När jag besökte Bondens Marknad i Malmö igår hittade jag, lite oväntat, öl från Skånehill Gård i Kvidinge. Skånehill har en gårdsbutik och av döma av sortimentet är de närapå självförsörjande. Det senaste tillskottet är ett mikrobryggeri i ordets rätta bemärkelse. Sedan i påskas brygger de en sats om dagen och maximalt 50 liter åt gången. 350 liter kan man som mest få fram på en vecka och då ska det fördelas mellan pilsner, ale och lemonad av olika sorter. Ett sant hantverk med andra ord.

Man brygger endast lättöl, men vilken lättöl. Utan tvekan den allra bästa jag provat och bra mycket bättre än många starköl från andra svenska bryggerier, stora som små. Förbannar mig själv att jag bara köpte en flaska av varje sort. Fast nu har jag ju en anledning att köra en tur till Kvidinge.

Qvidinge Lättpilsner: Något lätt grumlig, ljust bärnstensfärgad. Stor humlearomatisk doft med tydlig sädeskaraktär och liten citruston. Fyllig, matig smak med stor fruktighet med drag av aprikos, mycket fint balanserad beska och lång rik, fruktig och något syrlig eftersmak med liten blommig aromatisk ton. Strålande bra! Vill ha mellanölsversionen NU!!!

99 Guldale: Något lätt grumlig, mörkt bärnstensfärgad. Medelstor doft med mycket tydlig sädeskaraktär (sädessilo), diskret knäckig, lätt rostad och ton av mörkt bröd. Fyllig, matig, maltig smak med stor fruktighet, melass, säd, anis, rågbröd och fint balanserad humlebeska och lång smakrik, fruktig och syrlig eftersmak med lite knäckig och rökig ton. Som en mycket bra real ale!

Anm: Etiketterna på flaskorna är svarta men framstår som blå på fotot.

Idag var det premiär för mig på Bondens Marknad. Tyvärr är det sista gången innan sommaren redan nästa lördag. Utan inköpslista köpte jag på mig tupplårfiléer, massor av fina salladshuvuden, österlensparris, sommarens bästa bag-in-box, skånskt rågbröd och några öl som jag återkommer till. Det var bara att till att improvisera fram en rätt efter inköpen.

Det blev tuppballotine på salladsbädd med ljummen pasta och grillade sparris. Ballotine är ett tjusigt namn på ett stycke kött som är ihoprullat med någon smaksättning/fyllning och sedan tillagad. Enkelt om man bortser från lite pyssel med uppbindningen.

Tag fyra stycken tupplårfiléer och bena ur dem om det inte är gjort. Lägg dem med skinnsidan ner, salta och peppra, strö över lite timjan och lägg två tunna skivor italiensk, fin salami ovanpå varje filé. Hacka en näve svarta, kärnfria oliver (gärna liguriska) och lägg ovanpå salamin och avsluta med ett par skivor smakrik ost eller rikligt med grovriven parmesan. Rulla ihop och bind upp med stektråd (det kan vara lite knepigt att hålla ihop rullen och samtidigt knyta så då underlättar det om du kör igenom ett litet grillspett). Stek rullarna i smör och/eller ankfett på hög värme så de får fin färg runt om. Lägg i en ugnsform och häll stekfettet över och låt gå färdigt i ugn på 225° cirka 30 minuter. Ös någon gång. Ta ut, låt svalna något och skär i tjocka skivor. Servera med sallad och riktigt bra pasta som du kokat al dente och smaksatt med stekspadet från tuppen.

Dagens lunch blev take-away (hämtemat) från Mr. Changs Baozi & Sushi på Kronprinsens lite ödsliga foodcourt. Som namnet lite diskret antyder så kan man här få baozi som är fyllda, kinesiska, ångkokta degknyten. En slags piroger med andra ord. Kommer i två varianter (kött och vegetariskt) och serveras med soja och en liten kimchiliknande sallad som var så stark att det vibrerade i halsen. På ett skönt sätt.

Knytena var ganska luftiga och härligt degiga på ett sätt som tilltalade en paltälskare. Av fyllningarna var den vegetariska bäst med ett litet syrligt sting och tuggmotstånd. Mättande, god och mysig mat med en uppiggande örfil i form av den heta salladen. För en kines måste detta vara comfort food. Rekommenderas om du är i närheten.

Att hålla rosévinsprovningar är en ny företeelse som dykt upp med den nästan lavinartade ökningen av konsumtionen av dessa ljusröda viner. Kul att se hur fantastiskt varierande de är i stilarna och provningarna blir alltid lite mer uppsluppna än andra.

Först ut på senaste provningen var bubblande Segura Viudas Brut Rosé är en riktigt trevlig, snygg och fruktig cava med massor av karaktär av solvarma sommarbär. Framställd nästan uteslutande av den lokala druvan trepat som ger nästan flirtigt lättdrukna viner. Ett riktigt fynd!

Vin nummer två var 2010 Clairet du Château du Lisennes från Bordeaux som jag skrivit om tidigare. En pålitlig, smakrik och fruktig rosé som i den nya årgången känns ovanligt fräsch. Det perfekta picknickvinet som med något år på flaska utvecklar lite mysiga svamptoner.

Tavel är den enda appellationen i Frankrike som är helt dedicerad till rosé. Vinerna brukar hara i en lite seriösare och smakrikare stil. 2010 Les Lauzeraies som nyligen lanserades på Systembolaget till ett lite lägre pris är ganska publikt i stilen med lite lägre syra, bra fyllighet, tydligt örtigt inslag och en liten eldig bitterhet.

Representant för ”nya världen” var sydafrikanska 2010 Mulderbosch Rosé av 100% cabernet sauvignon. Tydlig och lite karamellig doft av mörka bär och svarta vinbär. Smaken dominerad av en mycket frisk syra och en mycket fruktig lite sötaktig attack men ganska kort avslut. Imponerade på halva sällskapet medan resten var kallsinniga.

Sist ut ett verkligt egensinnigt vin – 2000 Viña Tondonia Gran Reserva. Med 4 års fatlagring (!) och nästan 11 år på nacken är detta en rosé som verkligen skiljer sig från mängden. Nästan lökskalsfärgad och med en tydligt mogen doft av jordgubbsmarmelad, bokna äpplen, vanilj och krondill/kräftspad. Smaken var kraftfull med markerad syra, tydlig strävhet från fat och med stor mogen smakrikedom. Inte ett vin att sörpla i sig på balkongen, snarare perfekt till torkad skinka, grillade piementos och andra smakrika tapas. Spännande, karaktärsfullt vin som verkligen inte är för alla.

Här gick jag och siktade in mig på att skriva något kul kring min 1000:e bloggpost och så missar jag tillfället! Det här är därför min ettusensjätte (1006) bloggpost på de knappt två år jag drivit bloggen. Hurrahurrahurra!

Många ord, massor med recept och en hel del vin har det blivit. Liiite oinspirerad för tillfället och slav under mitt självpåtagna krav att posta varje dag. Kom därför gärna med tips och idéer om vad jag ska skriva om eller något kul projekt jag kan ta tag i. Behöver en liten knuff mot 2000.

Jag är ganska svag för vinerna från sydvästra Frankrike. De där lite udda, säregna och nästan okända små områdena som ligger lite i skuggan av superkändisen Bordeaux. Här finns lokala druvsorter med mycket karaktär och vinstilar som går mot strömmen.

Ett av de områden som stigit fram lite på senare år är Cahors med sina mörkt blåröda viner, stora fyllighet och tuffa tanniner. De har fått hjälp på traven från lite oväntat håll. Vinerna görs nämligen av druvan malbec som vunnit popularitet med vinerna från Argentina. Själv är jag inte så förtjust i de sydamerikanska varianterna, däremot kan vinerna från Cahors visa upp lite mer komplexitet.

2009 Reserve du Vieux Noir har jag provat tidigare årgångar av och tyckte den varit riktigt trevlig till prislappen 80 kronor. När jag nu köpte den till en provning noterade jag att den sänkts till 69 kronor! Letar man ett riktigt fruktigt vin med karaktär av mogna, mörka bär, björnbär och lakrtis och med rika, men mjuka tanniner och friska syror som bjuder motstånd så är det här ett fynd. Kraft, balans, hyfsad längd och personlighet till en pytteliten prislapp. Ett riktigt bra grillvin om man vill undvika marmeladfällan.

Fick prova Absolut Svea ”Limited Edition” idag. En vodka smaksatt med äpple och ingefära, endast för den svenska marknaden. Kul. Jag minns att jag för många år sedan spånade om att man skulle stärka den svenska profilen på vodkan genom att smaksätta den med lingon och kalla den Absolut Astrid. Fast det här är nästan lika bra, särskilt med den fräcka flaskan dekorerad av Fredrik Söderberg.

Stor, tydlig doft av lite övermogna, solvarma gula äpplen, citrus och en lätt kryddigt aromatisk ton. Ren, fruktig, oljig smak med den markanta äppelsmaken dominerande tillsammans med en liten frisk citruskaraktär och en pepprig hetta på tungan. Behaglig smaksättning som gav känslan av en mycket ung calvados med kryddhetta. Spontant tänkte jag att den skulle sitta fint till sushi.

Det brukar inte vara lätt att hitta bra chianti till vardagspris (under 100 kr). När så 2007 Gratena Chianti dyker upp för futtiga 79 kronor med några år på flaska och dessutom ekologiskt odlat så blir jag lite skeptisk. Men lovorden från vinskribenter i press och bloggare, bland annat pålitliga Alf Tumble och Magnus Eriksson, fick mig att i alla fall prova. Sund skepsis är nyttig, men ibland får man vika sig. Det här var bra.

Ganska stor, något eldig doft av mörka körsbär, gröna, örtiga inslag, körbärs- och aprikoskärnor, lite bränd ton och en släng av kaffe. Medelfyllig, mycket frisk smak av körsbär, röda vinbär, örtighet, ceder och med rejäl ryggrad av fina tanniner. Ganska lång, lite torr eftersmak med en matvänlig bitterhet. Personligt och inte det minsta inställsamt.

Har upptäckt tjusningen med kvarn och malde därför kött till hamburgare idag. För smakens skull slängde jag ner lite andra godsaker. Fantastiskt saftig och smakrik burgare blev det. Det är verkligen skillnad på att mala själv och att köpa färdigmalt och industripackat. Stor skillnad. Känns bra att ha bättre kontroll på köttkvaliteten. Provade också donut-tricket för att få platta och jämnt stekta burgare. Rekommenderas!

Skär cirka 1 kg nötkött (högrev, fransyska, bog eller liknande), 1 hg kallrökt fläsk (bacon) och 1 hg chorizo av den torra typen i mindre bitar. Vänd ihop tillsammans med 1 hg urkärnade svarta oliver och mal i kvarn. Rör ihop 0,5 dl ströbröd med 1 ägg, 0,5 dl öl, vatten eller tomatjuice, 1 msk worchestershiresås, 2 tsk senapspulver, 1 tsk salt och rikligt med svartpeppar. Blanda ner i färsen. Forma stora, platta burgare (cirka 8-10 stycken) med ett hål i mitten (enligt donut-tricket) och stek på ganska hög värme för fin färg. Lägg ugnsfolie på en plåt , fördela ut burgarna, häll över stekskyn och låt gå färdigt i ugn på cirka 150°. Servera med dina favoritgarnityrer och Annikas suveräna coleslaw.

Testa också den suveräna whiskyburgaren.

De senaste veckorna har surret kring ”naturliga” viner fullkomligen exploderat i sociala media. Mycket beroende på den lilla vinmässan om dessa viner som hölls på Borough Market i anslutning till att London International Wine Fair gick av stapeln nu i veckan.

Jag har inget emot viner som odlas ekologiskt och framställs med så lite mänsklig inblandning som möjligt. Tvärtom. Här finns massor med strålande, personliga, udda och njutbara viner. Här finns också trista, ointressanta, defekta och rent av dåliga viner. Precis som bland mer ”konventionella” viner.  Det som får mig att resa ragg är etiketten ”naturliga viner” som underförstått klassar alla andra viner som ”onaturliga”. Att det dessutom är en hype utan motstycke gör inte saken bättre.*

Hursomhelst så fick jag häromdagen två buteljer ”naturligt” vin av en kollega i branschen. Med spänd förväntan öppnade jag den första som var ett rött vin av druvan gamay av årgång 2010 (om jag tolkade etiketten rätt). Le P’tit Rouquin komer från Les Vins Contes i Loire. Man får förmoda att druvorna kommer därifrån också även om vinet endast är klassat som vin de France, den klassificering som ersätter vin de table. Vinet är framställt  med malolaktisk jäsning och utan tillsats av svavel.

Redan i doften väcktes dock misstankarna. En lätt stickig ton av äppelcidervinäger svävade över en snudd på artificiell arom av hallonbåtar. På tungan stack en spritsighet av kolsyra och smaken var tunn, ofokuserad ganska platt med en liten beska. Kort, obalanserad och kändes ofärdigt. Smakade inte helt olikt något hemmagjort man blir bjuden på ibland av ondskefulla medmänniskor. Trots flera försök kunde jag inte avsluta glaset. Provade vinet igen efter att det luftats över natten. Ingen förbättring.

Öppnade istället en flaska vitt från Domaine de la Cadette. Provade viner därifrån på Fri Vin i Köpenhamn för ett knappt år sedan och gillade dem verkligen. Det ligger några flaskor och gonar sig i vinkylen. Den här buteljen var något så ovanligt som en vit bourgogne grand ordinaire av druvan melon de bourgogne.  Denna druva är idag nästan helt försvunnen från Bourgogne men har hittat sitt uttryck i vinet muscadet från Loire. Vinet var friskt, fräscht, lätt, enkelt och lättdrucket. Inget djup och ingen komplexitet. Helt okej och försvann snabbt ur glasen. Hade behövt den extra behandlingen med tid på jästfällningen för att få lite kropp och mer komplexitet. Som man gör i Loire.

*Denna inställning stämplar mig förstås som ohipp, konservativ, trångsynt, bakåtsträvande och med fördärvade smaklökar och ett stängt sinne. Men sån’t får man ta.