Julafton kom tidigt i år! Produkten vi väntat på fanns plötsligt i butiken; tomatketchup från Mutti! De konserverade tomaterna och tomatpurén från Mutti är fantastiska och förgyller varenda rätt de används i. Nu såldes ketchupen till kampanjpris ”2 för 20 kr”! Tack tomten!

Väl hemma med mitt fynd var jag tvungen att testa smaken. Eftersom jag hade Lidls egen ketchup sedan tidigare fick den ställa upp som sparring. Först en koll på innehållet.

Lidls halvlitersflaska med sitt intetsägande varumärke (Kania) och sunkiga etikett kostade 9 kronor. Enligt innehållsdeklarationen innehåller den 70% tomatpuré, socker, ättikssprit, salt och kryddor. Inget annat.

Muttis ketchup innehåller endast 46% tomat! Det är hela 9% mindre än vad Heinz redovisar i sin ketchup. Mycket förvånande med tanke på att Mutti är tomatspecialist. I övrigt innehåller 33-centilitersflaskan socker, vinäger, salt och naturliga aromämnen.

När man häller upp dem är det en märkbar skillnad. Kania är ganska lös och slät i konistensen. Mutti är vackert djupröd, fastare och lite ”grovkornig”. Smakmässigt är det svårare. Kania smakar som jag minns ketchupen från jag var liten. Bra balans mellan syra och sötma och en fin kryddighet. Mutti känns fyllig och matig men med mer uttalad syra och sötma samt en viss trevlig hetta i eftersmaken.

Uteseendemässigt klar seger för Mutti. Smakmässigt dött lopp. Tar man in i beräkningen att Muttis literpris är dubbelt så högt (37 kronor mot 18 räknat på ordinariepris) och att Kania spöar italienaren med 50% högre tomatinnehåll så blir det poängseger för Lidl.

Edit: Nu finns ett tungt vägande skäl att välja en annan ketchup än Muttis.

Kolla här för ett test av Muttis pastasås.

Ibland orkar man bara inte. Sent iväg från jobbet på fredagen. Hungrig. Inget förberett hemma. Då blir det grillad kyckling och potatissallad. Skit i smakförstärkare och e-nummer. Nu är det snabbfixat fredagsmys som gäller.

Lite, men minimalt, donande måste det ändå till. Färdig potatissallad på burk passerar inte som den är men funkar som en bas när det är bråttom och lättlagat som gäller. För att få lite fräschör och bra tuggkänsla blandar jag i färsk gurka. Till ett kilo potatissallad skalar jag en hel slanggurka, delar på längden, kärnar ur, delar på längden en gång till och skivar. En rejäl klatt med dijonsenap och några rejäla tag med pepparkvarnen krävs också. Gurkan lyfter den saggigaste färdigsalladen och med smaksättningen blir det faktiskt riktigt bra.

Brukar variera gurktemat med att ersätta senapen med fetaost, oliver eller chilipasta beroende på vad som ska serveras till.

Nu lär det bli ännu svårare att få bord på fantastiska vietnamesiska Restaurang Asien i Malmö.

Sydsvenskan har skrivit upp stället och den genuina maten till ”4 ryttare” (det står 3 i nätupplagan av någon anledning). Betyget är absolut inte i överkant. Matmässigt ligger de på samma nivå som asiatiska stjärnkrogen Yauatcha i London om ni frågar mig. Maten är definitivt ljusår förre svindyra, men fullsatta, Lemongrass som tydligen bara känner till sött och chili som smaksättare.

Har du inte varit på Asien? Vänta några veckor till rusningen lagt sig och boka sedan bord. Du ångrar dig inte.

En pastarätt perfekt när man är för hungrig och för lat för hämtpizza.

Koka pastan. Under tiden låter du en burk krossade tomater (helst Mutti om du har) puttra. Smaksätt såsen med lite salt, en skvätt fisksås och en tesked harissa/chilipasta. Blanda ner en burk tonfisk av god kvalitet.

Klart innan du hinner säga ”capricciosa extra lök”.

För ett par veckor sedan provade jag närmare 40 olika viner från Jerez och Montilla-Moriles. Anteckningarna har legat och väntat på att jag ska göra något med dem. Rubbet kommer så småningom upp på sherrybloggen men en provning vill jag presentera här.

En av utställarna på den lilla mässan var Perez Baquero från Montilla-Moriles. Området gränsar till Jerez och tillhörde tidigare produktionsområdet för sherry. Faktum är att det mesta mesta vinet som används för framställning av PX i Jerez kommer från Montilla. Det som är speciellt med detta distrikt är att man inte alltid tillsätter alkohol i vinet vilket är fallet i Jerez. Lagringssystemet solera används inte heller alltid varför årgångsbeteckningar är mycket vanligare.

Alla deras viner var mycket bra, men det var tre som verkligen stannade i minnet. En trio som skördades 1905, det vill säga vid tiden för unionsupplösningen! Det behöver kanske inte påpekas att vinet är ganska unikt och inte mycket återstår. En låda om tre helbuteljer säljs för runt 7000 kr. Ett jättebra julklappstips till favoritbloggaren. *wink-wink*.

Behöver jag påpeka att jag inte spottade denna gång?

1905 Amontillado
Djup, klar bärnsten. Mycket stor, komplex, nyanserad och intensiv doft av salmiak, espresso, viol, läder och valnötter. Fyllig, torr, otroligt intensiv med koncentrerad syra och smak av eucalyptus, salmiak, lakrits, peppar och svarta oliver. Lång eftersmak och vinet lämnar kvar en salt smak på läpparna(!?). Ett mycket stort vin som man blir ödmjuk inför.

1905 Oloroso
Mörk bärnsten. Medelstor doft av nötter och fikon. Fyllig, intensiv smak med sälta, fikon, torra russin och läder. Lång eftersmak med viss elegans. Inte alls i samma klass som amontilladon från samma år, men fortfarande imponerande fräschör i ett sekelgammalt vin!

1905 PX
Ogenomskinlig, sojabrun och grumlig av fällning. Medelstor doft av svamp, rök, fikonmarmelad, hav och tång. Medelfyllig, friskt syrlig smak och toner av lakrits, russin, katrinplommon, ”mon cherié” (inlagda körsbär och mörk choklad). Nyanserad sötma med bränd ton i eftersmaken. Intressant.

…var detta vid slutet av 1960-talet. Den jäktade hemmafrun kunde med några enkla handgrepp servera sina förväntansfulla gäster en elegant dessert. Konserverat päron, chokladmint på toppen, 225° i fem minuter, vispad grädde och lite mandelspån.

Det kan vara svårt att förstå idag hur otroligt lyxigt och annorlunda After Eight upplevdes när den introducerades för över 40 år sedan. Den mörkgröna kartongen med guldtryck och det mystiska namnet och de små prassliga kuverten var så elegant. Det tillverkades små ställ av nysilver för att verkligen understryka hur exklusiv denna konfekt var. After Eight var dyrt och det förekom aldrig störtexponeringar och lockpriser. Som barn var man lycklig om man fick smaka en liten mintkaka. Fick man två handlade det om ren eufori.

Vi pratar en tid då lördagsgodis innebar att man fick godis på lördagar och bara på lördagar. Godispåsarna var små som C5-kuvert och innehöll en tablettask, en lakritspipa, en nötcréme, Nickel och några gräddkolor. Typ. Om och när man fick en läsk var det en (1) enbärsdricka, Champis eller sockerdricka i 33-centilersflaska. Hälften drack man upp under utdragen njutning och resten sparade man under en återförslutningskapsyl i plast till nästa dag.

En sockerbonus kom när det skulle bjudas konserverat päron med After Eight. Hade man tur fick man ett duralexglas med det söta, simmiga spadet som dracks under andakt.

Det var hårda tider. Fem mils uppförsbacke både till och från skolan och konstant snöstorm året om.

Dags att ge sig i kast med Julia Child igen. Senast gällde det boeuf bourguignon och jag följde hennes recept nästan ned till sista bokstaven.  Idag kände jag mig lite friare. Bollade lite med proportionerna när jag gav mig i kast med denna katalanska köttgryta. Receptet heter egentligen ”Boeuf à la Catalane” men i boken rekommenderas också att göra den på fläskkött. Det fanns också mer fläsk än nöt att välja på denna post-svinskandal-söndag.

Skiva och tärna 2 hg rimmat sidfläsk och stek gyllene i en stekpanna med lite fett. Lägg fläsket i en gjutjärnsgyta. Tärna 1 kilo fint marmorerad fläskkarré/grishals i mindre grytbitar. Torka bitarna torra med hushålspapper eller kökshandduk. Stek på hög värme i omgångar i fläskfettet och lägg över i grytan med hålslev (så fettet blir kvar) när det fått fin färg. Skiva 2 stora gula lökar och stek i samma fett på lägre temperatur tills det blir lite färg. Ner i grytan. Stek 2 dl vitt ris i fettet tills det blir mjölkvitt och börjar knäppa lite. Sätt riset åt sidan tills senare. Fräs ur stekpannan med 2 dl vitt vin så allt det goa bruna sköljs ur. Ner i grytan. Fyll på grytan med 5 dl oxbuljong, 2 krossade vitlöksklyftor, 2 krossade lagerblad, rejält med svartpeppar ur kvarnen och en nypa saffran. Hoppade över receptets timjan (note to self: köp timjan). Koka upp på spisen och sätt sedan in grytan med lock i ugnen på 160° i en timme. Ta ut grytan och blanda ner en burk hela tomater och skjuss in i ugnen 1,5 timme på 190°. Därefter åker riset ner i grytan. Antingen sätter man åter in grytan i ugnen i 20-30  minuter eller låter den puttra på spisen. Jag gjorde det sistnämnda för att få bättre kontrol.

Enligt boken ska man vid servering vända ner riven ost i grytan. Glömde helt av detta men grytan blev ändå mycket smakfull och flera portioner slank ner med en surdegsbaguette och ett friskt vitt vin. Otroligt mört kött, frisk smak av vin, tomat och saffran. Associationerna gick till fiskgryta på grund av saffranstonerna.

När jag letade upp Jamie Olivers kycklingrecept igår hittade jag också ett recept på yorkshirepudding. Eftersom jag också tänkt att göra en efterrätt fastnade jag för raden ”Tro det eller ej, men man kan även äta yorkshirepudding med frukt som en liten sötsak”. Huruvida man skulle ha frukten i eller bredvid framgick inte. Troligtvis bredvid eftersom puddingen vanligtvis är ett tillbehör till stek. Därför bestämde jag mig prompt att testa med frukten i. Sån är jag.

Med tanke på att ”Jamies Matrevolution” är tänkt som en nybörjarbok som ska locka till att börja stöka i köket så förvånades jag över måtten. Just i detta recept skulle det vara 115 g vetemjöl och 285 ml mjölk! Väldigt specifika och knepiga mått. Säg den novis i köket som har en elektronisk hushållsvåg. Jag insåg efter tag att detta beror på en direkt konvertering från engelska måttenheter. En klar miss i översättningsarbetet. Måttangivelserna borde ha hyfsats. Vilket jag nu gjort i denna anpassning.

Klassisk yorkshirepudding, 6 stycken: Vispa ihop 3 ägg, 2 dl vetemjöl, 3 dl mjölk och 1 nypa salt. Häll på en bringare och låt gärna vila en stund. Sätt en teflonbelagd muffinsform i en långpanna i ugnen som är satt på högsta temperatur. Låt  formen bli riktigt het och häll därefter i en matsked matolja eller ister i varje fördjupning i formen. Hetta upp igen och dra ut långpanna så pass långt att du precis kan hälla smeten i formen. Skjutsa försiktigt tillbaka formen och stäng luckan. Låt grädda i 15 minuter utan att öppna luckan.  För att få puddingarna frasiga sänker du sedan temperaturen till 150° och fortsätter grädda ytterligare 10 minuter. Servera genast.

Variant av yorkshirepudding, 6 stycken: Skär ett stort, smakrikt äpple i fina strimlor. Blanda med några matskedar farin- eller muscovadosocker samt lite kanel. Följ receptet ovan en klicka ner en matsked av äppleblandningen i den heta olja och låt den fräsa där några minuter. Fyll därefter på med smeten enligt receptet. Servera med vaniljsås.

Yorkshirepudding smakar som ett mellanting av fluffig ugnspannkaka och sufflé. Upplagt för många varianter. Nästa gång ska jag prova att slänga ner strimlor av rökt fläsk och servera med lingonsylt som portionsfläskpannkaka.

I tv-serien ”Jamies Matrevolution” (Ministry of Food) försökte Jamie Oliver lära innevånarna i en nordengelsk stad att laga mat och lämna snabbmaten bakom sig. Idén var att de som lärt sig en rätt i sin tur skulle lära en vän eller släkting, det vill säga ”pass it on”. En av rätterna som ständigt återkom och som skulle vara enkel att lära ut var detta kycklingbröst med parmaskinka. Den var verkligen lätt. Och god! Jag som inte är så glad i kycklingbröst.

Snitta kycklingbröst i ett rutmönster på undersidan. Peppra och strö över hackad färsk timjan (jag använde färsk salvia), riven parmesanost (jag använde pecorino) och finrivet skal av citron. Inget salt behövs. Täck med några skivor parmaskinka som överlappar varandra. Ringla över lite olivolja och strö över resten av den färska timjan. Täck kycklingbrösten med plastfolie och banka dem platta med undersida av ett stekjärn. Skinkan ska alltså bara ligga på den ena sidan av filén och bankas in, den ”sätter sig” i kycklingen. Stek på medelvärme ett par minuter på var sida. Stek först skinnsidan och avsluta också med någon minut extra på denna sida.

Jag serverade med ett potatismos i vilket jag blandade ner bladspenat (fryst och tinad) samt ett par rivna vitlöksklyftor. I all sin enkelhet smakade detta riktigt bra och lite lyxigt. Det hjälpte förstås att vi drack en riktigt bra röd bourgogne till.

Nyklassiskt fredagsmys är tacos/nachos/tortillas i olika former.  Här en riktig rejäl långkoksvariant av chili som är löjligt enkel att göra.

250 g kallrökt sidfläsk tärnas smått och steks på medelhög värme i en stor gjutjärnsgryta. Skär upp 1,5 kg högrev i ganska små grytbitar och fräs i omgångar med fläsket. Mot slutet slänger du ner 3-4 krossade vitlöksklyftor. Pudra över 3 msk vetemjöl eller maizena samt 1 msk spiskummin, 1 msk Ancho Style Chili Pepper, 1 msk Red Hot Chili Pepper, nästan 1 dl hackade inlagda jalapeños samt 2 msk chipotlepasta. Fyll på med knappt en liter mörk öl (ej för besk) samt oxfond för 1 liter vätska. Låt koka upp och sätt sedan in i ugnen under lock på 150° i cirka 3 timmar. När du tar ut grytan är den klar och köttet ska bara falla sönder.

Till denna riktigt mustiga, kryddiga och ganska heta chiligryta krävs ett tillbehör. Jag älskar refried beans. I vanliga fall köper jag konserverade bönor, hettar upp, kryddar och mixar. Idag blev det en lite rustikare variant.

Blötlägg pinto- och/eller kidneybönor. Koka i saltat vatten. Häll av vattnet när bönorna är mjuka. Skiva och hacka rejält med gul lök ganska grovt, skiva stjälkselleri och vitlök fint. Fräs allt ganska mjukt i rikligt med fett, gärna ister eller baconfett. Häll över bönorna och fräs på låg värme. Tillsätt fint hackad inlagda jalapeños. Fräs och rör tills bönorna blir mosiga. Hjälp till med en potatisstamp om det behövs. Smaka av med salt och lite vinäger eller citronsaft. Jag kryddade denna ganska milt eftersom chilin var såpass het. Annars kan man dra på ordentligt med chili även i bönorna.

Servera bönorna och chilin med tortillabröd, ”guckamole”, grönsaker och ost. Och en Corona Extra förstås.

EDIT: Dagen efter smakade chilin om möjligt ännu bättre med harmoniserade smaker och en hetta som lagt sig något.