Hittade små, söta, tunnskaliga och gröna turkiska paprikor idag och ville genast fylla dem med en god färs. Improviserade ihop en färsblandning som jag fyllde de små rackarna med. Men det blev massor med färs över. Plockade fram en burk med inlagda grillade röda paprikor och som jag fyllde en liten form med. De färska gröna paprikorna blev för all del mycket goda (på bild nedan då de var mest fotogenique) men…de inlagda blev – ursäkta uttrycket –  KNULLGODA!!! Något av det bästa jag lagat på länge. Kombinationen av den kryddiga, tuggiga fyllningen mot de köttiga och syrligt söta paprikorna var inget annat sensationellt!  Magiskt!

Hetta upp olivolja i en stekpanna. Fräs 1 tsk kanel, 1 tsk timjan, 1 tsk oregano, 1 tsk starkt paprikapulver och 1,5 msk spiskummin någon minut. Lägg ner en hackad gul eller röd lök och 2 hackade vitlöksklyftor och fräs tills mjukt. Lägg ner 500 g kalv-, nöt- eller lammfärs (jag använde kalv) och fräs tills genomstekt. Blanda ner knappt 1 dl rundkornigt okokt ris (typ avorio) och fräs några minuter. Slå på 1 dl vatten, 1 msk sherry- eller vitvinsvinäger, en buljongtärning/pod, 1 tsk harissa och 1 dl passata (tomatsås). Låt koka in på medelhög värme 10-15 minuter. Rör om då och då, stärkelsen som frigörs från riset gör att det bränner vid lättare. När färsen blivit ganska torr är den klar. Ta upp grillade, inlagda paprikor* och låt dem rinna av något innan du fyller dem som strutar med färsen. Lägg i en ugnsfast form, häll över resten av tomatsåsen, salta, peppra, smula över rikligt med fin fårfeta och ringla över olivolja. Gratinera i ugn på 200° i en halvtimme. Servera med sallad och ett gott lantbröd. NJUT!!!

*Det går åt många paprikor. De är dyra att köpa i vanliga livsmedelsaffärer men i butiker med sortiment från medelhavet, balkan och mellanöstern brukar man kunna köpa jätteburkar för en spottstyver.

Varje gång jag reser till Spanien fyller jag de tomma utrymmena i bagaget med almendras fritas y saladas, det vill säga rostade och saltade mandlar. Oumbärligt snacks till sherry, beroendeframkallande goda men notoriskt svåra att få tag på i Sverige. Ibland får man till och med anstränga sig för att hitta dem i Spanien.

Döm om min förvåning och ohöljda glädje när jag hittade dem på Lidl igår för bara 20 kronor för 200 g! Plockade på mig fem påsar men insåg idag att jag måste tillbaka och bunkra för de var hur bra som helst. Dessutom är det spansk-portugisisk-kampanj just nu så det fanns en del kul varor, bland annat sherryvinäger  (15 spänn!) och portugisisk getost. Upplagt för tapas med andra ord.

Ville testa hur lätt det är att göra Jamie Olivers ”30 minutes meal”. Det ser ju så himla enkelt ut. Trots att jag hoppade över grönsakstillbehöret och desserten så tog det 45 stressiga minuter. Då är ju jag inte heller en ovan matlagare. Å inte blev det så snyggt som i Jamies presentation heller. Fast väldigt gott.

Förenklad dauphinoise: Skiva 750 g fast, tvättad potatis med skalet kvar mycket tunt i exempelvis en matberedare. Skiva också en röd lök. Lägg i en vid kastrull. Slå på en skvätt hett vatten, knappt 2 dl grädde, 2 pressade vitlöksklyftor, 4-5 sardeller, 2 lagerblad, lite timjan, salt, nymalen svartpeppar och riven parmesan. Koka upp och låt sjuda under lock tills potatisen mjuknar, cirka 6-8 minuter. Häll över det hela i en ugnsform, riv parmesan över och gratinera i ugn på 225° i 15 minuter.

Senapskyckling: Klappa in kycklingfiléer med skinn med senapspulver (1 tsk per filé), salt och svartpeppar. Stek i olivolja, först på skinnsidan. Akta så det inte bränner vid. Efter ungefär en kvart strör du över finskuren vårlök eller en liten purjolök, 2 dl vitt vin och 1 dl grädde, 3-4 pressade vitlöksklyftor, lite färsk rosmarin och 2 tsk dijonsenap (enligt originalreceptet ska den vara grovmalen). Låt sjuda 5 minuter, lägg på ett lock och låt sjuda tills kycklingen är helt färdig. Plocka upp filéerna, skiva på snedden och lägg tillbaka i såsen.

Det har blivit mycket danskt de senaste dagarna. Här kommer kanske det danskaste av allt (om vi inte räknar røde pølser, smørrebrød, Gammeldansk och flæskesvær förstås).

Koldskål med kammerjunkere är tydligen lika omistligt om sommaren för dansken som matjesillen för svensken till midsommar. Koldskål är äggulor och vanilj och lite socker som vispats ut med kärnmjölk och smaksatts med citron och kammerjunkere små finskorpor med smaksatta med vanilj. Detta äts traditionellt ur en djup tallrik när det är varmt om sommaren. Konsumtionen av koldskål är intimt kopplad till väderleken.

Eftersom kärnmjölk inte går att få tag på i Sverige gjorde jag som de flesta danskar och köpte färdigblandat i mejerikylen. Där fanns flera sorter att välja på, bland annat en med flädersmak. Koldskålen var mild med en mjuk syrlighet, lätt vaniljsmak och en nästan lite gräddig konsistens. Gott och uppfriskande. Skorporna var däremot ganska torra och trist men funkade bra ihop med mjölkblandningen. Provade också att dricka ur glas med lite krossad is. Mycket uppfriskande som en söt lassi. Koldskål är gott. Kammerjunkere kan jag leva utan.

Om du undrar vad en kammarjunkare är (det gjorde nämligen jag) så hittar du den småkaksbefriade förklaringen här.

Vart vi vände oss när vi var i Danmark så såldes ”danska ärter”. Stora, präktiga och svällande skidor i stora berg. Var helt enkelt tvungen att köpa med mig ett kilo hem.

Spritade dem idag. Mycket pill och spill. Av kilot blev det precis så mycket att det räckte som tillbehör till laxen för två personer. Lätt förvällda och svängda med schalottenlök och smör var de en ren delikatess.

När jag i en hast skrev denna lite torra text om sake så hade jag väl aldrig trott att den skulle gå till final i Sake Communicator Award! Men nu är jag i alla fall på deras short-list tillsammans med tre andra eminenta dryckesbloggare. Lika kul som förvånande.

Nu tror jag inte att jag behöver hålla kalendern öppen för en eventuell vinstresa till Japan. Min text är nog lite för skolboksaktig för att kamma hem det hela. Men OM så är jag inte sen att packa väskan. Den 21:e får vi veta.

”Kanpai” är det japanska uttrycket för ”skål”.

Update: Jag vann inte. 😦

Under dagarna i Danmark har jag kunnat notera en del om danska alkoholregler eller snarare frånvaron av dem.

Här ligger de små ölhaken tätt där inget annat än öl, sprit och passiv rökning serveras. Caféer med enbart kakor på menyn har fullständiga rättigheter liksom flottiga kebabsyltor. Vi har varit på pubar utan matservering som gärna ser att man dricker hos dem men rekommenderar att man hämtar maten på pizzerian bredvid. Jag har köpt vin på en loppis där jag också serverades öl från fat kl 10.30 på förmiddagen. Rena rama vilda västern alltså.

Därför blev jag mycket förvånad när jag igår besökte den lilla restaurangen OliNico. Här serverar man vällagad mat och hela menyer och säljer dessutom egenimporterade viner samt öl att ta med hem. Men de får inte servera dessa drycker på restaurangen! Du kan alltså komma rakt in från gatan och köpa med dig lådvis med vin och ta hem och kolka i dig ensam på kammaren. Men du får inte beställa ett glas att njuta till din 200 g ribeye steak. Var är logiken i det!?

Nåväl. Livet blir så mycket intressantare med mysterier och besöket på OliNico var minnesvärt ur andra aspekter också. Här serverar man mat gjord från grunden till fullständigt absurt låga priser. Ovan nämnda köttbit kostar 105 DKK, moules frites 60 och en trerätters 115! Jag bestämde mig direkt för en fisch n’ chips för 50 kronor när jag såg andra gäster som fick in rätten. Vid beställning vid disken tillfrågas man om namn och tilltalas därefter konsekvent med förnamn. Mycket trevligt. Jag fick alltså nöja mig med en mineralvatten men glömde snabbt pilsnersuget när maten kom in. Jättelika, handskurna pommesfrites, en bit sej i kraftig panering och en liten skarp tartarsås i ett glas. Den friterade potatisen var en dröm! Perfekt friterad och med ett litet tuggmotstånd i mitten. Till och med bättre än mitt eget friteringsprojekt. Att fiskbiten var lite liten gjorde ingenting, här var det pommes fritsen som spelade huvudrollen!

Besöker du Århus ska du definitivt besöka OliNico! Dessutom hittar du fler spännande restauranger på Mejlgade och Klostergade som ligger ner mot hamnen bakom domkyrkan.

De flesta känner dansk öl i dess lätta, ljusa form som den kommer under artistnamn som Tuborg och Carlsberg. Absolut rena, snygga och njutbara när de fyller funktionen av att vara svala törstsläckare och snabba leverantörer av alkohol. Ett antal Royal Pilsner i den skolan från lokala storbryggeriet Ceres har det blivit dessa semesterdagar i Århus. Men det är inget man fördjupar sig i under stilla smuttande.

Men dansk öl är så mycket mer. Massor av nya små bryggerier med kvalitetsambitioner dyker upp och även de stora aktörerna brygger spännande öl som sällan når oss i Sverige. Redan för tjugo år sedan startade bryggeripuben Apollo i anslutning till Tivoli i Köpenhamn och har fått avläggare i andra danska städer, bland annat i Århus där vi just nu firar minisemster.

Sct Clemens Bryggeri ligger centralt precis vid domkyrkan och den gamla teatern. Lokalen, som irymmer de vackra jästankarna, ekade tomt vid vårt lunchbesök. Vi beställde in tre små öl till lunchen av de olika sorter de för tillfället erbjöd. Pisnern var vackert gul och doftade som en sädessilo. Smaken var frisk, fylligt maltig och nästan krämig med sin fina kolsyra. Mycket bra och farligt lättdrucken. Veteölen var ljust gul och dimmig av jästfällning som sig bör. Doften var stor och frisk med tydliga inslag av kamomill, apelsin och koriander som ingår i brygden. Frisk, mjuk och fyllig smak med tydliga aromer av apelsin. Mycket, mycket bra. Minst intressant var den mörka lagern som smakade mest ”danskt” med en liten maltsötma och en märklig pilsnersur ton. Bra fyllighet dock och gick bra ihop till den smakrika och matiga frokostallerken.

Öl från Århus Bryghus, som är det lokala specialölsbryggeriet, var desto svårare att hitta. Har varken butik eller bryggeripub. Snubblade dock oväntat över deras pilsner som serverades ur plastmugg på en antikmarknad (!). Blev ju helt enkelt tvungen att ta mig en 11-öl. Trevlig bekantskap som på det stora hela påminde om pilsnern hos Sct Clemens. Hittade också två andra varianter i stora buteljer i museibutiken på friluftsmuséet Den Gamle By. Sparar på dem tills jag kommer hem.

Det är definitivt dags att glömma den gamla uppfattningen om dansk öl som frukostöl – ”bryggd på majs och smakar cornflakes.”

Tredje dagen på minisemestern var det så dags för det obligatoriska besöket på museum. Tack vare att det fanns vissa utfästelser om gastronomiska upplevelser lyckades Kära Hustrun få med mig utan större protester.

Målet var Den Gamle By som ligger i Århus. Det är ett friluftsmuseum där man byggt upp stads- och bymiljöer från 1700-talet och fram till 1974. Det låter skansendammigt och inte särskilt spännande men det var en riktig upplevelse. Fantastiskt vackra, unika och levande miljöer.

Bäst var dock lunchen på Trakørstedet Simonsens Have. Här serveras smørrebröd, smårätter och bakverk enligt recept från den danska kokboksklassikern Frøken Jensens Kogebog. Vi passade på att äta våra första smørrebrød här. Klassiska små anrättningar på rejält, hembakt rågbröd  och där allt från oxbringan, rödkålen, ättiksgurkan, mimosasalladen och den syltade löken var gjorda helt från grunden. Till dessa mättande mackor njöt vi en Carl’s Special (mörk lager) från Carlsberg, en specialbrygd ale med karaktär av svagdricka från Bryggeriet Refsvindinge samt givetvis ”en lille en” i form av porskryddat brännvin. Bästa smørrebrøden någonsin. Med tanke på att det bara kostade 200 kr och att miljön på den kringbyggda gården var smärtsamt pittoresk så hade jag överseende med den trista brickserveringen.

En annan av de levande miljöerna var det lilla bageriet dit plåtar med rykande varma kakor bars över gatan av bagaren och hans pigor. Det gick givetvis inte att motstå. Vi köpte en påse med mjuk, pomeransdoftande pepperkage, den allra sprödaste sukkerkringle och givetvis en seg, söt och mandelstinn kransekage. Som lyckliga barn sprang vi till en solig bänk, delade upp kakorna mellan oss och mumsade i oss som om det gällde livet. Aldrig har kakor smakat så gott sedan jag blev vuxen.

Efter gårdagens lyckträff med italiensk mat passerade vi en liten fransk krog som såg mysig ut. ”Dit går vi i morgon” sa vi nästan unisont.

Krogen hette Brasserie Belli efter cirkusfamiljen som driver den. Den sköna inredningen lånar lika delar från fransk kvartersbistro och cirkusmiljö. I den lätt kvalmiga värmen valde vi dock att sitta på den lilla uteserveringen trots utsikten som måste vara Danmarks tristaste. De unga tjejerna i servisen var hela tiden påpassliga, familjära och alldeles förtjusande. Vi beställde boeuf bourguignon och coq au riesling samt en flaska 2009 Morgon från Joseph Pellerin. Vinet var vibrerande vackert, bärigt och försvinnande gott. Båda rätterna var mycket väl anrättade, välsmakande och snyggt presenterade. En bit in i måltiden kom en av flickorna och frågade om vi behövde mer sås, potatismos eller något annat. Mitt hjärta smälte och min mun bad om mer av det ljuvliga rotfruktsmoset.

Mycket mätta, lätt beaujolaisyra och mycket nöjda lämnade vi krogen och rekommenderar ett besök till alla som besöker Århus.