Jag har en onöda i mitt kök: en patéform i gjutjärn från Le Creuset. Älskar dessa rejäla grytor och pannor och råkade komma över denna väldigt billigt. Men den har stått oanvänd länge i väntan på att jag ska få ändan ur och göra en riktig paté. Idag blev det ett mellanting, en köttfärslimpa med franskt patéstuk.

3 skivor dagsgammalt vitt bröd utan kanter smulas ner i 0,5 dl mjölk och 0,5 dl grädde och får sogga till sig en stund. Blanda i 2 ägg, 2 msk dijonsenap, 2 msk kapris, 2 msk av endera brandy/konjak/armagnac/calvados, 2 msk thailändsk fisksås (eller några sardeller), 2 msk flingsalt (jodfritt), rejält med nymalen svartpeppar och en finhackad vitlöksklyfta. Mosa ner en ask (200 g) ugnsbakad leverpastej och blanda sedan allt ordentligt med 1 kg nötfärs. Klä en patéform eller en avlång sockerkaksform med tunna baconskivor, fyll formen med smeten och vik över baconskivorna. Baka i 150° cirka en timme. Om det blir smet över kan du steka jättegoda biffar.

Jag lät den svalna och serverade den med saltgurka och en krispig blomkålsgratäng, men den kan också serveras varm direkt. Mycket bra, rik smak och en fin fast konsistens som inte var helt olik en lantpaté. Mycket nöjd med både smak och konsistens. Jag blir alltid så olycklig när mina köttfärslimpor flyter ut och blir lösa. Om du är osäker på smaksättningen så gör du en lite köttbulle av smeten och kokar den innan du smakar. Tänk på att om du ska servera ”patén” kall så ska den ha en kraftigare smaksättning än om den ska ätas varm.

Eftersom jag är i Köpenhamn idag på spansk vinmässa så faller det ju sig helt naturligt att jag på ägnar mig åt ölprovning. Inte? Nå så blev det i alla fall. Lunch skulle intas och jag hamnade på Brewpub som man av namnet kan gissa sig till är ett microbryggeri.

Jag slog mig ner på deras trevliga innergård och beställde in den ”Store Frokost”, en lunchtallrik bestående av:

• Låntidsmognad, inlagd isländsk sill. En stor, otroligt mjäll sillfilé med en mild kryddig smak som påminde vagt om matjessill.
• Griskind med rotrukter. Mycket mör, ugnsbakad griskind med mustig smak serverad med friterade chips av potatis och palsternacka.
• Lättrökt fläsfilé med lökconfit. Fantastisk mör och saftig filé med bara en antydan av rökighet med syltade sötsyrliga rödlökar.
• Oxsvansterrin med jordgubbe(?). En vacker terrin som tyvärr saknade sälta. Den färska jordgubben till var helt obegriplig, men en titt i menyn avslöjad att den skulle varit konserverad. Som marmelad hade det kanske funkat bättre.
• Utvalda, lagrade danska ostar. En fast, smakrik rödkittsost och en kraftfull blåskimmel serverade på en sallad med kanderade valnötter och ugnsbakade körsbärstomater.

En mycket fin lunchtallrik tillagad med omsorg och med fina smaker. Till detta blev det en provbricka med fem av pubens egna fatöl:

• Sommerweisse. En veteöl med toner av mogen tropisk frukt, aprikos och en frisk smak med len fruktighet. Trevlig, välgjord öl som tyvärr inte passade med någon av rätterna på tallriken.
• Doonesbury. En pale ale med en mycket aromatisk, nästan parfymerad, doft av citrus och apelsin. Smaken var lätt, fruktig, aromatisk med mjuk karaktär och en liten beska.
• Amorillo. Red ale med en doft dominerad av torkad frukt och en medelfyllig kropp med någon sötma och en fint balanserad beska.
• William Wallace. Skotsk ale (brown ale) med brödig näsa, fyllig kropp och en lång balanderad eftersmak med viss rökighet och bra beska som inte tar över. Fantastisk bra tillsammans med den fina sillen.
• Leviathan. Ett barley wine med en alkoholhalt på 9,5%. Kraftfull, fyllig, lite bränd med viss sötma och en hög men väl balanserad beska. Alkoholen var väl maskerad. Märkligt nog den öl som genomgående fungerade bäst till maten, speciellt till fläskfilén och griskinden.

Jag blev överraskad över den genomgående höga kvaliteten på ölen. Vanligtvis brukar microbryggerier dra på för hårt med humlen och ölen får en markerad beska och en överdriven aromatisk ton. På Brewpub hade de lyckats att göra balanserade, välsmakande öl som man gärna kommer tillbaka och smakar mer av.

Jag söker en mor. Närmare bestämt en vinägermoder. Jag vill nämligen prova att göra egen vinäger på överblivna vinslattar och har förstått att det går lättare om man har en sådan slemklump.

Om någon som läser denna blogg har en vinägermoder och vill dela med sig – hör av dig!

.

…är kanske inte rätt benämning för kvällens aktivitet. Ordet ”kräftskiva” frammanar bilder av orgier av ohämmat sörplande, snapsande, lustiga hattar, pinsam allsång kring supandet och ännu skämmigare ”discodans” framår småtimmarna. Här var det mer frågan om stillsamt njutande av kokta skaldjur och goda drycker.

För att komplettera gårdagens kräftkok lagade jag idag till en västerbottensostpaj med kantareller. Pajdegen gjordes enligt den enkla 3-2-1-principen som fungerar förträffligt. Ett tips är att spara lite av mjölet till utbakningen för att kompensera att den blir väldigt kladdig när vattnet tillsätts. Äggstanningen gjordes också enligt 1-2-principen (1 del ägg, 2 delar västska) vilket blev 3 ägg (1,5 dl) och 3 dl vispgrädde, några kraftiga tag med pepparkvarnen som sedan vispades ihop med 150 g finriven västerbottensost. Efter att pajkalet förgräddats 10 minuter i 225° hälldes ägg- och oströran i samt ett par hekto smörfrästa kantareller (kan uteslutas eller ersättas med annan svamp) och gräddades i 30 minuter i samma temperatur. Resultatet blev en mycket krämig och smakrik paj som fungerar som tillbehör till många rätter utöver kokta kräftor, eller som ensamrätt till en sallad.

Hur blev då kräftorna som kokades dagen innan? Första intrycket var att de var för lite salta och inte smakade så mustigt som väntat. Denna reaktion var förmodligen resultatet av åratal av konsumtion av frysta importkräftor. Efter ett tag insåg jag att de egenhändigt kokade kräftorna var otroligt mjälla i köttet och hade en mild, fin smak av skaldjur, ett mellanting av hummer och havskräfta. Man fick inte den där feta, ”filkiga” känslan på händer och i ansiktet som när man äter frysta kräftor. Totalt sett en större upplevelse av råvaran. Själv var jag inledningsvis tveksam men min kollega gav sig fullkomligt här från början och lovprisade de små kräldjuren.

Dryckerna som njöts till kräftorna var ett urval olika lageröl och kryddade brännvin från Danmark samt en pinot blanc från Holland. Ja, ni läste rätt. Ett vin från Holland! Första gången för mig och fråga inte varför flaskan stod på bordet. Doften var ren, frisk med fin, lite gul fruktton och tydlig mineralton. Smaken var inledningsvis MYCKET frisk och lätt utan någon större fruktighet och längd. Till kräftorna fungerade vinet överraskande bra. Jag trodde att det skulle vara allt för torrt och friskt men de milt smaksatta kräftorna lockade fram frukten i vinet. En enkel slutsats är att till kraftigt sältade kräftor passar lättare lageröl medan torra, friska vita viner lämpar sig om skaldjurskaraktären får framträda mer.

I ett intressant reportage i Studio Ett på P1 berättades om en ny undergroundtrend i London; Secret Dinners.

Idén är att mun-mot-mun, facebook eller hemsidor sprida information om middagsevent i hemmiljö eller varierande lokaler. Människor som inte känner varandra kommer hem till amatörer eller halvproffs som lagar middag och erbjuder dryck för en ”donation”. Helt olagligt, väldigt spännande och väldigt underground. Fast när de bästa ”hemliga middagarna” listas i Time Out så är det kanske inte så underjordiskt längre.

Själv är jag väldigt lockad av att söka upp en middag när jag är ett par dagar i London i oktober. Vem blir först med att dra igång något liknande i Sverige?

Jag minns kräftfiske och kräftkok från när jag var liten. Spänningen i den mörka, ljumma augustinatten när kräftburarna drogs upp ur det svarta åvattnet. Upphetsningen i leken och jakten när vi barn fick gå i strandkanten med uppkavlade byxben, ficklampor i högsta hugg och paralysera kräftorna med ljuskäglan och plocka dem i korgar. Minnet av de stora korgarna fyllda med klickande, levande kräftor som i omgångar gick ner i en jättelik gryta. Sen blev det ”skiva” och godast var det rostade brödet med den starka osten. Sen blev alla vuxna larviga och konstiga.

Har inte kokat levande kräftor sen de  där gångerna som liten. Men idag var det dags. Hade genom en kompis lyckats få tag på signalkräftor till ett bra pris via Blocket(!). In i det sista var det lite osäkert om det skulle bli några kräftor då det tydligen stormat på Vättern. Men till slut kom de i alla fall. Ganska små men pigga. Eftersom jag aldrig kokat kräftor själv fick jag min vana trogen skumma igenom en drös olika varianter för att skapa min egen version.

Kräftorna kokades först sex och sex endast en minut i stormkokande osaltat vatten. De förkokta kräftorna lades sedan åt sidan. Vid denna kokning doftade kräftorna distinkt av kantareller! Härlig doft. Själva lagen kokade jag på 4 liter vatten (till 2 kilo kräftor), 100 g grovt havssalt, 15 g socker, 50 g dillkronor (cirka 10 st) och en halv liter mörk lageröl (hade tyvärr ingen porter annars hade jag använt det istället). Koka i 10 minuter och lägg sedan ner kräftorna och koka 6 minuter. Ta upp kräftorna, varva dem i en skål eler gryta med nya dillkronor. Kyl ner spadet, släng dillkronorna och häll över kräftorna så det täcker. Ställ i kylen och låt vila i ett dygn.

Om det blev lyckat? Det får du veta efter vår lilla kräftfrossa imorgon. Gissningsvis blir det rapport på lördag. 😉

Möllevångstorget kan bjuda så mycket. Torghandel, atmosfär, spännande butiker, färgstarkt folkliv och personliga hak. Alltid ruffigt oborstat men med hjärta. Jag älskar att besöka denna varma plats i Malmö men är samtidigt ganska nöjd med att mitt boende inte längre är där.

Någonting som länge saknades för en komplett bild av torget var en enkel kaffebar där man skulle kunna smita in för en snabb kopp och spana ut över folklivet. Den finns nu med det anspråkslösa men mycket passande namnet ”Kaffebaren”. Perfekt läge på en hörna med utsikt över allt som händer. Inte bara känslan av Sydeuropa infinner sig. Kaffet har också det där syrliga, bittra och föga insmickrande bettet som hör till. Det mest otroliga är att priset är som på en spansk bar; 12 kronor för en enkel espresso!

Syftet med dagens besök var en middag på restaurang Asien som lite hastigt utlysts på sajten Taffel. På kort varsel samlades sju matnördar/bloggare för att njuta den omtalade vietnamesiska maten på Asien. Som varande en matnörd som just blivit av med oskulden när det gäller vietnamesisk mat vill jag inte gå djupare in på beskrivningarna. Jag hänvisar till konnässören Lisa istället. Jag står för bilderna så får hon stå för texten.

Skaldjursplättar. Ljuvliga. Det bästa jag ätit i asiatiska köket.

Fylld tofu och zucchini.

Fylld bittergurka. Jag har hittat ett nytt favoritord. 😉

Fylld röd och grön pepparfrukt. Inte så stark som man skulle kunna tro.

Ananassallad. Visste ni att pizzasalladen uppfanns i Vietnam?

Kyckling i ingefära. Mmmmmm.

Färsk frukt till dessert. Perfekt mogen mangostan sa de av oss som ätit dem på plats.

En fantastisk måltid i trevligt sällskap. Kan starkt rekommendera ett besök på Asien. Sen kan du ta kaffet på Kaffebaren.

Detta är en text jag publicerat på olika sätt flera gånger tidigare (bland annat som en facebookgrupp). Jag återger den en än gång i något uppdaterat skick här på bloggen då jag vill den ska följa mig. Håll tillgodo:

Jag ska börja med en bekännelse: Ja. Jag har också deltagit i den allmänna hysterin och bedyrat att jag minsann tycker att bag-in-box är en utmärkt och praktisk förpackning för vardagsvin. Det har till och med undsluppit mig att plastpåseviner gagnar vinintresset. Herregud! Man vill ju inte bli stämplad som en vinsnobb. Men bara för att man som jag gärna dricker enkla, billiga och ärliga viner* behöver man inte bejaka förfulning, förflackning och förenkling.

Men nu är det slut! Det är dags att sätta ner foten och säga sanningen:
Vin i plastpåse med tappkran är en styggelse och saknar existensberättigande. Jag ska berätta varför.

”Det är en så praktisk förpackning och bra att ha i båten” Detta argument har jag hört till och med av folk vars senaste marina upplevelse är Ålandsbåten eller sundsbussen mellan Helsingborg-Helsingör. Du kan inte ha den på bordet utan en speciell ställning. Kranen droppar undantagslöst. Att bjuda runt en papplåda på grillfesten kanske höjer stämningen runt bordet, vad vet jag. Personligen tycker jag det är lättare och trevligare att servera ur en flaska. Har ni någon gång sett de patetiska övningar som folk tvingas till för att få ut de sista tre decilitrarna ur lådan. Vicka och jucka på lådan. Trassla ur den tarmiga påsen ur hålet. Krama och pressa. Förnedring är bara förnamnet.

”Det är så bra att ha hemma, lätt att ta ett glas utan att behöva öppna en hel flaska”. Hallåååååå! Ta ett glas?! Problemet med boxvinerna är att du tappar all kontroll över hur mycket vin du har druckit ur förpackningen. Det blir ett evigt sörplande helt enkelt. Och varför i herrans namn är det bättre att öppna 300cl än 75cl om man vill ta sig ett glas? Dricker du ett glas om dagen så är en flaska urdrucken på 5 dagar. Förvara flaskan i kylen(där den tar mycket mindre plats än en box!) så håller den sig. Kartongeländet barrikaderar sig i kylen i över tre veckor med samma konsumtionstakt. Personligen hade jag tröttnat på att behöva dricka samma vin i tjugo dagar. Men jag kanske är konstig. Samma människor som dricker lådviner kanske har en femkilosförpackning av Mamma Scans köttbullar för alla veckans måltider?

”Kvaliteten på lådvinerna har ju blivit så bra”. Jo hej du. Det kanske stämmer om man gillar viner som är översvavlade, ligger på en förpackning som med automatik gör att vinet tappar fruktigheten och är odrickbart efter 12 månader. Ofelbart är samma vin på flaska bättre än om det kommer ur en plastpåse. Men sant är att kvaliteten är generellt bättre än på tetra-briken. Nu tycker jag personligen att man ska ha andra kvalitetsreferenser på det man äter och dricker. Men som sagt – jag är väl konstig.

”Det finns så många olika viner på box att välja på” Bland de hundratalet påsviner som finns i Systembolagets sortiment är merparten viner med tydlig frukt, en slatt ek, mjuka syror och en liten påklistrad druvsötma. Vita viner med ”lagom” frisk syra, tydlig frukt, antingen lite blommig eller ”smörigt ekig” och på slutet återigen en liten påklistrad druvsötma. Jippi! Jag hjular runt av entusiasm. Det stora problemet är dock inte det magra urvalet på plastpåse. Boxarnas totala dominans av volymen utarmar sortimentet på flaska. Förutsättningarna för ett varierat intressant utbud av flaskviner minskar.

”Det är mycket billigare att köpa vin på box än på flaska” Obestridligen så. Men du får vad du betalar för. Ett vin som Umbala från Syadfrika för 128 kr kan aldrig vara bra, jag är ledsen. Ett tips är att kolla Systembolagets beskrivning; ju ordfattiggare beskrivning desto sämre vin, jämför med skräckvinet Diamant.  För att citera en känd svensk vinmakare; ”Betalar man för skit så får man skit”. Oavsett om det är vin, fläskkött eller grönsaker det handlar om så får man försöka se till kvaliteten. Liksom med den billiga skinkan får du mer vatten med dig hem när du försöker spara någon tia. Hellre då ”lite mindre, mycket bättre”. Jag tycker som sagt att man ska vara noga med vad man äter och dricker. Se även punkt 3.

”Till och med kvalitetsproducenterna tappar på plastpåse numera” Det stämmer. Men samma kvalitetsproducenter vägrade att tappa på påse från början. De ville inte fördärva sina viner och sänka sitt anseende. När de förlorade nästan all sin försäljning på butelj ändrade de sig. ”Omvändelse under galgen” kallas det. En personlig hjälte är Miguel Torres som hårdnackat vägrar påsa sina viner. Heja Miguel!

”Man slipper korkskruv och korkdefekta viner” Någon som hört talas om skruvkork? Inte det? Tar hand om bägge problemen och är ljuvligt återförslutningsbar.

”Boxvinerna har avdramatiserat vindrickandet” Avdramatiserat? Snarare gjort vindrickandet tristare. Varför bära hem en familjepack vin med tre liter av en och samma smak när du istället kan prova fyra olika smaker. Tänk om du hittar ett nytt vin du gillar.

”Boxvinerna sprider vinintresset genom att göra prisvärd kvalitet lättilgänglig” McDonalds har också bedrivit kampanjer där de hävdar att de står för kvalitet och matkultur. Det enda som hände var väl att Erik Lallerstedts anseende fick sig en knäck.

”Vinjournalisterna skriver ju upp boxvinerna. Då måste de ju vara bra” Snälla. Lova att höra av er till mig när ni ser någon av Sveriges vinjournalister köa för en bag-in-box på Systembolaget. Jag lovar er att vinskribenterna inte själva dricker det de vill pracka på läsarna. Det finns ett ord för sådant agerande. Hmmm…jag har det på tungan.

Nästa gång någon säger till dig ”Bag-in-box är ju så praktiskt och vinerna är riktigt bra, eller hur?”, ta ditt ansvar och svara ”Nej!”

Våga vägra plastpåse! Gör det idag!

Edit 2: En intressant följd av denna bloggpost är att Magdalena Ribbing fått ta ställning till ”påsvinsvägran” på grund av en av kommentarerna nedan. Håller helt med etikettsexperten. Antingen dricker man vinet eller håller käft och nöjer sig med vatten med någon medicinsk ursäkt. Själv dricker jag alltid om jag blir bjuden. 😉

Edit 1: Den rackarns Miguel Torres har gjort den mest skamlösa helomvändning jag upplevt. För lite drygt ett år sedan svor han i medierna att aldrig någonsin tappa sina viner på box. Nu finns hans storsäljande viner i 3-literspåsar. Svagt och ynkligt.

*Gudarna ska veta att jag dricker snordyra och exklusiva viner också. Men inte varje gång jag vill dricka vin. Det har jag verkligen inte råd med. Vin ska kunna drickas i djupa klunkar också.

Pusha gärna denna bloggpost så fler läser den.

Om du gillade denna post om påsviner så kommer du nog att uppskatta denna.

http://intressant.se/intressant

För dem som inte är intresserade av langos, nudlar på papptallrik och ogillar trängsel finns ett kulinariskt alternativ på festivalen: matmarknad på Hamngatan. Alldeles i utkanten (början eller slutet vilket du vill) av festivalen mellan Centralen och Strotorget ligger Hamngatan. Här har man samlat matmarknadsknallar och lite större serveringsstånd.

Bland fynden var bland annat en vagn där holländsk ost såldes. Trevligt att få prova ”oude gouda” (gammal gouda) som tydligt visar varför varför holländsk ost har världsrykte. En krämig, smakrik och komplex ost långt ifrån den industriellt producerade lågprisosten vi oftast ser. Holländarnas förtjusning i att smaksätta sina ostar tar sig ibland märkliga uttryck. Edamern smaksatt med pesto hade en grön kulör som både var osmaklig och svårbeskriven. Desto vackrare är de traditionella ostarna, stora som bildäck och vaxade i klara färger och vackra tryck.

Som älskare av saucisson sec (torra franska korvar) och andra charkuterier hittade jag mitt favoritstånd med drivor av skinkor och korvar. De franska försäljarna bjöd på smakprover och jag fyllde en liten påse med korvar av anka, rådjur och vildsvin bland annat. Fick nästan känslan av att stå på en fransk marknad, men detta var snudd på bättre för priset var faktiskt lägre här.

Bland stånden kunde man hitta smaksatta oliver, kringelbagare i aktion, paella, polsk bigos, holländska pannkakor som tillagades på plats, och australiensare som tillagade surf n’ turfmat till tonerna av Abba på högsta volym (mamma mia!) och en hel vagn med engelsk marmelad och lemon curd.

Bland de mer iögonfallande inslagen var vagnen med brittisk konfekt. Fudge, skum och marmeladgodis i otroliga färger och former. En tung doft av vanillin stod runt ståndet och kulörerna lockade knappast till att smaka. Kul att se. Riktigt ögongodis.

Mer lockande var vagnen med nougattårtor och korgar fyllda med italienska bakverk. Fikasugna som vi var plockad vi på oss en påse blandade kakor. Det blev ganska många eftersom dagen igår var vikt till kolhydrat- och maltosfrossande. Ska man nu frossa i kolhydrater kan det lika gärna vara värsta sorten; de snabba. Tillbaka på kontoret bryggdes en kanna gott kaffe och godsakerna delads upp för provsmakning. VARNING! Köp inte dessa bedrägliga kakor. Trots sitt florsockerskira yttre var de inte i närheten av frasighet utan var iställtet hårda och smuliga. Allt var ettersött och de förväntat fluffiga fyllningarna smakade syntetiskt och fastnade i gommen. Industrikakor av den trista sorten.

Edit: Noterade idag att festivlalledningen kallar marknaden på Hamngatan för ”European Food Village”. Låt mig bli den förste att få välkomna Australien in i den europeiska gemenskapen. Reservationslös kärlek till svensk popmusik måste belönas. 😉

”Festivalmat 1” om svenne-banan-favoriten Texasburgaren hittar du här.

Idag var det efter många turer premiär för den nya gastropuben ”The Green Lion Inn” på Skeppsbron 11 i Malmö. En storsatsning med bland annat Åbro i ryggen. Kollegan och jag hängde på låset för en exklusiv ”after work”. Lokalen är verkligen imponerande med en otroligt ambitiös inredning som inte lämnat en fläck orörd men samtidigt inte känns överarbetad. Sånär som på den naturliga avsaknaden av sekelgamla nikotinavlagringar känns det som en genuin, elegant pub.

Den trevliga, kunniga och engagerade personalen känns igen från andra väletablerade ställen i stan och det är ett rent nöje att få diskutera dryckesval. 40 öl på fat, 250 olika whiskysorter och ett bra urval av vin för att vara en pub. Av Åbros inblandning märks inte mycket mer än ett urval av bryggeriets öl och den diskreta lejonloggan som endast de invigda noterar. Ett antal öl avprovades varav smakvinnaren, faktiskt, blev Åbros Färsköl. En ljus lager med stor kropp och fylligt, balanserad beska och en finstämd humlearom.

Efter ölen och en makalös 30-årig blended whisky (Springbanks Campbeltown Loch) blev vi hungriga. Lockade av personalens intygande om kökets förträfflighet beställde vi in fish n’ chips. Diskussionen med bartendern om vilken öl som skulle njutas till maten fisken var intressant. Jag bestämde mig till slut för en liten Belhaven Twisted Thistle IPA, en mjuk, balanserad och välhumlad ale.

Maten som kom in var en uppenbarelse! I ett paket av smörpapper som hölls ihop av ett gem låg fisken och pommes fritsen. Den friterade potatisen hade skalet kvar och hade fint tuggmotstånd och smakade fantastiskt. Sejen var perfekt tillagad med en panering (special japansk nånting-nånting) som var lätt, spröd och alldeles ljuvlig. Fräsch grönsallad med aromatiskt inslag av dill kompletterade perfekt och en handslagen majonäs med frisk syrlighet gav den rätta kontrasten. Maltvinägern saknades på grund av försenad leverans, men köket kompenserade med en skål hallonvinäger med schallottenlök som blev pricken över i.

Ett blivande stamhak ett stenkast från jobbet. Om köket kan hålla denna nivå lär det dock bli trångt. Jag utropar nämligen Green Lion Inns fish n’ chips till den bästa jag någonsin ätit! Hädanefter kommer all friterad fisk med frittes att jämföras med den jag åt idag.

Om du gillade denna bloggpost och är intresserad av öl & whisky så tror jag att du vill läsa även detta inlägg.

Edit: Har nu ätit lunch i två tre fem dagar på Green Lion Inn. Maten är väldigt bra, mycket vällagad, fint komponerad smakmässigt och en riktig njutning. Salladen kommer i en skål som en liten förrätt (det gillar jag då jag inte är något fan av salladsbufféer) och det bjuds fem olika sorters bröd. Mineralvatten eller lättöl och kaffe (gott!) ingår. För 85 kr är det ett lunchklipp! Fish n’ chipsen var inte bara ett lyckokast.