Jag älskar min iphone. Det är okey att ta en njure eller så från mig men rör fan inte min iphone! Den kan allt. Nästan. Och det finns en app för allt. Små praktiska eller onödiga program som är gratis eller kostar några tior.

Nu har jag köpt Jamie Oliver 20 minute meals, en ganska dyr app som kostar 55 kr. Men det är den värd! Enkla recept med steg för steg instruktioner i text, bild eller som ljudkommentarer. Snygga, instruktiva videofilmer med Jamie (nu ska jag banne mig ge mig i kast med risotto), en interaktiv och praktisk inköpslista med mera, med mera. Enkelt, tydligt och pedagogiskt. Jag bestämde mig för att testa två recept.

Brilliant beef stroganoff with rice (2 personer)

Strimla 300 g nötkött (fransyska, rostbiff, ryggbiff eller liknande) och blanda ordentligt med några nypor salt, rejält med nymalen svartpeppar och duktigt med milt paprikapulver i en bunke. skiva en rödlök, en vitlöksklyfta och 250 g champinjoner. Hacka 6 cornichoner och persiljestjälkar fint. De slätbladiga persiljebladen hackar du grovt. Riv det yttersta av skalet av en citron fint.

Koka basmatiris enligt anvisningar tillsammans med citronskalet. När det är klart klickar du i smör och håller varmt under lock.

Fräs champinjonerna i en torr ganska het panna så att de tappar vätska och låt de sedan fräsa en liten stund i smör (här har ag ändrat lite i receptet). Lägg åt sidan. Fräs löken och vitlöken mjuk i lite olivolja. Lägg åt sidan. Fräs köttet i omgångar  i het panna och olivolja så att det får fin färg. Tillsätt svampen och de hackade persiljestjälkarna och låt fräsa med en stund. Häll på en rejäl skvätt brandy/konjak. Har du gasspis kommer det hela att flamberas, så håll undan för ansikte och köksfläkt. Låt det mesta av spriten avdunsta. Blanda ner cornichonerna och 0,75 dl créme fraîche. Låt puttra några minuter. Ta av från värmen, pressa ner saften från en halv citron och rör ned ytterligare 0,75 dl créme fraîche. Smaka av med salt. Strö persiljebladen över grytan. Servera med riset.

Jag har förenklat och förkortat instruktionerna som kan vara lite röriga att följa då de är upplagda helt kronologiskt med hackande av ditt medan datt fräser. Funkar säkert för Jamie, men det tar inte 20 minuter första gången. Jag gjorde en dubbel sats av rätten som fick en markerad, frisk syra. Jag fick balansera den med några skvättar kalvfond från flaska. Rätten blev fantastiskt god och fick fyra entusiastiska tummar upp vid matbordet. Riktigt lyckat!

Provade dessutom årets Beaujolais Nouveau till maten. En riktig fullträff! Den friska smaken i stroganoffen gifte sig otroligt väl med den mjuka, bäriga, friska och saftiga karaktären på vinet.

Imorgon kommer rapport om desserten!

VARNING: Absolut oförblommerad reklam!

Ett julklappstips till vinnörden, champagneentusiasten eller till den som har allt (utom en så’n här); en champagnesabel för sabrering. Komplett med instruktioner.

Det är kära hustrun som säljer dem och andra prylar i sin webbutik Vinet & Glaset.

Slut på reklaminslaget och tillbaka till ordinarie program.

Det är vissa saker man inte gör så ofta i sommelieryrket. Sabrera hör inte till vardagen. Att öppna en flaska vintage port med en portvinstång är definitivt en sällsynthet. Idag fick jag tillfälle att göra båda. Fast jag inte längre arbetar som sommelier.

Idén är att undvika en söndersmulad kork i vinet genom att helt enkelt avlägsna flaskhalsen med korken intakt. Hur det (nästan) ska gå till kan ses i denna smått röriga video från kvällens lilla begivenhet.

Vinet var för övrigt underbart välutvecklat och moget med toner av läder, russin, eucalyptus och jordgubbsmarmelad. Smaken speglade doften och var elegant, mjuk och mogen.

Notera 0:24 så kan ni se hur eder bloggare ser ut när han resultatlöst försöker dölja sin irritation.

Håller fortfarande på att hämta mig från en den bästa champagneprovning jag varit på. Faktiskt en av de bättre producentprovningarna alla kategorier.

Terence Kenny är exportchef för champagnehuset Pannier* som kanske inte är ett av de mer namnkunniga. Terence har varit i champagnebranschen i över tjugo år men är född och uppvuxen i Bronx, New York. Det sistnämnda märks i hans bullriga, högljudda och totalt respektlösa framträdande. Hela provningen var en briljant mix av skrevsparkar, detaljinformation och stand-up. Mannen är en veritabel citatmaskin. Jag hann tyvärr inte med alla guldkorn men har försökt mig på att återge en handfull här:

Om varför man inte reducerar skörden i Champagne och gör mer koncentrerade viner: Champagne is see-through, not black velvet.
Om champagnenördar: Theese are guys that spends the night analyzing oaky champagnes…while their girlfriend disappears with the guy in the Ferrari.
Om att visuellt analysera bubblorna: A total waste of time. The bubbles says more about the individual glass then the wine.
Om skillnaden mellan en vanlig brut och en blanc de blanc: If you would like to kill someone this would be a hammer while this would be more like a knife…but why do we talk about killing. We are tasting champagne.
Om vinnördar som frågar om dosage (tillsatt socker) innan man provat: Duuuuuuuuuude! Why do you wanna know!? Taste the mans champagne damn it! Then you can ask.
Om en jätteintressant fråga han fick på provningen: Did that answer your question? I don’t remember what it was but I could talk about it for 10 more minutes.
Om att Pannier är en av de största vingårdsägarna: We can’t make champagne from it all. We use the very best grapes only. What about the rest? We sell it to the big houses that makes more expensive champagne from it.

Vinerna vi provade höll en fantastiskt fin och jämn linje med en liten rökighet som gemensam nämnare. Sju champagner från en ”enkel” brut via en ”porrig” champagne till en av världens ”top 10”

• Pannier Brut Tradition Ljust gul färg. Medelstor, frisk, jästig, brödig, fin citruston. Torr, frisk, mycket fruktig med viss mineralton, bra fyllighet och fin citruston. Ren eftersmak med bra längd. En riktigt bra standardschampagne. Sorglös, lättdrucken och välgjord. Svårslaget pris på 209 kronor. (25% chardonnay, 40% pinot meunier, 35% pinot noir. 10% reservviner. 10 gr dosage. Minimum 36 månaders lagring sur latte).

• Pannier Brut Vintage 2004 Ljus citrusgul färg. Medelstor, lätt rökig doft med mycket mineral och karaktär av grapefrukt. Mycket, mycket frisk syra och kruttorr. Tillbakahålen frukt, återigen mycket mineral och lite rök. Omogen citron. Bra längd. Elegant och stram. (60% chardonnay, 40% pinot)

• Pannier Blanc de Blanc 2002 Ljust gyllengul. Stor doft av nybakat bröd, lime, citrus, mineral och liten ton av exotisk frukt samt rökighet. Mycket frisk, stram, torr, mycket mineral, citruspulver, bra frukt, lång elegant eftersmak. (Dominerande premier och grand cru. 6 gr dosage. minimum 60 månaders lagring sur latte)

• Egérie de Pannier 2000 Medelhög intensitet, gyllengul. Lätt parfymerad, rökig, apelsinblomma och hasselnötter. Torr, ycket fyllig, komplex, fint strukturerad syra, mycket fruktig, jästig, nötig, mogen citrus, lång, smakrik med viss mineralitet och en liten fatkaraktär. Välstrukturerat. Detta vin utsågs nylige av tidningen ”Fine Champagne” till femte bästa champagne bland 1000 blindprovade viner. Listan är omdiskuterad och Terence tog inte ens upp den. Jag  håller med. Egérie är inte så bra. Men för i runda slängar 650 kronor är den ett kap.

• Egérie de Pannier 1988 Djupt gul och briljant. Mycket stor, utvecklad och komplex doft av lakrits, svamp, drag av tryffel och mörk choklad. Mycket fyllig, torr och fruktig, avrundad men läskande syra, inslag av citrus, ananas, apelsin och svamp. Mycket lång  och rik eftersmak med antydan till fatkaraktär. Imponerande vin med tjugo år på nacken. Resulterade i många lustfyllda stönanden på provningen.

• Pannier Brut Rosé Blekt laxrosa.  Medelstor doft av smultron, hallon, citrus och lime. Medelfyllig, torr, mycket frisk med viss tanninstruktur, röda bär och syltade jordgubbar. Lång, bra struktur. Snygg ro, matorienterad rosé. (30% chardonnay, 50% pinot noir, 20% pinot meunier. 25% reservviner. 15% rött vin. 40 månaders lagring sur latte)

• Rosé Velours Vacker laxrosa färg. Medelstor doft av söta, röda bär, jordgubb, lime och en liten, liten rökighet. Mycket fruktig, medelfyllig, fin syra som balanseras av en lätt sötma, generösa toner av röda bär och hallon. Den fina syran kommer tillbaka i eftersmaken. Lång, silkig, ganska elegant och löjligt lättdrucken. Var på väg att skriva ”sexigt” men ”porrigt” passar bättre. Här snackar vi rund, roterande säng, sidenlakan, speglar i taket och Barry White i högtalarna. Jo, du ser rätt på bilden. Det är en sammetsetikett. Ingen champagne för konnässören, men perfekt för dem som vill komma i stämning. *nudge-nudge-wink-wink-know-what-i-mean* (Tillverkad enligt saignée-metoden. 25% chardonnay, 50% pinot noir, 5% pinot meunier. Uteslutande årgång 2003. 50 månaders lagring sur latte. Dosage 20 g).

*De som känner mig vet att jag arbetat med Pannier för många år sedan. Jag har inga kopplingar till dem eller importören idag mer än att jag gillar champagnerna.

Gårdagen post om sakeprovningskitet var ett resultat av en liten videoinspelning som Sydsvenskans vinskribent Anders Fagerström gjorde med mig.

Nu finns filmen för allmän beskådan och Eder bloggare kan nu ses svamla och vifta med händerna. Känsliga tittare varnas. Själv gömde jag mig bakom skämsekudden mest hela tiden.

Fagerström testar sake.

Vilket kul ord; sakeprovningskit. Kul idé också.

I en låda hittar du tre flaskor om 300 ml med olika typer av sake samt ett mycket instruktivt faktablad. Perfekt om man är 4-5 personer som vill testa och lära sig mer om sake. Priset på 199 kronor är inget att snacka om heller för det här är bra grejer.

I lådan finns en ganska traditionell, fruktig sake av god kvalitet, en fatlagrad (taru-sake) samt en ofiltrerad (nigori) och lätt spritsig. Den sistnämnda var riktigt läcker och blev min favorit.

Köp hem till jul och ha en liten kul provning. Eller ge bort i julklapp så får du säkert smaka också. Testa till sillen, laxen och janssons frestelse.

En liten video om provningen kan du se här.

Mer om sake här.

Muttiprodukterna förökar sig med en rasande hastighet. Nu har turen kommit till min favoritsnabbmat; pastasås med oliver. Så enkelt att bara slänga pastan i kokvattnet och när den är färdigkokt bara blanda ner såsen och låta den bli varm på ett par minuter.

Inspirerad av ketchuptestet där Lidl tog en knapp seger ställde jag Muttis sås mot Icas egna märke. Mutti kommer i en knepigt paketerad och sigillerad glasburk medan utmanaren på en mer praktisk tetra.

Innehållsförteckningarna är snarlika. Icasåsen väger in på 390 g och innehåller 65% krossade tomater, tomatpuré, 8% gröna oliver, 3% svarta oliver, socker, salt, arom, olivolja, vitt vin, lök, persilja, vitlök och oregano. Hoppet från Italien är en lättviktare på 280 g som till 70% består av skalade tomater i skivor, tomatpuré, 7% gröna oliver, 7% svarta oliver, solrosolja, 1% kapris, socker, lök, salt, smakämnen och vitlök.

Utseendemässigt är Mutti mer tilltalande med en lite klarare röd färg och större tomat- och olivbitar. Båda doftar mycket rent och ”tomatigt”.

Smakpanelen har denna gång en ofrivillig extra deltagare i skepnad av kära hustrun. På varsin sida av den kokta pasta klickas såserna upp och avsmakas utan tillbehör. Såsen från Ica är slätare och puréaktig i konsistensen medan Muttis upplevs som hemlagad. Kära hustruns spontana kommentar (utan att veta vilken som var vilken) var att ”Denna (Ica) smakar mer som det brukar medan den andra (Mutti) är fylligare och har lite citrussmak”. Kan bara hålla med om att både konsistens och smak var bättre i Muttis variant.

Utseende- och smakmässigt vann Mutti även om Icas sås också smakade mycket bra. Men när vi sedan blandade såserna med pastan blev det genast mycket svårare att hitta någon större skillnad på dem. Och det är ju så vi äter pastasås.

Tar man in i beräkningen att Mutti kostar 107 kronor per kilo mot 32 kronor för Ica så blir saken en annan. Lågprisalternativet vinner ännu en poängseger över Mutti som kanske ska hålla sig till de rena tomatkonserverna.

Edit: Nu finns ytterligare ett tungt vägande skäl att välja en annan pastasås än Muttis.

Årets julklappsglögg är nu klar. Ganska stark, inte så söt och med en lite diskret kryddning. Inte dum alls. Femtio flaskor är fyllda och lackade. Nu ska bara etiketterna klistras på och sedan är det leverans som gäller.

Buteljlack verkar för övrigt vara en bristvara. Har hittat en butik som säljer dem i block stora som halva tegelstenar. Lagret är troligtvis sedan femtiotalet.

Tror jag är aningens lackångeförgiftad efter att ha stått över konservburken som puttrat på värmeplattan. Om jag börjar hallucinera så beror det i alla fall inte på glöggen.

Kära hustrun håller sig för det mesta på behörigt avstånd från köket. Undantagen är när hon får ett ryck och gör underbara kåldolmar samt till jul när det ska bakas. Då gäller gamla familjerecept som noggrant följs till sista bokstaven. Fast inte i år.

När jag kom hem häromdagen var baket redan igång. ”Vi hade ju ingen sirap hemma!” sa kära hustrun i anklagande ton. ”Jag var tvungen att använda den där konstiga sirapen du hade i en burk”. Det visade sig vara iransk dadelsirap som fått slinka med i smeten. Resultatet blev mycket lyckat. De skurna pepparkakorna blev mörkare, vackrare och sprödare eftersom det krävdes mindre mjöl.

Skurna pepparkakor 2.0

250 g smör, 2,5 dl socker och 1 dl dadelsirap (eller vanlig sirap) värms på svag värme men får inte koka. Låt svalna lite. Blanda ner 75 g skållad och hackad sötmandel, 1 msk kanel, 1/2 msk kryddnejlika, 1/2 msk bikarbonat utrörd i 2 msk vatten. Rör i omgångar ner 8 dl vetemjöl arbeta in det till en smidig smet. Gör avlånga rullar som läggs på en plåt som får stå svalt över natten. Med en vass kniv skär man mycket tunna skivor som gräddas i 200°-225 °.

Som läsare av denna blogg vet så är jag ingen vän av boxviner och inte heller ett fan av röda viner från Sydafrika. Trots det har jag testat lådvinet Umbala, en blandning av cabernet sauvignon, shiraz och pinotage för 139 kr. Det motsvarar ett buteljpris om knappt 35 kronor. Billigare än så kan det knappast bli.

Hur smakar det då? Doften är ganska liten med en lite bränd, gummiaktig ton och en svag, saftig karaktär av mörka bär. Smaken är lätt, bärig, mjuk men med en lite kärv, torr karaktär av ek (nejnej, vinet har inte legat på fat). Vinet har en distinkt, nästan aggressiv syra och en lite bränd/rökig ton i den korta eftersmaken. Vinet saknar den lätt kväljande, påklistrade sötma som viner i denna prisklass brukar vara behäftade med. Med prislappen i åtanke är det inte mycket att säga om vinet. Man får precis vad man betalar för. Inget mer. Inget mindre. Ett enkelt vin för en liten peng.

Jag brukar säga att varje vin har ett syfte och ett användningsområde. För mig hade detta vin ett uttalat syfte som det fyllde med den äran; bas till glögg.