Jamie Oliver är en ständig källa till inspiration. Jag gillar verkligen hans program, attityd och recept. Däremot har jag lite svårt för hans ”30 minute meals”. Alldeles för stressigt för mig. Fattar inte varför man ska ha så bråttom. När jag gör hans halvtimmesrecept tar det minst en timme och då gör jag  ofta bara en av rätterna. För mig är matlagning nästan meditativt. Jag står gärna och glor in i ugnen och ser hur det puttrar, hänger över grytorna och smuttar på ett glas vin eller tar en paus och kollar facebook. Jag skulle aldrig kunna jobba i restaurangkök och att delta i Sveriges Mästerkock vore en ren mardröm.

Den här gången blev det en variant på macaroni n’cheese med blomkål. Inte helt enligt originalrecept men nära nog. Det blir en rejäl sats som räcker till åtminstone fem personer. Mycket gott blev det i alla fall. Servera med en sallad med kraftfull dressing och friterade kapris.

Bred ut ett paket bacon i en stor ugnsfast form (du ska använda samma form till gratängen sedan) och stek knaprigt på 225° högst upp i ugnen. Lägg ner baconet i en mixer tillsammans med 4 tjocka skivor dagsgammalt vitt bröd, 1 tsk rosmarin, 1 tsk timjan och en rejäl skvätt olivolja. Mixa samma tills jämnt, fint och smuligt.

Skär ett stort blomkålshuvud med bladen kvar i fyra klyftor och ansa bort det allra grövsta och fula bitar. Lägg ner i väl saltat kokande vatten i en rymlig gryta. Låt koka några minuter innan du häller i 500 g pasta. Blomkålen ska koka minst 10 minuter så om koktiden på pastan exempelvis är 6 minuter så kokar du blomkålen 4 minuter innan pastan går i. När pasta är knappt färdigkokt slår du av vattnet men sparar minst 5 dl. Slå pastan och blomkålen i formen där det goda baconfettet finns. Mosa kålen lätt och rör ner 2 dl creme fraiche, 2 hg riven smakrik ost, 2 rivna/pressade vitlöksklyftor, svartpeppar från kvarn, finrivet skal av en citron samt kokvatten så det blir simmigt och fint. Täck med smulbrödet och grädda i ugnen på 225° i 15 minuter.

Sedan många år finns Gray’s American Store i Malmö till glädje för alla som vill ha tag på amerikanska specialiteter och läckerheter. Nu finns på andra sidan kvarteret, precis vid Gustav Adolfs Torg, även The English Shop.

Här kan man få tag på så oumbärliga saker som marmite, maltvinäger (tillfälligt slut när jag var där), clotted cream samt både ank- och gåsfett. Här finns också den brittiska fläskkonserven Spam som Monty Python odödliggjort. Vid tillfälle ska jag samla mod till mig och prova. Intressant verkar också konserven från Heinz även om namnet inte helt osökt leder tankarna till lågbudgetporr. Säker väl kanske mer om mig än korvkonserven. 😉

1968 var ett dramatiskt år i världen. Martin Luther King och Robert Kennedy mördas, generalstrejk och studentrevolt i Paris och politiska omvälvningar i Tjeckoslovakien bland annat. Mindre uppseendeväckande är att man i Rioja noterar en skörd av mycket hög kvalitet, jämförbar med 1962, 1964 och 1966.

Det är från denna skörd som 1968 Viña Valoria kommer. Förra månaden släppte Systembolaget både denna årgång samt 1973 till de misstänkt låga priserna 249 respektiv 199 kronor. Kön var därför lång när vinintresserade försökte komma över var sin kvoterad butelj. Jag fick tag på en av varje och igår var det dags att öppna 68:an.

Redan innan jag hällt upp vinet i glaset blev jag lite fundersam. Korken var väldigt kort för ett så gammalt vin och såg inte ut att ha suttit i flaskan många år. Vid närmare inspektion av buteljen så noterar jag att kontrollmärket på baksidan varken anger gran reserva, reserva, crianza (lagringstider på fat och flaska) eller cosecha (skördeår) som är de vanliga kvalitetsbeteckningarna. Istället anges C.V.C som står för conjunto de varias cosechas och anger ett vin där årgångar blandas. Hmmm.

Väl i glaset har vinet en briljant och ganska ljus röd färg med en orange kant. Doften är ganska liten med inslag av läder, jordgubbsmarmelad, kryddor och blodapelsin. Förvånansvärt lite komplexitet. I munnen är vinet medelfylligt med mycket avrundad och läskande syra, röda bär, ingen märkbar fatkaraktär men en del påtagliga frukttanniner. Mycket blodapelsin i eftersmaken. Förvånansvärt spänstigt och friskt vin som inte visar många tecken på att vara 40+. Min misstänksamhet och nyfikenhet ökar.

När jag googlar hittar jag ingen fungerande sida för Viña Valoria men väl en massa noteringar om årgång 1968 runt om i världen. De 9000 butelejer som enligt etiketten har producerats verkar ha fått en bra spridning och finns tillgängliga att köpa både här och där. Bland annat kan man köpa en låda om sex flaskor på Bordershop av alla ställen och till samma väldigt låga pris. Systembolaget ska dessutom få extra tilldelning av bägge årgångarna så det verkar finnas gott om vin.

På Bordershops hemsida hittar jag oväntat den mest fylliga informationen om vinet. Det har tydligen lagrats på stora, neutrala ekfat i 20 år vilket förklarar avsaknaden av fatstruktur samt att vinet inte har någon högre kvalitetsmärkning. Därefter har det förvarats på ståltank i fyra år vilket för oss fram till 1997-1998 innan vi ser någon buteljering. Korken ser ändå för ny ut så antingen har buteljeringen skett senare eller så handlar det om omkorkning vilket inte verkar troligt.

Mysteriet med märkningen C.V.C  och angivandet av årgång kvarstår också. En initierad och välinformerad källa sätter mig saken på spåren. Enligt EU-lag får man blanda upp viner med årgångsangivelse med upp till 15% av en eller flera andra årgångar. Så icke i Rioja då de har strängare regler för årgångsangivelse. MEN! Om man sätter den lilla etiketten med bokstäverna C.V.C på flaskan så har man skapat ett kryphål. Man har alltså med största sannolikhet fräschat upp 68:an med en yngre årgång. Vi pratar om nytt liv med en vinös by-pass.

Det är absolut inget fel på vinet som var mycket trevligt och njutbart. Men känslan av att få en doft- och smakupplevelse av orosåret 1968 fanns inte där och förklaringen ligger förmodligen i en historierevison.

Här är en uppdatering med mer information om vinet.