När jag idag googlade på ”potpurri” för min föregående post om Ducru-Beaucaillou insåg jag för första gången ordets betydelse.

Idag tänker de flest på en skål med väldoftande, torkade blomblad när man nämner ”potpurri”. En del kanske associerar till ett musikaliskt collage av populära låtar. Ursprungligen är det en fransk matterm som kommer av pot (gryta) och pourri (rutten). Helt enkelt en blandning av gamla rester som piffats till i en salig blandning med lite smaksättare. Den direkta svenska översättningen är ”pyttipanna”. En etymologisk koppling som tydligen förbigått självaste Jan-Öjvind Swahn.

Som av en händelse blev det en särdeles välsmakande pytt ikväll. Jag skär min pytt i sockerbitsstora bitar. Jag gillar inte när det är för smått tärnat. Då tappar man smaken och konsistens från de olika beståndsdelarna. Sen gäller det att ha en bra blandning på kylskåpsrensningen. Olika typer av kött som korv, rökt fläsk, stumpen av en slottsstek, en bit chorizo och så vidare. Små champinjoner som steks i torr panna så de börjar ”kvittra” innan fettet tillsätts. Grovt hackad lök. Potatis och någon annan rotfrukt som morot eller palsternacka. Alla beståndsdelar till pytten steks i omgångar så de får fin färg och blandas samman efter hand. Håll varmt i ugn.

Servera med lite färska örter, stekt ägg, saltgurka och/eller rödbetor och HP-sås.

I vinprovarnas märkliga värld finns det många olika typer av provningar; blindprovningar, halvblinda provningar, glasprovningar, horisontalprovningar och vertikalprovningar bland annat. Igår var det dags för det sistnämnda. En vertikalprovning går ut på att man provar flera olika årgångar från samma slott eller producent. En horisontalprovning å andra sidan är en provning av olika slott från samma årgång. Båda är alltid intressanta men på olika sätt.

Den aktuella provningen gällde Château Ducru-Beaucaillou från kommunen Saint-Julien i Bordeaux och spände över två decennier. Slottet är klassat som ett andra cru (Deuxiéme Cru). Kommunen Saint Julien brukar beskrivas som ”kvintessensen av Médoc”, det vill säga att vinerna härifrån är mycket typiska med en kombination av kraft och elegans.

Provningen inleddes med årgång 1983 som brukar beskrivas som en bra årgång som hamnat i skuggan av den klassiska 1982. Vinet ljust med briljant röd färg som tydligt drog mot brunt. Doften var utvecklad, mogen med röda bär, jordgubbsmarmelad och tydliga inslag av läder och svamp. Smaken förvånansvärt fyllig och fruktig men mycket mjuka tanniner men med en dominerande struktur av läskande syra. Toner av röda bär och marmelad kom tillbaka samt en typisk ton av blod och lagerblad i eftersmaken. Ett moget och mycket elegant vin. Ska inte sparas ytterligare.

Därefter följde 1988 som anses vara en excellent årgång med långlivade, mörka och tanninrika viner. Den första buteljen som öppnades var mycket fruktig, flaska nummer två mycket sluten. Därför öppnades också en tredje som var ganska uttorkad. Vi beslutade att egalisera (blanda vinerna) de två första flaskorna eftersom vi var ett stort sällskap och alla skulle få en chans att bedöma samma vin. Tyvärr visade sig detta vara ett misstag då en korkdefekt kröp fram efter blandningen. Dock var det många som inte bedömde vinet som defekt.

Årgång 1990 var mycket varm och gav generellt mjuka, eldiga viner. Vinet hade en djup, blodröd färg med en brun kant. Stor utvecklad, komplex och aromatisk, örtig doft med inslag av mynta, solvarma jordgubbar, läder, ceder, apelsin och thé. Smaken var medelfyllig, mycket friska syror, lite eldig med många men mjuka tanniner och aromatisk arombild. Tyvärr var vinet lite trött och uttorkat i frukten med toner av russin och en liten metallisk bitterhet i eftersmaken. Lite grand som ett pottpurri; mycket doft men torrt.

Vinerna från 1995 brukar beskrivas som aromatiska, uttrycksfulla och långlivade. Färgen var mycket mörk, nästan opak med en antydan till brun kant. Stor intensiv doft av svarta vinbär, eucalyptus och lakrits. Mycket fylligt och välstrukturerat vin med stor fyllighet, kraftfulla tanniner och bra frukt som domineras av mörk frukt, blod, järn och lagerblad. Lång, nyanserad och utvecklad eftersmak där röda bär och liten läderton kommer fram samt en liten angenäm bitterhet. Ett vin med fin balans mellan mognad, elegans, frukt och struktur. Bästa vinet av de fem enligt mig.

2004 är en årgång om vilken åsikterna går isär. Ducru-Beaucaillou anser själva att årgången är en av deras bästa. Mycket mörk, djup färg med en blå ton. Stor, ung, lite eldig, fruktig och örtig doft med en markant ton av vitpeppar. Fyllig, mycket fruktig, ung och med tuffa frukttanniner. Ännu lite obalanserade fat, toner av grön paprika, återigen blod, järn och lagerblad i eftersmaken som hade en tydlig bitterhet. Ett vin med stor potential men ännu lite ”bråkigt”.

Sammantaget en intressant provning som visar på de stora variationerna i årgångarna i Bordeaux. Ett genomgående drag var inslaget av blod, järn och lagerblad, drag som brukar anses typiska för Mèdoc. Dock saknades den där stora upplevelsen som jag förväntar mig av en provning i den här digniteten.

Förmodligen har alla matintresserade denna bok redan. Men för mig var den helt ny när jag hittade den häromdagen.

”Kokonsten” är väl så nära man kan komma ett komplett verk om klassisk matlagning om man ska hålla sig inom ett hanterbart format och överkomligt pris. Här finns hittar man redovisning av råvaror och hantering, praktiska tips, instruktioner om hur och varför. Allt genomsyras av (vad jag kan bedöma) ett genuint kunnande och erfarenhet av det klassiska köket. Författare är Anne Willan som verkar vara en dam som har vispat ihop mer än en bearnaisesås. Det finns vissa grundrecept, exempelvis suffléomeletten, som är lätta att variera, men det är mer en handbok än en kokbok.

Alla bilder och spännande tillagningsmetoder får det verkligen att klia i fingrarna. Trots det sakliga innehållet och instruktionsboksupplägget är det en fantastiskt inspirerande. Jag gillade särskilt alla styckscheman som finns med både fransk och engelsk styckning. Mycket intressant.

För 160 spänn är det en investering man inte kan tveka över.

Så har jag blivit med iPhone! Fullständig matrealistisk lycka!
Det första jag gjorde var att ladda hem WordPress för iPhone så att jag nu kan blogga på språng. Detta är första testet.
Provade även att fotografera den ”sexiga” lådan med telefonen. Ganska OK.

Jag har fått en underlig frukostvana; misopasta och tomatjuice. Ett par matskedar miso blandas ut i hett vatten och sedan fyller jag på med några deciliter tomatjuice.

Jag började med detta under min low-carb-high-fat-period under sommaren, men har fortsatt av bara farten även efter att jag gett upp LCHF-dieten. Jag gillar den fylliga, umamirika smaken, sältan och syran och den lilla sötman från tomaten. Sedan mättar det ganska bra också. Största fördelen är att drickbar frukost är praktiskt när man ska läsa morgontidningen, kolla facebook, bloggen och mejlen på morgonen.

Testade en rätt jag aldrig ätit eller ens visste att den fanns; suffléomelett (eller omelettsufflé). Tydligen är det någon typ av köksklassiker.

En portion som tillagas i en normalstor stekpanna: Separera vitan och gulan i två ägg. Vispa vitorna hårt och tillsätt sedan 2 msk strösocker, vispa ytterligare till du får en styv marängsmet. Vispa samman gulorna med 2 msk strösocker tills smeten blir seg och bildar ”band”. Vänd försiktigt ihop gulor och vitor. Smält 1 msk smör i stekpannan tills det skummar. Sänk till låg värme och häll i smeten och bred ut den. Låt grädda på låg värme tills smeten pöser upp kring kanterna och smeten ”stannar” något när du skakar på pannan. Sätt då in stekpannan högt upp i ugnen med övervärme på 175° i cirka 5 minuter tills ytan får lite färg. Lossa sedan omelettsufflén från kanterna. Häll en sträng av sylt som du gillar (gärna lite syrlig som hallon) mitt på omeletten och vik samman i tre delar (vik upp ”vingar” mot mitten). Lägg en mattallrik upp och ner över pannan och stjälp upp suffléomeletten. Servera omedelbart.

Resultatet var otroligt fluffigt, lätt och med en sötma som inte alls var påtaglig. Jag hade hemkokt rabarbersylt till som med sin distinkta syra balanserade rätten perfekt. Enbart ägg, socker,  smör och sylt men kändes ändå fantastiskt lyxigt på något märkligt sätt.

Frysen rensades och vad fann jag? Palt! Härliga, frysta paltar från senaste paltkoket.

Allt för länge sedan var det vi kokade palt. Saknar det härliga stöket med köttkvarn, potatis, kornmjöl, fläsk, träslevar och stora, sjudande grytor. Och till sist resultatet. Att få sleva upp nykokt, ångande palt och njuta med smältande smör. Så milt och tryggt och mättande. Nykokt palt är KÄRLEK!

Upptinad, skivad och smörstekt palt med extra rimmat fläsk, smör och lingonsylt är inte kärlek. Det är GLÄDJE! Och det är inte varje dag men gräver fram glädje ur frysen.

Som jag berättat i den föregående posten så dracks det champagne till sjötunga walewska för att fira bröllopsdagen. Ur vinskåpet plockades den allra sista buteljen 1989 Divine från firman Leclec-Briant. När jag arbetade med vinauktioner i Köpenhamn för cirka åtta år sedan köpte jag 18 flaskor som i jämn takt avnjutits. Årgång 2002 finns att köpa på Systembolaget för 459 kronor. Jag köpte mina för cirka 180 kr flaskan. Den allra sista flaskan har sparats till ett särskilt tillfälle. Det tillfället inföll igår.

Divine är en årgångschampagne av 50/50 chardonnay och pinot noir. Vinet får minst fem års lagring i flaskan på sin jästfällning för större komplexitet.

Doften var stor med toner av gula, mogna frukter och tydliga mognadstoder som svamp, rostade hasselnötter, mörk choklad, toast och smör. Smaken var torr, lite avrundad syra, mycket fruktig och fyllig med mycket små, fina och mjuka bubblor. Mer av citrus och mogen frukt i smaken och inte så mycket av mognadstonerna. Lång, rik och elegant eftersmak. Fungerade ganska oväntat helt fantastiskt bra till walewskan. Tack vare den avrundade syran, stora frukten och fylligheten så klarade vinet av den rika umamidominansen i maten.

Perfekt mogen champagne som inte hade vunnit på ytterligare lagring. Lockande att köpa ett par flaskor av 02:an och lägga undan några år. Grundregeln för mig är att årgångschampagne inte ska drickas förrän den börjar närma sig tio år. Tyvärr är ju champagne så fruktansvärt svårt att spara.

Igår hade jag stränga order om att inte planera någon middag. Detta var mycket ovanligt och lite ångestskapande. I vårt hushåll är det bara jag som planerar och lagar mat. Kära hustrun äter gärna men har i övrigt inget intresse av matlagning. Enklare typer av tillagning för sin rena överlevnad fixar hon förstås samt kåldolmar ungefär en gång om året. Men nu hade hon något i kikaren och anledningen var förstås att vi firade 23-årig bröllopsdag igår.

När inga okända matvaror dykt upp i kylen under förmiddagen och inga förberedelser i övrigt var igång insåg jag att maten förmodligen skulle levereras. Mycket riktigt. Fat, skålar och formar bars över från Pims Krog vid sexsnåret och jag fick stränga order om att sitta still i soffan och smutta på ett glas vin. Jo just det. Champagnen fick jag den stora äran att fixa fram.

Förrätten utgjordes av vars två svenska signalkräftor, distinkt salta och mjälla i köttet. Mycket goda och en utmärkt aptitretare inför huvudnumret: sjötunga walewska! Oj! Nu snackar vi extravaganser. Var sin filé av sjötunga, hummerklo och halv hummerstjärt, svart hyvlad tryffel, ciselerad champinjon och hummersås. Allt omgivet av frasig duchesspotatis. En riktig klassiker, mäktig och smakrik. Pim hade verkligen lyckats med anrättningen som var gjord enligt alla konstens regler. Champagnen var absolut perfekt till.

Förklaringen till denna lyx och överflöd? Jo den kan man söka i vår fattiga ungdom. När vi gifte oss 1986 var vi totalt barskrapade och levde ur hand i mun. Tomflaskor, hemkokt vegetarisk ärtsoppa och rabattkuponger var räddningen i vårt hushåll. Vi gifte oss under enkla förhållanden; borgerligt, enklaste ringarna, brudbukett från Möllevångstorget, kostym från Kapp-Ahls sista sommarrea-utrensning och så vidare. Men vi ville fira storslaget tillsammans med våra vittnen. Vi tog en taxi från rådhuset till färjeläget i Limhamn (ni förstår, barn, att detta var på den tiden man åkte båt till Danmark och svenska kronan var hårdvaluta). Vi hade nämligen förbeställt brölloppsmiddag på M/S Ofelia*.

Restaurangen var i princip tom förutom på personalen som stod i givakt i sina vita uniformsjackor när vi kom. Servicen och uppmärksamheten vi fick av denna ärrade servis var faktiskt rörande. Vi hade besällt en 3-rätters middag med vin. Tre rätter! Kan ni tänka er! Först vill jag minnas att vi fick någon slags räkcocktail. Men hudnumret var sjötunga walewska. Vilket överdåd! Serverad från fat och alldeles fantastiskt god. Jag tror förstås att sjötungan var ersatt av spätta och någon hummer kan jag inte minnas.  Till det en muscat från Alsace. Vi måste ha varit euforiska och utan hämningar för enligt notan beställde vi ytterligare en flaska för den svindlande summan av 60 kronor! Glasskaka, kaffe och varsin konjak till avslutning. Notan för fyra personer sved. 776 kronor!

Hemma igen delade vi en flaska champagne med våra vittnen. Det var faktiskt den första champagnen jag någonsin drack. En gåva från en vän som köpt flaskan på en resa i Champagne tillsammans med sina föräldrar.

Ärligt talat tror jag att vinet och maten smakade oss bättre den där dagen för 23 år sedan. Hur gott det än var igår så har vi blivit bortskämda och lite av naiviteten har av naturliga skäl gått förlorad. Men inte kärleken.

*Edit: Gamla strävsamma Ofelia går fortfarande i trafik i Estland.

Dagens lunch improviserades utifrån de ruskiga mängder zucchini vi fått av en bekant samt resterna av falukorvstestet. Det blev en falukorvslåda med inspiration av Medelhavet (nåja…inspiration av tillgängliga råvaror).

Skivad zucchini, falukorv och stora mogna tomater varvades i en ugnsform som bottnats med olivolja. Toppades med rejäla tag med pepparkvarnen, några nypor flingsalt, färsk rosmarin och fint tärnad fetaost. Ändarna och stumparna av tomaterna hackades och lades i mitten av formen. Sist ringlade jag över lite olivolja. 25 minuter i ugnen på 200°. Jag tyckte det såg lite torrt ut så jag klickade över min apelsinketchup när lådan nästan gått färdigt. Kan ersättas med en smakrik passata, tomatsås, chilisås eller uteslutas helt. Servera rätten som den är eller med ett gott bröd att suga upp den goda skyn med och eventuellt en sallad.

Rätten blev mycket fräsch med fint tuggmotstånd i zucchinin, mjuk falukorv med sälta och rökighet, syra och fyllighet från tomaterna kompletterat med frisk smakrikedom från fetaosten (jag använde en ekologisk dank getvariant.)