Nyligen förklarade jag min kärlek till surkålen och dess tillbehör. Tyvärr delas inte min förtjusning av alla. Kära hustrun äter förvisso surkål men utan det sedvanliga tillropet ”det här kan vi äta fler gånger”. Gissningsvis är det den distinkta syran och den lite trassliga konsistensen som stör henne och andra som inte heller går i spinn över en choucroute. Därför hittade jag på en snällvariant på surkålen som fick tummen upp idag.

Koka 6 normalstora, mjöliga potatisar. Gör ett potatismos med mycket smör och rejält med nymald svartpeppar.  Riv en stor morot och en stor gul lök grovt och blanda ner i moset. Riv även 2 vitlöksklyftor fint och låt dem följa med.  Värm en burk surkål med lite fett (ister, ankfett eller smör) och blanda sedan ner potatismoset och värm försiktigt.

Surkålsmoset blir krämigt och syran balanseras fint av sötman i potatismoset, smöret och den lilla brytningen av löken. Snudd på att jag tycker denna variant är godare än den mer ortodoxa. Servera med ditt favoritfläsk och/eller smakrika och köttiga korvar. Dijonsenap är ett måste.

Traditionellt rekommenderas torr riesling till surkål. Vi drack en mycket stram, mineralrik och ung champagne till. Den smakade mycket bra till. Blev mer avrundad och fruktigare i karaktären i mötet med syran från kålen.  Börjar tro att champagne överlag är den ultimata drycken till husmanskost.

Kroppkakor har jag lärt mig att uppskatta ganska sent i livet, ärrad av två saker. För det första kommer jag från en norrländsk släkt där palt är religion. Kroppkakan är att betrakta som en sydländsk, lite fjantig efterapning. För det andra blev jag svårt magsjuk av sura kroppkakor när jag var runt tio år.
Palten är fortfarande kung men kroppkakan älskar jag på grund av kryddpepparn.

Idag var det dags att ge sig på att tillaga denna lilla delikatess. Jag har dragit mig för det då jag vet hur svårt, tungt och tidskrävande det är att koka palt. Det krävs också ett särskilt handlag för att få ihop paltarna av den nästan rinniga smeten. Kroppkakekok visade sig snudd på vara snabbmat i jämförelse. Jag använde mig av Leif Mannerströms recept i ”Husmanskonst”.

Skala och koka 700 g potatis, helst King Edward. Pressa med potatispress och låt ånga av. Blanda ner 3 äggulor, 50 g brynt smör och 1,5 dl potatismjöl och blanda ihop till en smidig deg, typ en kakdeg i konsistensen. Tärna 400 g rimmat fläsk och en stor gul lök mycket smått och bryn gyllenbrunt. Blanda det frästa med 2 tsk nystött kryddpeppar (snåla inte!). I alla recept står att man ska forma en limpa och skära skivor och åbäka sig. Jag nöp bara av en klump ur degskålen och formade till en lite boll i handen. Degen blir väldigt smidig, fast och lättformad. Tryck till en liten grop mitt i den lilla bollen, tryck ner fyllningen och nyp ihop så du får en slät och fin boll.  När du format alla kakorna sänker du ner dem i sjudande lättsaltat vatten. Sjud i 5-6 minuter eller till de flyter upp till ytan.

Servera med lingon, brynt smör och eventuellt stekt rimmat fläsk eller fyllning som blivit över.

Till kroppkakorna drack vi ett moget, fylligt, mycket friskt, smakrikt vitt vin med toner av tropisk frukt och som jästs och lagrats på ekfat. Passade fantastiskt bra till denna rätt. Man behöver inte dricka pilsner eller mjölk till husmanskost.

Det var länge sedan jag provade Moët & Chandon senast. Idag var det dags igen och konstaterade bara att det inte varit någon större förlust faktiskt. På tok för dyr för vad man får för 339 kronor. Ganska klumpig med en tydlig sötma och distinkt och efterhängsen beska. Förvånansvärt dålig produkt.

Betydligt bättre och MYCKET billigare är bland annat Pannier Brut Tradition, Palmer & Co Brut och Alexandre Bonnet Grande Réserve Brut. Annars har du både Leclerc Briant Les Crayères Premier Cru och Pol Roger Brut Réserve i samma prisklass som Moët. Det finns med andra ord ingen anledning att dricka dålig champagne.

…på idéer. Ingen aning vad jag ska laga för mat i helgen. Det har varit en körig vecka och tankar på matlagning har fått skjutas åt sidan. Men nu är det helg-helg och läge att ägna sig åt köksaktiviter. Men vad?

Ska kanske bläddra lite i Tore Wretmans ”Husmanskost” eller ”Det Goda Franska Köket” av Julia Child när jag krupit till sängs. En klassiker muntrar alltid upp. Förövrigt ska jag ägna mina lediga dagar åt att skriva lite om sherry, bland annat till min nya blogg.

Jag har en potkäs som bor i mitt kylskåp. I ett enliters höganäskrus med lock ligger han och gonar sig och mognar. Nästan varje kväll lyfter jag på locket och brer mig några kex eller en brödbit med den ljuvligt smakrika mjukosten. Den blir bara bättre och bättre och förändrar ständigt karaktär. En inneboende man inte tröttnar på.

Potkäs (eller potkes) betyder helt enkelt ”krukost”. Jätteenkelt att göra och ett kul projekt även för dig med måttliga ambitioner i köket. Alla typer av ost kan användas. Hårda ostar och skalkar river du fint och mjuka ostar mosar du. Blanda samman flera typer. Blanda även i rumsvarmt smör och/eller färskost för att hålla samman smeten.

Sen det viktigaste för den rika karaktären men framförallt för hållbarheten; sprit! Om du blandar ner mycket mild ost kan du dra på med brandy, rökig whisky och annan smakrik sprit. Är ostarna i sig själva väldigt smakrika så räcker det med neutral sprit, typ vodka. Experimentera med gin, akvavit eller ditt egenkryddade.

Potkäsen fyller du på efterhand som du äter av den och när snuttarna av gorgonzola och skalkarna av frukostosten samlas i kylen. Fantastiskt roligt att uppleva hur smaken förändras över tiden. Minst en gång i veckan fyller jag på min kruka som nu är inne på sin femte månad. En potkäs är lite som en surdeg eller en solera för sherry; den kan bli hur gammal som helst. Tänk bara på att mata den, ge den sprit och sköta hygienen.

Krukosten har sin givna plats på ostbrickan och slukar alla sorgliga rester när den ska packas ihop. Undvik bara kummin och andra kryddor som det står i vissa recept. Om du vill ha kryddad potkäs till julbordet kan du ta en del åt sidan och krydda separat.

Igår skrev jag en uppdatering av min ”svarta lista”, det vill säga en förteckning av produkter som inte kommer in i mitt kök. En ”mobbarlista” eller ”utskåparpost” med andra ord. Vad händer? Besöks- och läsarsiffrorna skjuter i höjden. Radikalt. Varför?

Här sitter man och filar på seriösa provningsanteckningar, knåpar ihop piffiga recept och förmedlar enkla sätt att förgylla vardagen. Till vad nytta. Ett njuggt intresse på sin höjd. Sen skriver jag en raljerande lista på vad jag inte gillar och…swoooosh! Sen kollar jag övrig statistik. Bland de poster som har i särklass mest besök är receptet på flygande jakob, posten om falukorv från Lidl och uppropet mot bag-in-box. Man får en ganska god uppfattning om vad folk googlar på.

Men hur kan min uppdaterade svarta lista bli den mest besökta posten på hela månaden efter endast 24 timmar? Märkligt.

Jag försöker att skriva min blogg i en positiv anda och dela med mig av det jag upplever, lär och smakar. Men ibland måste jag bara få vräka ur mig över saker jag verkligen inte gillar. Jag har gjort det förr i ”Svarta listan”. Det är dags nu för ”Svarta listan 2.0”.

• Odlad lax. Tillväxthormoner, färgämnen i fodret, vaccinationer, kannibalism, förorening. Ja det finns en massa anledningar att jag inte äter odlad norsk lax. Det främsta skälet är dock att jag inte tycker den smakar bra. Trist och ofta lite tranig. Vild lax, annars får det vara.
• Sydafrikansk pinotage. Ge mig en anledning till varför jag skulle köpa en sydafrikansk pinotage när det finns så många sköna, läckra, eleganta, intressanta viner i världen. Ett bra argument. Det räcker.
• Parfymerat diskmedel. När man börjar plocka bort parfymerade artiklar ur sitt liv går man aldrig tillbaka. Att rensa ut onödiga dofter är det bästa man kan göra. Jag kan inte använda parfymerad tvål när jag tvättar händerna. En attack av Barnängens honung/mandel varje gång fingrarna nuddar ansiktet är inte kul. Jag klarar heller inte längre av att köket och redskapen luktar artificiell citron.
• Burkmajs. Länge trodde jag att en chili con carne krävde majskorn. Det var enda anledningen till att jag fortsatte att köpa denna onödiga produkt. Men tänk efter; varför ska man sätta i sig ett livsmedel som går opåverkat genom matsmältningsystemet?
• Kenyanska sockerärtor och peruansk sparris. Dyrt, träigt och smaklöst. De svenska produkterna som fryses ner som primörer är mycket billigare och flera gånger godare. Om det inte är säsong för dessa typiska primörer; köp fryst!
• Konserverade champinjoner. Varför? Svara mig någon? Vad tillför denna svindyra konserv till någon rätt? Ta upp en gummiaktig gråbrun skiva ur den osunda konseveringslagen och smaka på den. Är den god? Tror inte det. Idag har varenda närbutik färska svenskodlade champinjoner. Köp dem.
• Quorn. Återigen; varför? Kunde inte marknadsavdelningen hitta på ett mer adekvat namn på denna produkt? Jag har ett förslag. ”Smaklös utfyllnad”. (Nu får jag alla vegetarianer på mig. Jag vet. Jag är jäääääääätterädd)
• Sladderbacon. Jag gav mig på danskt fläsk i förra listan och de som följer min blogg har redan tröttnat på mitt tjat om riktigt bacon. Men jag säger det igen: KÖP INTE DENNA FUSKPRODUKT! Den gör ingen människa glad. Köp istället en bit fast, rökt sidfläsk och skiva upp efter behov. Billigare. Godare. Sannare.
• Färdigriven ost. Spelar ingen roll om vi pratar parmesan eller ”pizzamix”. Om du inte har ett rivjärn – köp ett! Hel ost är billigare, hållbarare och godare. Kan du inte riva din ost själv ska du inte laga mat. Punkt.

Så där. Nu känns det bättre.

Jag erkänner. Jag har bara gjort bearnaisesås en gång. Resultatet var inget vidare. Har sedan dess hållit mig ifrån liknande såser då jag känner mig lite ängslig inför emulsioner. Men Gittos recept verkade så enkelt och lockande att jag inte kunde låta bli.

Det var verkligen busenkelt. Det tog förvisso lite tid och en förfärlig massa vispande då min såsångest höll mig tillbaka något. Men den blev perfekt! Härligt krämig, smakrik med pigg syra och en liten trevlig hetta. Whiskyn kände jag inte mycket av, men det kan bero på att jag bara hade en ganska snäll Famous Grouse.

Såsen blev ett perfekt tillbehör till en helstekt ryggbiff från Uruguay. Hastigt brynt i ankfett och tillagad på 90° tills innertemperaturen blev 65°. Det tog cirka en timme. Absolut perfekt resultat. Jämnt rosa hela vägen igenom och mycket mört. Råstekt potatis i ankfett såklart. Halverade tomater med olivolja och beströdda med salt och strösocker gick med i ugnen tillsammans med köttet. Snudd på att tomaterna var godast.

Jag har skrivit mycket om sherry den senaste tiden. Jag vill skriva mer. Jag vill skriva lite mer tekniskt och nördigt. Men jag vill inte plåga oskyldiga läsare av denna blogg med detta.

Därför har jag lagt över mina bloggposter om sherry till en alldeles egen sherryblogg. Där kommer jag att fördjupa mig i ämnet och försöka skriva korrekt om detta fascinerande vin. Det finns så mycket felaktigt och dumt på nätet så jag tyckte det var dags.

Det kommer att dyka upp sherry här med i fortsättningen. Lita på det.

Ibland blir det nästan bara för gott. Ofta av misstag. Som idag. Det skulle bli en pastasås på älgfärs (billig på Ica) men det blev en mustig höstgryta. God mat, trist bild.

3 hg små champinjoner klyftades och stektes i torr panna tills de fått en fin gyllenbrun färg. Ett par matskedar ankfett (smör eller ister går bra) klickades i och svampen fick fräsa ytterligare för att bli alldeles bärnstensfärgade. Svampen togs åt sidan och 150 g rökt fläsksida (bacon) i fina strimlor stektes till fin färg och två små hackade lökar adderades. När det var lagom brynt lades även detta åt sidan. Mer fett och ner med 6 hg älgfärs som bryntes och fick puttra till färsen var torr. 1 dl torkade trattkantareller som blötts upp i 1 dl finosherry hackades ner i färsen. Blötläggningssherryn skvättes ned i omgångar och fick koka in. Svamp, fläsk och lök åkte tillbaka i pannan tillsammans med rejäla nypor salt och många varv med pepparkvarnen. 3 dl vispgrädde, 1 msk sherryvinäger, 0,5 dl olorososherry (mörk, oxiderad sherry) adderades och fick puttra med. Kronan på verket blev en 70 grams ”puck” av ankleverpaté jag fryste in i somras som nu fick smälta ned i grytan (kan ersättas med leverpastej). Sist rörde jag ned 3 msk tomatpuré. Serverades med kokt potatis och saltgurka.

En riktigt höstlig gryta med djupa, mustiga och komplexa smaker fint kompletterade med gräddighet och fetma. Saltgurkan var ett fantastiskt komplement med sin markerade sälta.

Med olika flaskor öppnade hemma var det upplagt för lite experimenterande med mat & dryck. Jag testade först en ung côte-rôtie från Cuilleron som var mycket fruktig och välstrukturerad med distinkta örtiga, nästan parfymerade, toner och mycket karaktär av mogna, mörka bär. Ett klassiskt val till vilt. Vinet tvärdog till grytan och blev beskt, spretigt och med överdriven lavendelton.

Nästa vin ett mindre självklart val; 30 år gammal, torr amontillado från Romate. Tänkte att den kunde fungera med inslagen av både fino, sherryvinäger och oloroso i grytan. Överraskande nog spöade den det röda vinet och kompletterade grytan väldigt fin med sina nötiga aromer. Helt OK.

Med blodad tand hämtade jag nu oloroson som ingick i grytan; Rich Old Oloroso från Lustau. Vilken kombination! Så oväntat! Denna söta sherry med tydliga drag av russin och torkad frukt fungerade fantastisk bra och lyfte fram svampens karaktär i grytan. Sötman i vinet mildrades av gräddigheten och fetman. Både vinet och maten lyfte ett par snäpp.