Ibland kan man falla för ett vin bara för etiketten! Kolla in denna sherry från Valdespino! Kitsch, exotism, skillingtrycksromantik, guld- och relieftryck och namnet ”Contrabandista”. Ett vin som heter ”smugglaren” och som representeras av en andalusisk gentlemannaskurk till häst måste man bara älska. Såg mer sherry ut så här skulle försäljningssiffrorna vara mer positiva. Tro mig!

Hur var vinet då? En helt ordinär halvtorr amontillado utan fel och skavanker men heller ingenting att skriva hem om. Men etiketten! ETIKETTEN!

Jag har i ett tidigare inlägg försökt utreda olika sherrytypers hållbarhet på både öppnade och obrutna buteljer. Därefter har jag stött på och skrivit om påståendet att fino, mot bättre vetande och erfarenhet, skulle kunna utvecklas på butelj. Nu har jag dessutom fått möjlighet att prova om oloroso, som är de mest oxiderade typen, möjligtvis kan vinna på att gona sig på flaska.

Vid ett besök Helsingør Vin-Kompani (som inrymmer ett litet vinmuseum) hittade jag bland deras äldre flaskor en sherry som enligt uppgift skulle varit importerad under tidigt 1960-tal. Som av en händelse kom vinet från firman Valdespino som även ligger bakom finon i inlägget ovan. Nu handlade det om Don Gonzalo Old Dry Oloroso. Denna sherry framställs fortfarande av bodegan och är idag betecknad som V.O.R.S, det vill säga med en genomsnittlig ålder på minst 30 år vid buteljering. Detta innebär att vinet i min butelj efter minst tre decennier i en solera också fått närmare ett halvsekels lagring på flaska. Hur smakade den då?

Utseendemässigt hade den en ganska typisk djup bärnstensfärgad nyans men var inte helt klar. Doften lovade mycket med alla de typiska oxiderade tonerna och karaktär av torkad frukt, salmiak, melass, läder och muscovadosocker. Inga dofter stack ut direkt utan det var som om de smält ihop. Eldigheten var ganska påtaglig och hade jag fått vinet helt blint hade jag nog faktiskt kunnat luras att tro att det var en spansk brandy. Smaken var torr och gav först en tydlig upplevelse av torkad frukt och syrlighet och sedan…inte så mycket mer. Smaken var ganska kort och något platt och återspeglade inte alls doften. Absolut inget fel på vinet men det hade liksom förlorat sin ”nerv”.

Slutsatsen av denna enda flaska är att oloroso inte utvecklas på flaska men är väl konserverad av all oxidation och därför håller länge. Resultat som förväntat alltså.

Vill du veta mer om sherry finns massor av information här.

Var tvungen att dämpa en svår sherryabstinens med en halvflaska fino. Då Systembolagets utbud är minst sagt magert behövde jag inte stå och dväljas länge framför hyllan. Jag fick med mig en flaska Inocente Fino från Grupo Estevez. Väl här hemma slog det mig att jag nog hade skrivit om denna fino tidigare. Det stämde.

När jag provade vinet senast var det uppenbarligen oxiderat då det gått för lång tid från buteljering tills jag plockade upp flaskan. Då slog det mig att jag alldeles nyligen läst en blogg där det förespråkades att fino och manzanilla vinner på att buteljlagras. Just Inocente Fino nämns som exempel. Nu är ju smaken en gång för alla olika men jag har svårt att se charmen i att dricka fino som tappat sin fräschör. Min erfarenhet av fino som passerat bäst före är att de blir kärva och lite fadda.

Incente Fino är ganska omtalat och uppskrivet. Dels är det den enda sherryn som kommer från en specifik vingård och den enda (?) som jäses på ekfat innan lagring. Vinet har dessutom en lite längre tid i soleran (läs mer om om sherry här) än genomsnittet. Tyvärr tycker jag inte att detta märks i glaset. Det är absolut en välgjord och njutbar fino men inget som sticker ut.

Ljust halmgul. Medelstor, flyktig doft (acetaldehyd) med toner av jäsande deg, grönt äpple och färska champinjoner och mandel. Mycket torr, lätt och stram karaktär med toner av jäst, grönt äpple och citronskal. Stramt och torrt avslut.

Glaset på bilden är en favorit som jag fick med mig från en tapasbar i Cordoba.