Medan jag läste och drack manzanilla i solen igår så stod en oxsvansgryta i ugnen, gonade sig och spred magsaftsretande dofter i hela grannskapet. Grytan gjorde jag med inspiration från ett enkelt recept som återges i boken under namnet cola de toro al stillo paco el pino. Vad nu det kan betyda. Gott, milt, mört och mustigt spanskt blev det i alla fall.

Att kombinera manzanilla/fino och oxsvans är nog inget jag kommit på själv. Hade nog spontant valt oloroso. Du kan läsa mer om matlagning och sherry i mitt sherrytest.

4 personer: Hacka 2 gula lökar och 2 inlagda paprikor ganska fint. Dela 1 burk hela konserverade tomater (utan spadet) grovt. Skala klyftorna av en hel vitlök (ja alla klyftor ska med). Bryn 1,5 kg oxsvans väl i omgångar i ister, ankfett eller olja i en gjutjärnspanna. Häll över alla grönsaker + 2 tsk salt och 2 lagerblad och tillsätt en halvbutelj manzanilla (eller fino). Låt få ett uppkok, lägg på locket och låt gå färdigt i ugn på 125° i minst 4 timmar. Köttet ska ramla av benen. Servera med sallad, bröd med god uppsugningsförmåga, mjölig potatis och stora gröna oliver.

Har spenderat delar av den soliga söndagen åt att sitta på altanen och läsa den nyutkomna boken ”Manzanilla” som är helt ägnad åt den lätta, krispiga sherrystilen*. Att man ägnar en hel bok (om än tunn) åt manzanilla beror på att vinet de senaste åren blivit mer inne att dricka bland unga och medvetna konsumenter. I Spanien står manzanilla för hela 70% av sherryförsäljningen. Tyvärr är boken inget att rekommendera (jag slumrade till några gånger) men läsandet underlättades av att jag samtidigt läppjade på en sval La Guita från bodegan Rainera Pérez Marín.

La Guita är lite speciell eftersom det är den enda typ sherry som nämnda bodega producerar. Genom att ha satsat på denna enda etikett har vinet också blivit ett av de största på marknaden. Namnet betyder på andalusiskt slang ”kontanter” men är också genom betydelsen ”sträng/snöre” besläktat med ”gitarr”. Det sistnämnda är anledningen till att varje flaska är försedd med ett snöre mellan kork och etikett.

Mycket ljus, gul färg. Stor, uttrycksfull doft av jäst, färska skaldjur, grönt äpple, metall/järnspik och en lätt förnimmelse av hav. Lätt, torr och nästan kritig, smakrik med bra kropp, bra längd och balans. Trevligt metalliskt avslut i eftersmaken som minner om den sälta som ska vara typisk för manzanilla. Klassiker!

*Här kan du läsa mer om sherry och manzanilla.

Gårdagen bjöd på ett nästan onaturligt vackert septemberväder. Öresund visade sig från sin allra mest glittrande och lättkrusade sida i den intensiva och värmande men lätt höstbleka solen. Det var helt enkelt de mest perfekta förutsättningarna för en heldag med en öl i solen med utsikt över havet, fisketur, whiskyprovning och en rökig buffé.

Fyrtio fiske- och whiskysugna bordade M/S Tumlaren som lade ut från Scaniaplatsen och stävade ut på det osedvanligt stilla sundet. Glatt sällskap, goda mackor, solsken, milda vindar, starkt kaffe och vackra vyer. Det enda som saknades var fisk. Vi var förvarnade om att det skulle bli ett rent sillfiske denna dag. Torsken befann sig i kallare vatten. Det blev lite spridda fångster av sill på tacklen, en ensam makrill och fem torskar av mindre format. Magert resultat men vad gjorde det när vi hade det så bra.

Tillbaka på land och utan sjöben styrde vi till Restaurang Aroma där allt var förberett för en provning av whisky från Laphroaig. Detta destilleri är ett av de allra främsta på Islay och också en av de mesta torvrökiga i stilen. Provningen inleddes med den ”vanliga” Laphroaig 10 YO;

Stor, torvrökig doft med tydliga toner av apelsin, citrus, läder, hav, kola och vanilj. Smaken är ganska fyllig, intensiv men balanserad med karaktär av torvrök, jod och citrus i den långa eftersmaken. Balanserad och njutbar trots intensiv rökighet.

Därefter provades Laphroaig Cask Strength 10 YO som i princip är samma whisky som den första fast utan att ha blivit nedvattnad inan buteljering. Alkoholhalten i denna tappning låg på 57,8%.

Medelstor, mycket eldig och intensiv doft av anis, jod, kola och hö. Smaken likaledes eldig, fet och fyllig med karaktär av hö, rök, sälta, tjära och karamell. Eftersmaken är ganska lång med kryddig eucalyptuston (Kungen av Danmark). En ganska oblanserad smak som ligger långt fram i munen.

Tredje whiskyn blev Laphroaig 18 YO som med sin längre lagring blivit mjukare och lite snällare.

Medelstor, nyanserad och något flyktig doft av gamla äpplen (calvados), nytt läder, nötter, mörk choklad, liten jodton, citrusmarmelad och dämpad rökighet. Fyllig, mjuk och avrundad smak med mycket bra fruktighet, nynaserad vanilj- och äppleton. Lång och elegant eftersmak med kola och lite bränd rökighet. Snygg och mycket njutbar.

Nästa whisky var återigen lite yngre. Laphroaig Quarter Cask är en återgång till en tradition där man först lagra whiskyn i stora fat för att sedan föra över dem till mindre, quarter casks, på cirka 125 liter som lämpade sig bättre för transport.

Medelstor lite rå och stickig doft av gummi, jod, asfalt, nytt läder och gammal muggig oljerock. Smaken ganska intensiv, ung, lite rå och endimensionell med tunn kropp. Ganska kort eftersmak med citrus, torvrök. Ung och ofärdig.

Sist ut var Laphroaig Cairdeas (uttalas ”kartjes”) Master Edition 2010. Detta är en en speciell buteljering av 11 till 19 år gammal whisky som årligen görs till The Islay Festival.

Stor, eldig, uttrycksfull men nyanserad doft av jod, hav, vanilj, russin och tobak. Mycket fyllig, rund och något oljig med intensiv smak av torvrök, anis, jod och läder. Mycket fruktig, lång och elegant smak av lime, russin och sälta. Uttrycksfull och elegant.

Sammantaget kan sägas att favoriterna var standardbuteljeringen med sin starka personlighet, den 18-åriga eleganta och nästan konjaksliknande whiskyn samt den sista som verkligen var spännande, uttrycksfull men balanserad.

Kvällen avslutades med en generös buffé där köksmästaren rökt bland annat revbensspjäll, musslor, fläskfilé och lingon (!) med torv hämtad från Islay. Spännande smaker men vinnaren blev den pinfärska sillen som bara bakats av i ugnen med lite salt!

Efter all sol, frisk luft, sjögång och intensiva smaker däckade jag totalt när jag kom hem. En härlig dag!

Vårt företag har fått det hedersamma uppdraget av föreningen Svenska Vinodlare att arrangera jurybedömning av svenska viner. Uppdraget är utfört och igår presenterade jag resultatet för medlemmarna vid deras årliga träff.

Finns det svenska vinodlare? Är det inte bara galenpannor som sysslar med vinodling i Sverige? Går vinerna att dricka? Frågorna är många när man nämner svenskt vin. Jag ska försöka bena ut hur det ligger till i dagsläget.

Det som förvånar många är att det överhuvudtaget går att odla vindruvor på friland i vårt klimat. Faktiskt har det under 1600- och 1700-talet funnits ganska omfattande odlingar i Sverige. Det som odlas idag är oftast hybrider eller korsningar som klarar kyla och mognar tidigt. De vanligaste sorterna är den gröna solaris och den blå rondo varav den första är den som, enligt mig, har de bästa förutsättningarna att ge viner av internationell kvalitet. Solaris är ganska neutral i stilen, gifter sig väl med ek och har visat sig kunna ge viner med naturlig alkoholhalt på 15% i vårt klimat! Även om här är svalare än i de vinodlande länderna på kontinenten så kan vi här dra nytta av våra långa ljusa dagar.

Sverige är idag erkänt av EU som ett vinproducerande land och vingårdar planteras i rasande tempo runt om i landet. Många drivs på hobbynivå men ganska många siktar på kommersiell verksamhet. I Skåne, där de flesta vingårdarna ligger, finns idag till och med en route du vin enligt förebild från de klassiska vinländerna. Det produceras också viner i alla stilar från lätta, torra vita viner över de kraftiga röda och fatlagrade till söta viner och bubblande viner à la champenoise. Det produceras också icewine som vinner priser internationellt.

Men hur är kvalitetsnivån på vinerna? Av de 40 viner som bedömdes blev 18 stycken godkända. Detta innebär att vinerna är felfria och har en kvalitet som också skulle kunna passera som godkända även internationellt. Även många av de viner som inte passerade nålsögat hade en grundläggande bra fruktkvalitet och potential. Tyvärr är många av odlarna just odlare och inte vinmakare. Många av vinerna var fördärvade av dålig hantering och/eller överdriven behandling med ek.

Det råder inga tvivel om att det odlas druvor av hög kvalitet i Sverige och att det framställs många bra och njutningsbara viner. Men för att Sverige på allvar ska kunna betraktas som ett vinland och konsumenterna ska acceptera vinerna så krävs mer kunskap hos vinodlarna. De behöver hjälp med tekniken och vinkemin. Men kanske behöver de framförallt lära sig om vin och att förstå vad ett bra vin är.

Svenska viner kommer inte inom överskådlig framtid produceras i stora volymer eller kunna säljas till lägre priser. Det handlar om unika, personliga, hantverksmässigt framställda produkter i små volymer och priser därefter. Därför kämpar vinodlarna med politiker och byråkrati för att få tillstånd gårdsförsäljning av sina viner och inte bara vara hänvisade till närmaste Systembolag. Detta skulle gynna framväxten och förutsättningarna för fler och intressanta svenska viner och också främja en levande landsbygd. Nu kommer nog ett sådant beslut att dröja. Men frågan är om inte det är en bra sak. Den svenska vinnäringen behöver kanske mogna och bli av med de värsta barnsjukdomarna innan vinerna klarar att möta en bredare kundkrets. Annars är risken att den slår krokben för sig själv.

Mer om svensk viner…

• Aktuella nyheter kring årets skörd
• Omdöme om ett solarisvin
• Dålig start för årets skörd
• Test av ett rosé

Vissa viner förvånar. Särskilt gäller det många viner från erkänt pålitliga producenter som skrivs upp av en nästan enig vinskribentkår.

2007 Couvent de Jacobins Bourgogne Rouge kommer från den stora kvalitetsproducenten Louis Jadot som är väl representerad på både Systembolaget och vinlistor. Brukar prestera en jämn kvalitet på bra nivå men utan större uttryck trots att många av deras vingårdar drivs enligt biodynamisk mysticism.

Doften domineras av en stjälkighet, toner av omogna röda bär, kanelton och en oförklarlig nästan artificiell saftkaraktär. Smaken är tunn, snipig, snudd på renons på frukt sånär som på kärva lingon och röda vinbär och med en obalanserad och nästa gisten karaktär. Bitter och befriande kort eftersmak. Ett bedövande trist exempel på röd generisk bourgogne. 100% pinot noir anges som sig bör, men det smakar som 70% druvor och resten stjälkar.

2009 Georg Breuer Riseling Sauvage säljer bra på Systembolaget och är nog den tyska riesling som hittas på flest krogar i landet. Producenten är högt respekterad i sommelierkretsar (åtminstone i Sverige) och rutinmässigt uppskriven i pressen.

Liten, knuten doft av citrus, omogen banan och något som med lite välvilja kan tolkas som mineralitet. Smaken är lätt, bentorr med en hög obalanserad syra, mager fruktighet som minner om sura, gröna äpplen och citrus. Eftersmaken domineras av en påträngande beska och en liten orenhet som kanske av mindre vetande översätts till ”mineralkaraktär”.

Båda vinerna kommer från importören Vinunic som är en omtalat duktig leverantör och representerar många av de absolut främsta vinproducenterna. De är också mycket skickliga och aktiva med marknadsföringen av sina viner och provningar med producenter. De bekväma skribenterna med sitt flockbeteende tar tacksamt emot.

Edit: Har justerat sista stycket något då jag inte har någon anledning att låta någon skugga falla över Vinunic. Antydningar hänger dock fortfarande tunga över okritiska vinskribenter.

…betyder att hösten är här. Det betyder också att man kan summera augusti.

Det är hur kul som helst att konstatera att min blogg har haft besöksrekord den gångna månaden! Hela 16 670 träffar är noterade! Sanslöst! Illustrerar min glädje med ett klatschigt diagram.

Flest träffar har det varit på följande poster:

• Allt för kräftskivan kommer med naturnödvändighet högst upp på en augustilista
  
• Julia Childs Boeuf Bourguignon ligger alltid i topp och leder också ”all time high” överlägset
  
• Jamies sexiga svenska blåbärsbullar bevisar återigen tesen att kändisar drar publik