Helgen ägnas åt en masterclass i ämnet vitikultur med Stephen Skelton MW på Gustibus Wine & Spirit Academy. Djupdykning i kloner, rotstockar, ympningar och klimatzoner är kanske högintressant för vinnörden men ganska irrelevant för den genomsnittlige vinkonsumenten. Men Stephen levererade en hel del tankar och information som hade mer allmänintresse.

Skrämmande siffror för den medvetne vinkonsumenten är att den europeiska vinodlingen upptar 7% av jordbruksarealen men förbrukar 80% av bekämpningsmedlen! Stämmer till eftertanke. Att välja ekologiskt känns minst sagt angeläget men i långa loppet kanske man inte ska avvisa tanken på genmodifierade och därmed mer resistenta vinstockar menade Skelton.

Stephens påstående att ”sambandet mellan avkastning och kvalitet i Champagne är nästintill noll” väckte förvåning. Enligt honom är det tillåtna skördeuttaget i Champagne är bland det högsta i Europa men detta påverkar knappast den slutliga kvaliteten då det är i den långa och komplicerade processen med alla dess val och möjligheter som i allt väsentligt styr slutresultatet.

Mest munterhet hos åhörarna var när han i princip avfärdade ”terroir” på knappa fem minuter. Han förnekade inte betydelsen av platsen och vingården men hävdade att ”most terroir is a man-made effect. If you have the same soil, the same clone but plant the rows in two different directions you’ll have two different wines. So what is terroir?”. Han gick så långt som att hävda att ”the concept of terroir was invented for the benefit of those people who got terroir.”

Ser fram emot morgondagen med denne mycket kunnige och intressante föreläsare.

Rhôneproducenten M.Chapoutier var en av mina första favoriter när jag började min bana inom vinets värld. Personliga viner med mycket uttryck. Inte alltid på topp men ständigt med en känsla av plats – terroir. Firman är speciell av flera orsaker, bland annat är alla deras etiketter försedda med brailleskrift. Man är också en av de producenter som dras fram när biodynamisk odling diskuteras.

Nu har man producerat en 20 minuter lång film om sig själva. Det är en svindlande vacker, men ganska innehållslös, film som bara bitvis punkteras av självförhärligande pladder och allmänt nonsens från Michel Chapoutier. Kolla in filmen och prova deras Côtes-du-Rhône-Village för knappa hundralappen.

Rösta gärna på min blogg till Matbloggspriset 2011 om du gillar den.

Ett av de mest svårfångade begreppen inom vinprovning är ”mineralitet”. Det tog mig själv många år innan jag för mig själv kunde förklara vad jag menade med begreppet. Dessutom verkar det finnas en stor oenighet bland vinprovare om vad det är och hur det ska beskrivas. Kan förklaringen vara så enkel som att ”mineralitet” i traditionell mening inte finns?

Först måste vi reda ut missuppfattningen om att mineraler letar sig upp genom vinstocken, ut i druvan och till slut manifesterar sig i vinet som en karaktär av jordmånen. Det som kommer ut i druvan är endast mineral i form av joner från exempelvis kalium, magnesium, kalcium, järn och fosfor. Mineraler i sig är i princip doft- och smaklösa och i form av joner är mängderna dessutom på en sådan nivå att de ligger långt, långt utanför det mänskliga doftsinnet. Dock påverkar de vinet genom att de spelar en viktig roll för jäsningsprocessen som i sin tur har en fullständigt avgörande effekt på de aromämnen som bildas. Vinets aromer skapas i druvan och av jäsning och andra efterföljande processer – inte av ämnen i jorden.

Begreppet är dåligt utforskat och det saknas en täckande definition om vad det egentligen betyder. Den i övrigt heltäckande The Oxford Companion to Wine levererar inte ens ett försök till förklaring då det helt saknas som uppslagsord och det vetenskapligt uppbyggda Aroma Wheel saknar helt ”mineraler” som kategori. Det enda som står klart är att det har mycket lite att göra med mineraler.

Men vad är det då som doftar och får oss att tänka på kalk, flinta, grus och skiffer? Den allra tydligaste doften är den som ofta kopplas till riesling och moselskiffer – petroleum – är också den som är enklast att förklara. Doften kommer från en nedbrytningsprodukt från karotenoider som finns i druvans skal. Bland annat riesling har särskilt mycket av detta ämne och nivåerna stiger ju mer solljus druvan utsätts för. Därför hittar man den typiska tonen av ”oljeskiffer” särskilt frekvent i australisk riesling som inte varit i närheten av den svarta skiffern. Senast häromdagen hittade jag exempelvis en distinkt ton av diesel i en pinot gris från Kalifornien.

Många provare försöker beskriva mineraldoft som nyfallet regn på sten eller en grusgång. Det låter poetiskt men är faktiskt en av de vetenskapligt belagda aromerna kopplade till ”mineralitet”. Denna doft benämns petrichor och kommer av aromatiska ämnen och oljor från vätxlighet som frigörs från marken vid regn. Doften av nyfallet sommarregn på solvarm stenhäll är med andra ord en doft från växter och inte mineral.

De mer subtila tonerna av kalk, flintrök och nykrattad grusgång och den lite dammiga, torra och åtstramande känslan av kritdamm mot svalget är svårare att förklara.

Man kan få vissa ledtrådar om man tittar på vilken typ av viner som i allmänhet tillskrivs tydlig mineralkaraktär. Det är företrädesvis viner från Europas gamla vingårdar som brukats i sekler och är magra och näringsfattiga och även från områden med svalare växtbetingelser som ger hög syra.

Hög, markerad syra och ”behärskad frukt” förstärker en stram, torr och uttorkande upplevelse som kan associeras med en mineralkänsla. Viner av denna typ låter också de i druvorna naturligt förekommande svavelföreningarna framträda tydligare. Druvor från magra jordar är också fattiga på näringsämnen nödvändiga för jästens överlevnad. I brist på lättillgänglig näring ger sig jästen på aminosyror som den bryter ner vilket resulterar i än mer svavelföreningar. En del av dessa går under beteckningen merkaptaner och kan i högre koncentrationer lukta som ruttna ägg och sulfit men i mindre mängder ge en diskret ”rökig” karaktär. Dessa föreningar förekommer också framförallt i vad som kallas reduktiv vinmakning, det vill säga med mycket lite kontakt med syre.

Ovanstående teori finner visst stöd i att några av de mest mineralpräglade vinerna kommer från Tyskland som är känt för sina viner med hög syra, reduktiva vinmakning och näringsfattiga druvmust. Att dessutom upplevelsen av mineralitet tenderar att minska med lång lagring skulle kunna kopplas till att svavelföreningars aktivitet är intimt förknippat med vinets mognad.

Även om mineralitetsbegreppet ännu inte är klart definierat eller utforskat så verkar det som det handlar mer om vad som händer vid vinmakningen än direkta effekter från jordarter och jordmån. Goda nyheter för alla oss som gillar strama, krispiga och mineralstinna viner. Mindre kul för alla obotliga vinromantiker.