Med massor av löjrom i frysen var det självklart att testa att göra blinier till. Av någon anledning hade jag fått för mig att det skulle vara komplicerat. Så var inte fallet. Gick utmärkt även utan plättlägg även om de då inte blev så pösiga som tänkt. Den överblivna smeten var till och med ännu bättre dagen efter då jag stekte brunchplättar som avnjöts med sylt.

Minst 20 blinier: Rör ut 10 g jäst med 2 dl mjölk. Rör ner 1 dl gräddfil, 1 äggula, 1 dl bovetemjöl och en nypa salt och rör tills smeten är helt slät. Rör ned 1 dl vetemjöl och låt smeten jäsa i minst en timme. Vispa äggvitan till ett fast skum och vänd försiktigt ned i smeten. Stek små, tjocka i en plättlagg eller vanligt stekjärn på strax över medelhög värme i lite smör. Portionera ut med en stor matsked. När plättarna jäst upp och börjar bli lite bubbliga på ytan vänder du dem och steker på andra sidan. Servera genast.

Igår var det dags för kräftpremiär för mig och Kära Hustrun. Helt improviserat i en hast på tu man hand på altanen i det plötsligt vackra vädret.

Det var ingen tid för eget kräftkok med andra ord utan jag bar helt sonika hem en hink med svenska signalkräftor från Smålandskräftan. Under det genomskinliga locket låg ett par bjässar med hummergener men under dem så gömde sig kräftor av storleksklassen ”nutte då”. När det inte är någon idé att attackera klorna och stjärten levererar kött i viktklass av en räka så är storleken i underkant. I övrigt var de snygga med ganska mjukt skal. Spadet var väldigt salt men hade en mycket fin smak med dillen fint integrerad. Jag har lite svårt för den parfymerade dilltonen men här smakade både spad och kräfta mustigt, rikt och nästan intensivt. Riktigt bra i lilleputtarnas rike med andra ord.

Som tillbehör svängde jag ihop en kantarellpaj men ville vara lite innovativ och plockade upp smaksättningen med rosmarin och apelsin från den jättegoda pastarätten. Det skulle jag inte gjort. Ibland ska man helt enkelt inte kladda med klassikerna. Det blev inte misslyckat, bara lite för mycket helt enkelt.

Efter resan till Danmark och mitt lilla dopp i dansk ölkultur hade jag två flaskor sparade från Aarhus Bryghus och nu var det dags att prova. Vi började med den ekologiska veteölen smaksatt med apelsin och koriander. Detta är en klar veteöl utan jästfällning och också i avsaknad av de typiska jästaromerna. Helt ärligt var den i avsaknad av det mesta som gör en veteöl till just en veteöl. Helt ok till kräftorna men den smakade och doftade mer som en fyllig ljus lager med låg beska. Över till klosterbrygden. Namnet fick mig att associera till belgiska klosteröl men detta skulle enligt det finstilta vara en ale i den engelska traditionen och visade sig dessvärre vara ett riktigt magplask. Ganska platt och utan tillräcklig styrsel i humlebeskan kantrade ölet direkt över åt det söta och lite kvalmiga hållet. Påminde faktiskt en hel del om Falcon Bayerskt i lättölsversion men utan den friska kolsyran.