av röda bär och marmelad kom tillbaka samt en typisk ton av blod och lagerblad i eftersmaken. Ett moget och mycket elegant vin. Ska inte sparas ytterligare.

Därefter följde 1988 som anses vara en excellent årgång med långlivade, mörka och tanninrika viner. Den första buteljen som öppnades var mycket fruktig, flaska nummer två mycket sluten. Därför öppnades också en tredje som var ganska uttorkad. Vi beslutade att egalisera (blanda vinerna) de två första flaskorna eftersom vi var ett stort sällskap och alla skulle få en chans att bedöma samma vin. Tyvärr visade sig detta vara ett misstag då en korkdefekt kröp fram efter blandningen. Dock var det många som inte bedömde vinet som defekt.

Årgång 1990 var mycket varm och gav generellt mjuka, eldiga viner. Vinet hade en djup, blodröd färg med en brun kant. Stor utvecklad, komplex och aromatisk, örtig doft med inslag av mynta, solvarma jordgubbar, läder, ceder, apelsin och thé. Smaken var medelfyllig, mycket friska syror, lite eldig med många men mjuka tanniner och aromatisk arombild. Tyvärr var vinet lite trött och uttorkat i frukten med toner av russin och en liten metallisk bitterhet i eftersmaken. Lite grand som ett pottpurri; mycket doft men torrt.

Vinerna från 1995 brukar beskrivas som aromatiska, uttrycksfulla och långlivade. Färgen var mycket mörk, nästan opak med en antydan till brun kant. Stor intensiv doft av svarta vinbär, eucalyptus och lakrits. Mycket fylligt och välstrukturerat vin med stor fyllighet, kraftfulla tanniner och bra frukt som domineras av mörk frukt, blod, järn och lagerblad. Lång, nyanserad och utvecklad eftersmak där röda bär och liten läderton kommer fram samt en liten angenäm bitterhet. Ett vin med fin balans mellan mognad, elegans, frukt och struktur. Bästa vinet av de fem enligt mig.

2004 är en årgång om vilken åsikterna går isär. Ducru-Beaucaillou anser själva att årgången är en av deras bästa. Mycket mörk, djup färg med en blå ton. Stor, ung, lite eldig, fruktig och örtig doft med en markant ton av vitpeppar. Fyllig, mycket fruktig, ung och med tuffa frukttanniner. Ännu lite obalanserade fat, toner av grön paprika, återigen blod, järn och lagerblad i eftersmaken som hade en tydlig bitterhet. Ett vin med stor potential men ännu lite ”bråkigt”.

Sammantaget en intressant provning som visar på de stora variationerna i årgångarna i Bordeaux. Ett genomgående drag var inslaget av blod, järn och lagerblad, drag som brukar anses typiska för Mèdoc. Dock saknades den där stora upplevelsen som jag förväntar mig av en provning i den här digniteten.

Nästa bordeaux inför undersökningsdomstolen är 2006 Château Moulin de Cassy från Médoc.

Mörk, tät och blåröd färg. Medelstor, ung och ännu outvecklad doft av mörka bär (här hör det till att dra till med svarta vinbär), lite tobak och ganska tydlig karaktär av hallon. Smaken ganska fyllig, mycket välstrukturerad med  tuffa frukttanniner, bra med fat och en tät, mörk fruktighet som balanserade strävheten. De mörka bären men även hallonen kom tillbaka i smaken. Bra längd med en tydlig mintighet/eucalyptuston. Ung och stram men redan fullt njutbar efter luftning i karaff någon timme. Lovar ganska mycket och kommer säkert helt till sin rätt om ett par år.

Jämfört med médocvinet Château Hourtin-Ducasse från samma årgång och till samma pris så är Moulin de Cassy något lättviktigare men ungdomligare. Båda ger mycket bordeaux för hundralappen.

Fler bordeauxer? Jag har provat en mogen médoc, en saint-emilion som inte var dyr och ett trevligt vitt vin.

Det kan inte ha undgått någon att jag är väldigt förtjust i viner från Bordeaux. Tyvärr är det många som ser dessa viner som mossiga och, framförallt, dyra. Jag har därför satt mig före att hitta de där bra vinerna som inte kostar så mycket.

2004 Château La Tour de By är från Médoc norr om staden Bordeaux. Ganska djup röd färg med en ljus kant som slår i brunt. Doften är stor, utvecklad med inslag av lite torkad frukt, mörka bär, sötlakrits, läder, svamp, lite kompost och…ursäkta…fekalier. Det kan tyckas att bajs inte är en positiv doft, men märkligt nog kan ett litet inslag av gödsel/stallbacke bidra till komplexitet – som här. Smaken är medelfyllig, mogen, frisk och med avrundade, mjuka tanniner och tydlig fatkaraktär. Läder, torkad/kokt frukt och en lite metallisk ton (blod?) i eftersmaken som är ganska lång. En gammaldags, traditionell bordeaux med mogen karaktär trots sina ynka fem år.

För den som aldrig provat en klassisk, mogen bordeaux kan detta ge en liten pust av vad de kan visa upp. Framförallt erbjuder vinet ett välkommet avbrott från de publika, sötfruktiga, slätstrukna och anonyma vinerna som dominerar marknaden idag. En anledning så god som någon att testa detta vin. Prova till mildare ostar, lammstek med örter, ryggbiff med persiljesmör och stekt potatis. Däremot inga mustiga grytor. Inte bra. Jag har provat.

Letar du efter en fruktigare, fylligare och stramare bordeaux så hittar du en här. En bra saint-emilion har jag också hittat.