Starstruck i St Emilion

Lördagen i Bordeaux var oerhört innehållsrik. Och då har mässan inte ens öppnat.

Jag begav mig själv i väg tidigt på morgonen till Marché des Capucins som är en härligt ruffig saluhall. Här finns ett överflöd av fisk, ostron, lokala specialiteter, caféer, enkla restauranger och ett minst sagt färgstarkt klientel. Det är alltid lika spännande att besöka lokala matmarknader men också frustrerande då det är svårt att hitta något att ta med hem, särskilt när man bor på ett hotell där man saknar tillgång till kylskåp. Dock ramlade jag över vinmakaren från Château Claron i Graves som ligger precis söder om staden. Hans viner var småtrevliga, billiga och vår konversation byggde på min stappliga vinfranska. Jag insåg snabbt att det inte var läge att spotta vinerna även om det var före nio på morgonen. Jag tog små klunkar och lämnade över de fortfarande fulla glasen som vigneronen mycket motvilligt och förvånat fick hälla ut. Tydligen är kutymen att smakprover svepes. Eftersom jag inte kan lämna en saluhall tomhänt så fick det bli en flaska rött av årgång 2007 för 7.40€.

Efter marknaden sammanstrålade jag och kollegan för frukost vid centralstationen och vidare färd med tåg till den fantastiska lilla staden St Emilion och för ett inbokat besök på Château Soutard. Regnmolnen hängde oroväckande tunga när vi steg av tåget som stannade vid stationen som låg långt utanför stan. Snart vräkte också regnet ner och det blåste kallt på de sommarklädda svenskarna. Slottet låg bara en liten bit utanför St Emilion men den ordinarie vägen var avstängd för en festival så vi fick knata ut på landsbygden i regnet och blåsten. Kalla, blöta och svettiga anlände vi slottet på ett ganska dåligt humör. Tack och lov för det trevliga bemötandet! Dagen innan hade det varit en invigningsfest av gigantiska mått då hela slottet och anläggningen genomgått en total transformation. Det vilade en tung dagen-efter-känsla med cateringfirmor som röjde och scenarbetare som demonterade. Vår guide såg mer än lovligt trött ut men visade oss med glatt (men något tillkämpat) humör runt i den imponerande anläggningen. Detta är ett av de vackraste och mest genomtänkta vinerier jag sett med en otrolig känsla för detaljer (vi pratar mönstergjuten och linoljepolerade betongväggar med mönster av baskiska lädertapeter). Som tur var levde vinerna upp till de uppblåsta förväntningarna. Vi fick bland annat prova fick prova äldre årgångar, ner till 1995, från både Château Soutard och ägarna andra slott Château Cadet-Piola och Château Larmande. Mycket intressant.

Vi fick vänligt nog skjuts tillbaka till St Emilion, där eftermiddagen skulle spenderas, trots att solen tittat fram igen. Beöker man Bordeaux så får man inte missa denna lilla pittorseka pärla som ligger på UNESCOS världsarvslista. Visst, det är massor med turister och det är dyrt men här finns en genuin känsla och det värsta krimskramset har man hållit borta. Här finns, föga överraskande, massor av vinbutiker som erbjuder provsmakning. Prova gärna men undvik att handla om du inte vet att priserna är bra eller det är en raritet som är svår att hitta. Priserna är höga.

Av en slump gick vi in i en av de mer anspråkslösa butikerna som såg ut som ett litet varuupplag, saknade skylt och hade hafsigt skrivna prislappar i bjärta färger. Efter att ha tittat runt en stund börjar det gå upp för oss att de flesta, om inte alla, vinerna är signerade legendariske vinmakaren Jean-Luc Thunevin, mannen bakom garagevinet Château Valandraud. Det visade sig att vi hamnat i hans lilla nyöppnade lagerbutik! Som av en tillfällighet satt hans fru i lokalen och provade vin med ägarinnan till Château Angelus. Den totalspeedad men übertrevlige killen som skötte butiken lät oss prova lite godsaker och berättade att vineriet (det ursprunliga och mytomspunna ”garaget”) låg vägg i vägg och vi gärna fick följa med och titta då han hade en liten grupp som snart skulle komma dit på besök. Sådant tackar man inte nej till. När vi precis ska gå in i vineriet virvlar Jean-Luc Thunevin själv precis förbi i sällskap med… *tumvirvel* …Michel Rolland, den allerstädes närvaranade, oerhört inflytelserike och kraftigt omdiskuterade flygande vinmakaren. Vi tog i hand, hälsade, bytte några ord och vi var därefter officiellt starstruck! Att vi därefter fick prova några av vinerna från fat var en extra bonus. Trots mitt råd tidigare i texten köpte vi med oss några flaskor av 2007 Virgine de Valandraud som jag skrivit om här. Men det var faktiskt ett fyndpris!

Efter tågresan tillbaka var det dags för middag på fantastiska lilla bohemiska vinbaren Le Bô Bar. Väldigt mycket känsla, rock n’ roll och vinkärlek. Genast vi satte oss vid det lilla bordet, precis bredvid hyllan med det eklektiska vinutbudet, gjorde vår servitris det klart för oss att nu skulle det bli blindprovning. Jättekul och, visade det sig senare, mycket nedslående. Vinerna var dock roliga och billiga, maten rustik och fantastiskt smakrik och god och miljön och människorna oändligt underhållande. Bord och ett utvalt vin reserverat redan till på måndag igen.

Mätta, nöjda, lätt berusade, mycket trötta och helnöjda fick vi traska den långa vägen hem til hotellet i den taxilösa staden Bordeaux.

Kategorier: Övrigt, Vin, Vinexpo 2011

Kontakt & prenumeration

Det finns flera sätt att hålla sig uppdaterad om bloggen, se nedan. Vill du ha kontakt med mig direkt kan du mejla till anders@gustibus.se.

Inga kommentarer ännu.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: