Äntligen hemma! Det var intensiva och roliga dagar i Bordeaux, men att få vakna i sin egen säng, dricka gott kaffe och slippa franskt kaos är underbart. Nu är hur som helst Vinexpo över för denna gång och jag funderar redan på planeringen inför nästa gång som infaller 2013.

Jag vågar knappt räkna provningsanteckningarna men har i alla fall bläddrat lite i dem för att friska upp minnet över vad jag smakade där nere. Mycket var fantastiskt bra och väldigt få ointressanta viner. Trots att jag bloggat varje dag noterar jag dock att jag glömt att skriva om ett ett riktig fyndvin för sommaren som dessutom finns tillgängligt (i beställningssortimentet) i Sverige: 2010 Guigal Côtes du Rhône Blanc.

Stor, mycket fruktig och lätt aromatisk doft av aprikos, apelsin och vita blommor. Nästan fyllig, rik och mycket frisk smak som balanserar en nästan fet fruktighet av tropisk frukt, apelsin/pomerans. Lång eftersmak med liten kryddighet, viss komplexitet och avslutande mineralitet.

Riktigt läckert och smakrikt vin som passar till mycket av sommarens grillade, matiga sallader och fullproppade picknickkorgar. Kostar 99 kronor och är i min mening betydligt intressantare och bättre än den klassiska, röda storsäljaren.

Sista dagen på mässan var galet intensiv. Jag provade närmare 100 viner under dagen och det mesta var mycket bra och en del helt fantastiskt.

Fick en grundlig genomgång av toppbourgognerna från Louis Jadot och provade ett antal av Guigals viner bland annat 2007 Côte Rôtie ”La Turque”. De sistnämnda serverade av charmanta Mme Bernadette Guigal. Mer VIP-behandling därefter hos Louis Roederer där vi i solskenet trakterades med en läcker lunch, råa ostron och 2004 Cristal (fast jag föredrog den betydligt billigare 2004 Louis Roederer Blanc de Blanc). Inget skryt. Bara kalla fakta (blinkning till Anders Enquist).

Efter att jag läst Alf Tumbles blogg om turkiska viner var jag helt enkelt tvungen att fördjupa mig i ämnet. Med förväntningar färgade av Beyaz skred jag till verket att prova ottomanska viner av lokala druvsorter hos Wines of Turkey. Inledde med ett vitt vin av den gröna druva narince som liknas vid chardonnay. Vinet var förvånansvärt trevligt, fruktigt och friskt med mycket exotisk frukt. Druvan emir påminner något om sauvignon blanc och vinet jag provade var av sorglöst slag med en druvtypisk, frisk syra. Tydligen är det vanligt att blanda de två druvorna och exemplet jag fick smaka hade en fin balans mellan fet, vaxig frukt, frisk syr, liten pepprighet och tydlig mineralitet. Provade också en hel del röda viner som liksom de vita imponerade. Druvan öküzgözü tyckte jag gav de mest intressanta vinerna med fin rödfruktighet, örtighet och frisk syra. Den blandas ofta med bogazkere som bidrar med strävhet. Turkiets svar på pinot noir går under artistnamnet kalecik karasi och ger mycket ljusa och lite lättare viner. På det hela taget mycket intressant och den höga kvaliteten överraskade, och då ska noteras att jag endast provade lokala druvsorter.

Innan jag lämnade mässan hälsade jag på hos Europvin där en bekant arbetar. Eftersom han hade en ledig stund fullständigt bombarderade han mig smakprover av deras toppviner. Att i slutet på dagen bland annat utsättas för speedtasting av de spanska ikonvinerna Clos Mogador, Pinta och Alion, tre (3) årgångar av Vega Sicilia ”Valbuena” är en utmaning. Och det var bara början. Inget skryt. Bara kalla fakta.

Om dagen varit slut där så hade det väl räckt. Men under kvällen (på hemlig ort och ställe) fick jag i en omfattande provning erfara vad begreppen ”billigt”, ”kvalitet” och ”bordeaux” kan ha gemensamt. Väldigt mycket visade det sig. Mer kan jag faktiskt inte avslöja just nu. Belagd med munkavle.

Idag åker jag hem, trött och nöjd och lämnar ett regnigt Bordeaux. Men jag är nog snart tillbaka.

Så var det dags för första mässdagen på Vinexpo. Mycket söndagslugnt och stilla mellan montrarna och en behaglig utetemperatur med milda fläktar, långt ifrån den dallrande hetta som brukar råda. Mesta tiden idag har gått åt till att rekognisera, vandra i de kilometerlånga gångarna och hälsa på hos producenter jag känner. Lite provningar hanns dock med.

Bland annat provade vi ett tjugotal röda bordeauxviner från 2008 klassificerade som cru bourgeois. Stor variation i karaktärer bland de välgjorda fint strukturerade vinerna. Mest imponerade prisbilden då nästan alla låg i klassen 150-200 kr butikspris. Rikrigt mycket vin för pengarna speciellt med tanke på de hysteriskt galopperande priserna på de högst klassificerade vinerna. Cru bourgeois-vinerna påverkas nästan ingenting av prisstegringen, eller som en vinmakare sa; När du köper en cru bourgeois betalar du för vinet och inte för en dröm. Högst märkligt att så få av dessa viner når den svenska marknaden (läs ”Systembolaget”). Bäst av de som jag han prova var 2008 Château Lilian Ladouys från Saint-Estèphe. Här doftade det klassisk bordeaux med blod, jord, sot och rostigt järn, som ett medeltida slagfält helt enkelt. Smaken var dock mer modernt fruktig och mjuk i stilen utan att för ett ögonblick tappa i fokus, stringens och struktur. När vi frågade om priset hörde vi fel och tyckte att de sa 60€ och vi lyfte inte på ögonbrynen. Rätt pris var 16€!

Det är mycket sprit på denna vinmässa också. Massor med konjak, armagnac och whisky men också lite mer udda produkter. Vi träffade en mycket färgstarka man från destilleriet Liquoristerie de Provence som presenterade en vodka gjord på vindruvor. Sedan några år tillbaka är det tillåtet att producera vodka av vin men detta var första gången jag stötte på det. Vodka de Vigne destilleras av druvmust som inte är helt utjäst och resultatet var en mycket ren, men framförallt fruktig, vodka med mycket rondör och en hel del karaktär bland annat ett svagt drag av anis. Billigt är det inte, runt 600 kr i butik i Frankrike. Vi fick också prova deras pastis och jag nämnde oförsiktigt nog min favorit Henri Bardouin. Genast fick jag veta att ”den var alldeles för kryddig och därför inte en riktig pastis”. Rejält utspädd med vatten, 10 delar till en del sprit, provade vi två sorter som båda var enastående uppfriskande och fräscha. Särskilt Aqualanca föll mig i smaken med sin sin karaktär av pepparmint och verbena som gav ett ett friskt citrusinslag. Ny favorit. Vi provade även utmärkt absinth och fick lära oss att den klart gröna färgen är en bluff. Riktig absinth ska vara vattenklar om den är destillerad eller möjligtvis vara halmfärgad med en blekt grön nyans.

Efter tio timmars resa var vi så äntligen framme i Bordeaux. Först flyg till Paris, väntan i några timar och sedan en behaglig tågresa rakt in i stan. Vi begav oss direkt till vår spartanska men rena och hyfsat centrala hotell. Man ska inte vara kinkig när man betalar 300 kronor per natt i en stad som för tillfället är så överbokad att folk dagligen pendlar 10 mil och mer till mässan. Galet!

Förutseende nog hade jag bokat ett bord på La Tupina, vilket var tur då vi var ganska initiativlösa efter den långa resan. Denna restaurang har jag lyckats missa trots alla rekommendationer och alla mina resor till staden. Nu var det dags. Jag kan kort säga att förväntningarna infriades med råge. Detta är en restaurang med lokalkänsla och stark ambience och med mat som lyckas kombinera det rustika med elegans. En otroligt positiv upplevelse från stunden vi steg in och möttes av den öppna spisen där en del av maten tillagades och de fantastiska råvarorna som låg framlagda som på en marknad. Snabb, påpasslig, personlig och lagom fransk servis och fantastiskt vällagad mat.

Vi beställde deras klassiska meny och en helt adekvat flaska röd bordeaux (ett par några bord från oss festade loss på en butelj 1995 Château Mouton-Rothschild för blygsamma 1400€!!!). Tyvärr var både jag och mitt sällskap för trötta och hungriga för att tillfullo kunna uppskatta maten, men det var en skön känsla att bli välkomnad till Bordeaux i denna undrbart varma miljö. Vi bokade genast för lunch till på onsdag. Då ska det bli côte de bouef, deras syndigt goda pommes frites och rejält med vin för att grunda inför resan hem.

Om en vecka bär det av till Bordeaux och Vinexpo! En helt galet stor vinmässa med 2500 utställare och 50 000 besökare.

Det blir sjätte gången för mig sedan 1999. Mässan anordnas vart annat år och senast missade jag den. Jag längtar dit och folk i branschen tror säkert att jag är tokig. Jag har själv varit där med ett späckat timschema i syfte att göra affärer och det är en snudd på övermäktig och ofta plågsam upplevelse i trängseln i den kilometerlånga mässhallen och i värmen som oftast ligger över 30°. Ofta avslutas dagarna med middagar på något slott en timmes bilfärd bort där maten serveras först efter klockan nio (i bästa fall) och man är tillbaka på hotellet mitt i natten. Låter roligare än det är. Vad är väl en middag på slottet? Ofta en ganska seg och svettig historia.

Men om man är där för sitt stora intresses skull så är det ett Eldorado med alla världens viner (och sprit) att prova och spännande seminarier och samlingsprovningar att delta i. Att bara kunna strosa runt och prova vad man vill, träffa folk man känner, välja och vraka, kunna lämna mässan när man är trött och framförallt slippa att vara klädd i kostym och slips i den skoningslösa värmen.

Jag åker ner redan på fredag nästa vecka och ska besöka Bordeaux’ ruffiga saluhall och Château Soutard i Saint Emilion på lördagen. Har bokat bord på La Tupina som alla snackar om samt favoriten Brasserie Bordelais och kommer att hänga på bohemiskt sköna vinbaren Le Bô Bar. Mässan startar på söndagen och många intressanta provningar är bokade under de tre följande dagarna. Jag kan utlova många spännande rapporter här på bloggen innan jag åker hem på onsdagen!

(På bilden syns den 400 meter långa flytbron som sammanbinder de olika delarna av mässan.)