Det var inte bara cevichen som blev uppskattad på mat & dryck-kursen. Även receptet på den skånska äppelkakan efterfrågades. Fantastiskt frasig och med en mjuk äppelfyllning och med de där knäckiga, smöriga och lite brända aromerna. Prova med en kula vaniljglass och en PX-sherry. Perfekta att ha på lut i frysen. Givetvis kan man laga till den i en stor form också.

Skala kärna ur och tärna 5-6 äpplen (helst svenska) ganska fint. Smält 50 g smör i en stekpanna och fräs äpplena tillsammans med 2 msk socker och malen kanel efter smak tills de börjar mjukna. Klicka i 1,5 dl  äppelmos och låt puttra några minuter tills det kokar ihop och blir en kräm. Kör kavring i mixer till 3 dl ströbröd blandas med 2 dl vanligt ljust ströbröd och 1 dl farinsocker. Smält 150 g smör i en stor stekpanna och fräs brödblandningen tills den blir rejält brynt. Blandningen ska vara ganska fast men tillsätt mer smör om det blir för torrt. i 12 stora muffinsformar bottnar du med hälften av brödsmulorna, klickar ut äppelfyllningen och avslutar med ett lager ströbrödblandning. Hyvla kylskåpskallt smör med osthyvel och toppa varje form med en skiva och grädda på 175° i en halvtimme.

Dagen har ägnats åt mat & dryck-övningar på skolans diplomkurs*. Jättekul och spännande! Till övningarna hade jag lagat en en hel del olika smårätter, bland annat en ceviche som gjorde succé tillsammans med den torra, ljusa sherryn “La Guita” Manzanilla. Jag lovade att lägga upp receptet här på bloggen så här kommer det.

Pressa en apelsin och 5-6 limefrukter och blanda med det finrivna skalet från apelsinen samt från två av limen. Riv ned 1 vitlöksklyfta i saften samt blanda ned 1-2 finhackade röda chilifrukter av den milda sorten och 2 msk socker och 1,5 tsk salt. Tärna fint 150 g vardera av hälleflundra, torsk och lax (gärna salmalax) samt grovhacka ett 2 dl skalade räkor (jag använde färdigskalade i lag). Vänd ner fisken i lagen tillsammans med 1 kruka färsk koriander som du hackat grovt. Låt stå i kylskåp ett par timmar tills fisken vitnat. Servera i små portionsskålar. Räcker till cirka 8 personer.

*Läs vad Sanna Blomquist och Pernilla Elmquist tyckte om kursen.

Som jag skrev i den förra bloggposten så skulle jag försöka förkovra mig i bulgariska och moldaviska viner under min dag på Vinordic. Det var varken lätt eller roligt.

Bemötandet från tjejerna i de båda montrarna kan närmas beskrivas som trumpen ”öststatscharm”. Inget vidare med andra ord. Det verkade som de mest hade sin uppgift för sina språkkunskaper än för sitt intresse i vinerna. Nu gjorde det inte så mycket i och för sig. De bulgariska vinerna kan som bäst beskrivas som korrekta och karaktärslösa och de moldaviska som felfria men obalanserade. Eftersom jag inte ger mig så lätt tänkte jag mig att prova på destillaten som även fanns i montrarna. I mitt bakhuvud fanns ett gammalt semsterminne från en charterresa till Bulgarien på slutet av 1980-talet då jag drack en del riktigt bra, lokal brandy. Det blev dock ingen sprit då tre bulgariska flickorna efter dividerande sinsemellan inte kunde enas om det var kul att öppna en flaska.

Gjorde även ett försök med den moldaviska spriten som såg spännande ut och kom i många varianter. Bland annat förevisades en vodka i form av en brandsläckare med det inte så lite motsägelsefulla namnet ”Firestarter”. Här dök en entusiastisk liten man upp för att presentera sin brandy och hällde upp ett litet prov i mitt glas. Inte kul alls. Rå, tuff och lite oren men jag dolde min reaktion väl och hällde ut det som fanns kvar i glaset. Det skulle jag inte gjort. Jag fick med all önskvärd tydlighet veta att så gjorde man inte med denna fantastiska dryck som det låg så mycket arbete och svett bakom. ”Svett” kunde jag hålla med om och var riktigt lättad över att slippa prova mer.

Dessa motgångar till trots och med dåliga erfarenheter i bagaget av georgiska viner styrde jag stegen mot House of Wine of Georgia. Jag bad importören helt frankt om att försöka ändra min uppfattning om landets viner. Han lyckades. Jag fick bland annat prova det mousserande vinet 2007 Bagrationi Finest som är gjort enligt den traditionella metoden. Ren, torr, frisk och välgjord med tät mousse, inslag av citrus och lite nötighet och brödton. Det vita 2008 Tsinandali Special Reserve av druvorna rkatsiteli och kakhuri mtswane var riktigt bra och spännande med aromatiska toner, mogen gul frukt och en intressant struktur byggd på skalkärvhet, fin syra och mineralitet. Ett exempel på de ”orangea” vinerna jästa på qvevri (nedgrävda leramforor) fanns också. Till skillnad från de exempel jag tidigare provat var 2007 Alaverdi Tradition välbalanserat, komplext och mycket intressant. Stor, oxiderad doft av torkad frukt, aprikos, honung och lite läder och en torr, fyllig smak med massor av tanniner och syror och en mycket lång eftersmak. Spännande vin!

De röda vinerna jag provade var alla av druvan saperavi men uppvisade alla mycket olika karaktärer och var överraskande välgjorda i en stil som förde tankarna till Piemonte. Gemensamt för dem alla var en lite rökig och animalisk doft och en ganska tuff tanninstruktur som förstärktes av en fatlagring som i vissa fall var lite överentusiastisk. Kärleken till franska ekfat verkade inte vara helt besvarad, troligtvis hade vinerna tjänat mer på amerikansk ek. Mest imponerande var faktiskt 2007 Saperavi Rosé  med fin färg, massor av mogna, röda bär i doft och smak, fyllig, välstrukturerad och lite eldig. Ovanlig på det sätt att färgen på vinet inte kommer från skalet utan ifrån saperavidruvans färgade fruktkött samt att det är ett spänstigt rosévin med snart fem år på nacken. Mycket ovanligt.

Ser med spänning fram emot fler möten med Georgiens viner!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Spenderar dagen på vinmässan Vinordic i Stockholm. Sitter just och funderar på om det var värt resan hit. Från att ha varit en kraftsamling och uppvisning av den svenska vin- och spritbranschen och ett ställe att träffas och uppdateras så är det nu en mässa på dekis som kämpar för att ha någon relevans överhuvud taget. Här finns inga av de stora aktörerna och ett par av de halvstora. De små kämpande importörerna får förvisso mer fokus vilket är roligt för dem. De mer kända ansiktena från branschen var endast på plats idag för att närvara vid prisutdelningen av Vinordic Wince Challenge. Frågar man runt vad folk tycker om tillställningen så suckas det och himlas med ögonen.  Vinordic verkar definitivt ha spelat ut sin roll. Rollen som branschmässa har definitivt gått förlorad då den nu är öppen alla tre dagarna för allmänheten. Edit: Läs också Sanna Blomquists reflektioner över mässan.

Istället för det sedvanliga hej-tjena-hur-är-läget-pussa-på-kind-racet så fick jag tid att prova lite trevliga viner. En ny bekantskap för mig var importören Vinopia som specialicerat sig på kaliforniska viner från mindre producenter bland annat. Mycket kul och bra grejer som jag kommer att ha anledning att komma tillbaka till lite längre fram. Giertz hade en ganska liten monter på temat ”Bourgogne” där de presenterade bubbel från utmärkta Louis Boillot samt de stilla röda och vita vinerna från Jean-Claude Boisset, Ropiteau och Domaine Vougeraie. Härlig variation i stilar, uttryck och en riktig kul provning på femton viner. Ska försöka hinna med moldaviska och bulgariska viner i studiesyfte samt eventuellt ett sherryseminarium. Man får ju krama ut de mesta ur den här dagen.

Det blev förresten en liten tur in på grannmässan Gastronord också. Här var det en annan femma. Stort pådrag, puls och aktivitet. Massor av kaffe- och diskmaskiner, kassasystem, färdigmat och förpackningssystem. Det kändes lite som om matglädjen var gömd längst nere i ett hörn. Där hittade jag bland annat Gastroimport som bjöd på spansk skinka av ungerska pälsgrisar (?) och caviar av störrom från Bordeaux. Mycket gott.

Jag är ingen vodkakonnässör men jag minns fortfarande när jag för flera år sedan stötte på spriten från det nylanserad projektet Karlssons Vodka. För första gången insåg jag hur mycket karaktär och finess det kan rymmas i denna bedrägligt neutrala dryck. Varsamt destillerad mäsk av nypotatis från Bjärehalvön levererade olika spännande karaktärer beroende på vilken sort som använts.

Nu var det som sagt ett tag sedan och det har varit märkligt tyst om hela projektet eller så har jag inte lyssnat. Idag fick jag dock prova Karlsson’s Gold. Som jag mindes var näsan ren men samtidigt rik på fina nyanser som en svag ton av anis och en omisskännlig doft av nykokt, lite mosig potatis. Smaken var rund, fyllig och med den där förnimmelsen av sötma och krämiga texturen som är typisk för potatisvodka. Lång smak med ett lite stramt avslut. En vodka att smutta på, njuta on-the-rocks eller ta källarsval som ”en klar” till sillen.

Ibland kan man falla för ett vin bara för etiketten! Kolla in denna sherry från Valdespino! Kitsch, exotism, skillingtrycksromantik, guld- och relieftryck och namnet ”Contrabandista”. Ett vin som heter ”smugglaren” och som representeras av en andalusisk gentlemannaskurk till häst måste man bara älska. Såg mer sherry ut så här skulle försäljningssiffrorna vara mer positiva. Tro mig!

Hur var vinet då? En helt ordinär halvtorr amontillado utan fel och skavanker men heller ingenting att skriva hem om. Men etiketten! ETIKETTEN!

När jag här om dagen var och åt vinnarmenyn av Årets Kock på Grand Hotel i Lund serverades ett trevligt litet tillbehör till en av rätterna. Det var en elegant variant på min favorit ugnsbakade tomater. Det här är väl inte exakt som Klas Lindberg gör men det blir jättegoda ”tomatrussin” med söt, rik och koncentrerad smak. Goda att servera ljumma eller kalla och passar till det mesta.

Köp fina, mogna och små plommon/körsbärstomater. Skär ett litet kryss i toppen och släng ner i sjudande vatten i cirka 30 sekunder eller till skinnet börjar flagna. Skölj omedelbart med kallt vatten och pilla bort allt skal. Lägg i en form och strö över lite salt och lite socker. Sätt in i ugn på 90° och låt stå 3-4 timmar. Klart!

I helgen arrangerade föreningen Sveriges Småbryggerier för första gången en ölfestival/mässa enbart för just svenska småbryggerier.

Initiativet och konceptet är fantastiskt bra! Varje bryggeri (18 närvarande) var tilldelad en liten mobil bar där de fick presentera fyra olika öl som mest. Bra och överskådligt. Tyvärr är nattklubbslokalen (?) på tredje våningen på Malmö Brygghus inte särskilt lämplig. Besökte festivalen på lördageftermiddagen och redan efter 20 minuter var den mörka lokalen varm och helt överfull med glada ölprovare. Vågar inte tänka på hur det blev senare. Ljusare och luftigare lokal till nästa gång tack. Det var heller inte lätt att spotta om man var där för att enbart prova. Inga spottkoppar utan lokalens två glassköljningsstationer fick utnyttjas när de kunde nås och det inte var kö. Fick konstiga blickar då jag tömde halvfulla glas. Dyrt blev det också. Entrépriset var 150 kr och då var man tvungen att köpa till 10 provningsbiljetter för 200 kronor. De tio öl jag provade kostade mig alltså 35o kronor. 20 kronor (eller 35) för 10 cl är groteskt mycket för även om man vill dricka ölen, vill man bara ha ett smakprov så svider det ordentligt.

Med begränsad tid så fokuserade jag på lager/pilsner av två anledningar. Dels utgjorde denna världens absolut vanligaste öltyp inte ens 10% av utbudet och det är dessutom den svåraste att lyckas med. Brygger man smakrika, kraftiga öl som porter, ale, IPA och så vidare så kan brister i teknik och kunnande döljas bakom rostning och kraftig humlekaraktär. En ljus, lätt lager avslöjar obönhörligen alla skavanker. Bland bryggerierna fanns mästarna Nils Oscar vars ”God Lager ”är arketypen för en riktigt bra svensk pilsner enligt min åsikt. Provade den dock inte denna gång då åtskilliga liter redan runnit ned min strupe.

Lager

Ängö Kvartersbryggeri Alla Tiders Prima Lager. Mkt ljus med fin skumkrona. Stor aromatisk och nästan parfymerad doft med inslag av citrus. Tunn kropp, obalanserad och överhumlad med efterhängsen beska i den parfymerade eftersmaken.

Ahlafors Bryggerier Ahlafors Ljusa. Fin tät skumkrona. Ganska lite doft av säd och citrus. Frisk, ren, bra fyllig maltighet, citruston. Balanserad humlebeska och bra längd.  Snygg och klassisk.

Nynäshamns Ångbryggerier Landsort Lager. Mycket ljust gul med mycket tätt och stadigt skum. Fint humlearomatisk doft med ton av apelsin.Ganska lätt med mild beska och maltsötma. Ren eftersmak med lite torrt avslut. Snäll lager.

Jämtlands Bryggeri Hell. Mycket ljust bärnstensfärgad med fin skumkrona. Medlstor och nyanserat humleaomatisk doft. Fyllig, maltig med markerad men balanserad beska och ett rent, fruktigt och aromatiskt avslut. 

Stockeboda Gårdsbryggeri Pils. Ljus med bra skumkrona. Ganska liten doft med någon maltighet, apelsin och rökighet. Initialt fyllig munkänsla men med tunt och lite syrligt avslut. Obalanserad. Gillade verkligen bryggeriets folköls-ale och deras ale bryggd för Green. Pilsen får de dock bakläxa på.

Helsingborgs Bryggeri Lager. Tätt, fint skum. Medelstor doft med tydlig sädeskaraktär och lätt pomeranston. Frisk smak med bra fyllighet. Något kort eftersmak men fint balanserad beska.

Övriga typer

Jämtlands Bryggeri Steamer. Ljust bärnstensfärgad. Medelstor, fruktig doft av russin, aprikos och någon brödighet. Fyllig, fruktig med balanserad humlebeska. Ganska kort eftersmak med liten syrlighet. Trevlig steambeer.

Lundabryggeriet Pale Ale. Bärnstensfärgad med mycket tät och hög skumkrona. Medelstor, fruktig och lite brödig doft. Fyllig, rund och nästan krämig kropp med bra maltfruktighet, behärskad humlearomatik och fint balanserad beska. Provade bryggeriets ”Bästa Lagern” dagen innan och bägge ölen var snygga och välbalanserade.

Malmö Brygghus Beerson X.P.A. Ljus bärnstensfärgad och ganska gles skumkrona. Överdrivet humeparfymerad doft av hö, torkade örter, ceder (pennvässare), granbarr men ingen fruktighet. Tunn, torr överhumlad smak utan kropp och kort, parfymerad eftersmak med efterhängsen beska. 

Qvänum Mat & Malt Jonsson Råg Ale. Medelstor doft med markant sädeskaraktär och rostade toner. Mycket bra maltfyllighet, frukt och lite krämig munkänsla, nedtonad men fin humlebeska. Bra längd på eftersmaken med liten syrlighet och stramt avslut. Det märks tydligt att ölet är framtaget för att fungera i bryggeriets restaurang. Trevligt matorienterat öl.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Igår var det en helkväll på min gamla arbetsplats Grand Hotel i Lund med gästspel av Årets Kock Klas Lindberg.

Grands bar och matsal har genomgått en fantastiskt fin renovering, köket är helt nytt och på både mat- och vinsidan är det en nysatsning. Grand är verkligen en mötesplats och igår var det ett härligt sorl och helt fullsatt men i matsalen var det ändå stillsamt, lugnt och luftigt.

Vi hade den stora lyckan att i vårt sällskap ha Sanna Blomquist som är Klas’ sambo och som kan hans vinnarmeny baserad på biff och hummer utan och innan. Hon kunde berätta om varje detalj vilket gjorde upplevelsen ännu större (hela menyn längst ned). Vi valde bort vinpaketet och plockade istället udda och äldre buteljer ur källaren som fanns kvar sedan min tid som sommelier. Riktigt spännande skulle det visa sig.

Vi inledde med halvtorra 1997 Renaissance Riesling från North Yuba i Kalifornien som jag var med och importerade till Grand. Mycket skum doft som pendlade mella diesel, läder, tobak och gammal kork och som vi inte kunde bestämma oss för om den var defekt eller ej. Dock smakade den bra och fungerade till amuse bouchens rika hummerbuljong och smakrikt fräscha tartar. Vinet åkte efter diskussioner slutligen ut.

Eftersom hummer kräva champagne tog vi in 2006 ”En Barmont” Rosé de Riecy från Olivier Horiot som ingick i vinpaketet. Underbart bärig doft av mogna hallon och jordgubbar och en liten intressant rökighet. Tyvärr var smaken inte lika inbjudande. Lite grovt ”bondsk” i stilen med lite bitterhet och avsaknad av elegans. Den smakade dock bra till grönsakerna och den konfiterade hummern. Detta var menyns svagaste rätt där hummern helt spelade andrafiol. Har dessutom svårt för mat serverad på skifferplatta. Kniv mot sten är ingen skön upplevelse. Den råstekta hummern däremot med sina härlig brynta, rostade, nötiga och smöriga smaker var en uppenbarelse! Ljuvlig rätt! Tyvärr totalkraschade champagnen. Här hade behövts en mogen champagne eller smörigt, rik chardonnay.

Så var det dags för rött och de verkliga källarfynden. En 1981 Barca Velha från Douro i Portugal fanns på listan. För de allra flest är det okänt vin men det är i själva verket Portugals första ikonvin. Första årgången var 1952 och man släpper bara vin från de allra främsta årgångarna. Till dags dato har det tydligen bara släppts tolv (12) årgångar varav 2000 är den senaste. Det är verkligen ett speciellt vin vi pratar om. Min erfarenhet av gamla årgångar av detta vin är bristfällig så lite tveksam var jag att välja det. Listpriset på 530 kronor (kvällens dyraste vin bortsett från champagnen för 900 kr) för den allra sista buteljen avgjorde dock saken. När vinet hälldes upp förvånades vi av den djupa röda färgen och att där bara fanns en antydan till brunorange mognadsskiftning i kanten. Doften var fantastiskt stor, ren och mörkfruktig med massor av kryddighet som kryddpeppar, lagerblad och rökighet. Smaken var medelfyllig, mycket frisk och elegant med mjuka tanniner och silkig röd fruktighet och lång nyanserad och balanserad eftersmak. Fantastiskt imponerande och läckert vin. Under kvällen utvecklades vinet allt mer och avslöjade kaffe, eucalyptus, tobak och läder. Hade vi inte rört flaska hade vinet säkert kunnat utvecklas positivt i decennier. När jag senare kollade upp marknadspriset på vinet så ligger det internationellt på mellan 2500 och 3500 kr. Snacka om ett källarfynd!

Det andra röda vinet blev 1998 CANA från den lilla producenten Domaine Ferrer Ribière i Côtes du Roussillon. Även detta en rest från vinmporten till Grand och en vild chansning då jag inte har något trackrecord på detta vin, men för lite drygt fyra hundra kronor kändes risken överkomlig. Djup blåröd färg utan tecken på ålder. Stor, köttigt, kryddig animalisk och mycket fruktig doft av mörka, syltiga bär, lagerblad och kryddpeppar. Mycket fyllig, fruktig smak av kött, mörka, mogna bär, blod och massor av fina och tätt knutna tanniner. Lång, elegant rik eftersmak med ton av kaffe. Mycket njutbart, fruktigt och imponerande vin. Bara vansinnigt…gott!

Bägge vinerna satt som hand i handske till den hällstekta och galet möra biffen med sin bearnaisevariant smaksatt med krasse, pepparrot och senapskorn. Inga problem heller att få dem att gå ihop med skomakarbiten som var en elegant variation på långkok.

Komna till desserten och upplivade av rödvinsfynden botaniserade vi även bland de söta vinerna på listan. Det blev en 1992 Vin Santo från Lungarotti, ett vin som inte verkar produceras längre, samt 1975 Fondillon Gran Reserva från Salvador de Poveda. Vin santon verkade nästan vara konserverad och levererade de förväntade mandel-, nöt- och knäcktonerna samt bra friskhet och balanserad sötma som perfekt gick ihop med mandelkakan i desserten. Det andra vinet valde vi för att det är en typ man sällan stöter på. Fondillon är ett vin från spanska Alicante som idag endast görs av tre producenter. Det framställs av sent skördade monastrelldruvor som får jäsa naturligt upp till 18% och därefter lagras i decennier i stora träfat där de med tiden koncentreras. Tyvärr hade dettta vin inte klarat sig så bra utan tappat fyllighet och frukt. Ändå intressant att prova.

En fantastiskt trevlig middag. Inget tvivel om att Klas Lindberg var en värdig vinnare med denna meny! Fin behandling av råvarorna, härliga, rika smaker och fullt av välbalanserade kontraster. Ren njutning! Välförtjänt måste man också säga att utmärkelsen ”Årets Vinupplevelse” till Grand Hotel är med en så fin lista, bra priser och toppservice!

Kvällen avslutades på Mat & Destillat med en liten provning av svensk kvalitetsvodka och en riktigt bra och maltig pilsner från Lundabryggeriet.

Meny

Hummerbuljong med citronkryddad hummer och brynt smör

Tartar Rydberg med vaktelägg och pepparrot

♣

Sallad på confiterad hummer med pressade vårgrönsaker, torkad tomat och saffranskrutong

♣

Råstekt hummer penslad med ingefära, blomkålspuré, äpple och brynt smör med soya och rostade hasselnötter

♣

Hällstekt biff med ”nordisk hetta”, rökt märgsmör, fylld och friterad pärllök

♣

Mör skomakarbit med pepparrot, glaserad majrova och friterade lökrötter

♣

Rostad mandelkaka med karamelliserad vaniljcrème, syrlig choklad, yoghurtsorbet och rabarber

♣

Var i Köpenhamn igår och bevistade en så kallad ”masterclass” om Madeira. En dryg timme med föredrag och provning av åtta viner är bara provning och föredrag. Det spelar ingen roll hur intressant det är. Jag tycker tet krävs mer än 60 minuter om ett ämne för att det ska kvala in i kategorin masterclass.

Hur som helst. Jag behövde verkligen en uppfräschning av mina kunskaper i ämnet. Mitt starkaste minne hittills knutet till madeira är från Systembolagets 40-årsjubileum 1995. Där serverades lämpligt nog en madeira (tror det var en malvasia) av årgång 1955 till en charlotte russe. Olämpligt nog var vi ett gäng som smög oss undan i ett hörn med ett par flaskor och drack alldeles för mycket. Vinglade därefter iväg till nattåget till Malmö och vaknade i ett gruvligt snöoväder som bara överträffades av min monumentala baksmälla. Så denna tillställning med Rui Falcão och Mads Jordansen kom som ett brev på posten.

Rui Falcão gick ut starkt och deklarerade ”Madeira är galna viner! Helt annorlunda från andra viner. De bygger på SYRA precis om champagne”. Visst stämmer det att vinerna alltid har en hög eller väldigt hög syra närvarande oavsett om vinerna är snustorra eller intensivt söta. Att vinerna får en så hög syra trots det subtropiska klimatet på den lilla ön i Atlanten förklaras med odlingar på hög höjd och järnrika jordar. Madeiravinerna är också starkviner vilket innebär en tillsatts av druvsprit och en alkoholhalt på runt 20%.

Dessa viner är ”galna” också på de sätt de framställs. Vanligtvis säger man att ett vins främsta fiender är syre och värme. För madeira är dessa två element istället en förutsättning för vinstilen. Vinet utsätts under lagring både för oxidation och höga temeprraturer vilket ger den speciella karaktären men också gör vinerna nästan odödliga. Det finns många exempel på madeiraviner med flera århundraden på nacken som fortfarande är livfulla och vitalaoch en öppnad butelj kan sparas i princip hur länge som helst.

De fyra viktigaste och ”ädla” druvsorterna är alla gröna och de representerar också var och en tydliga stilar: sercial (torr), verdelho (halvtorr), bual/boal (halvsöt) och malvasia (mycket söt). Ser man dessa druvnamn på buteljen så ska det också förstås vilken stil vinet har. Det finns också en femte druva som är viktig: den blå tinta negra. Druvan kan sägas vara något av en kameleont då den kan användas till samtliga stilar söthetsgrader. Om endast smaktypen (dry, sweet och så vidare) anges så är det vinet av tinta negra. hela Madeira 600 ha.

Det finns många olika typer av klassificeringar och stilar av madeira. Bland annat åldersdeklareras vinerna från 5 YO (year old) och därefter hittar vi 10, 15, 20, 30 upp till 40 YO. Åldersangivelsen anger hur gammalt det yngsta vinet i blandningen är. Vinerna kan också ha angiven årgång med beteckningarna frasqueira, colheita eller vintage.

På det hela taget är madeira ett fantastiskt komplext, intressant och användbart vin som fler borde ge sig tid att upptäcka. Det förtjänar verkligen att räddas från gottebordet och matlagningen. Provningen i Köpenhamn var faktiskt en av de mest intressanta jag deltagit i på länge och madeira har nu en mer framskjuten plats i mitt vinmedvetande.

Här är vinerna som provades.

Blandys Sercial 10 YO. Ljust bärnstensfärgad.Medelstor, frisk och eldig doft av apelsin, citron, honung och karaktär av irländsk whiskey. Torr, medelfyllig och mycket frisk smak av honung, torkad frukt, bokna äpplen och valnötter. Mycket lång, elegant, eldig, intensiv och stramt avslut med litet animaliskt inslag.

Justino’s Boal 10 YO. Medeldjupt kopparfärgad. Stor, eldig doft med flyktiga syror (etylacetat), fikon och dadlar. Fyllig, halvsöt med intensiv syra, eldig, mörk choklad, torkad frukt, mogen banan och knäck. Silkig struktur och lång, elegant eftersmak.

Henriques & Henriques Verdelho 10 YO. Kopparfärgad med lite grön ton i kanten. Medelstor doft av läder, knäck, lite rökigt inslag, torkad frukt, oxiderat äppelmos, lite animalisk och någon flyktighet. Halvtorr med mycket intensiv syra, bränt socker, påtaglig eldighet, knäck, peppar och en liten bitterhet. Bra längd men ett lite ”dammigt” avslut.

Henriques & Henriques Bual 15 YO. Medeldjupt bärnstensfärgad. Stor, intensiv och tydligt flyktig (Karlssons klister), mandelmassa, dadlar, russin, läder, piptobak och anchoachili. Medelfyllig, halvsöt, mycket hög syra, lite stram med torkad frukt, fikon och mörk choklad. Lång, intensiv, balanserad eftersmak med tydlig eldighet.

Blandys Harvest Malmsey 2004. Djupt bärnstensfärgad. Stor komplex och rik doft av muscovadosocker, toffee, vanilj läder och tydlig karaktär av armagnac. Fyllig, söt, frisk med smak av fudge, tobak, lakrits, choklad, kaffe och armagnac. Sammetslen struktur och lång, intensiv och balanserad eftersmak.

Barbeito VB Reserva Lote 3, Cask 7 136 & 272. Mässingsfärgad. Medelstor, jästig och lite underlig rökig doft med inslag av honung, citrus och…hönsbuljong(!). Halvtorr, ganska frisk smak av torkade äpplen, lite obalanserad med kvardröjande eldighet och torrt avslut. Märkligt vin.

Justino’s Colheita 1996 (tinta negra). Djupt bärnstensfärgad. Stor doft av torkad  ananas och aprikos, vita russin, knäck samt tydlig karaktär av friska röda äpplen och calvados.Halvsöt, fyllig, mycket frisk smak med viss bränd ton och choklad. Lång, komplex och elegant smak med tydliga drag av röda äpplen.

Barbeito Bual 1982. Djupt kopparfärgad. Stor, utvecklad och något flyktig doft, läder och oxidation. Halvtorr och mycket frisk, elegant och harmonisk med torkad frukt och russin. Ren smak, silkig frukt och mycket lång eftersmak.