Helgen ägnas åt en masterclass i ämnet vitikultur med Stephen Skelton MW på Gustibus Wine & Spirit Academy. Djupdykning i kloner, rotstockar, ympningar och klimatzoner är kanske högintressant för vinnörden men ganska irrelevant för den genomsnittlige vinkonsumenten. Men Stephen levererade en hel del tankar och information som hade mer allmänintresse.

Skrämmande siffror för den medvetne vinkonsumenten är att den europeiska vinodlingen upptar 7% av jordbruksarealen men förbrukar 80% av bekämpningsmedlen! Stämmer till eftertanke. Att välja ekologiskt känns minst sagt angeläget men i långa loppet kanske man inte ska avvisa tanken på genmodifierade och därmed mer resistenta vinstockar menade Skelton.

Stephens påstående att ”sambandet mellan avkastning och kvalitet i Champagne är nästintill noll” väckte förvåning. Enligt honom är det tillåtna skördeuttaget i Champagne är bland det högsta i Europa men detta påverkar knappast den slutliga kvaliteten då det är i den långa och komplicerade processen med alla dess val och möjligheter som i allt väsentligt styr slutresultatet.

Mest munterhet hos åhörarna var när han i princip avfärdade ”terroir” på knappa fem minuter. Han förnekade inte betydelsen av platsen och vingården men hävdade att ”most terroir is a man-made effect. If you have the same soil, the same clone but plant the rows in two different directions you’ll have two different wines. So what is terroir?”. Han gick så långt som att hävda att ”the concept of terroir was invented for the benefit of those people who got terroir.”

Ser fram emot morgondagen med denne mycket kunnige och intressante föreläsare.

Fick häromdagen en kokbok av Kära Hustrun; ”Pernillas Kokbok” av Pernilla Tunberger. Utgiven mitt födelseår (1962) och i perfekt nyskick. En riktig pärla!

Pernillas betydelse för matsverige kan inte överdrivas. Hon föregick Carl Butler i att göra matlagningen okomplicerad och vardaglig och i tidens anda. Som matskribent på Dagens Nyheter spred hon inte bara recept och matglädje omkring sig. Hon tog även upp konsumentfrågor och kampanjade om matens kvalitet. Varje gång vi kollar datumstämpeln på maten ska vi skicka en tacksamhetens tanke till Pernilla.

Kokboken är full av praktiska tips och en del lockande recept. Provade idag att göra ”Köttfärs á la DN” som är en köttfärslimpa där den dominerande smaksättningen är svampsoppa på burk. Smakmässigt var det riktigt bra men det blev mer en köttfärsröra än limpa av det hela. Jag lovar dock att återkomma med andra tidstypiska recept ur boken framöver.

Jag har tidigare berättat om Centralhallen och alla matställen som öppnat där. Idag var jag tillbaka för att testa något nytt. Det blev Street Food som utvecklats av Scandinavian Service Partners i samarbete med Marcus Samuelsson. Denna snabbmatskedja serverar inte bara Sveriges dyraste kaffe (se bild ovan) utan också ”gatumat” med inspiration från olika delar av världen.

Jag beställde deras burger meal (utan kaffe 89 kronor) och fick en rejäl burgare i bröd, pommes frites, cole slaw, valfri sallad (extra kålsallad, kikärts- eller grönsallad) samt valfri dricka. Pommesen var rejäla, matiga och lagom frasiga och burgaren tjock, smakrik och saftig trots att den var well done. Salladen var föredömligt finstrimlad och smakade som den skulle. Att majonäsen som skulle vara smaksatt med wasabi märktes inte mycket däremot gav chilikryddan som strötts över det hela en fin liten hetta. Allt smakade bra, mättade rejält och lämnade mig helt burgartillfredsställd. Dyrare än de stora hamburgerkedjorna men det var det absolut värt. Enda minuset var den klyddiga kartongen som maten serverades ur.

På matmässan i helgen fick jag en hel bunt med mat- och vintidningar. Innan jag somnade igår kväll bläddrade jag lite förstrött i Elle Mat & Vin och hittade ett recept som såg förföriskt ut och verkade löjligt enkelt. Dagens middag var därmed bestämd. Givetvis skrev jag inte ned ingredienserna så jag fick lita på mitt bristfälliga minne och egna infall när jag gjorde inköpen. Absolut lättlagat, kanske inte lika snyggt som i det glassiga magasinet och tillagningsanvisningarna stämde inte alls. Med lite justeringar blev det mycket gott, smakrikt med tuggiga grönsaker och krispigt kycklingskinn.

Tvätta och halvera 10 små, fina potatisar. Skala 3 morötter, 2 sötpotatisar och en palsternacka och dela i bitar. Skala och klyfta 3 små gula lökar. Skär en liten zucchini och två spetspaprikor i tjocka skivor. Skala och halvera 4 vitlöksklyftor på längden. Lägg allt tillsammans med några timjanskvistar och 800-1000 g kyckling i bitar (kycklinglår är billigt och smakrikt) i en stor form eller braspanna. Ringla över rikligt med olivolja, häll på 2,5 dl vitt vin, salta och peppra och blanda samman allt. Placera kycklingbitarna överst med skinnsidan upp. Skjutsa in ganska högt upp i ugnen på 200° övervärme och ös och rör om lite då och då. Efter en timme tar du ut formen, dräller över svarta oliver och lägger ut ett par kvistar körsbärstomater. In i ugnen i en halvtimme till och fortsätt ösa.

Det här måste vara årets mest väntade totalhaveri. Att överhuvudtaget komma på idén att lansera en alkoholfri snaps är så absurd att den bara kan uppstå hos ett monopol. Begreppet ”alkoholfri snaps” är inte nytt, det har alltid varit ett stående skämt när man pratar alkoholfria drycker.

Vad händer om man tar bort de 40 procent av snapsen som är alkohol? Jo då får man kvar aromer och vatten och det är precis vad det är i dessa små flaskor. Nu har man ju inte avlägsnat alkohol utan helt enkelt tillsatt aromer* till rent vatten samt även två olika konserveringsmedel, två stycken sötningsmedel samt färgämnen. Man går inte bara miste om alkoholens berusande effekt utan även dess fyllighet, eldighet och smakbärande egenskaper.

Smaksättningen ska efterlikna de klassiska sorterna och till en viss del stämmer dofterna in. Ganska lyckat och nästan lovande. Chocken kommer när man smakar. Här finns ingenting och då menar jag verkligen INGENTING. Det är bara vatten. Aromerna orkar inte ens lyfta och ge någon upplevelse retronasalt. ”Malören” har visserligen en svag men efterhängsen bitterhet och ”Tjärven” dessutom en liten, blek kemisk sötma. Mer är det inte. Tänk att bli serverad ett immande nubbeglas och mötas av en tydlig kummin- och dilldoft och sedan få vatten i munnen. Som att få en stort fint inslaget paket som visar sig vara tomt. Fullständig besvikelse och lång näsa.

Spontana reaktioner (förutom tappade hakor och gapskratt) bland de som fick prova var ”ett hån mot svensk dryckeskultur”, ”det här ska jag köpa på skämt”, ”hade passat på Buttericks” och ”om Systembolaget frågat efter detta så undrar man vem som först frågat Systembolaget”.

Svensk Fyrpack är fyndigt namngiven och snyggt förpackad men man får läsa det finstilta för att hitta producenten vilket är helt begripligt. Om du inte vill, kan eller får dricka alkohol så köp några goda alkoholfria öl. Men köp för guds skull inte den skymf till produkt! Bättre då att dofta på riktigt brännvin och dricka vatten.

*Det står ”kryddad snaps” på förpackningen vilket är lite vilseledande då det handlar om aromer.

Fick ett infall att göra oxrullader och en öppnad flaska sherry fick bestämma smaksättningen. Mört kött och mycket smakrik och smarrig sås blev resultatet.

Bred ut 8-10 lövbiffar (cirka 800g) och bred ut ungefär 1 msk svart olivpasta på varje skiva. Lägg en skiva bacon på varje lövbiff och riv ohemula mängder parmesan grovt över varje skiva. Vik in långsidorna och rulla ihop till täta fina ”dolmar” som du binder ihop eller fäster samman rulladerna med tandpetare. Stek i smör på ganska hög värme så de får en kraftig stekyta, de behöver inte bli genomstekta. Slå på 2,5 dl vatten, 2,5 dl amontilladosherry och oxfond (1 msk/pod/tärning). Lägg på lock och låt sjuda sakta i ungefär en timme. Ta upp rulladerna och håll varma. Koka ihop något, tillsätt 0,5 dl vispgrädde och red av med lite maizena, koka ihop och smaka av med salt och peppar. Servera med potatismos och marinerade, gröna oliver.

Testa också mitt andra recept på oxrullader.

Tänk om jag hade en krona för varje visning på bloggen! Då hade jag varit halvvägs till min första miljon idag!

Tack alla Ni som läser, följer och tycker att det finns något att hämta i mina bloggposter. Utan Er hade jag inte hållit på så här länge.

Kort rapport från mässan Älska Mat: årets smakkombination är funnen!

Prova en intensivt söt och simmig PX-sherry med sina typiska toner av torkad frukt tillsammans med salt lakrits av hög kvalitet (exempelvis från Lakritsfabriken). Sötman i vinet dämpas och det uppstår närmast en smakexplosion när aromerna möts. Riktigt, riktigt bra!

Idag är det tydligen The Global Champagne Day. Champagne kanske inte är det mest behjärtansvärda att uppmärksamma med en egen dag men då jag ändå spenderar veckändan på mässan Älska Mat så passade jag på att prova lite av bubbelutbudet.

En champagne som stod ut bland de övriga var  Jean Milan Brut Grande Reserve 1864  med sin traditionella presentation med korken säkrad med snören och lack. Stilmässigt var denna grand cru blanc de blancs också mycket speciell med ekfatslagring av basvinerna samt hela åtta år på jästfällningen i flaskan. Detta slog givetvis genom doft- och smakmässigt. Rik doft av brioche, rostade hasselnötter och ett uns apelsinmarmelad och mogen citrus och en fyllig, nästan fet smak där de pigga, friska syrornabalanserade och en komplex, lång eftersmak som dominerades av en markant ton av mandelmassa. Vinet utvecklade sig i glaset och i den sista munnen var bubblorna borta och kvar fanns ett stilla vin med mycket karaktär, kraft och balans.

Kostar nästan 700 kronor hos Bites and Bottles…men det är ju snart jul.

I den stilla pöl som kallas matbloggosfären har en stor anka gjort ett magplask.

Matilda Mondolfi som både driver den reklaminriktade matbloggen Matildas Matparadis och är PR-ansvarig för Matric Italgross har trampat i klaveret ordentligt när hon på ett elakt och småaktigt sätt kritiserar Annika på bloggen Smaskens för att hon inte föredrar egna märket Mutti framför Heinz i denna harmlösa bloggpost. Nu är ju inte Annika den som inte kan ta för sig och gav därför svar på tal.

Jesper på bloggen Krubb sätter verkligen ord på hur jag känner inför ett sådant här agerande från ett företag gentemot en matbloggare. Med tanke på hur hissat och omhuldat Mutti varit av matbloggosfären så är agerandet fullständigt vettlöst. Jag kanske ska vara glad att Matilda inte läst min test av Muttis vs Lidl. Då hade jag väl fått hennes sicilianska hantlangare efter mig.

Hur som helst är detta sista gången jag nämner produkterna vid namn i denna blogg. Det finns andra och minst lika bra tomatprodukter på marknaden.

Edit: Matilda har nu gjort en pudel och förhoppningsvis lärt sig något på kuppen.

Edit 2: Annika har nu postat en slutreplik.