Nu har Mats-Eric ”Äkta Vara” Nilsson tagit sig an vinbranschen i den nya boken Château Vadå om det ”okända fusket” med vin. Ni vet det där hemliga som är så okänt att det tagits upp i två mycket uppmärksammade program i våra största tv-kanaler på bästa sändningstid.

Det tar inte särskilt många timmar att läsa igenom boken som är full av anekdoter, citat från personer i branschen, trötta och daterade exempel och många utdrag ur betydligt bättre böcker i ämnet. Större delen av boken går ut på att plocka upp extrema exempel och svepande smeta dem över en hel bransch. Sista delen i boken tar upp hur man kan lära sig att uppskatta ”naturviner”. Tendentiös journalistik i sin prydno.

Detta är en bok för dig som…

• …missat Uppdrag Gransknings och Kalla Faktas ”granskningar”
• …lever i föreställningen att reklam är konsumentinformation
• …inte vet hur marknadskrafterna fungerar
• …tror att du får en genuin hantverksprodukt i din bag-in-box
• …har ett intresse för konspirationsteorier
• …är rädd för E-nummer

Om du inte motsvarar kriterierna ovan så rekommenderas att…

• …du köper bättre viner, det vill säga inte billigt och massproducerat
• …du köper ”Understanding Wine Technology”  (rekommenderad läsning på sommelierutbildningen) och ”Authentic Wine” som flitigt citeras i boken

Du kan också läsa min bloggpost om tillsatser i vin  eller om du vill lära mer om vin i allmänhet köpa boken VIN som jag översatt. I den finns också ett nytt kapitel om svenskt vin som jag skrivit.

På förekommen anledning: För dem som är svaga på läsförståelse så är detta en positiv krönika om en spännande, ambitiös krog med inkörningsproblem på sin andra dag.

Eftersom jag är uppe några dagar i Stockholm skulle jag passa på att umgås lite med en god vän och hade bestämt att middag skulle avätas på suveräna Rolfs Kök. Planerna blev omkullkörda och jag blev i sista stund omdirigerad till en restaurang med namnet AG på Kronobergsgatan 37. Taxichauffören stannade och sa ”Här är det”. Jag kikade misstroget ut och sa att jag inte såg någon krog. Taxichauffören insisterade och pekade på en skylt obetydligt större än ett vykort om satt bredvid den oansenliga porten. Jag krängde mig ur bilen och sa att vi har svartklubbar i Malmö som gör mer väsen om sin existens. Den grånade och härdade taxichauffören kläckte ur sig på typiskt söderidiom ” De é nåt nytt de där. Krogarna gömmer sej fan numer. Ingen reklam, inga fönster och inga skyltar. De é väl modernt.”.

Jag tog mig in genom porten och någon halvtrappa ner som såg ut som den skulle leda till en cykelkällare. Sedan upp flera våningar för att sedan plötsligt stå inför en ”kötthumidor” och en vinkällare bakom stora glasväggar. En matsal med blonda trämöbler till höger och en spatiös tapasbar till vänster med stora barbord i slaktbänksstil. Otroligt läcker, och ruffigt elegant inredning. Massor av personal irrade planlöst omkring. Förklaringen till detta var att krogen hade öppnat kvällen innan (14/2 2011)! Personalen var övertalig och otrimmad men lokalen kändes märkligt invand och hemtrevlig.

Detta var alltså den nya krogsatsningen av ledningen bakom Rolfs Kök. Lokalerna hade tidigare hyst en restaurang med namnet Allmänna Galleriet men nu gällde en seriös satsning. Menyn var en blandning av rustik bistromat, svenska klassiker och mycket spanskt med fokus på bra kött och tapas. En meny helt i min smak. Jag följde sällskapets val och det blev griskulting som endast serverades till sällskap om fyra. Står det kulting på en svensk meny så bara måste man beställa det. Till förrätt beställdes olika smårätter in på tapasvis (enligt rekommendation från servisen) men rätterna var faktiskt inte särskilt lämpade att dela på. Vi fick in en helt makalös grissylta med spetsskålsallad (pizzasallad de luxe), läckra vitlöksstekta glaskrabbor (softshell crabs) och en kronärtskocka som faktiskt inte skulle serverats av en köksmästare med självkänsla. Den stackars grönsaken var mager, bitter och överkokt men med ett brynt örtsmör som var riktigt bra.

Vinlistan var överprisad (förmodligen normala stockholmspriser) och ängsligt sammansatt med alla de ”rätta” producenterna och vintyperna. Vinvalens motsvarighet till sjuanstolar, PH-lampor, superelipsbord och Josef Frank-tyger. Tyvärr var också griskultingen en besvikelse. Serverad i små svåridentifierbara bitar i en aluminiumform. Mört (konstigt annars) men utan förväntad krispighet i skinnet och serverad endast med en grönsallad av späd romansallad, majonäs (!?) och en rik buljongsås. Ganska enehanda smaker och inget som bröt av. Saknade syra eller något finnessrikt till den enkla anrättningen. Beställde in lite extra bröd för att komplettera den ganska fattiga serveringen och fick efter lång väntan in brödet som var rostat intill det brändas gräns. Nej vänta. Det var bränt.

Ganska otillfredsställda drog vi oss tillbaka till den tomma men inbjudande tapasbaren där vi upptäckte en specalbuteljering av en fino från Montilla-Moriles! Tydligen blev personalen lika upphetsade som vi över detta dryckesval så vi trakterades prompt med en tallrik lufttorkad skinka till det fantastiska vinet.

Även om jag verkar lite missnöjd över besöket så dristar jag mig ändå till att säga att det här kommer att bli ett ställe att räkna med. Attityd, lokal och kvalitet kommer att vinna och det kommer att surras mycket om AG den närmaste tiden. Gör bara inte samma misstag som vi. Välj det välhängda nötköttet från ”humidoren”! Vi mötte gäster som var helt lyriska över osso buccon.

Lägg AG på minnet. Jag kommer i alla fall tillbaka nästa gång i Stockholm. Om jag får bord.